Current Biology publicerade igår en artikel där ett forskarlag för första gången kartlagt Ismannen "Ötzis" kompletta mitokondrie-genom. Man har alltså fått fram en bild av vilken genuppsättning han hade på mödernet (eftersom mitokondriernas DNA ärvs från modern). Tidigare har man sekvenserat delar av detta DNA och kommit fram till att han har haplogrupp K, vilken är en undergrupp av den generellt sett vanliga väst-Eurasiatiska haplogrupp U. Men man har nu fortsatt med att kartlägga hela uppsättningen (enligt 454-metoden), och studerat hur K-haplogruppen i sin tur består av olika undergrupper inom modern europeisk befolkning.
Resultatet är ganska intressant, för det visar att Ötzi tillhör undergrupp är K1 som i sin tur inom den moderna befolkningen är uppdelad i tre olika förgreningar (K1a, K1b och K1c). Men Ötzi tillhör ingen av dessa - hans förgrening är hittills inte identifierad i moderna studier. Det troligaste är att just den matrilinjära grupp han tillhör under de 5000 år som gått sedan han slogs ihjäl uppe i Alperna genom genetisk drift och historiska tillfälligheter försvunnit ur genpoolen. MtDNA ärvs som sagt bara på mödernet, så det krävs inte så mycket för att en sådan haplogrupp ska försvinna. Att historiska tillfälligheter och mänskliga migrationer över tid kan ändra en hel del i befolkningarnas haplogrupper och genom är en viktig aspekt att ta med i beräkningen när man diskuterar huruvida förhistoriskt DNA visar att vissa personer "varit släkt" med oss eller om de ska uppfattas som "främmande".
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, stenålder, Ötzi, Ismannen, genom, vetenskap, forskning
fredag 31 oktober 2008
onsdag 29 oktober 2008
Det var bättre förr...fast när?
Det finns många anledningar till att intressera sig för både historia och förhistoria - en är att människan har en oupphörlig förmåga till att bekräfta sina idéer, värderingar och sin världsuppfattning med att hävda att de har rötter långt tillbaka i tiden. Även om detta kan vara ett giltigt argument i många fall, kommer en sammanställning av alla de åsikter som sägs bygga på detta "ursprungliga" mycket snart kollapsa under en stor mängd paradoxer. Hur män och kvinnor egentligen är, hur man ska uppfostra barn, om människan ä i grund och botten solidarisk eller egoistisk osv, osv.
Jag och mina generationskollegor på institutionen har under det senaste halvåret planerat för hur våra kunskaper inom forntida tekniker kan hjälpa oss klamra oss fast vid livet när vi samlat in de 14 kr och 90 öre som vi är berättigade till i pension enligt de illvilligt brandgula kuverten. Vi kommer satsa hårt på arkeologi-kolonier i urskogen med granrishyddor, kokgropar och barkbröd. Antikarna kan få hänga på om de lovar att hålla inne med filosoferandet och tar hand om tvätten.
Nu är denna "återgång till det enkla livet" inget vi är ensamma om att planera inför. I Svenskan kan vi idag läsa om en man vid namn Thomas som tror att han ska börja leva "stenåldersliv" när som helst, så fort det blir lite varmare och ifall han inte kan få mer undervisningstid eller får slagga hos kompisar (som att se mig själv i spegeln!). Vet inte riktigt vad jag tycker om att journalisten ifråga intervjuar en uppenbart emotionellt förvirrad person: Han kallar sig själv grön anarkist och propagerar för återgång till ett icke-teknologiskt samhälle, när han uppenbarligen varken gett upp mobil, mp3-spelare eller hopp om bra boende i staden. Det finns andra företrädare för denna ideologi som verkligen lever som de lär - oavsett vad man nu har för åsikt om nyttan i detta.
Jag är stenåldersarkeolog, och det är en truism att vi som identifierar oss själva som sådant är helt övertygade om att det började barka av åt fanders med hela mänskligeheten i och med jordbrukets införande och etablerandet av fast boende. I dess kölvatten kom hierarkisering, könsförtryck, krig, epidemier och allmän miljöförstöring - vojvoj. Men det är inte samma sak som att vilja åka tillbaka i tiden. Som kvinna är jag mycket tacksam för att bo i ett land med bra förlossningssjukvård för annars hade jag troligen avlidit när jag födde mitt andra barn. Jag är tacksam för antibiotika utan vilket jag troligen varken hade haft man eller dotter nu. Jag älskar varmt boende och enkel tillgång till bra kost. Jag älskar chansen att förkovra mig och fördjupa mina kunskaper om världen.
