fredag 2 november 2007

Tanke eller teknik? - same, same but different


Stina Sandbergs kors över sin far (vänster - foto: Beatrice Lundborg DN), samt en av förlagorna i Sapanta, Rumänien (höger - foto: Franz Bauer).

Arkeologi är visserligen inte längre bara, eller ens främst, en studie av gravskick. I början av ämnets framväxt var naturligtvis gravar av den monumentala arten det absoluta fokuset för många mer eller mindre amatörmässiga entusiaster. Pyramider och bronsåldershögar och båtgravar stod högt i kurs med fina prylar och spännande skelett som gjorde sig väl på utställningar i museer. Och kanske gav de också intrycket av att föra oss lite närmare människorna själva, mer än vävtyngder, stenskrapor och båtnitar kunde. Men pendeln svänger och under ett bra tag i andra halvan av 1900-talet var bosättningar, hus, landskap och ekonomi extremt populära att studera - med många roliga resultat som på sitt sätt faktiskt var mer personliga än ideologiskt färgade gravgåvor. Men en grav, är en grav, är en grav och som osteolog och ritualforskare är en stor del av mitt hjärta vikt åt allt som har med ceremonier kring den sista(?) vilan att göra.

Skillnaden idag är att vi inser att gravar i alla deras detaljer och egenheter kan avslöja så mycket mer än en vagt sentida definierad kosmologi. För det första får man aldrig glömma att med mycket få undantag (faraoner med dödsnoja) så är graven inte i första hand skapad och planerad av den döde, utan av de efterlevande. Det är deras mentalitet och behov som oftast styr vad som sker - ibland enligt den sista viljan, ibland totalt tvärs emot den. Om man inte tror på osaliga andar så inser man ju också att hela ritualen i sig inte alls är till för en person som inte ens deltar eller har någon koll på vad som sker, utan för de som finns kvar och som behöver hantera förlusten.

I DN idag läste jag om bildhuggaren Stina Sandberg som gjort en annorlunda gravvård över sin far. Ett träkors med insnidade detaljer, bland annat av hur han själv sitter i en för henne minnesvärd pose och lyssnar på radion. Extra ovanligt för svenska förhållanden är att korset dessutom är målat i jordtonerna rött och umbra. Resultatet är mer färgrikt och varmare än det vi vanligen ser på våra kyrkogårdar. Men idén är inte i grunden hennes egen - hon fann den inspiration hon sökte när hon såg bilder från "den lyckliga kyrkogården" i Sapanta, Rumänien. Där trängs hundratals målade träkors med bilder av olika invånare i staden, dikter och dekor. Ursprunget var när en lokal träsnidare vid namn Stan Ion Patras som började med att tillverka korsen på 30-talet. Efter hans död 1977 tog hans lärjunge Dumitru Pop över.

Ser man på bilderna slås man av två saker - likheten och olikheterna. Sandberg har samma grundläggande design på sitt kors, med det taklagda korset och bilden på den döde. Men olikheterna är också slående, i val av färger framförallt. Så vilket intryck skulle detta ge om de bevarades och hittades av arkeologer 500 år senare, om inga skriftliga spår fanns kvar? Skulle arkeologerna luras att tro att det rörde sig om en invandring från Karpaterna till Uppland? Om man tror det har man dålig koll på den arkeologiska metoden som den praktiseras idag. För det är inte bara tingens utseende utan deras tillverkning som undersöks. Stina Sandberg är upplärd i sin egen tradition, starkt påverkad av Bror Hjort, vilket definitivt lyser igenom. Men viktigast är att hon har inspirerats av en bild, men utifrån det hittat fram till sin egen teknik. De rumänska korsen tillverkas genom att ekträ delas och får torka i 1-2 år, sedan tillverkas plankor av detta som i sin tur får torka lite till. Den blå färgen som symboliserar hoppet är genomgående använt. Sandberg använder sig av långsamvuxet och kådrikt lärkträ. Hon målar med tempurafärg tillverkat av bland annat färska ägg och färgerna är mer röda och jordiga, lite likt den faluröda färgen ibland. Dumitru som tagit över efter sin mästare har inte nämnvärt förändrat processen, ibland ligger den största vikten inte i att ständigt förbättra och skapa nya trender, utan att fortsätta på en älskad tradition som hjälpt ge denna lilla bergstrakt en egen identitet internationellt.

