En symbol för alla tider

Doktoranderna var ju på exkursion i Helsingfors i september och eftersom jag är mer än lovligt nördig spenderade jag den sista dagen i staden med ett (andra) besök på Nationalmusem. Efter att ha kravlat och hängt runt varenda stenåldersmonter ytterligare en omgång hann jag faktiskt med att ta mig upp på de historiska samlingarna. Roligast var nog ett rum med helt underbara träsniderier på allehanda bruksförmål, såsom ostformar, linklobbor, rockblad och kavelbrädor. Vet du inte vad de flesta av de termerna betyder så är du i gott sällskap. Härligt vackert täljda i allehanda mönster, former och färger var de iallafall. Variationernas utformning var både personliga och uppenbart knutna till olika landskapstraditioner i Finland.

Ostformar med Sankt Hanskors från Finland. Nationalmuseets samlingar i Helsingfors.

Som arkeolog kunde jag inte låta bli att studsa till över den ofta förekommande användningen av Riksantikvarieämbetets symbol. Inte för att det var anledningen till att den användes - i de flesta fall var den inskuren på föremål tillverkade innan den första riksantikvarien utsågs. Symbolen är kanske mer känd för allmänheten från vägskyltar, där den signalerar trevliga stopp i fornminnesmiljö sedan 50-talet. Som logotyp för RAÄ blev den inte utsedd formellt förrän 1991. Men varför förekommer den då på finska kavelbräden?

Symbolen är en evighetssymbol, fyra knopar/knutar som binder och besvär. Liknande finns inom buddhismen, men i Europa spreds den norrut via orientaliska och bysantiska ornament. I Sverige är kanske det mest kända och vackraste exemplaret det som finns på en av de gotländska bildstenarna, daterade till nån gång mellan 400-700 e.Kr. Därifrån kommer inspirationen att använda den som fornminnesmarkör. Men såsom ofta sker under stora omvälvningar så överförs meningsbärande föremål, historier och symboler från en kultur till en annan. Vid kristendomens införande kom symbolen att kopplas till Johannes Döparen och blev allmänt kallad S:t Hanskors. Tydligen levde symbolen kvar i extra hög välmåga i Finland, enligt museets information särskilt i det s.k. Egentliga Finland: Varsinais-Suomi.

Men det verkar vara en osedvanligt livaktig symbol. För de av er som någon gång ägt en Mac så kanske symbolen har lite andra associationer. Det är ju Apples Ctrl-symbol, den man använder för kortkommandon. Men hur kommer det sig? Jo händelserna bakom detta är tydligen så pass intressant att de förevigats i en egen liten historia av en av upphovsmakarna: Andy Hertzfeld (inget är för smått eller för petigt för Apple-fans). Från början var den tangenten endast markerad med just Apple-symbolen, men när man började skapa långa menyer med rader av kortkommandon så fick grundaren Steve Jobs (som verkar personifiera begreppet micro-management) nog. Det var för många äpplen!!! Susan Kare fick ett par dagar på sig att finna på en annan bra symbol. I panik bläddrade hon igenom ett internationellt symbol-lexikon och hittade den lilla kringlan under beteckningen: "indicates interesting feature in Sweden". Bingo! Alla älskade den och kringlan och äpplet delade på tangenten. Som fotnot kan nämnas att upprörda Apple-fan(atiker) just nu har en allmän petition på gång för att förhindra att Äpplet ersätts med beteckningen "command" på sagda tangent. Men kringlan verkar än så länge ohotad...

Så från Byzantium, till gotländska bildstenar, till dopfuntar och ostformar, till vägskyltar och RAÄ-logotyp, till dator-tangentssymbol. Outgrundliga äro symbolikens vägar...

Andra bloggar om: arkeologi. museum, hanskors, apple, bildstenar, etnologi

Arkeologernas nationalsång

Har suttit dränkt i ett berg litteratur om keramikskärvor de senaste veckorna. Litteratur om skräp helt enkelt, heligt och oheligt, snyggt och fult. Så när jag av en slump snubblade på detta videoklipp ur de första säsongerna av Sesame Street, föregångarna till mupparna, så visste jag att jag äntligen hittat arkeologernas nationalhymn. Lite finjustering av texten och sen bör den läras ut på varje grundkurs runtom jordklotet.

Lustigkurrar har ofta koll på ett enda arkeologiskämt: En arkeolog är en person med en karriär i ruiner.
Sant, men mer sant är att en arkeolog glorifierad sopgubbe - med den skillnaden att arkeologen släpar med isg skräpet hem och sitter och gullar med det...

Hursomhelst - Här är Oscar the Grouch, min nya maskot!!!!