Kanske var det bättre förr ur många synvinklar, men vi har nu en gång öppnat Pandoras ask och att försöka pressa tillbaka 6 miljarder människor in i den är bortkastad tid - tid vi inte har. Istället måste vi använda de kunskaper vi har för att minimera vår destruktiva påverkan på jorden och arbeta för allas rätt att få ett dugligt liv. Det är även bortkastad tid att gå i polemik med Thomas, som uppenbarligen inte har en särskilt genomtänkt agenda - däremot kan man höja sin livskvalitet med ett gott skratt genom att läsa Badland Hyenas gästblogg på ArvidFalk - BH föreslår nämligen den ekologiskt medvetna nyliberala bronsåldern som moralisk förebild framför stenåldern. På det vill jag bara svara med ett citat från en grävledare jag hade priviligiet att arbeta för: "Bronsåldern är förhistoriens 70-tal". Fast det är klart, med det menade han den extremt kitschiga dåliga smaken, inte gröna vågen...
Så vad regerar: stensism eller bronsism?
Vi kan iallafall vara överens om att järnsism suger!
Om ni vill se ett äkta exempel på "gröna anarkister" ska ni kolla på John Olivers möte med en som verkligen tagit konsekvenserna av att avsvärja sig det moderna samhället (bortsett från lite insamlande i sopcontainrar)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, media, humor
Jag och mina generationskollegor på institutionen har under det senaste halvåret planerat för hur våra kunskaper inom forntida tekniker kan hjälpa oss klamra oss fast vid livet när vi samlat in de 14 kr och 90 öre som vi är berättigade till i pension enligt de illvilligt brandgula kuverten. Vi kommer satsa hårt på arkeologi-kolonier i urskogen med granrishyddor, kokgropar och barkbröd. Antikarna kan få hänga på om de lovar att hålla inne med filosoferandet och tar hand om tvätten.
Nu är denna "återgång till det enkla livet" inget vi är ensamma om att planera inför. I Svenskan kan vi idag läsa om en man vid namn Thomas som tror att han ska börja leva "stenåldersliv" när som helst, så fort det blir lite varmare och ifall han inte kan få mer undervisningstid eller får slagga hos kompisar (som att se mig själv i spegeln!). Vet inte riktigt vad jag tycker om att journalisten ifråga intervjuar en uppenbart emotionellt förvirrad person: Han kallar sig själv grön anarkist och propagerar för återgång till ett icke-teknologiskt samhälle, när han uppenbarligen varken gett upp mobil, mp3-spelare eller hopp om bra boende i staden. Det finns andra företrädare för denna ideologi som verkligen lever som de lär - oavsett vad man nu har för åsikt om nyttan i detta.
Jag är stenåldersarkeolog, och det är en truism att vi som identifierar oss själva som sådant är helt övertygade om att det började barka av åt fanders med hela mänskligeheten i och med jordbrukets införande och etablerandet av fast boende. I dess kölvatten kom hierarkisering, könsförtryck, krig, epidemier och allmän miljöförstöring - vojvoj. Men det är inte samma sak som att vilja åka tillbaka i tiden. Som kvinna är jag mycket tacksam för att bo i ett land med bra förlossningssjukvård för annars hade jag troligen avlidit när jag födde mitt andra barn. Jag är tacksam för antibiotika utan vilket jag troligen varken hade haft man eller dotter nu. Jag älskar varmt boende och enkel tillgång till bra kost. Jag älskar chansen att förkovra mig och fördjupa mina kunskaper om världen.
Kanske var det bättre förr ur många synvinklar, men vi har nu en gång öppnat Pandoras ask och att försöka pressa tillbaka 6 miljarder människor in i den är bortkastad tid - tid vi inte har. Istället måste vi använda de kunskaper vi har för att minimera vår destruktiva påverkan på jorden och arbeta för allas rätt att få ett dugligt liv. Det är även bortkastad tid att gå i polemik med Thomas, som uppenbarligen inte har en särskilt genomtänkt agenda - däremot kan man höja sin livskvalitet med ett gott skratt genom att läsa Badland Hyenas gästblogg på ArvidFalk - BH föreslår nämligen den ekologiskt medvetna nyliberala bronsåldern som moralisk förebild framför stenåldern. På det vill jag bara svara med ett citat från en grävledare jag hade priviligiet att arbeta för: "Bronsåldern är förhistoriens 70-tal". Fast det är klart, med det menade han den extremt kitschiga dåliga smaken, inte gröna vågen...
