lördag 18 oktober 2008

Cynikernas skyddshelgon

Populärkultur har gett mig mycket:
Jag lärde mig läsa vid 6 års ålder tack vare serier.
Jag lärde mig engelska i tonåren tack vare Blackadder.
Serien om den dumsluga (i början mer dum, efterhand mer slug) anti-hjälten Edmund Blackadder som i olika historiska perioder levde rövare med fakta och historiska personer är fortfarande en av mina topp-tre favoriter inom TV-komik. Till skillnad från dussin-komedier från USA var det dessutom nästan omöjligt att hänga med i svängarna om man inte förstod originalspråket. Dels var meningarna för långa och dialogerna för rappa, dels var hälften av skämten en översättares mardröm då de spelade på ordvitsar och specialbegrepp som inte kunde överföras till ett annat språk. Monty Python hade lärt mig att älska engelsk humor, men Blackadder lärde mig att älska det engelska språket. Jag spelade in alla avsnitt jag bara kunde på vår video*. Sedan spelade jag avsnitten om och om och om igen tills jag kunde dialogen nästintill utantill.

Första omgången, som utspelar sig under medeltiden, hade man inte riktigt hittat konceptet ännu. Edmund var ond men ganska korkad och hans sidekick Baldrick var ganska slug. När det var dags för andra omgången tillkom Ben Elton som medförfattare. Han hade tidigare gjorde den unika komediserien The Young Ones (Hemma värst), som också ligger nära hjärtat, men kanske inte stått sig riktigt lika bra som Blackadder. Även om Rowan Atkinson är den absoluta stjärnan så är det som alltid mycket tack vare en bra ensembel som serien lyfte så rejält. Andra omgången, under Elisabeth I, hade man hittat formen bättre med en elak, kallsinnig, cynisk och satiriskt bitsk Blackadder omgiven av en samling dårar och idioter. Ikonoklastisk är bara förnamnet. Tredje omgången är i mina och mångas ögon den allra bästa, mycket tack vare Hugh Laurie som en extremt naiv och korkad prins George. Han hade tidigare hoppat in som en makalöst rolig tysk skurk i sista avsnittet av omgång 2. Fjärde omgången under 1:a VK var också mycket bra, och jag tyckte de lyckades på ett gripande sätt avsluta en serie som då utspelar sig mitt under ett av de mest bedrövliga partierna i Europas historia.

Elton passade även på att ge Rik Mayall från Young Ones en roll som den olidligt självgode hjälten Lord Flashheart i omgång 2. Denna karaktär återkom sedan i ett avsnitt i sista omgången, och har även dykt upp som en slemmig Robin Hood i en nyårsspecial.
Det är nu 25 år sedan serien började sändas. På Blackadder Hall blog ligger det ute en dokumentär om seriens tillkomst, på 1 timma och 30 minuter uppdelad i flera delar. Enjoy!

Om man ska hitta en aldrig så skakig anknytning till arkeologi i detta inlägg, så är det naturligtvis Baldrick, nyligen utnämnd till Stupid Sidekick nr 1 av Guardian, eller Tony Robinson som han egentligen heter. Numera rusar han runt på arkeologiska utgrävningar med sitt Time Team och med andan i halsen undrar varför de hittar 1600-tals latriner och 1800-tals torp istället för romerska befästningar och keltiska bondgårdar... Jag gillar Time Team. Inget program förmedlar bättre hetsen, paniken, budgetproblemen och de ofrånkomliga tomma schakten som vanlig arkeologi består av 9 fall av 10.

* = En video var en sorts primitiv dvd-spelare (ni vet, det som fortfarande används av oss primitiva personer som inte har digitalbox med HD), fast med något som liknade en svart pocketbok i plast med två interna hjul. Besök gärna något museum för att beskåda detta märkliga föremål.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 kommentarer:

Doktoranden sa...

Blackadder är ju, faktiskt, ingenting mindre än briljant.

kai sa...

Hmm, jag är tydligen den enda i världen som tycker första säsongen var bäst, med alla dess Shakespeare-referenser. Sen tyckte jag att det mest blev tillgjort långrandiga förolämpningar framspottade av Blackadder. Så till den grad att det inte var förrän jag fick tillfälle att läsa manusen utan att behöva se Rowan Atkinsons överspel som jag insåg hur roliga de var egentligen och upplevde desperationen och tragiken i det sista avsnittet i Flanderns skyttegravar.

Reuterdahl sa...

If you want something done properly, kill Baldrick before you start!

ArchAsa sa...

Kai - även solen har sina fläckar. Det är enda logiska förklaringen till att en så insktsfull person som du inte har förstått BA storhet. ;-)

Shakespear referenser i all ära, men första omgången föll helt inom den konventionella komiken att ha en en huvudperson som förnedras och misslyckas. Som Basil Fawlty - man led med honom (under ett bord för det var så extremt pinsamt) men man ville aldrig att han skulle vinna. Blackadder 2-4 transcenderade detta. Okej, han kanske blev lite långrandig i sina monologer ibland, men det var därför Baldrick och senare George var så oumbärliga.

Det bästa med Atkinson i denna roll var egentligen inte cynismerna, utan den fullständigt förödande tysta blicken han hade när han stötte på något bortom allt förstånd idiotiskr, som kunde dekompostera ett ton polyeten-plast på 10 sek.

För att se överspel bör man titta på Mr. Bean.

mjn sa...

Jag håller helt och hållet med ArchAsa. Blackadder är helt briljant. De senare säsongerna är liksom en kondenserad form av bitsk brittisk humor som ju måste ha varit en av översättarnas värsta mardrömmar.

Jag hade för övrigt en lärare på grundutbildning som hade en nästan lika förintande blick som BA. Den kom fram när man inte riktigt hade gjort sina hemuppgifter och skulle försöka bluffa fram ett någorlunda vettigt svar. Hon, BAs kvinnliga inkarnation, satt tyst och tittade och lyfte eventuellt ett ögonbryn och den stackars studenten såg ut att smälta i hop till en pöl och flyta ut under dörren.

Och nu fick jag helt plötsligt ett sånt abstinenssug. Det var säkert tio år sedan jag såg BA senast...

L.Patrik W.Johansson sa...

Jisses vi sa ju nästan samma saker fast på olika sätt, sådan synk var det längesen jag hade på internet. Och så rent som du skriver gjorde jag också en gång i tiden men nu bara efter tre koppar kaffe och tändstickor upplindandes ögonlock! heh lite brittisk humor...

Får man gissa att en av de tre TV-serierna var Frasier som åtminstone livade upp mången trist 90-tals Tv-kväll för mig...språkintresserade kulturknuttar fick sin halvtimma av kvalité då.

Post Scriptum
Jag skrev, när det hände i somras, om en väg en grupp arkeologer hade
grävt på ren instinkt efter för att finna något, och kunde inte
hitta namnet, som jag bara hörde en gång, på någon av de svenska arkeologisidorna.

(Arkeologi som jag f ö är mäkta imponerad/inspirerad av; de flesta blev väl det sedan
Birka utgrävningen 1990 cirkus)

Men de stötte på ett gammalt vaktcentrum som hade varit i
funktion i över ett sekel i Egypten.

Be well,
LordParzifal