Andra bloggar om: arkeologi, humor, sesame street, skräp

Vem lufsar där? Istidens björnstam

Evolutionsbiologen i Uppsala jobbar hårt med metoder att analysera gammalt DNA. I förra veckan kom ett pressbesked om en ny artikel i Molecular Ecology som forskare därifrån författat i samarbete med andra biologer i Spanien, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De svenska deltagarna var Anders Götherström och Cecilia Anderung. Den största skillnaden mellan naturvetare och humanister är att de senare skriver kan skriva spaltmeter på egen hand efter minsta uppmuntran, medan de förra skriver 3-sidorsartiklar där bara författarlistan upptar halva utrymmet. Men så säger ett diagram mer än 15.000 ord...

Björnkranium (Ursos arctos). Från Naturhistoriska museets informationssida om björnar. Klicka på bilden för att följa länken dit.

Studien de publicerar rör brunbjörnens utbredning och spridning i slutet av istiden. Tidigare har man ansett att björnen, liksom de flesta andra djurarterna, trängts undan av inlandsisen i små fickor i olika delar av Europa och blivit ganska inavlade, innan de åter spritt ut sig lite efter det att isen försvann. DNA-studier utförda på dagens populationer och 20.000 år gamla ben verkar istället indikera att björnen trivdes alldeles utmärkt i det snöiga Europa, och fanns som en enhetlig population med intern variation över hela centrala och södra delarna. Det vi ser idag, med relativt små inavlade grupper från Spanien till Finland, är resultatet av flera tusen års hård jakt från deras värsta fiende - människan. Ännu ett exempel på hur människan intensivt påverkat sin miljö under den korta tid vi funnits här.

Anders Götherströms forskargrupp i Uppsla intresserar sig även i övrigt för hur analyser av forntida populationer av olika djurarter i Europa kan säga oss en hel del om interaktionen mellan dessa och det mest påträngande djuret av dem alla - människan. Tidigare har man studerat domesticering av olika arter, såsom hunden, hästen och nötkreatur med intressanta resultat. Cia Anderungs studier av hundar är en av flera som påvisar att de definitivt domesticerades för över 13.000 år sedan, innan invandringen av människan till Nordamerika. Sedan tidigare har det varit känt at de nötkreatur som hittas i neolitiska lager i Skandinavien inte härstammar från en egen domesticering av uroxar, utan från redan framavlade tama nötkreatur som ursprungligen härstammar från Mellanöstern. Götherström har inte bara befäst det resultatet, men även visat att människorna i norra Europa tillfört sina hjordar lite nytt genetiskt material genom att låta kor para sig med uroxar. Sådana resultat är både intressanta och viktiga för arkeologer som vill förstå hur jordbruk och djurhållning infördes och utfördes i Nordeuropa för 6000 år sedan.

Studier av hästar visar att de, till skillnad från domesticering av de flesta andra arter, härstammar från fler och mer vida spridda populationer. Troligen var det en hel del fortsatt avel mellan vilda och halvtämda hjordar för att få fram bra exemplar som passade olika behov hos människorna.

Andra bloggar om: arkeologi, DNA, björn, häst, hund, ko, Uppsala universitet, forskning, biologi, evolution

100 år av Fornvännen i en dator nära dig

Så har då Fornvännen äntligen blivit tillgänglig online för alla som känner sig kallade att läsa om ringspännen, runstenar, guldgubbar, tutuli, brakteater, skeppssättningar, stridsyxor och lerfiguriner. Det finns faktiskt värre saker man kan lägga ned sin tid på, eftersom mycket av arkeologins forskningshistoria utspelas på sidorna i Fornvännen. Från den första artikeln i första volymen där Sveriges första blivande professor i arkeologi, Oscar Almgren, beskriver den första vetenskapligt undersöka gropkeramiska boplatsen Åloppe, till striden 1950 mellan Florin och Bagge huruvida odling förekom i Mellansverige under tidigneolitikum, till Agenda Kulturarv.

Det är inscannade bilder av textsidorna som gäller, så det är inte allra bästa kvalitet - men hellre kvantitet som jag ser det. Och det finns iallafall en sökfunktion där man kan skriva in både författarnamn och olika sökord.
Mer tips om hur man kan använda Fornvännen finns att hitta på K-bloggen.

Tack till überbloggaren Martin Rundkvist för tipset.


Andra bloggar om: arkeologi, Fornvännen

Jättelika lerdockor vann

Jaha, röstningsomgången om den bästa arkeologiska upptäckten på T är över. Och trots att mitt favoritobjekt Turinge dödshus endast kom på delad andraplats, så får man väl vara glad över att vinnaren blev stora lerfigurer och inte bjäfs i guld och andra onödigheter. Resultatet blev märkligt jämnt:

1. Terracotta-armén 31%
2. Turinge 21%
2. Troja 21%
2. Tutankhamon 21%
3. Annat 5%

Vad för annat det finns på T vet jag inte, den som röstade på det alternativet får gärna höra av sig... (bara det inte är 'Tossmossen' ;-)

