Jag hade en intressant upplevelse i tisdags och vill ha era reaktioner om ni orkar läsa detta inlägg till slutet.
I våras blev jag tillfrågad att vara referensperson till ett anbud på en exploateringsgrävning av en mellanneolitisk lokal i närheten av Arlanda. Iochmed att arkeologiska utgrävningar numera får skötas av andra enheter är RAÄ och att det ska vara anbudsförfarande på de flesta slutundersökningar så har det blivit en hård konkurrens mellan UV, länsmuseer, privata firmor och stiftelser. Upphandlingen sköts av länsstyrelsen som agerar mellanhand för exploatören. Allt fler länsstyrelser har börjat sammanställa riktlinjer för hur anbuden ska bedömas, för att öka genomlysligheten och förebygga överklagningar. Ett kriterium som ofta listas är utgrävningsgruppens kompetens vetenskapligt, erfarenhetsmässigt och kommunikativt. De flesta kontor har en hel del mycket erfarna arkeologer som grävt liknande lämningar förut, men ibland vill man konkurrera lite extra om det vetenskapliga och knyter forskare till sig som får komma med synpunkter och förslag. Så när SAU skrev ihop sitt anbud till Norslunda kontaktades jag av Niklas Stenbäck, som doktorerat på stenålderskeramik, för att diskutera vilka frågor jag tyckte kunde potentiellt besvaras av en boplats som troligen daterades till slutet av mellanneolitikum.
Jag ska inte gå in på detaljerna av det just nu - det räcker med att säga att SAU av div anledningar vann på sitt anbud och påbörjade en 5 veckors utgrävning av en mindre gropkeramisk boplats (med spridda stensträngar från järnåldern) för ett par veckor sedan. I tisdags var jag på plats för att titta på det de hittills hittat och delta i ett möte med besökande representanter från länsstyrelsen. Hittills har en hel del fragmenterad keramik, bergartsavslag, samt brända och obrända säl- och fiskben framkommit. Dessutom ett ganska stort bärnstenshänge intressant nog. En del av boplatsen är en sandig sluttning där fynden troligen följer den vikande strandlinjen. Resten är en stenig, storblockig sandig moränplatå med fynd från början och slutet av MN, samt lite järnålder. Tyvärr är inte platsen helt avgränsad, boningsytan fortsätter utanför utgrävningsområdet.
Men för att återgå till mötet: Grävledare Lars Sundström, som disputerat på Mellansvenskt tidigneolitikum, visade runt oss och vi diskuterade alla grävstrategi och tidsplanering inför de kommande 13 arbetsdagarna kvar i fält. Jag stannade kvar på lunchen med fältarkeologerna och diskuterade småjusteringar i grävstrategin inför sista biten. När jag på eftermiddagen precis hämtat upp barnen ringde Lasse på mobilen. Micke Olausson på länsstyrelsen hade på eftermiddagen, efter återkomst till kontoret, ringt till chefen för SAU och gett nya direktiv: Grävningen måste omprioriteras och fokus ska läggas helt på upprensning av den steniga platån och avbaning av densamma i förhoppning om att hitta hus/hyddstrukturer. Rutgrävning, fyndinsamling och sluttningen ska bortprioriteras.
Det var ett antal år sedan jag var aktiv i fält, men jag måste erkänna att jag blev ganska paff över den nya ordning som införts medan jag forskade. Jag trodde att länsstyrelserna under anbudsförfarandet lade så stor vikt vid dokumenterad erfarenhet och vetenskaplig skicklighet från de inblandade, och premierar referensgrupper med forskningsperspektiv, eftersom de kände att detta var ett bra sätt att få fram genomtänkta planer. Om de känner att de själva skulle behöva mer kontroll över detaljerna i en utgrävning, de frågor som ställs och de metoder som använts, vore det inte mer givande att man ändrar på hela anbudsprocessen?