Så vad regerar: stensism eller bronsism?
Vi kan iallafall vara överens om att järnsism suger!
Om ni vill se ett äkta exempel på "gröna anarkister" ska ni kolla på John Olivers möte med en som verkligen tagit konsekvenserna av att avsvärja sig det moderna samhället (bortsett från lite insamlande i sopcontainrar)
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, bronsålder, media, humor
tisdag 28 oktober 2008
Traumatiska ben i global databas
Bloggen Anthropology.net kungör idag online versionen av FOROST - Forensic Osteology Metabase. Officiellt lanseras bilddatabasen i mars nästa år, men redan nu kan man gå in och söka på olika typer av trauma före, under och efter döden och få flera träffar som länkar vidare till fotografier av skelett med sådana skador. Bilderna ligger inte direkt under FOROST, utan istället fungerar den som en portal som bygger samman många disparata databaser skapade av olika institutioner. Skaparna är intresserade av användarnas kommentarer och reaktioner på söktjänsten, så alla osteologer som känner sig manade får gärna börja rota runt och göra sina åsikter kända.
För osteologer är det extremt viktigt att kunna avgöra om skador på ben och skelett uppkommit före eller efter döden, men även ungefär vilken typ av objekt orsakat skadan. Inget slår specifika fotografier i sådana fall, och metabasen kommer sökert kunna utgöra en mycket god resurs inte bara för osteologer utan även för forensiker världen över. Liksom alla liknande projekt bygger den på den ganska enkla och självklara premissen att använda internets potential för att dela med sig av kunskaper och insikter. Eftersom referenser och hänvisningar ska ges till samlingarna, inte till FOROST, är det inte ens säkert att de får credit för sin insats. Annat än i sina kollegors utbredda och genuina uppskattning får man hoppas.
Officiella lanseringen sker på en konferens om forensisk antropologi i Mexico i nästa år, som gästas av Douglas Ubelaker. Det påminner mig om en historia som Ebba During, vår härliga huvudlärare, berättade en gång på en föreläsning. Hon skulle resa till USA för att hålla ett föredrag om trauma-skador på skeletten från regalskeppet Kronan. Vad bättre än att visa mina kollegor ett par exempel i verkligheten tänkte hon och packade omsorgsfullt ned ett par av sjömännens ben i handbagaget (hon ville naturligtvis inte släppa den väskan ur sikte). Ebba, ett riktigt busfrö till gumma, kunde inte riktigt hålla fnisset inne när hon berättade om uppsynen på de tulltjänstemän som röntgade hennes handbagage... Hon tog glatt fram benen och förevisade säkerhetsvakterna sabelhuggen och sjukdomsspåren på sina gamla människoben. Hon var aldrig en att försitta chansen att väcka människors intresse för osteologi. Jag saknar henne.
Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Kronan, forensisk, vetenskap, antropologi
För osteologer är det extremt viktigt att kunna avgöra om skador på ben och skelett uppkommit före eller efter döden, men även ungefär vilken typ av objekt orsakat skadan. Inget slår specifika fotografier i sådana fall, och metabasen kommer sökert kunna utgöra en mycket god resurs inte bara för osteologer utan även för forensiker världen över. Liksom alla liknande projekt bygger den på den ganska enkla och självklara premissen att använda internets potential för att dela med sig av kunskaper och insikter. Eftersom referenser och hänvisningar ska ges till samlingarna, inte till FOROST, är det inte ens säkert att de får credit för sin insats. Annat än i sina kollegors utbredda och genuina uppskattning får man hoppas.
Officiella lanseringen sker på en konferens om forensisk antropologi i Mexico i nästa år, som gästas av Douglas Ubelaker. Det påminner mig om en historia som Ebba During, vår härliga huvudlärare, berättade en gång på en föreläsning. Hon skulle resa till USA för att hålla ett föredrag om trauma-skador på skeletten från regalskeppet Kronan. Vad bättre än att visa mina kollegor ett par exempel i verkligheten tänkte hon och packade omsorgsfullt ned ett par av sjömännens ben i handbagaget (hon ville naturligtvis inte släppa den väskan ur sikte). Ebba, ett riktigt busfrö till gumma, kunde inte riktigt hålla fnisset inne när hon berättade om uppsynen på de tulltjänstemän som röntgade hennes handbagage... Hon tog glatt fram benen och förevisade säkerhetsvakterna sabelhuggen och sjukdomsspåren på sina gamla människoben. Hon var aldrig en att försitta chansen att väcka människors intresse för osteologi. Jag saknar henne.