Med tanke på att både lerkrigarna och kung Tut just nu är ute på världsturné är det intressant att notera att även det inofficiella kriget mellan dem som utställningar också verkar sopas hem av Kina. Just nu befinner sig båda i London (som om det inte var nog med att staden roffat åt sig Parthenon-friserna). Den Förste Kejsarens grav huserar på anrika British Museum och pojk-faraonen inuti den jättelika och utbuade Millennium-domen, numera kallad O2 (efter nåt sorts företag). Utställningen "King Tut and the Golden Age of Pharaohs" är på världsturné för att få in pengar till de minst sagt kostsamma konserveringarna och byggandet av ett nytt överdådigt museum för lämningarna. En god idé, men intrycket av utställningen har fått ganska svalt mottagande av en hel del recensenter - kitsch är väl det ord som svävar över mastodont-evenemanget med ljudlig, smäktande musik i varje rum och Omar Sharif's mjuka mörka berättarröst. Andra är mer positiva - det är trots allt en stor och överdådig utställning med en möjlighet att se otroligt unika föremål i mer förgängligt material än guld och alabaster.

Sen verkar det vara omöjligt för British Museum att inte bli del av någon internationell konflikt detta år: De egyptiska utställarna har lämnat in en förfrågan om att till det nya museets öppnande år 2012 få låna Rosetta-stenen som liksom så mycket annat har ett permanent hem i England. Kanske för att de tyckte det tog lite lång tid, kanske för att sätta internationell press på museet, så har de nu högljutt klagat i medierna för att de ännu inte fått ett positivt besked. British Museums styrelse darrar inte på överläppen: Byråkratins kvarnar ska få mala på i sedvanlig takt. Man kan hålla med om att det knappast brinner i knutarna ännu...

Hursomhelst, vill man få sig en överdos arkeologi denna vinter kan man göra värre val än att sticka till London över en vecka. Var bara beredd att stå och köa i kylan tidigt på morgonen för att få en biljett till British Museum. Rena rama rock-konserten!


Andra bloggar om: arkeologi, museum, Tutankhamon, Terracotta, London, British Museum, O2, Turinge

Människoapor och outvecklade människohjärnor

Jag var lite av en katt bland hermeliner på grundkursen i arkeologi i Uppsala när det begav sig (bronsåldern?). De allra flesta drömde om att bli arkeologer och hade varit fascinerade av arkeologi en lång tid. Jag var en förvirrad nybörjare som ville studera historia och tänkte att man kunde väl lika gärna starta vid början och arbeta sig framåt. Två veckor senare var jag hopplöst förälskad. Nästan 15 år senare sitter jag här nu och kan inte ta mig loss.

Fast jag hade ett intresse i förhistoria på gymnasiet - mänsklighetens biologiska utveckling. Blev bara så hjärtligt trött på naturvetenskap efter de tre åren att jag inte kunde tåla att fortsätta läsa paleontologi och geologi och anatomi i det läget. Om möjligt än värre arbetsmarknad också. Men en första förälskelse blir man inte av med så lätt, så varje notis i i tidningarna om hominider och fossil fångar min uppmärksamhet. Som en blänkare i Svenskan idag om fynd av fossil från vad som troligen var människoapornas gemensamma förfäder för 10 miljoner år sedan. Påträffat i Kenya av kenyansk-japanskt forskarlag. I den kortfattade artikeln får vi veta att det funnits mycket få påträffade fossil från denna gren av ap-trädet innan gorillor, schimpanser och slutligen hominiderna avknoppades. En del har t o m velat föreslå att aporna utvandrade från Afrika, för att återinvandra i ett senare skede. En sorts "Europa/Asien var först ändå"-teori om man ska vara lite elak. Så fyndet av Nakalipithecus nakayamai (säg det tre gånger snabbt!) är viktigt som motbevis för den ganska krångliga tesen.

Det finns åtskilligt besvärligt med att tolka fossil, många jobbiga fallgropar i ett fragmentariskt och splittrat material. Så lite källkritik är aldrig fel. Men jag blir nästan mörkrädd när jag läser de läsarkommentarer som postats på SvDs nätupplaga under artikeln:

Varför är det alltid forskarlag som hittar dessa fynd, och inte någon av miljontals bönder som går och plöjer jorden varje dag? Vad är sannolikheten för att ett forskarlag ska leta i jorden och hitta ett 10 miljoner år gammalt käkbent som alldeles mirakulöst har stått emot tidens tand i alla dessa år?
OT

Tja, för det första vet jag inte hur många kenyaner som plöjer i just dessa trakter och gör de det så tar de nog sällan sig tid att studera det som lätt misstas som stenbitar (vilket de geologiskt sett är). För det andra ligger så här gamla fossil inte alltid och skräpar i marknivå. I Etiopien finns geologiska processer som lyft upp fossilen, i andra krävs det djupa gruvschakt för att hitta dem. Sedan har det här forskarlaget troligen spenderat decennier med att studera geologi, kenyansk geografi, inventerat och undersökt i flera år innan de slutligen fick en jackpot.