Kanske länsstyrelserna kan ansvara direkt för utredningarna, eller t o m förundersökningarna och sätta ihop en egen referensgrupp som kan dra upp riktlinjer för både vilka frågor som ska ställas och vilken metod som ska användas på platsen. Sen kan kontoren komma med förslag på vad det skulle kosta att utföra detta. Det känns som bortkastade pengar att betala mig och andra forskare för åsikter som inte beaktas, eller för kontoren att lägga ned flera veckors arbete på utgrävningsplaner de sedan inte får följa.
Varför ska erfarenhet från flera stenåldersutgrävningar och akademiska meriter som doktorsavhandlingar inom den relevanta perioden beaktas i anbudsförfarandet om länsstyrelsen ändå känner att de behöver mer direkt kontroll över de arbetsuppgifterna? Är det då inte bättre att den delen av processen helt och hållet sköts och bekostas av länsstyrelsen och inte av små grävkontor, som ändå får se en stor andel av sina anbud få avslag? Och i slutändan är det ju utgrävarna som skriver rapporten och tar ansvar för resultaten - borde inte isåfall länsstyrelsen stå med som medarbetare? Hur ska man veta vem som egentligen har ansvaret?
En alternativ ordning skulle isåfall kunna vara detta:
Grävkontoren skulle kunna bestå främst av mer allmänt gräverfarna arkeologer, under ledning av administratörer och ekonomer. Grävledare och personer med specialistkompetens sätts på plats av länsstyrelsen på individuella projekt som tillfälliga konsulter. Jag måste medge, jag har ingen lust att vara galjonsfigur utan något som helst inflytande, och jag betvivlar att erfarna grävledare, disputerade eller ej, vill det heller.
Så kollegor, jag vet att de flesta av er redan har reflekterat över vilken väg exploateringsarkeologin bör gå nu med de stora omvandlingarna av anbudssystemet, RAÄ, länsstyrelser och UV. Vad har ni kommit fram till? Hur bör ansvarsfördelningen ske?
Klargörande: Det här är ärligt frågat! Det har varit oro att konkurrensen mellan firmor leder till prisdumpning, eller att osäker arbetsmarknad gör att kompetensen sprids ut för mycket. Vi måste börja tänka 'ur lådan'. Hur bör uppdragsarkeologin se ut de kommande decennierna?
Lite länkar i sammanhanget:
Lagen om Kulturminnen
Handbok för uppdragsarkeologi (Avsnitt 5 & 6 mest relevanta, tyvärr ligger inte avsnitt 9 om tillsyn och uppföljning ute digitalt)
Länsstyrelserna uppdrag Kulturmiljö
Anbudsförfarandet - kortfattat
Stockholms länsstyrelse om fornlämningar
RAÄs föreskrifter om verkställande av LKM
Information till undersökare (Stockholms Lst)
Andra bloggar om: arkeologi, Riksantikvarieämbetet, RAÄ
torsdag 2 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Oh, väldigt svårt ämne. Låter till att börja med som ett väldigt konstigt ingripande från länsstyrelsen, att så direkt beordra en särskild grävstrategi under pågående utgrävning har jag aldrig hört talas om tidigare.
Din fråga om hur uppdragsarkeologin bör se ut har jag inget bra svar på, men vad som gör problemet än värre tycker jag är hur olika praxis kan vara på olika länsstyrelser med avseende på vad en utgrävning bör kosta, vad som är värt att gräva ut osv. Under min tid som grävslusk i olika delar av landet har jag noterat en anmärkningsvärd skillnad i budget och undersökningsgrad av liknande fornlämningstyper. Jag tror inte det beror på att samma typ av fornlämning har olika stor kunskapspotential i olika landsändar, utan att länstyrelserna godtyckligt har satt en praxis för "sitt" län. (Jfr med diskussionen i Fornvännen senaste året.)
En annan fråga som är bekymransvärd är hur väl de olika länsstyrelserna
är lämpade att bedöma den vetenskapliga potentialen i olika projekt - I det projekt som du nämner är det uppenbart att de inblandade arkeologerna på grävkontoret verkligen är specialiserade på just den period som undersökningen berör. Så är sällan fallet på länsstyrelserna, som knappast i allmänhet kan anses besitta specialkompetens inom alla arkeologiska områden/perioder.
