Jag har idag fyllt en stor resväska (på hjul) med allsköns böcker och kopierade texter som ska medfölja mig på min kortvariga isolering i ett hus i Öregrund, under en lam förhoppning att jag på 3-4 dagar ska kunna få lite effektivt arbete utfört. Förutom frisk luft, hav och himmel har boningen den fördelen att inte erbjuda fast internetuppkoppling, så jag kommer nog lida av seriösa abstinensbesvär när helgen är över. Men så kan jag heller inte kasta bort min tid på att läsa artiklar om kollapsad världsekonomi, hysterisk amerikansk valkampanj eller genetiska studier av tibetansk råg och vete (fråga inte!).Men precis innan jag skulle släpa iväg på min löjligt tunga resväska kollade jag i brevfacket och fann till min oförställda glädje en rykande färsk avhandling från Carina Olson på Osteologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm.
Neolithic Fisheries. Osteoarchaeology of fish remains in the Baltic Sea region.
Carina har gjort det som alla andra osteologer passar sig väldigt noga för att göra: specialisera sig på fiskben. Små, usliga, komplicerade fiskben. Eller nej, usliga är de inte, de har en unik skönhet och originalitet, små konstverk faktiskt. Det är bara det att en enda fisk kan ge ett tjogvis med kotor som i sig inte säger mer än en enda kunde ha gjort. Inte som med däggdjur där man kan spåna in på fascinerande aspekter som köttrika/köttfattiga ben, hona/hane osv. Man går igenom 30.000 fiskben och slutresultatet är 14 abborrar, 7 gäddor och 38 sillar.... Det kräver sin osteolog att göra detta utan att kasta sig genom närmsta fönster. Samtidigt är fisk en av de absolut viktigaste basfödorna i Östersjöregionens mångtusenåriga historia och det ger en extremt skev bild att ignorera dem. Om de finns kvar d.v.s. - vilket inte är fallet särskilt ofta.
Carina har dessutom gett sig själv en extra utmaning med att ta sig an neolitiska lokaler. Men så vet hon att hon har en uppskattande publik bland stenåldersarkeologer. Fisk är nämligen en mycket viktig ledtråd till ekonomi och bosättningsmönster. Vissa fiska finns i sötvatten, andra i saltvatten, åter andra i båda typer. Vissa simmar djupt, andra ytligt. Vissa kan bara fångas i stora mängder med hjälp av nät. Storleken på en del arter varierar efter vilken biotop just det beståndet har rört sig i - nära kust, resp ute på öppet hav. En del blir möjliga att fånga för icke-industriella grupper endast när de är på vandringar i samband med lek. Så att studera vilken typ av fisk, och vilka storlekar de har, som förekommer på en boplats kan ge oss svar på frågor kring hur man fiskade, om det var en individuell eller kollektiv aktivitet, när man fiskade, vad som prioriterades och vid vilken tid på året platsen var utnyttjad. Att förstå om en boplats var bebodd endast under korta perioder om året, eller under större delen av året, säger oss en hel del om samhällsorganisationen.
Det finns dessutom en metod att kunna avgöra när en fisk är fångad nästan exakt på årstiden. Torsken har en sorts öronsten kallad otolit, som växer i årsringar likt en trädstam, och genom att slipa upp dessa kan man dels se hur gamla fiskarna var när de fångades, dels vilken tid på året det skedde.
Metkrok i ben, påträffad på Ire, Hangvar sn, Gotland. En gropkeramisk lokal daterat till ca 3000-2300 före Kristus. Bilden tillhör Historiska Museets föremålsdatabas, klicka på den för mer information.
Avhandlingen är en sammanläggningspublikation - mycket snyggt layoutad för vår genre dessutom. Färgbilder! förutom den inledande sammanfattningen av resultaten och metoderna finns fem artiklar. Den första handlar om neolitiskt torskfiske och strömmingsfiske, såsom man kan studera det utifrån finsållat material på den gropkeramiska lokalen Ajvide (Gotland) och samtida Jettböle (Åland). En artikel jag ska banka i huvudet på alla som inte tycker det är värt att finsålla kulturlager på platser med bra bevaringsförhållanden. Den andra artikeln tar upp redskapen som använts vid fiske, bland annat har metkrokar i ben hittats i gropkeramiska gravar och Carina tar t.o.m. itu med experimentella försök (lyckade).