De som tror att Lucy var ett lyckokast borde läsa på lite om den själadödande tristess och plåga som föregår ett fynd av världsklass. och många forskarlag får aldrig ens uppleva detta - det är rysk roulette på hög nivå. Och ja, det har "mirakulöst" överlevt, till skillnad från de 99% som förstörts av tidens tand. Liksom gäller för alla andra fynd från förhistorien - från avtryck av 200 miljoner år gamla ormbunkar på skifferplattor, till förkolnade sädeskorn från stenåldern. Vårt material är fragmenterat och bristfälligt, det är därför vi inte bara kan säga precis hur det var för 10 miljoner år sedan, bara med tålamod och flit avtäcka detalj för detalj, så mycket det går. Med tanke på att dessa studier pågått i knappt 150 år är det rent fenomenalt hur mycket vi faktiskt vet.
P.S. Bönder hittar faktiskt runt 60% av alla arkeologiska fynd. 30% hittas av gravplundrare och fossiljägare, 10% av stackars utmattade arkeologer...(min subjektiva bedömning)

Så med en fossil som har några tänder kan de avgöra att det skulle vara den gemensamma förfadern? Mkay. Måste säga att jag blir mer skeptisk till evolutionsteorin efter varje artikel SvD publicerar.
Martin

Ja, om detta var det enda som nånsin hittats så kan man bli skeptisk till slutledningen. Men eftersom det vid det här laget finns tonvis med fossil och högvis med anatomiska studier så har det mer att göra med var fossilet passar in i sekvensen. På bilderna ser man att det rör sig om en del av en underkäke med tänder, som är ett diagnostiskt område på de flesta djur. Både för att bedöma art och diet. Sedan är det framförallt DNA-studierna som påvisat vår nära släktskap med schimpanserna, lite mer avlägsna med gorillorna osv. Samt beräkningar utifrån mitokondrie-DNA och dylikt som gett oss ungefärliga beräkningar av den tid som förflutit. Teorier som alltså undersöks och bekräftas via fossil och arkeologi och geologi. Mkay?

If we evolved from apes in Africa, then why is it there are still apes ?
Winjarra

Eftersom evolutionen bara rensar bort de arter som inte klarar av sin egen överlevnad. Det är inte Noaks ark där man har en kvot av rovdjur, gräsätare, apor osv ("Ledsen, vi har redan tre olika arter av partåiga gräsätare - vänlig utrota er själva. Tyvärr, inga fler människoapor, vår kvot är fylld!"). Vi har varelser i haven som i mångt och mycket är nästan identiska med sina förfäder för 100 miljoner år sedan - "if it ain't broken, don't fix it..."

Nu vill man ju gärna tro att de som skriver kommentarer under artiklar tillhör ett ganska speciellt skikt av allmänheten (ett litet och marginaliserat vill man hoppas). Men dessa kanske har utbildats i religiösa friskolor. Man kan hoppas det iallafall, för annars skulle jag vilja stämma skolväsendet på tolv olika punkter. Stackars journalist som skriver en bra, kortfattad artikel och får denna respons...

Kolla in på utmärkta bloggen Anhropology.net för lite mer om den senaste tidens fossil-fynd.


Andra bloggar om: hominid, arkeologi, Kenya, apor, förfäder, fossil, Nakalipithecus nakayamai, evolution

4000 år gammalt peruvianskt tempel

För de som det undgått, så har arkeologen Walter Alva i dagarna gått ut med information om en gammal tempelbyggnad funnen i Peru, troligen runt 4000 år baserat på de unika väggmålningar som bevarats i den torra luften. Platsen var känd sedan tidigare för sina stora lämningar av Moche-kulturen, men denna byggnad med altare och målningar och en del människoskelett är långt äldre.

På Svenska Dagbladets hemsida kan man se en knappt 2 minuter lång film över platsen, målningarna och gravarna - rekommenderas. Alva har kämpat länge och hårt för att förhindra den plundring som ofta hinner förstöra lämningarna innan de blir ordentligt undersökta. Inte helt enkelt i en region med svår fattigdom naturligtvis.

Månne en framtida National Geographic-framsida?


Andra bloggar om: arkeologi, Peru, tempel, Moche, gravplundring

"Larger than life" i forna Jugoslavien

Människor har en förmåga att hantera traumatiska situationer enligt en logik som bara kan betecknas surrealistisk. På Balkan, numera för många av oss skolboksexemplet för besinningslös konflikt, försöker man på sitt eget sätt att bygga upp en ny värld, med nya förebilder. Men vad gör man när nästan alla historiska personer är behäftade med problematisk politik eller etnisk kontrovers? Man reser statyer över de enda hjältar som finns kvar - Hollywood-hjältarna!
Läste en hysteriskt rolig artikel i New York Times om denna nya och snabbt eskalerande trend i forna Jugoslavien. I Serbien har en stor bronsstaty av Rocky uppförts, och i en annan by håller man på att planera en staty av Tarzan (Johnny Weissmuller - med vag koppling till trakten). I Mostar, vars namn fortfarande ger associationer till etnisk rensning, har aktivister bekostat en staty av - Bruce Lee! Som en sinnebild för kampen för det goda.

