söndag 15 augusti 2010

Tjejer, ni måste höja era röster för att höras

För ett par veckor sen tog jag mig i kragen och började göra nåt åt min sorgliga hemsida som inte uppdaterats på nästan tre år då jag gick in i avhandlingskoma och inte klarade av att prata om min egen forskning. (I parentes kan jag nämna att jag ofta får frågan hur jag orkade blogga under denna tid? Det är enkelt - det var snarast en välsignelse att få skriva om annat än sitt eget bedrövliga ämne som vid det laget gjorde mig fysiskt illamående.)

Egentligen började det hela med att jag installerade Wordpress eftersom jag funderar på att flytta över bloggen till den plattformen istället. Men kombinerat med att jag inte kunde hitta CD:n med SiteSpinner för att installera på min nya netbook och att jag generellt sett minskat mina ambitioner, så tänkte jag prova att använda wordpress även som plattform för hemsidan. Det fungerade riktigt bra så jag skrotade helt sonika min gamla websajt och började bygga på den nya istället (men jag är fortfarande inte helt beslutad om hur jag ska göra med bloggen).

När jag skrev in lite länkar till webbsidor och gick igenom min blogroll här på Ting & Tankar så slogs jag igen av något som både förvånar och frustrerar mig: Det är väldigt få kvinnliga arkeologer - forskare eller övriga yrkesverksamma - som har egna bloggar och hemsidor. Det här är desto mer märkligt då det är ett väldigt enkelt medium att ta till sig, med en hel del gratis alternativ och förkonstruerade mallar så inga avancerade förkunskaper krävs. Det är också tydligt att bloggosfären i allmänhet har massor av aktiva tjejer - några av de mest lästa och inflytelserika dessutom - så det går inte att skylla på något generellt glastak. Tvärtom.

Inte heller är det så att arkeolog-tjejer av någon anledning skulle ha en pervers motvilja mot bloggande - kollektiva bloggar som finns knutna till utgrävningar och organisationer har ofta aktiva tjejer som skriver och uppdaterar och gör det jättebra.

Jag tycker inte nödvändigtvis att individuella bloggar är bäst, tvärtom kan det bli både bättre och kreativare om man är flera som hjälps åt. Men samtidigt är jag förvånad över att så få kvinnliga forskare inom arkeologin använder detta kommunikationsmedel, särskilt som vi vet att den som sitter i hörnet och väntar på att bli uppbjuden kommer få ett mycket tomt danskort. Och även om de inte vill blogga, varför inte fler snygga hemsidor som presenterar forskning och publikationer och kontaktuppgifter? Forskare idag flyttar runt mellan institutioner och arbetsgivare, varav många sällan uppdaterar sina egna sajter eller erbjuder utrymme att skriva forskningspresentationer. Varför inte slå ned några egna digitala bopålar som man vet består?

Det gäller såklart arkeologer (och forskare) i allmänhet, men jag tycker bristen på arkeolog-systrar på webben börjar bli besvärande tydlig. Och jag undrar varför? Vad är problemet? Har de svårt att se nyttan? Vet de inte var de ska börja? Är det jante-lagen att inte "göra reklam" för sig själv kombinerat med akademins långa traditioner av att se med misstänksamhet på "popularisering"?

Jag skulle ha enklare att förstå frånvaron av tjejer om det fanns en generell frånvaro av arkeologer på nätet, men det finns faktiskt ett ovanligt livaktigt och generöst nätverk av arkeolog-bloggare som länkar till varandra och ger draghjälp och jag har aldrig upplevt en sekunds diskriminering - tvärtom. Det har tidvis funnits andra arkeologtjejer som startat bloggar och även de har uppmärksammats och uppmuntrats - bara för att se dem försvinna efter några månader. Jag har en kollega som just nu gör oerhört intressanta saker professionellt och har en jättebra blogg där hon skriver en del om det. Men hon vill hålla den privat och personlig, så jag har lovat att inte länka till den. Men jag tycker det är en missad chans för både henne och ämnet.

Är det bara en slump, eftersom sån liten andel arkeologer är aktiva på nätet? Eller avspeglar de ett riktigt problem? Är det på samma sätt inom en del andra ämnen? Finns det tvärtom ämnen där tjejerna dominerar och killarna lyser med sin frånvaro?


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

12 kommentarer:

Michael Robinson sa...

Your post makes me wonder about a couple of things. What's the size of the pool of women archeologists that you are talking about? Is it small enough to be a weird aberration rather than statistically significant? If it is significant, I wonder if its related, in any way, to a classroom phenomenon I've observed for 14 years: men tend to speak up faster and with more assurance than women, even though this has no correlation to the value of their comments. Indeed, if I were to offer a huge generalization (with many exceptions) I would say that women tend to have thought out their answers better, do more careful work, etc. and think equally well on their feet. I wonder if something is at work that is common to both blogging and the classroom?

ArchAsa sa...

Well, while the pool isn't huge archaeology in Sweden belongs to the Humanities and of the undergrads over 60% are women. Moving up the academic ladder we see the usual decrease in amount of women but I would venture that at least 40% of the PhDs over the last 20 years are women. There are a lot of women working at excavation firms and at museums as well.

As I mentioned, only a small percentage of all archaeologists are active on the web in general, so that pool is of course quite small and chance could be a factor. But I still find it strange that my fellow sisters have not used the potential of the web to make a mark for themselves in this very competetive and, to be frank, still rather patri-centric world. The web makes us less dependent upon personal networks of senior professors, and as I have experienced myself it can be less gender biased (at least in my field).