Läs även andra bloggares åsikter om osteologi, Kronan, forensisk, vetenskap, antropologi
söndag 26 oktober 2008
Kort koppel på forskningen
Karin Bojs väger in med några insiktsfulla funderingar kring forskningsproppen - ministerstyre är tydligen okej inom universiteten på ett sätt som annars inte tillåts inom andra områden. Som Bojs sätter fingret på: det är inte fel att regering och riksdag har krav knutna till de skattemedel de delar ut, men det märkliga i detta fall är att man inte ger generella frågor som ska prioriteras och lämnar ansvaret till att göra detta till forskarna. Istället tar man och berättar exakt vilka områden - och än mer märkligt, exakt vilka subdiscipliner (stamceller, nanoteknik) som ska prioriteras.
Om det är något vi lär oss av historien (och vi kan lära oss mycket av historien) så är det att alla försök att i ett visst tidsavsnitt förutse exakt vilken forskning som ska få de mest genomgripande utfallen ofta totalt misslyckas - särskilt om det är politiker med i leken ("internet är en fluga"). Om regeringen vill att vi ska satsa på forskning om klimat, hållbar utveckling, konfliktlösning och kommunikation kan de ange det. Sen bör de lämna över åt de redan subjektiva bedömarna inom stiftelser, priskomittéer och tidskriftsredaktioner att avgöra vilka forksningsprogram som lyckas bäst med detta. Universitet och högskolor är inte patent-fabriker åt staten. Att "decenstralisera-mera" Alliansen lägger sig i den fria forskningen till en grad som sätter sossarna på skam verkar inte förorsaka några moraliska betänkligheter hos de folkvalda. Fast efter massavlyssningsförslaget från FRA och detaljstyrningen av Forum för Levande Historia borde det inte vara mycket som förvånar mig på den fronten längre.
Om de svenska universiteten hade en stark känsla av berättigande och moral skulle de meddela Leijonborg i vilket trångt, mörkt utrymme han kunde placera sina detaljstyrda anslag. Men den som svälter har inte råd att bita handen som föder familjen. Tack patron.
Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, alliansen, forskningspropositionen
Om det är något vi lär oss av historien (och vi kan lära oss mycket av historien) så är det att alla försök att i ett visst tidsavsnitt förutse exakt vilken forskning som ska få de mest genomgripande utfallen ofta totalt misslyckas - särskilt om det är politiker med i leken ("internet är en fluga"). Om regeringen vill att vi ska satsa på forskning om klimat, hållbar utveckling, konfliktlösning och kommunikation kan de ange det. Sen bör de lämna över åt de redan subjektiva bedömarna inom stiftelser, priskomittéer och tidskriftsredaktioner att avgöra vilka forksningsprogram som lyckas bäst med detta. Universitet och högskolor är inte patent-fabriker åt staten. Att "decenstralisera-mera" Alliansen lägger sig i den fria forskningen till en grad som sätter sossarna på skam verkar inte förorsaka några moraliska betänkligheter hos de folkvalda. Fast efter massavlyssningsförslaget från FRA och detaljstyrningen av Forum för Levande Historia borde det inte vara mycket som förvånar mig på den fronten längre.
Om de svenska universiteten hade en stark känsla av berättigande och moral skulle de meddela Leijonborg i vilket trångt, mörkt utrymme han kunde placera sina detaljstyrda anslag. Men den som svälter har inte råd att bita handen som föder familjen. Tack patron.
Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, alliansen, forskningspropositionen
fredag 24 oktober 2008
Vetenskapsrådets beslut om projektstöd
Vetenskapsrådet har publicerat sina beslut om projektbidrag inom humaniora-samhällsvetenskap. Det gäller ansökningsomgången med deadline den 2:a april. Som vanligt är chansen att få igenom sin ansökan ca 10%. Inom nordisk arkeologi är det bara Thomas B Larsson som lyckats denna gång (grattis): hans projekt fokuserar på relationen mellan människan och älgen i Norrland under förhistorien - en relation som gett upphov till en hel del konst i form av skifferredskap, hällmålningar och hällristningar.