Det är väl kanske det logiska resultatet av dagens mediala och post-moderna samhälle, där hjältar avslöjas och förmänskligas, där ideal varken består i kyrkan eller på den politiska scenen. Det enda vi har någon sorts bestående kontroll över är de karaktärer som blivit del av vårt gemensamma medvetande genom filmer och topplistor.

Men tro inte att bara män hyllas - i närheten av Belgrad planeras en staty av Samantha Fox. Som enligt uppgift ska blir större än Rocky (tror jag det... ^_^)!

(Se även blänkare i DN)

Andra bloggar om: Rocky, Tarzan, Serbien, Jugoslavien, kultur, Bruce Lee, Samantha Fox

Lögn, förbannad lögn och vetenskapliga tester

Jag har en stark tro på kognitionsstudier som visar att våra föreställningar, fördomar och beteenden mycket tidigt sätter sig i både sinne och kropp på neurologisk nivå. Det betyder inte att vi är ohjälpligt fast i vissa mönster och beteenden resten av våra liv, bara att det krävs mer än en vag vilja att ändra sig - det krävs ansträngning och ibland räcker inte ens det. Jag ÄR fördomsfull - jag tenderar att behandla män och kvinnor olika, jag faller lätt in i vissa könsmönster när det gäller barn, jag blir småstressad i möte med människor från andra kulturer, med annan hudfärg och annat språk (vilket delvis bottnar i den "svenska" rädslan för konflikt och att göra bort sig). Jag är också medveten om att de flesta av dessa föreställningar i mitt huvud är helt och hållet fel och ovidkommande. Problemet ligger med mig, inte med de jag möter. Jag nöter sakta, sakta på mina fördomar, lyfter fram dom för mig själv och påpekar om och om igen att det här är en reaktion som grundas i mig, inte i en 'verklighet'. Jag hoppas att det i förlängningen kan göra mig till en lite bättre människa.

Så när forskare vid Harvard designar test (IAT)som syftar till att påvisa våra underliggande fördomar, under den yta av våra uttalade åsikter, då tycker jag det kan vara både intressant och givande. Tills jag provade ett av dem - det om fördomar att naturvetenskap är manligt och humaniora kvinnligt. Testet på nätet är upplagt så att man sorterar uttryck, saker och företeelser med hjälp av snabba tangentklickningar till höger respektive vänster. Tanken är att motoriken i snabba situationer tar över och avslöjar våra underliggande föreställningar innan det intellektuella hinner reagera. Helt okej, och helt korrekt i grund och botten. Så länge som man inte påstår att dessa undermedvetna reaktioner automatiskt grundas i biologi, eftersom det är minst lika troligt (mer?) att det grundas i kognitiva kulturella mönster i hjärnan som etablerats där sedan barnsben. Kultur sitter inte bara i sinnet, det sitter minst lika mycket i kroppen.

Problemet med testet jag tog var att det var organiserat så att utgången nästan bara kunde bli en enda - att associera NV med män och Hum med kvinnor. Med fingret på E- och I-tangenterna delar man först upp ord som har klara associationer med män eller kvinnor (far, dotter, syster, bror etc). Sedan samma sak med ord som hör till naturvetenskap resp humaniora (fysik, litteratur, astronomi, historia etc). Noteras bör att i dessa två omgångar så har testskaparna valt att placera först Män och sedan Naturvetenskap till vänster. Man får alltså snabbt in ett rörelsemönster som associerar båda dessa huvudkategorier till vänster och de andra (kvinna, humaniora) till höger. Att man sedan efter detta vänder på det hjälper föga, eftersom den första automatiken blir den främsta. Så inte märkligt att det går snabbare att klara av att klicka begrepp som medicin, far, matematik, bror till vänster när slutligen de båda huvudkategorierna dyker upp tillsammans till vänster, medan det går långsammare att sortera när man till slut byter och har Naturvetenskap och Kvinna tillsammans till vänster. Vid det laget har hjärnan "lärt" sig ett sätt att sortera som då måste brytas.

Mitt resultat? Något starkare association mellan män och naturvetenskap än kvinnor och naturvetenskap. Såklart. Jag hade blivit mer imponerad av studiens resultat om de hade ändrat turordningen på kategorierna och inlett med både kvinna och naturvetenskap till vänster. Då hade man verkligen haft potential att påvisa underliggande fördomar, om det gick lika snabbt eller snabbare att associera män med NV ändå. I nuläget är det här testet som ett skolboksexempel på hur man INTE kan bygga upp ett test som man hävdar ger vetenskapliga resultat. Det var bergis män som gjorde det...

Som nån man sa nån gång (troligen Disraeli): Det finns lögn, förbannad lögn och statistik.