I dessa tider av anbudsförfarande där de olika grävkontoren måste vässa sina anbud till det yttersta och verkligen försöka mejsla fram nya vinklar och frågeställningar kan man fråga sig om länsstyrelserna verkligen har tid och kompetens till att bedöma anbudens vetenskapliga potential på ett tillfredsställande sätt.
Möjligen kan de nya föreskrifterna så småningom bringa någon slags ordning och enhetlighet i länsstyrelsernas agerande, men jag är tveksam ...
Tja min ståndpunkt har jag ju gett uttryck för i Fornvännen de senaste numren. det kunde ju vara kul om fler skrev i våra arkeologiska tidsskrifter, så kanske också LST till sist börjar förstå. Som det är idag gör vårt konstiga anbudsförfarande LST till den sista feodalstaten. Man är utelämnad till ett totalt godtycke, ofelbara som de är.
För att komma tillbaka till Åsas inlägg. Jag har många liknande stories att berätta, så tyvärr är det ingen engångsföreteelse. Men detta faller väl inom mitt krav om tydliga och klara spelregler. Det måste ju ändock vara så att om en U-plan är godkänd och inget föranleder undersökaren att ändra sin strategi, måste LST acceptera att de en gång har godkänt tillvägagångsättet och accepterat att utföraren genomför sin undersökning (för jag anser att efter att LST har godkänt och kvalitativt accepterat en undersökares förslag är det undersökarens undersökning) i enlighet med gällande u-plan. En helt annan fråga blir det om jag som undersökare i betydande grad vill ändra strategin. Då Måste jag fråga och komma överens med LST.
Men hur går man vidare? tja du så länge RAÄ vägrar att göra sitt jobb och använda sin rätt till att granska enskilda ärenden och ge undersökarna möjlighet att lämna in klagan på LST så är vi nog fast i detta feodalsamhälle vi befinner oss i. Äh jag får väl sluta nu, men jag förstår dig Åsa. Vad är meningen med tillknyta specialiser om de kan köras över av vilken simpel handläggare som helst på LST.
De här konflikterna kommer att bli allt vanligare när PhD blir en allt mera utbredd utbildningsnivå inom uppdragsarkeologin. Det är inte lika lätt att styra och ställa då.
Det händer att länsstyrelser agerar på detta vis. Det kan de göra men jag tycker nog att det verkar falla tillbaka på dels ett kontrollbehov (ofta stressrelaterad) hos länsstyrelsen i fråga men även på en osäkerhet där man inte litar på de grävande institutionernas kompetens och omdömme.
Problemet som jag ser det idag är att länsstyrelserna är extremt belastade med arbetsuppgifter, de har inte tid att hantera speciellt många av dem korrekt. När stressnivån höjs till följd av detta är det lätt att råka ut för den typ av direktiv som här påtalas.
Referensgrupper / personer är ett annat intressant system. I bästa fall är uppgiften engagerande och involverande, så som Åsa beskriver den och i värsta fall är det snarast frågan om att man reduceras till en galjonsfigur och det är namnet som är det viktiga. I den sista situationen får man ofta komma ut på någon visning ch käka lite wienerbröd.... Personligen föredrar jag deltagande resurspersoner. De personer som misstänks kunna bidra med något riktigt kreativt inbjuds att delta i grävningen några dagar eller någon vecka för att på så sätt få en djupare insikt i platsen samt möjlighet att utveckla ideerna i praktiskt arbete.
Slutligen är det bara att konstatera att statlig föraltnig i länsstyrelsernas regi är godtycklig och varierar från län till län. Detta är ett generellt samhällsproblem och inte begränsat till arkeologin. Man kan kika på i princip vilken rapport från riksdagens revisorer som helst och få samma kommentar: det finns stora skillnader mellan olika regioner. På statsvetenskapliga institutionen i Göteborg arbetar man med att granska detta, senast ut var en doktorand som disputerade på hur rovviltförvaltningen (spc vargar) hanteras mellan olika länsstyrelser. Skillnaderna är avgrundsdjupa (ja jag bor i ett vargrevir och är därför personligt intresserad i egenskap av djurägare och jägare)
Kul fall här när både grävledaren och referenspersonen vars åsikter körs över är aktiva forskare inom precis det forskningsfält som grävningen berör -- och länsstyrelsens handläggare inte är det.
