Kort koppel på forskningen

Karin Bojs väger in med några insiktsfulla funderingar kring forskningsproppen - ministerstyre är tydligen okej inom universiteten på ett sätt som annars inte tillåts inom andra områden. Som Bojs sätter fingret på: det är inte fel att regering och riksdag har krav knutna till de skattemedel de delar ut, men det märkliga i detta fall är att man inte ger generella frågor som ska prioriteras och lämnar ansvaret till att göra detta till forskarna. Istället tar man och berättar exakt vilka områden - och än mer märkligt, exakt vilka subdiscipliner (stamceller, nanoteknik) som ska prioriteras.

Om det är något vi lär oss av historien (och vi kan lära oss mycket av historien) så är det att alla försök att i ett visst tidsavsnitt förutse exakt vilken forskning som ska få de mest genomgripande utfallen ofta totalt misslyckas - särskilt om det är politiker med i leken ("internet är en fluga"). Om regeringen vill att vi ska satsa på forskning om klimat, hållbar utveckling, konfliktlösning och kommunikation kan de ange det. Sen bör de lämna över åt de redan subjektiva bedömarna inom stiftelser, priskomittéer och tidskriftsredaktioner att avgöra vilka forksningsprogram som lyckas bäst med detta. Universitet och högskolor är inte patent-fabriker åt staten. Att "decenstralisera-mera" Alliansen lägger sig i den fria forskningen till en grad som sätter sossarna på skam verkar inte förorsaka några moraliska betänkligheter hos de folkvalda. Fast efter massavlyssningsförslaget från FRA och detaljstyrningen av Forum för Levande Historia borde det inte vara mycket som förvånar mig på den fronten längre.

Om de svenska universiteten hade en stark känsla av berättigande och moral skulle de meddela Leijonborg i vilket trångt, mörkt utrymme han kunde placera sina detaljstyrda anslag. Men den som svälter har inte råd att bita handen som föder familjen. Tack patron.


Andra bloggar om: forskning, politik, vetenskap, alliansen, forskningspropositionen