Andra bloggar om: vetenskap, test, genus, fördomar

Adjö Mäster Mats

I helgen begravdes Mats Petersson, som under namnet Malmer kom att bli en av mycket få svenska arkeologer som kom att få en pondus som forskare långt utanför Skandinavien. Hans avhandling, Jungneolitische Studien som utkom 1962 är ett mastodontverk i tyska fullt kapabelt att knäcka både skallben och forskare. Men dess vikt ligger inte (endast) på det rent materiella planet. Malmer var en av de tidigaste företrädarna till den generation som på allvar började ifrågasätta den gamla arkeologiska forskningen, som dittills ofta baserats på starkt subjektiva omdömen om tingen såsom avancerade/degenererade/primitiva/förfinade etc.

Malmer efterlyste vetenskaplig stringens, tydliga definitioner, klara sammanställningar på regional och överregional nivå. Han rensade upp bland ett sammelsurium av föremålstyper som var näst intill oanvändbart för alla andra än den som en gång slagit fast den. Malmer ville lyfta arkeologin från en position som halvdan, flummig historieforskning till en plats som mer naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig. Han krävde tydlig teoretisk medvetenhet hos forskare, under ett tidevarv då teori för arkeologer alltför ofta betydde personlig tolkning utifrån tyckanden. I sin totala genombearbetning av stridsyxekulturen i Sverige och Norge visade han genom konsekvent användning av seriation - vilka föremålskombinationer som fanns i gravarna - hur man kunde komma fram till en relativ kronologi för perioden som är giltig än idag. Han vände också sitt skarpa sinne mot järnålderns bildvärld och införde en hel del behövlig stringens i forskningen.

Malmer var ett barn av sin tid, det finns mycket kritiskt man idag kan säga om en del av hans forskning, hans resultat och hans metoder - men denna kritik vore nästan inte möjlig om det inte hade varit för att han själv var en av de som verkligen drev igenom en mycket mer gedigen vetenskapstradition inom svensk arkeologi. Den främsta anledningen till att jag idag kan vrida och vända på stridsyxekulturen, revidera och kritisera och problematisera, är att Malmer lade en sådan stabil grund att stå på och lämnade så rika sammanställningar efter sig.

Teckning av Jonathan Lindström

Fram till sin sista tid fortsatte han att engagera sig i allt som hade med stridsyxekultur att göra, trots att han själv mestadels skrev och forskade i senare tider. Jonathan Lindström fick en ivrig besökare till sitt unika dödshus med kremerade lämningar och förevigade den upplevelsen. Jag tar mig friheten att visa de teckningar av Malmer han gjorde för sin barnbok "Dödshuset", för det var denna Malmer jag själv kommer ihåg från seminarier och konferenser.

Teckning av Jonathan Lindström

Mats Petersson Malmer finns inte bland de levande längre, men hans forskarverk kommer troligen vara en del av arkeologers vardag efter det att jag själv gått hädan. I hans dödsannons hade familjen valt ut en underbar strof av Lucretius:

Likaledes existerar inte tiden i sig själv,
men från tingen kommer en förnimmelse
av vad som har tilldragit sig i det förgågna,
vad som händer nu
och vad som sedan ska följa


Vila i frid Mäster Mats

Andra bloggar om: arkeologi, Mats Malmer, dödshuset

Bästa arkeologiska upptäckten - på T !

Dags att genomföra ytterligare en högaktuell och brännhet undersökning i de breda (nåja) folklagren: Vilken är modern tids bästa arkeologiska upptäckt!!? Men för att minska urvalet något så finns ett krav - det måste börja på bokstaven "T".
Rösta på enkäten överst till vänster på sidan.

Här följer kandidaterna:

TUTANKHAMONS GRAV.

Machograven över alla andra, slå-dig-i-templet-Indiana-Jones-fyndet. Har den extra fördelen att den tog död på de flesta av sina gravplundrare. Hardcore!

TROJA.

Alla trodde det var bluff och båg från vinpimplande greker, men en fanatisk tysk-amerikan-ryss senare och den sägenomspunna staden var ett faktum. Visserligen kastade han alla arkeologiska principer över ända genom att mullvadsgräva sig igenom de yngre lagren, och troligen fejka delar Priams skatt, men vem bryr sig om sådana petitesser. Att arkeologi kan trumfa historiska källor vilken torsdag som helst i veckan bevisade han iallafall. Och när han klädde upp sin hustru i smyckena hjälpte han säkert många kommande generationer av bleknosade arkeologer att framstå som långt mer tilltalande för det täcka könet...

TERRACOTTA-ARMÉN

Mastodontfyndet över alla andra. Säga vad man vill om kineserna, men de har en förmåga att ta i så de spricker. Generaler, soldater, hästar, tjänare, kvicksilverfloder, you name it! Att Stephen Spielberg inte spelat in en film där Indiana Jones löper amok bland svärdsviftande lergubbar måste bero på ren och skär avundsjuka.