Avregleringen har skett alldeles för ojämnt - snabbt på vissa områden men inte tillräckligt med omorganisering på andra för att ta konsekvenserna av detta. Trycket på länsstyrelserna är löjligt hårt i min mening. De ska agera grävexperter på allt, forskningsexperter på allt, infrastruktur-utvecklare och ekonomiska snillen om de ska klara sina uppgifter. Länsantikvarien har ju dessutom en hoper andra uppgifter än fornlämningar.
Så jag var seriös när jag frågade om det inte vore bättre om referensgrupperna sätts samman av länsstyrelserna snarare än grävkontoren. Som det är nu får vissa forskare kasta tärning och se om de väljer "rätt" utgrävare att samarbeta med. Att ref-personerna jobbar för utgrävaren snarare än länsstyrelsen kanske också betyder att länsstyrelsen inte riktigt känner att de kan lita på dem att tala fritt.
Samtidigt finns det en stor risk att det skulle kunna blir för enkelriktat vilka forskare som bjuds in om det uteslutande är Lst som beslutar om detta, lätt hänt att det blir samma personer som kontaktas hela tiden.
Referensgrupper utsedda av länsstyrelsen är en rätt bra idé. Ligger väl lite i linje med den controllerutredning som RAÄ initierade för snart 10 år sedan. Av någon märklig anledning som jag inte riktigt kan förstå var flera länsstyrelser rätt motvals till den stödfunktion som controllern skulle utgöra för med komplexa projekt.....
Totte på AK brukar säga att han var Sveriges (näst) mest hatade arkeolog när han jobbade som controller i Skåne. Och det är ändå en genuint mysig snubbe som inte brukar bli osams med folk. Otacksam uppgift!
Efter samtal med några kollegor har jag fått klart för mig att situationen som Åsa beskriver har ytterligare en viktig dimension.
Om jag fattat rätt så har vi här att göra med a) en grävledare som är en kompromisslös anhängare av en fältmetodik vi kan kalla Kjel-rutor, b) en länsstyrelserepresentant som är en lika kompromisslös motståndare till Kjel-rutor.
Mina sagesmän gissar att om man hade tagit en annan SAU-grävledare på måfå och en annan länsstyrelserepresentant på måfå så hade det inte blivit någon konflikt på denna grävning.
Martin: Om man ska vara korrekt så är det du kallar Kjel-rutor 50x50cm-rutor. Vilket fungerar alldeles utmärkt för att få en representativ bild av fyndspridningen på en boplatsyta. På Norslunda gräver man dock den mer klassiska 1m-rutan.
Skillnaden mot en del andra metoder är att man inledningsvis sprider ut dom över området för att få ett begrepp om vilka fynd som dyker upp var. Utifrån detta gör man sedan en prioritering och förtätar rutorna på intressanta områden utifrån en tydlig frågeställning. Avslutningsvis banas det mesta av undersökningsytan av (beroende på terräng) och de framkomna anläggningarna relateras till den rumsliga organisationen såsom den framkommit av t ex keramik, ben och stenredskap.
Man kan och SKA alltid diskutera meriten med en viss grävmetod, och uppföljning och utvärdering av detsamma borde vara en långt större del av arkeologin än det är idag. Mer metodkonferenser! Men det som jag fann märkligt i den här situationen var att SAU hade fått sin grävmetodik godkänd av LST i anbudet och hade inlett grävningen med att hitta precis det man sade sig kunna hitta - t.o.m. mer. Så frågan är huruvida det är LSTs uppgift att mitt i en grävning beodra att en annan metodik införs och därmed ogiltigförklara hela processen. Om helt andra saker kommer fram än vad man ursprungligen trodde kan det kanske vara befogat, men borde man inte i det fallet också låta grävledare och folk på plats få vara med i beslutet?