För min egen institutions räkning var jag glad att se att egyptologen Åke Engsheden får försörjning de närmast tre åren med att gräva djupare i det koptiska språkets konstruktion.
Martin Rundkvist funderar lite mer kring vilka som fått pengar av VR i denna omgång.
Jag uppmärksammades på detta av att Eva Stensköld hade postat en länk på Facebook till kommentarer och reaktioner inom VR på alliansens forskningsproposition. På det hela taget positiva, men med lyfta ögonbryn över den ganska extrema detaljstyrningen och viss oro inför hur icke-naturvetenskapliga ämnen ska klara sig i konkurrensen.
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, vetenskapsrådet
För min egen institutions räkning var jag glad att se att egyptologen Åke Engsheden får försörjning de närmast tre åren med att gräva djupare i det koptiska språkets konstruktion.
Martin Rundkvist funderar lite mer kring vilka som fått pengar av VR i denna omgång.
Jag uppmärksammades på detta av att Eva Stensköld hade postat en länk på Facebook till kommentarer och reaktioner inom VR på alliansens forskningsproposition. På det hela taget positiva, men med lyfta ögonbryn över den ganska extrema detaljstyrningen och viss oro inför hur icke-naturvetenskapliga ämnen ska klara sig i konkurrensen.
Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, vetenskapsrådet
Piska och morötter för universiteten
Sedan upplysningstiden har det förutsatts att högskolor och universitet haft som sitt existensberättigande att söka efter sanning, fakta och kunskap. Hur pass väl institutioner och individer verkligen lyckats med detta är en helt annan fråga. Men de flesta av oss som är verksamma inom forskning, eller har en bakgrund med högskolestudier, vill i själ och hjärta inte tro att det finns kollegor som är villiga att begå den främsta dödssynden: Fusk.
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.
Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.
Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.
Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.
Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.
Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.
Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.
Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.
Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk
torsdag 23 oktober 2008
Biblioteken och forskningen
Vilken roll har forskningsbiblioteken i vår digitaliserade, googlifierade värld? Vilken roll har bibliotikarien?
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.
I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?
Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:
TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.
KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.
PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.
TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.
Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.
I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.
Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.
Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning
I måndags träffade jag den nyligen inrättade strategigruppen för Vitterhetsakademiens bibliotek. Kerstin Assarsson-Rizzi har satt samman en arbetsgrupp som utifrån olika perspektiv och erfarenheter ska ta itu med frågor kring bibliotekets framtida utveckling. Vitterhetsakademiens bibliotek grundades redan på 1700-talet, men kom framförallt att utvecklas till en central och självklar del av kulturarvsforskningen tack vare Oscar Montelius och Hans Hildebrand - svensk arkeologis 'power-duo'.
I nuläget finns förutom en rik samling litteratur rörande förhistoria, kulturarv och numismatik, även den mest fullständiga samlingen rapporter från arkeologiska utgrävningar i landet. I kombination med ATA, arkivet som innehåller otryckt grävningsdokumentation, är dessa samlingar en kärnpunkt för alla som är verksamma inom kulturarvsforskning rörande både Skandinavien och Europa i stort. Samtidigt står biblioteket inför samma utmaningar som så många andra - vilket uppdrag ska man egentligen ha när forskning blir allt mer digitaliserad, tvärvetenskaplig och inte minst överproduktiv. Vilka tjänster ska man erbjuda och vilka som kan nedprioritera. Är man till som arkivbevarare, eller för forskningen i nutiden, eller för forskningen i det längre perspektivet? Hur specialiserad/generaliserad bör man vara och vad behöver de där arkeologerna runtom i landet egentligen hjälp med? Vad vill forskarna ha ut av ett bibliotek?
Det var denna sista fråga som jag delvis hade blivit ombedd att presentera lite funderingar kring för arbetsgruppen i måndags. Jag hade tidigare hållit ett kort föredrag på liknande tema på en temadag för bibliotikarier anordnad av Vitterhetsbiblioteket i våras. Nu gavs jag möjlighet till lite mer tid och framförallt lite mer möjlighet att samtala och diskutera med en mer specialintresserad grupp. Även om forskning i grund och botten är samma sak idag som det var för 30 år sedan, har ändå vissa "infrastrukturella" förändringar skett som gett enorma konsekvenser:
TID: Doktorander idag har en extrem tidspress att bli färdiga i tid. Borta är avhandlingen som Magnum Opus - livsverket. Det är positivt på många sätt, men har medfört en extrem tidspress att samla in, analysera, fördjupa sig och producera en längre sammanhållen text.