För arkeologer är en av de mest kontroversiella och brännande frågorna i förhistorien om nya ting är ett resultat av handel, migration eller imitation. Att kunna besvara detta sätter samtidigt fingret på vilka nätverk och sociala processer som var i drift under detta skede - vilka som var i kontakt, vad som värderades, vad som slog an i människornas hjärta och sinne. En sak vi ofta ser är just det Sandberg ger ett exempel på. Man ser något som man uppskattar och vill efterlikna, inspireras av - men både tillverkningen och formgivningen justeras efter tidigare traditioner, smak och bildvärld. Och kanske även utifrån det material som finns tillgängligt.

Snyggast? "Fiskhuvud"-dolk i parallellhuggen flinta så tunn att solljuset syns igenom. Rent formmässigt en kopia av samtida bronsdolkar på kontinenten, tillverkade i ett material och med en teknik mycket lite var känt om i Sverige vid denna tid (ca 2000 f.Kr). Man tager vad man haver... och rent tekniskt var tillverkningen av dessa dolkar så komplicerat att mycket få professionella flintsmeder idag kan återupprepa konststycket.



Bilden kommer från Historiska Museets "Månadens Föremål". Klicka på bilden och läs vidare.








3 kommentarer:

Marco sa...

Hej! Snubblade over din post efter att jag sokt efter information om hur gravvardar i tra bor tillverkas. Det var forst nar jag laste din artikel som det slog mig att den baste att fraga borde just vara en arkeolog.. Jag har for lange sedan hort att obehandlad ek haller langst, men Stinas teknik later intressant. Finns det andra tillverkningstekniker for halvt jordforsankta foremal som har visat sig extra hallbara. Nog for att jag vill se tidens tand gora avtryck pa min mors gravvard sa vill jag ju inte heller se den ruttna bort inom ett par ar.

Jag har inte lyckats hitta mycket information om amnet och just nu verkar gravvardar i tra vara hopplost ute...

ArchAsa sa...

Hej Marco
Är tyvärr hopplöst dålig på konservering. Det är en specialgren inom arkeologin som utbildar folk under 5 år, i t ex Göteborg. Den inriktar sig mest på hur man räddar det som varit begravt i jord eller vatten under längre tid, inte så mycket förebyggande. Man kan läsa mer om detta på RAÄs hemsida:
http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/konservering.html

Om man googlar "konservering" "trä" får man en del tips. T ex har man börjat utveckla nya nano-tekniker som impregnerar trä och gör att vatten inte sugs upp. En metallsko i marken kan kanske vara ett skydd också.

Trä är förgängligt, om gravvården bara behöver finnas i 50-100 år så går det nog att fixa. Längre än så kräver nog lite extrema ingrepp och kanske även att ni bor nordligt där vind och kyla kan bevara trädetaljer mycket länge. Trät räcker nog längre än färgen hursomhelst, om den inte bättras på. Vissa träföremål kan ju bli flera hundra år, beroende på träslag och klimat.

Måste säga att jag själv lockas lite av en gravvård i trä. Jag tror inte att min grav kommer vara besökt och underhållen i mer än 100 år efter min bortgång - om ens det. Barn och barnbarn flyttar, vi bor inte längre kvar i den bygd vi föddes. Det är en vacker tanke att sakta låta naturen representera den glömska vi faller i.

Lycka till

Marco sa...

Tack for svaret! Jag ska soka vidare med hjalp av de pekare du gett... Jo, du tanker ratt, gravvarden ar nog tankt att halla i sisadar 50-100 ar. Jag gillar iden med att aven den sakta tynar bort. Det ar sa jag vill ha det sjalv - helst vore jag begraven utan kista for att det skall ga snabbare. Tyvarr, vill inte lamna mycket at er arkeologer:)

Valdigt roligt att lasa din blogg! Tack for den!