En av de allra bästa och för mig mest oväntade bieffekterna av en utbildning i arkeologi och kvartärgeologi är att landskapet runtomkring mig plötsligt övergick från att vara en estetisk kuliss till att bli ett fyrdimensionellt skådespel. Tiden spelar en avgörande roll i landskapets utseende: från lång geologisk tid till människans och djurens relativt sett korta men avgörande påverkan. Till det kommer en femte social dimension: makt och ekonomi, religion och relationer som format och blivit formade av vår omgivning. Spåren av det som varit är ibland monumentala och påträngande, men mer ofta kamouflerade, nednötta och svårtydbara. Nuförtiden ser jag så klart järnåldersgravfälten ovanpå isälvsimpedimenten susa förbi utanför bilfönstret, jag noterar torpgrunder, röjningsrösen och fångstgropar på skogspromenader och markerar potentiella stenålderslokaler och kvartsbrott. Men jag är fortfarande en novis, det mesta är döljt för mig som ett språk jag bara lärt mig via en turist-parlör.
Så det var trevligt att se att RAÄ dragit igång en liten Landskapshistorisk utbildning för kulturmiljöarbetare inom många olika verksamheter - jag hoppas den ges fler gånger. Magnus Reuterdahl går den just nu och ni kan följa den och se bilder från exkursionerna på hans blogg. Inte minst verkar den givande för de diskussioner som säkerligen försiggår mellan deltagarna.
Historiska landskapsstudier förenar disciplinerna arkeologi och kulturgeografi och mycket intressant kan komma ur det samarbetet. Båda ämnena vet också att det historiska landskapet är potentiellt problematiskt för vår nutid. Det används ofta för att legitimera politisk agenda och historieskrivning och det var t ex av den anledningen som vår första lag om skydd av fornminnen klubbades 1666. Det kan även användas för att studera och spekulera kring mer eller mindre lyckade ekonomiska strategier och kontrastera det naturliga med det kulturella, samt på senare år det hållbara mot det destruktiva.
Mats Widgren, professor i kulturgeografi, berättar på sin blogg om en ny artikel av en kollega som analyserat hur historiska argument kring äldre jordbruk i Afrika används i debatten om hållbar utveckling. Det finns åtskilliga åsikter och förutfattade meningar om förhållandet människa-landskap över tid, inte minst i Afrika, som baserats på ganska lösa vetenskapliga grunder och forskare inom många discipliner försöker nu ta itu med detta. Kalle Lindholm på arkeologiska institutionen i Uppsala har skrivit en avhandling och artiklar om boskapsskötsel i Kalahari och brunnssystemen där, och problematiserat den nutida bilden av detta område som ett reservat för jägare-samlare. Vi använder lätt en berättelse om "hur det var då" som en moralkaka för vår egen tid, antingen som förebild eller varnande exempel. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som har substans, och vad som är hägringar i öknen...
Uppdatering: På bloggen sandbian finns ett härligt inlägg från Daniel, en arkeolog-geolog som numera ser på omvärlden med röntgenblick. Det är vad jag alltid sagt - högskolestudier ger dig superkrafter!
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturgeografi, kulturmiljö, kulturminnen. landskap, Afrika, Uppsala universitet, Stockholms universitet, RAÄ
fredag 20 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Känner igen allt ditt resonemang. Landskapet ser verkligen inte likadant ut med geologiska/arkeologiska ögon som det gjorde innan. Jag upplever det själv som geolog att man tittar på allting i landskapet med en slags röntgenblick. Jag kan inte titta på en klippa som sticker upp ur marken utan att fundera på hur berggrunden är formad under "skräpet" (som berggrundsgeologer tenderar kalla allt kvartärt :D )
Det är inte bara skönhet som ligger i betraktarens öga - det är informationen också :)
En arkeolog, en historiker, en geolog, en kvartärgeolog och en kultugeorgraf ser alla ganska olika saker när de tittar på samma landskap och det är verkligen kul tycker jag.
Jag vill minnas från min kurs i kvartärgeologi att de som sysslade med detta var mycket medvetna om att de av "riktiga" geologer ansågs lika flummiga som de i sin tur tenderar att tycka arkeologer är... ;D
Ditt inlägg om arkeologi vs geologi för ett par dagar sedan var mycket bra. Jag hade först tänkt följa upp det, men tiden sprang ifrån mig och jag tyckte du och Martin sagt det viktigaste.
Tack! Var mest rädd att stöta mig med arkeologer. Jag låter alltid som jag dissar arkeologi numera tycker jag själv... :D
Jo, kring landskapshistoriskutbildning. RAÄ har haft denna utbildning i snart tio år. Anledningen till att den kom till, var att arkeologer som inventerade skulle få tillfälle att träffas och fortbildas.
De gamla platsledarträffarna försvann med att fornminnesinventeringen i stort sett gick i graven.
Inventeringspersonal skall träffas och se olika delar av riket samt de olika fornlämningsmiljöer som finns.
Det finns tre olika steg. Det hålls även augustiseminarium på olika platser inom landet. Tyvärr så var det inget i år.
/Arwo
RAÄ's landskapshistoriska kurs visade sig vara både mycket trevlig och givande. Precis som du skrev är det kanske i första hand diskussionerna kring lämningar, hur de bedöms, beskrivs och hur man upplever dem som ger mest - kanske beroende på att inventering till viss del är en ganska solitär uppgift även om man diskuterar lämningar och bedömningar med sina kollegor.
Tankeväckande var också våra diskussioner om den "stora berättelsen" dvs vikten av att utredningar och inventeringar inte enbart stannar vi formalia utan att man kan få beställaren att också få förståelse för såväl lämningarnas enskilda värde som landskapets.
I sista fasen besökte vi Bergslagen - kan inte säga att min kunskap om bergsbruk och malmhantering var stor, men den visade sig vara mycket intressant - håll utkik efter sloganen bergslagen made Sweden!
Magnus Reuterdahl/Testimony of the spade
Arwo - kursen har hållts ett tag, men bara för anställda inom RAÄ-familjen, så det är trevligt att de nu vidgar verksamheten.
Magnus - låter bra, vi kan alla göra ett bättre jobb för att få allmänhet, exploatörer och statligt anställda att förstå värdet med tidsdjupet i landskapet.
Jo, en liten notis kring kursen eller steg 1 som den också kan kallas. Som jag skrev så har den hållits i ca tio år. Gick den 2005, eller möjligen 2004. Då som anställd på Kalmar läns Museum. Det var då såsom nu en blandning av folk. LST, Skogsstyrelse samt museifolk./Arwo
Skicka en kommentar