måndag 20 oktober 2008

En dag på naturhistoriska

Det är oktober. Det är förkylningstider.
Det enda som är värre än sjuka ungar är ungar som är för hostiga för dagis/skola, men friska nog att klättra på väggarna hemma efter 1 timma. Eftersom sambon fått uthärda denna skärseld i tre dagar släpade jag med mig ungarna till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i söndags. Vid senaste besöket i våras fick dottern bli medlem i den barnklubb de har mellan åldrarna 5-15 år: Museosaurien
Ja, jag vet vad ni tänker: Akademikerföräldrar.
Faktum är att det är en riktigt trevlig och inte minst extremt billig förströelse som resulterar i att man 4 gånger om året får en liten tryckt tidning med olika sorters artiklar om allt från fossil till svamp. Jag vet inte om jag ska glädjas åt, eller djupt oroas över, den glädje och lycka dottern uttrycker över detta medlemsskap. Det är nog bara en fas, precis som det där med prinsessor...

Medlemsskapet innebär även att man har möjlighet att delta i flera olika evenemang under året, från övernattningar på museet, och besök i samlingarna och bakom kulisserna. Jag erkänner - det var det som avgjorde frågan för mig. Ett av mina lyckligaste minnen är när jag satt i bensamlingen och ritade av skelettdelar av tumlare, efter det att jag stött på denna art i ett benmaterial från en gropkeramisk boplats på Nacka. Tumlare dyker upp ibland på stenålderslokaler (och är kanske än vanligare men de spongösa benen bevaras dåligt), men vi saknade tumlare-ben i referenssamlingen på Osteoarkeologiska forskningslaboratoriet. I dessa stunder är samlingarna på NRM en livlina.

I söndagens erbjöds en gratispremiär av en barnfilm på Cosmonova: Zulapatrullen. Jag har inte varit på Cosmonova sedan gymnasiet och var nog minst lika pirrig som ungarna, framförallt undrade jag över om 4-årige lillebror skulle få panikångest av upplevelsen. Hade inte behövt oroa mig för honom, han satt som hypnotiserad under den jättelika kupolfilmen, medan både jag och storasyster blev smått sjösjuka av upplevelsen. Men kul var det. Vi var på plats på museet redan kl 10 för filmen, och jag hade planerat in för kanske max två timmars museibesök efter det - inkl lunch. Tji fick jag. Museet har verkligen blivit bättre på barn (och vuxen-)aspekten sedan jag var liten. Det finns mängder att dra i, röra på, pilla med. Inte minst interaktiva datorskärmar i varje rum med information, spel och frågesporter (tips till museer - frågesporter är kul, medan enkla upplägg som fråga följt av svar tråkar ut).

Efter dinosaurierna och däggdjurens utveckling hade vi lunch. Sedan var det upp till plan 2 för att kolla in Den Sinnrika Människan - fullt med märkliga konstruktioner och uppbyggnader runt människokroppen. En hel del vid det här laget ganska misshandlat av extremt upphetsade ungar, men ändå i funktionsdugligt skick. Vidare in i mineralsalen ("du lovade!!") som fick min gamla stenförälskelse att blomma upp igen med full kraft. Efter en fika och lite sockerinjektioner i bullform kollade vi in livet i vattnet och djuren i Sverige, sedan föreslog jag shoppen och hemfärd. Möttes av extrem upprördhet: "Valskeletten!! Du lovade!!" Så det var bara att knata hela vägen till Polartrakterna.

Vi 15.30 lyckades jag till slut släpa ungarna därifrån för att ta oss hem till Uppsala.
Som småbarnsförälder med ansträngd budget kan jag bara rekommendera fler museer att ta en titt på Naturhistoriskas koncept, inte bara möjligheten till att handgripligen ta del av utställningarna - det är det flera som har numera - utan även detta med barnklubbsverksamhet. Särskilt de 2/3-delar av året som har mindre trevligt väder är vi i desperat behov av avledande manövrar för våra mini-monster.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Martin sa...

Härlig skildring!

Den där boplatsen i Nacka måtte vara Strålsjöboplatsen i Älta, min närmsta utgrävda stå-boplats. Coolt med tumlare där! Utgrävaren meddelade mig nyligen att rapport är på gång.

Pierre sa...

Tänk det hade jag nästan glömt, hur min pappa tog med mig till Naturhistoriska när jag var liten. Dinosarieskeletten väckte ett väldans intresse för dinosaurier som nog höll i sig i flera år efteråt men med tiden styrdes över mot människor och på så vis blev en inte ringa anledning till att jag valde arkeologin som bana och "livsstil". Vilka minnen du väcker till liv...

tingotankar sa...

Martin: Visst är det strålsjöboplatsen. Jag gjorde en del av benanalysen, sedan tog Reuterdahl över eftersom jag lyckats klämma mig in på forskarutbildningen.

Det som är roligt med platsen är att den hade både bevarade brända och obrända ben - mycket ovanligt för stenåldern i Mellansverige. När det inträffar brukar det vara på lokaler i just östra Södemanland/Södertörn. Är inte helt säker på om det beror på optimala förhållanden på vissa platser, med avgränsade kalkmaterial i marken, eller om det beror på att det oftast rör sig om säljaktslokaler där teoretiskt sett stora mängder organiskt material skapat buffrar mot den efter hand allt mer sura marken. Kanske en kombination av båda. Tumlarebenen gav mig rejält huvudbry innan det klickade...

Pierre: Själv var jag besatt av stenar och mineral som liten. Kanske förklarar varför det till slut blev stenåldern snarare än järnåldern för mig.

Leif sa...

Inte utan att jag känner igen mig i berättelsen. Bodde själv ett stenkast från Naturhistoriska i Göteborg när jag var liten. Vill minnas att just onsdagar var gratisdag och att vi i princip gick dit varje onsdag.

Vi har testat Naturhistoriska i Göteborg på våra ungar också. Dotttern, 4 år, älskar det. Hon ser hellre på döda än levande djur till farmors och farfars besvikelse (å andra sidan har vi så djäkla mycket levande djur emma så det är lite vardagsmat). Speciellt kul tyckte dottern att det var när vi ramlade på Leif Jonsson på naturhistoriska. Han är bra med barn, trevlig och till råga på allt duktig osteolog.

Lillkillen, snart 2, är mer intresserad av levande djur än sin storasyster. Universeum fick honom att jubla högt.