En dag på naturhistoriska

Det är oktober. Det är förkylningstider.
Det enda som är värre än sjuka ungar är ungar som är för hostiga för dagis/skola, men friska nog att klättra på väggarna hemma efter 1 timma. Eftersom sambon fått uthärda denna skärseld i tre dagar släpade jag med mig ungarna till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i söndags. Vid senaste besöket i våras fick dottern bli medlem i den barnklubb de har mellan åldrarna 5-15 år: Museosaurien
Ja, jag vet vad ni tänker: Akademikerföräldrar.
Faktum är att det är en riktigt trevlig och inte minst extremt billig förströelse som resulterar i att man 4 gånger om året får en liten tryckt tidning med olika sorters artiklar om allt från fossil till svamp. Jag vet inte om jag ska glädjas åt, eller djupt oroas över, den glädje och lycka dottern uttrycker över detta medlemsskap. Det är nog bara en fas, precis som det där med prinsessor...

Medlemsskapet innebär även att man har möjlighet att delta i flera olika evenemang under året, från övernattningar på museet, och besök i samlingarna och bakom kulisserna. Jag erkänner - det var det som avgjorde frågan för mig. Ett av mina lyckligaste minnen är när jag satt i bensamlingen och ritade av skelettdelar av tumlare, efter det att jag stött på denna art i ett benmaterial från en gropkeramisk boplats på Nacka. Tumlare dyker upp ibland på stenålderslokaler (och är kanske än vanligare men de spongösa benen bevaras dåligt), men vi saknade tumlare-ben i referenssamlingen på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet. I dessa stunder är samlingarna på NRM en livlina.

I söndagens erbjöds en gratispremiär av en barnfilm på Cosmonova: Zulapatrullen. Jag har inte varit på Cosmonova sedan gymnasiet och var nog minst lika pirrig som ungarna, framförallt undrade jag över om 4-årige lillebror skulle få panikångest av upplevelsen. Hade inte behövt oroa mig för honom, han satt som hypnotiserad under den jättelika kupolfilmen, medan både jag och storasyster blev smått sjösjuka av upplevelsen. Men kul var det. Vi var på plats på museet redan kl 10 för filmen, och jag hade planerat in för kanske max två timmars museibesök efter det - inkl lunch. Tji fick jag. Museet har verkligen blivit bättre på barn (och vuxen-)aspekten sedan jag var liten. Det finns mängder att dra i, röra på, pilla med. Inte minst interaktiva datorskärmar i varje rum med information, spel och frågesporter (tips till museer - frågesporter är kul, medan enkla upplägg som fråga följt av svar tråkar ut).

Efter dinosaurierna och däggdjurens utveckling hade vi lunch. Sedan var det upp till plan 2 för att kolla in Den Sinnrika Människan - fullt med märkliga konstruktioner och uppbyggnader runt människokroppen. En hel del vid det här laget ganska misshandlat av extremt upphetsade ungar, men ändå i funktionsdugligt skick. Vidare in i mineralsalen ("du lovade!!") som fick min gamla stenförälskelse att blomma upp igen med full kraft. Efter en fika och lite sockerinjektioner i bullform kollade vi in livet i vattnet och djuren i Sverige, sedan föreslog jag shoppen och hemfärd. Möttes av extrem upprördhet: "Valskeletten!! Du lovade!!" Så det var bara att knata hela vägen till Polartrakterna.

Vi 15.30 lyckades jag till slut släpa ungarna därifrån för att ta oss hem till Uppsala.
Som småbarnsförälder med ansträngd budget kan jag bara rekommendera fler museer att ta en titt på Naturhistoriskas koncept, inte bara möjligheten till att handgripligen ta del av utställningarna - det är det flera som har numera - utan även detta med barnklubbsverksamhet. Särskilt de 2/3-delar av året som har mindre trevligt väder är vi i desperat behov av avledande manövrar för våra mini-monster.


Läs även andra bloggares åsikter om museum, barn, naturhistoriska riksmuseet, Stockholm