Piska och morötter för universiteten

Sedan upplysningstiden har det förutsatts att högskolor och universitet haft som sitt existensberättigande att söka efter sanning, fakta och kunskap. Hur pass väl institutioner och individer verkligen lyckats med detta är en helt annan fråga. Men de flesta av oss som är verksamma inom forskning, eller har en bakgrund med högskolestudier, vill i själ och hjärta inte tro att det finns kollegor som är villiga att begå den främsta dödssynden: Fusk.
Att förfalska analysresultat och studier är att vända uppochned på allt som borde hålla oss igång. Lika vansinnigt som en läkare som dödar sina patienter.

Jag har skrivit tidigare om en del ökända fuskerier inom arkeologi/antropologi. Nu i dagarna har det skrivits en del i tidningarna om misstänkta oegentligheter inom medicinsk forskning kring Stan-metoden för fosterövervakning. En viss överoptimism till metodens fördel verkar ha regerat vid avrundningar och sammanställningar av försöken - om man ska vara välvilligt inställd till det som inträffat. Att den läkare som låg bakom den patenterade metoden dessutom hade en hel del kontakt med de som skulle utföra de objektiva testerna får det hela att framstå som än mer komprometterat.

Nu kommer vi till det egentliga problemet: Vad gör man om man msstänker systematikst fusk alt. plagiat? Att låta enskilda högskolor sköta utredningen är INTE en bra metod. Inoficiella nätverk och maktstrukturer är det minsta problemet. Långt värre är den allmännmänskliga reaktionen att hellre stoppa huvudet i sanden än tappa ansiktet. Att avslöja fusk ger ingen prestige - hur bra man än var på att rensa ur sitt eget bo kommer en viss skam och nesa alltid hänga kvar. I dessa konkurrensutsatta tider, när pressen på att få in externa anslag blir allt högre, så kommer ryggmärgsreaktionen att sopa allt under mattan bli ett allt större problem. Redan idga känner jag till via korridorsnack exempel på omfattande plagiat i högre uppsatser både i Sverige och grannländerna som mörkats av de högsta instanserna för att det hela blivit för pinsamt.

Lund har åtminstone försökt ta sitt ansvar i fallet med Stan, men de har haft få möjligheter att driva frågan vidare utanför de interna maktstriderna då Vetenskapsrådet pga finansieringsbrist tvingades lägga ned sin enhet för utredning av oegentligheter. Nu föreslås alltså en central etiksprövningsnämnd som ska ta över ansvaret. Att utreda sina kollegor är ungefär lika populärt som att tillhöra internutredningen inom polisen, så jag hoppas de lyckas få till en bra grupp. När nu vår utbildningsminister behandlar forskningsfinansiering som en guldstjärna att dela ut till de mest populära eleverna i klassen kommer risken för fusk, oegentligheter, plagiat och glädjekalkyler mångdubblas.


Andra bloggar om: etik, vetenskap, forskning, universitet, högskolor, fusk