TURINGES DÖDSHUS

Tro inte att det inte finns fornlämningar av väldsklass även i Sverige. Det neolitiska dödshuset i Turinge, Södermanland, innehöll skeletterade, kremerade människor, hela serviser av keramik, stridsyxor och flintyxor och skrapor och...ja, jag vet inte vad. Konstruerad som en stiliserad enkelgrav från samma tid, med kraniebenen i norr, resten i söder och med de flesta benen längs östsidan - precis som en vanlig stridsyxegrav med huvud i norr och ansikte mot öster - fast i detta fall med ungefär 16 individer, från nyfödd till senil. Svårslaget! Kan numera uppskattas till fullo i Jonathan Lindströms barn/ungdomsbok "Dödshuset". Inte nog med att han grävt, tolkat och skrivit det hela - han tecknar också alla bilder! Slå er i väggen Carter och Schliemann.

(Bilden är en detalj från en illustration i boken. Tecknare: Jonathan Lindström)

Om ni har ett annat alternativ - som måste börja på "T", så får ni kasta er röst på övrigt och försöka övertyga mig om vad som är så fantastiskt med just den...

MÅ BÄSTA FYND VINNA!

Andra bloggar om: arkeologi, enkät, tutankhamon, troja, terracottaarmén, turinge, dödshuset, Jonathan Lindström

Tanke eller teknik? - same, same but different

Stina Sandbergs kors över sin far (vänster - foto: Beatrice Lundborg DN), samt en av förlagorna i Sapanta, Rumänien (höger - foto: Franz Bauer).

Arkeologi är visserligen inte längre bara, eller ens främst, en studie av gravskick. I början av ämnets framväxt var naturligtvis gravar av den monumentala arten det absoluta fokuset för många mer eller mindre amatörmässiga entusiaster. Pyramider och bronsåldershögar och båtgravar stod högt i kurs med fina prylar och spännande skelett som gjorde sig väl på utställningar i museer. Och kanske gav de också intrycket av att föra oss lite närmare människorna själva, mer än vävtyngder, stenskrapor och båtnitar kunde. Men pendeln svänger och under ett bra tag i andra halvan av 1900-talet var bosättningar, hus, landskap och ekonomi extremt populära att studera - med många roliga resultat som på sitt sätt faktiskt var mer personliga än ideologiskt färgade gravgåvor. Men en grav, är en grav, är en grav och som osteolog och ritualforskare är en stor del av mitt hjärta vikt åt allt som har med ceremonier kring den sista(?) vilan att göra.

Skillnaden idag är att vi inser att gravar i alla deras detaljer och egenheter kan avslöja så mycket mer än en vagt sentida definierad kosmologi. För det första får man aldrig glömma att med mycket få undantag (faraoner med dödsnoja) så är graven inte i första hand skapad och planerad av den döde, utan av de efterlevande. Det är deras mentalitet och behov som oftast styr vad som sker - ibland enligt den sista viljan, ibland totalt tvärs emot den. Om man inte tror på osaliga andar så inser man ju också att hela ritualen i sig inte alls är till för en person som inte ens deltar eller har någon koll på vad som sker, utan för de som finns kvar och som behöver hantera förlusten.

I DN idag läste jag om bildhuggaren Stina Sandberg som gjort en annorlunda gravvård över sin far. Ett träkors med insnidade detaljer, bland annat av hur han själv sitter i en för henne minnesvärd pose och lyssnar på radion. Extra ovanligt för svenska förhållanden är att korset dessutom är målat i jordtonerna rött och umbra. Resultatet är mer färgrikt och varmare än det vi vanligen ser på våra kyrkogårdar. Men idén är inte i grunden hennes egen - hon fann den inspiration hon sökte när hon såg bilder från "den lyckliga kyrkogården" i Sapanta, Rumänien. Där trängs hundratals målade träkors med bilder av olika invånare i staden, dikter och dekor. Ursprunget var när en lokal träsnidare vid namn Stan Ion Patras som började med att tillverka korsen på 30-talet. Efter hans död 1977 tog hans lärjunge Dumitru Pop över.

Ser man på bilderna slås man av två saker - likheten och olikheterna. Sandberg har samma grundläggande design på sitt kors, med det taklagda korset och bilden på den döde. Men olikheterna är också slående, i val av färger framförallt. Så vilket intryck skulle detta ge om de bevarades och hittades av arkeologer 500 år senare, om inga skriftliga spår fanns kvar? Skulle arkeologerna luras att tro att det rörde sig om en invandring från Karpaterna till Uppland? Om man tror det har man dålig koll på den arkeologiska metoden som den praktiseras idag. För det är inte bara tingens utseende utan deras tillverkning som undersöks. Stina Sandberg är upplärd i sin egen tradition, starkt påverkad av Bror Hjort, vilket definitivt lyser igenom. Men viktigast är att hon har inspirerats av en bild, men utifrån det hittat fram till sin egen teknik. De rumänska korsen tillverkas genom att ekträ delas och får torka i 1-2 år, sedan tillverkas plankor av detta som i sin tur får torka lite till. Den blå färgen som symboliserar hoppet är genomgående använt. Sandberg använder sig av långsamvuxet och kådrikt lärkträ. Hon målar med tempurafärg tillverkat av bland annat färska ägg och färgerna är mer röda och jordiga, lite likt den faluröda färgen ibland. Dumitru som tagit över efter sin mästare har inte nämnvärt förändrat processen, ibland ligger den största vikten inte i att ständigt förbättra och skapa nya trender, utan att fortsätta på en älskad tradition som hjälpt ge denna lilla bergstrakt en egen identitet internationellt.