KONKURRENS: På 80-talet räckte det med en C-uppsats (som ofta tagit 3 år snarare än 3 månader att sammanställa - se "tid" ovan) för att konkurrera om anställning. En avhandling nästintill garanterade chefsjobb i någon kategori. Idag är en mastersuppsats närmast ett grundkrav för att få jobb som grävslusk på en utgrävning. Doktorsgrad garanterar inte mycket över huvud taget. Det produceras 5-10 avhandlingar om året bara inom nordisk arkeologi. Samtidigt anställs färre som lektorer på universiteten - svikande studentunderlag gör att det är färre lärare nu på min institution än när jag började på 90-talet. De som forskar är därför i en konkurrens-situation som dagens docenter och professorer har svårt att helt inse. Det finns få eller inga chanser till ens deltidsanställningar på instituionen och få tydliga karriärsvägar utanför. Hur konkurrerar forskare? De publicerar sig.
PUBLISH OR PERISH: Fler forskare, fler univeristet, fler institutioner som konkurrerar om lite medel publicerar sig mer och mer och mer. Tidskriftsartiklar, konferensvolymer, antologier, monografier. För att hänga med stiger hela tiden pressen på att ha rätt sorts CV med rätt mängd publikationer i rätt tidskriftsserie. För att hänga med måste forskare också ta till sig ny forskning som publiceras i allt mer frenetisk takt.
TILLGÄNGLIGHET: Förr i tiden förväntades man vara bekant med sitt eget forskningsbiblioteks nyförvärv och kanske även vitterhetens. Idag finns oerhörda mängder på nätet. Sök och du skall finna. Inte bara inom ditt eget ämnesområde utan inom många närliggande vetenskaper. Tvärvetenskaplig ansats är ett måste, vare sig det gäller filosofi eller fysik. Nu finns inga ursäkter längre, artiklar om genstudier av tibetanska kornsorter, kognitiva beteendestudier av vävare i Rumänien, filosofiska post-koloniala debatter utifrån Peruanska genus-kategorier... allt finns att hitta och komma åt. Hänger du med? Är du uppdatera? Har du fingret på pulsen? Är du insatt? Mer och mer tid läggs ned bara på att hänga med någorlunda i informationsflödet, tid till egen analys krymper.
Det finns silverkanter på de mörka molnen. Det är bra att avhandlingar inte längre ska produceras i 55 års ålder och innehålla information som ingen fått vetskap om på 30 år för att det varit hemligt. Det är bra att ämnena söker sig mellan disciplinerna mer reguljärt, tar intryck och får inspiration av andra vetenskaper. Det är bra om forskare inte bara isolerar sig på universitet utan hittar andra kanaler att verka inom och bidra till. Men faktum kvarstår att pressen, konkurrensen och tidsbristen är längt mer påtaglig nu än för 30 år sedan.
I det läget är det viktigt med forskningsbibliotek som bygger upp bra samlingar, som har goda nätverkskontakter runtom globen, som har möjlighet att hjälpa till i egenskap av proffs på sökning och sållning i den flod av information vi möter på nätet. Inte minst är de viktiga som intresseorganisationer som kan verka i forksningens intresse, stödja den fria spridningen av information, bygga upp Open Archive och verka för Open Access. I kommersialiseringens gyllene tidevarv, där fristående forskare utan direkt anslutning till institutioner lätt hamnar utan tillgång till digitala prenumerationer eller juridiskt skydd, är biblioteken vår sista fasta punkt i tillvaron.
Efter middagen stannade jag kvar och lyssnade på Jakob Harnesk, vilket var både intressant och givande. Han hade lagt upp sin presentation som ett diskussionsforum för gruppen och det blev en hel del utbyte av tankar, ideer och funderingar. Vi bröt inte upp förrän kl 23. Jag hoppas att strategi-gruppen får goda möjligheter att arbeta vidare på dessa extremt viktiga frågor, för en sak är säker. Förutsättningarna har redan förändrats, och de närmaste åren kommer de förändras ännu mer.
Andra bloggar om: arkeologi, vitterhetsakademien, bibliotek, internet, forskning, digitalisering, Open Access, forskning
Labels:
arkeologi,
forskning,
internet,
Open Access,
RAÄ,
universitet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