I do not know how other disciplines and nations fare on the net, so I can only speak for Swedish archaeology. And I would like to see more gals. (I would like to see more of everyone, but that is phase 2...)

Michael Robinson sa...

While I was at the Women of Discovery awards ceremony in NYC a few months ago, one of the award recipients (a marine biologist from an ivy league university in the US) thanked the organization (WINGS Worldquest) for supporting her work when her male colleagues at said university were still belittling her for being a women, harassing her, denying her funding etc. I was stunned by this - it sounds so unbelievably 19th century, that it was hard to fathom. I can't speak for the accuracy of her claims, but if even half of what she said was true....then the good old boy's network seems to be alive and well, even in the bio sciences where I believe women make up the majority of new students.

ArchAsa sa...

Oh, the humanity. I have long since come to the realisation that even people with a high IQ can be incredibly stupid and narrow minded. Feelings of insecurity, entitlement and jealousy all too often make people behave like real morons. Depending on the situation this can be directed at others due to gender, ethnicity, class, sexuality, religion or just plain personality.

You'd think people in academia should be better at rooting out this sort of strucutral violence since there is plenty of research on the subject. Ironically, we can often be the worst offenders...

ossamenta sa...

Själv är jag mycket imponerad över dina flitiga inlägg. Kommer nog upp till två i månaden för egen del.

Varför det skulle vara en skillnad mellan män och kvinnor vad gäller arkeologibloggandet har jag däremot ingen aning om. Man brukar ju säga att kvinnor i större utsträckning gör merparten av hushållsarbete och barnskötande vilket tar stor tid och ork, men jag tvekar om det skulle vara den främsta orsaken. Framförallt håller ju inte det argumentet för barnlösa singlar, vilket borde finnas en hel del av bland Sveriges arkeologer.

Johan sa...

Relaterat:
http://www.mothugg.se/2008/02/25/den-akademiska-bastuklubben-borjar-blogga/

ArchAsa sa...

På det stora hela är det nog lite av slumpen som avgör, det finns inte mycket mer än ca 10 aktiva svenska arkeologer som bloggar (på svenska eller engelska). Men ändå, jag undrar över varför inte fler kvinnliga forskare är intresserade av detta - och varför en del som börjat så snabbt slutade.

Tidsbrist är en förklaring - vi ska vara så fenomenalt duktiga på allt vi tar för oss att det finns lite tid på dygnet att göra sånt som inte ses som absolut nödvändigt och som belönas professionellt direkt. Det är tyvärr fortfarande så att vetenskapligt skrivande ses som en merit - inte populärvetenskapligt. Smatidigt - om man frågar mig, Martin, Magnus eller Johan så tror jag nog att vi alla tycker att det har gett konkreta fördelar även professionellt att hålla igång en blogg.

Jag tror att min förvåning delvis bottnar i att jag ser klara fördelar just för de forskare som inte alltid har bekväma nätverk att falla tillbaka på och lita till, som kan behöva kasta sitt nät lite vidare. Och det är ofta just kvinnliga forskare som passar in på den beskrivningen, för bortfallet ju högre upp i hierarkin man kommer fortsätter att vara påtaglig.

ArchAsa sa...

Johan - jätteintressant!

Henrik Brändén sa...

Jättebra skrivet, om en man nu som ytterligare en grabb ska ge sig in i diskussionen. Två små observationer, dock: (1) Om jag tittar på dem som liksom jag haft ett förflutet som forskare men nu försörjer sig med att skriva om forskning är jag rätt ensam om att vara man - de allra flesta riktigt duktiga av mina "kollegor" är kvinnor. (2) Det finns väl betydligt fler aktiva molekylärbiologiska forskare än arkeologiska, men inte kan jag hitta så många som tio av dem som bloggar! Så jag är avundsjuk på er arkeologer!

Peters bildmagi sa...

Tack för kommentaren. Alltid trevligt när nya personer hittar till min blogg och uppskattar det de ser. :-)

Erika sa...

Lite senkommen kommentar, men ändå...

Är kvinnlig forskare, fast inte just arkeolog. Ganska långt gångna barndomsplaner till trots...

Hade en blogg (med delvis någon sorts vetenskapsinriktning), men orkade inte hålla igång den så jag lade ner den.

Har däremot en (väldigt enkel) egen hemsida (erikagroth.se) som inte är bunden till mitt gamla jobb (jag har just disputerat och söker nu jobb) och som jag enkelt själv kan uppdatera.

Och genom att mäta hits på hemsidan har jag kommit fram till att, precis som jag misstänkte, så är det första forskare gör när de vill kolla upp en annan forskare, t.ex. för anställning, vanligen att "googla" namnet. Inte att sätta sig och gräva fram och läsa publikationer. Det kommer först i nästa steg, om det nu blir något nästa steg.

ArchAsa sa...

@Erika - Ledsen att din kommentar fastnade i limbo, jag hade ändrat lite inställningar gällande kommentarer på gamla inlägg men missade att din hamnade i den kategorin.

Precis som du säger måste forskare ställa in sig på att googling kommer vara en oerhört viktig del i hur folk uppfattar en. Det gäller potentiella arbetsgivare, kollegor lokalt och globalt, media, allmänheten mm. Alla forskare bör googla sig själv och reflektera över de två första sidorna med träffar det ger.