Ett anbud måste i dagens läge alltid vara uppbackat av bevisad erfarenhet från projektledarna, bevisad vetenskaplig kompetens, bevisade resultat från andra lokaler och ofta fördjupad vetenskaplig frågeställning från referenspersoner. Bra. Men varför ska man behöva gå igenom den kostsamma charadern om det finns anställda på LST som besitter sådan övergripande kompetens på samtliga områden att de kan fatta ett beslut utan att ens behöva backa upp det med en skriftlig argumentation? Med egna referenser eller vetenskapliga resonemang?
Jag trodde hela anbudsprocessens utveckling var till för att komma undan sådana personliga tyckanden och rutinmässiga metoder som saknar uppföljning och utredning av resultat. Om inte, så kanske det är bättre att skrota den.
Mycket märkligt att gå ut med fältmetodologiska befallningar till en disputerad grävledare.
Så som "Kjellrutorna" beskrivs här låter de rätt lika de "tätgropar" och "glesgropar" som man arbetade med utifrån tillämpad statistik i Göteborg i slutet av 1960 och början av 1970-talen. Givetvis C-A Moberg i bakgrunden tillsammans med metodkumpanen Carl Cullberg.
Glesgropar = gropar som läggs ut systematiskt över en yta för att få ett statistiskt representativt material. Tätgrop = upptätning av glestroparna i de områden där det dyker upp mest/intressantast fynd.
Men jag kan hålla med om att hela historien låter lite märklig. Att bli detaljstyrd på det viset är aldrig kul/lämpligt.
Jag lärde mig Kjel-rutorna för 15 år sedan. Det speciella med metoden (så vitt jag förstår den) är hur man beter sig för att avgöra när man har grävt tillräckligt tätt.
1. Man börjar med superglesa rutor och gör en isaritmkarta över fynden i Surfer eller motsvarande.
2. Man förtätar systematiskt och gör en ny karta.
3. Man upprepar steg 2 tills man får två isaritmkartor i rad som ser likadana ut. (Här är finessen.)
4. Man anser sig nu veta var fynden är, totalgräver eventuellt de bästa ytorna och schaktar sedan av.
Men vafan vet jag? Det bästa vore om Lasse eller Janne ville gästblogga hos Åsa om Kjel-rutorna.
Martin, det var en korrekt beskrivning av metoden. Den springande punkten är att man inte går på automatik, utan justerar och prioriterar efter hand utifrån det man får fram och utifrån vetenskapliga frågeställningar.
Anledningen till att jag inte gick in på metoddetaljer ovan var för att jag inte ansåg att detta var det som diskussionen främst handlade om här. Olika grävkontor har olika metoder och det kan vara bra eller dåligt som man ser det. SAUs metod på just denna typ av stenålderslämningar har haft bevisliga framgångar, men andra metoder har också fått fram intressanta resultat.
När man lämnar in ett anbud beskriver man sin metod och det vetenskapliga resonemang man har. LST kommenterar detta i sitt beslut och ska även förklara utifrån liknande vetenskapliga resonemang om man väljer att underkänna en metod. I det här fallet godkändes metoden formellt och utgrävningen satte igång. Det som får mig att undra över processen är när man mitt under arbetet kommer med nya direktiv från LST, som därför sker muntligen och inte skriftligen i form av en klart redovisad inställning. Att inleda med en grävmetod och avsluta med en annan kan ju i värsta fall vara dåligt för båda metoderna och ska det isåfall redovisas i rapporten om det ändrade förfarandet och varför detta skedde?
I slutändan kan jag inte låta bli att fundera över om det är värt de enorma monetära resurser som krävs från grävkontoren att anställa erfaren och/eller disputerad personal och bekosta referenspersoner om dessa åsikter ändå väger så lätt. Då borde länsstyrelsens representanter få ta både äran och ansvaret med undersökning av en fornlämning.
Skicka en kommentar