Tredje artikeln diskuterar torskfisket i ett långtidsperspektiv, från förhistoria till modern tid. En artikel att banka i huvudet på de som påstår att arkeologi inte har något substantiellt att tillföra dagens samhällsdebatt. Nummer fyra tar upp och jämför fiskmaterialet på en rad neolitiska lokaler längs den svenska östkusten, från Uppland till Bjästamon. Den sista går in på detalj på den gropkeramiska lokalen Fräkenrönningen i Gästrikland.
Carina Olson disputerar den 24:e oktober kl 10, opponent är professor Jan Ekman.
Jag är tillbaka i början av nästa vecka.
Tack för fisken Carina, den får följa med i resväskan.
Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, fisk, fiske, stenålder, torsk, torskfiske, Gotland, Åland
6 kommentarer:
Det verkar vara en läsvärd avhandling. Flängde just iväg ett mail med förfrågan om byte till Carina.
Men ortoliter är också kul.... En av snubbarna i en fjällfiskeklubb som jag är ordförande för bruakr skära ut ortoliterna ur alla fiskar han och hans kompisar fångar. De har under åren byggt upp en databas över ett hundratal öringar och rödingar fångade i närheten av fiskeklubbens stuga. Två mönster framträder, eller kanske snarare två skilda populationer i samma älv. Den ena långsamväxande och den andra snabbväxande, vilket kunnat konstateras när åldersdata ställts mot vikt, längd etc.
Heter det inte otoliter (utan r)?
Jag undrar, kan man verkligen veta hur många fiskar det är, eller måttar man bara ungefärligt? (”En normal abborre har x ryggkotor, så det är förmodligen y/x abborrar som ligger i kökkenmöddingen här.”)
Otolit är det korrekta (som jag skriver i texten).
Jag undrar, kan man verkligen veta hur många fiskar det är, eller måttar man bara ungefärligt?
Man kan använda ett par olika metoder. Dels akn man göra ett ung genomslag såsom du föreslår utifrån uppskattning av antal kotor. Detta brukar man bara ta till om materialet är hemskt stort som t ex ett medeltida fiskeläge. Annars gör man som på andra djur - man hittar ett specifikt ben som man räknar antal på. Det kan gälla första ryggkotan, som det bara finns ett ex av i varje djur och som ser speciell ut då den ledar mot kranium på ena sidan. Eller så kan det gälla ett käkben som är lite kompaktare och välbevarat. Då måste man se till att välja ut endast de som kommer från samma sida (höger resp vänster).
Eftersom fisk ofta rensas är det bra att avgöra om en yta innehåller mest ryggkotor och en annan rester av huvudet. Det kan ju isåfall vara ben från samma individer. Med tanke på dessa problem och det faktum att fiskben är tunna och lätt förstörs kan man lugnt säga att alla beräkningar ofta hamnar på en slutgiltig uppskattning som är långt under det ursprungliga. Viktigast är att avgöra hur stora resp andel av olika fiskarter är i materialet.
Bra idé det där med att sätta sig i en isolerad stuga för att få något gjort. Slippa distraktioner från TV, internet och allt annat. Jag skall också prova det, då kanske jag äntligen kan få färdigt ett par artiklar jag håller på med.
Nu kan man förresten genom strontiumanalyser av otoliter får fram livshistorien hos enskilda fiskar (speciellt fiskar som vandrar melland hav och sötvatten).
Här är en länk till en föreläsning i ämnet:
http://urplay.se/170575
"Per Larsson, professor i marinekologi vid Linnéuniversitetet, har följt gäddornas livshistoria genom att studera deras otoliter, det vill säga deras balansstenar i hjärnan. Upptäckterna kan innebära nya krav på förvaltning och fiskevård för att stärka bestånden av gädda i Östersjön."
Har detta provats på förhistoriskt fiskbensmaterial?
Jag har hört att det är en del som håller på med metodutveckling av detta - det behöver testas på mer material men det är helt klart mycket intressant!
Otoliter hör till mina benfavoriter - de är lätta att känna igen, bevaras bra och de växer med "årsringar" som gör att man faktiskt kan åldersbestämma fisken o t.o.m. lista ut ung vilken tid på åren de fångats, vilket kan ge information om säsongsboplatser.
Fram för fler otolit-studier!
Skicka en kommentar