För arkeologer är en av de mest kontroversiella och brännande frågorna i förhistorien om nya ting är ett resultat av handel, migration eller imitation. Att kunna besvara detta sätter samtidigt fingret på vilka nätverk och sociala processer som var i drift under detta skede - vilka som var i kontakt, vad som värderades, vad som slog an i människornas hjärta och sinne. En sak vi ofta ser är just det Sandberg ger ett exempel på. Man ser något som man uppskattar och vill efterlikna, inspireras av - men både tillverkningen och formgivningen justeras efter tidigare traditioner, smak och bildvärld. Och kanske även utifrån det material som finns tillgängligt.

Snyggast? "Fiskhuvud"-dolk i parallellhuggen flinta så tunn att solljuset syns igenom. Rent formmässigt en kopia av samtida bronsdolkar på kontinenten, tillverkade i ett material och med en teknik mycket lite var känt om i Sverige vid denna tid (ca 2000 f.Kr). Man tager vad man haver... och rent tekniskt var tillverkningen av dessa dolkar så komplicerat att mycket få professionella flintsmeder idag kan återupprepa konststycket.

Bilden kommer från Historiska Museets "Månadens Föremål". Klicka på bilden och läs vidare.

Andra bloggar om: arkeologi, grav, migration, hantverk, begravning

Finlandsexkursion Dag 4: Gravfält förr och nu

Utsikt över Halikkos omnejd, från kyrkan. På samma ås finns även gravfält från merovingertid (vår vendeltid, ca 550-880 e.Kr).


För att göra finlandsresan rättvisa måste jag fortsätta med fredagens exkursion till Åbo, med stopp på vägen. Förutom Anna Wickholm följde även Mervi Suhonen med som guide, eftersom hon deltagit i undersökningarna av Åbos fästning. Men dit har vi inte hunnit än - efter att ha släpat oss upp ur våra sängar för grötfrukost vid 7.30, lagom utvilade efter samkvämet med kollegorna kvällen innan (knappast!), packade vi oss in i två bilar och for iväg. Vi susade förbi den klassiska stenålderslokalen Suomusjärvi (jag var den enda som satt med näsan pressad mot rutan för denna åsyn av en slänt i vilken en av södra Finlands äldsta bosättningar grävts ut) och stannade först i Halikko.


Sari Mäntylä visar på bronshängen i form av stiliserade björntänder som var relativt vanligt förekommande i kvinnogravarna i yngre järnålder.

Vi hade nu lämnat de bygder bakom oss där tillräckligt många invånare var främst svenskspråkiga för att alla skyltar skulle finnas i två upplagor. Vid kyrkan möttes vi av Sari Mäntylä och även kommunordförande (eller liknande) som bjöd på fika i ett mycket vackert trähus som numera fungerar som en liten utställningslokal. I dessa trakter har nämligen en hel del gravar från yngre järnåldern hittats som innehöll ett flertal välbevarade svärd. Inget ont om exemplaret Daniel snubblade på i Dalamalm, men dessa var snäppet värre med inlägg i klingar av både dekor och latinsk åkallan av Gud.

Landskapet i Halikko är fascinerande, det är extremt kuperat på ett sätt som känns bara halvt bekant från Sverige. Dalgångar och åkerjordar bryts plötsligt av urberg som skjuter upp ur jorden och bildar relativt små men branta kullar. Även åsarna bildar skarpa krön och ger en fantastisk vy över området. Under stenålder omslöt haven flera av dessa och skapade öar på vilka har hittats stenyxor och fint huggna kvartspilar. Under sen järnålder hade havet dragit sig undan mer, med syntes som ett kustband med ån som en farled in i landet, nedanför den nästan hotfullt markerade fornborgen Linnamäki. Inte mycket mer än ett stenkast från denna plats finns alltså åsen/kullen Rikalanmäki där gravfältet grävts ut. Förutom läckra svärd hittades även välbevarade klädesdräktsdetaljer från kvinnodräkter, bevarade delvis tack vare seden att använda sig av cylindriska kopparpärlor inbroderade på huvudbonader och dylikt. Sari Mäntylä som forskar kring denna plats guidade runt oss innan vi fick hasta oss vidare till Åbo.

Detalj av gravkors på Halikkos kyrkogård. En mer sentida immigrant, mademoiselle Helena Rinander (ogift?), som föddes i Sverige 1779 och avled i Halikko vid den ärevördiga åldern 83 år. Inte bara forntida människors öde kittlar nyfikenheten.

Andra bloggar om: arkeologi, Finland, resa, Halikko, järnålder, svärd, gravar