Ingen hjärna, men ett öra

Men vad i HELV....
Jag vill tro att jag är lite mer sansad än vissa fornfanatiker man ibland springer på i skogarna, men nyheter som den jag läste idag i DN gör mig närapå bindgalen!
En idiot från vår del av Nordeuropa har rest runt halva jordklotet till Påskön, där ett fåtal av de fantastiska jättelika stenskulpturerna fortfarande står kvar efter århundraden...och hugger sönder ett öra! Tar...SÖNDER...statyn.

Genom ren skär tur blev han upptäckt och sitter nu i förvar till dess de beslutat ett straff. Borgmästaren föreslår ett hederligt byte - ett öra för ett öra. För att driva hem hur j-a förbannade de är över tilltaget.
Jag har god lust att hålla med.
Ett års hårt straffarbete är något annat jag skulle rekommendera.

Tillhör dessa idioter verkligen samma art som en själv? Hur kan man besöka en annan plats kulturarv som utgör troligen 90% av deras inkomst och ge sig på att ha sönder det för att man vill ha en souvenir. Vad gjorde hans föräldrar för fel?

Uppdatering:
På ett videoklipp på Aftonbladet ses puckot iförd en Che Guevara-tröja. Nu är jag övertygad - för idiotbeteende och för att han solkar minnet av en man som, trots svagheter och problem, alltid försökte kämpa mot sanna orättvisor, så ska miffot tvingas jobba ideellt i fattigkvarteren i Buenos Aires i sju år.






Andra bloggar om: arkeologi, påskön, vandalism

Vikingablot på Mayfair

Det är inte ofta nordbor omnämns i Guardian. Det händer ibland, mest i artiklar och kåserier som med road irritation och förvirring beskriver upplevelser med Ikea, Bergman-filmer eller en vikingafestival. En liten ovanlig variant av det senare inträffade nyligen i London: Det årligt återkommande Thorrablot.

Detta är tydligen inte en hednisk rit med blodigt offrade hanar av diverse arter. Det är en hedervärd hyllning av "traditionell isländsk matlagning". Jag är inte säker på om det är ett väl utvecklat practical joke som islänningarna utsätter engelsmännen för, eller om det bara är en manbarhetsrit av samma typ som när grabbarna i mitt barndoms kvarter hetsade varandra att äta mask, snor och någonting luddigt från Mickes mammas kyl. Läckerheter såsom rutten haj, testiklar och fårhuvudsylt står på menyn.

I London sammanstrålar tydligen ett antal islänningar vid denna tid varje år för att njuta av dessa kulinariska läckerheter som troligen uppstod under hård nöd och av att man var illa tvugna att hitta på konserveringsmetoder i en tid utan kyl och frys. Med den underbart torra brittiska humorn redogör Guardians mat-kåsör Lewry för mötet med inte bara maten, utan de entusiastiska konnässörerna i det anrika hotellet Mayfair, och deras minst lika entusiastiska intag av brennivín. Underbar läsning.

1. Hákarl (putrefied shark)


2. Blóðmör (filled sausage/black pudding)


3. Hrútspungur (ram's scrotum with testicles)


4. Lundabaggi (sheep's fat)


5. Svinasulta (jellied ham)


6. Svið (jellied sheep's head)


7. Harðfiskur (bread spread made of fish)


8. Hangikjot (smoked lamb)
   

För de som vill prova på lite isländska recept rekommenderas bloggen Icecook.

I helgen firade dessutom Sveriges Asatrosamfund vårblot vid Tingshögen i Gamla Uppsala.

Jag måste erkänna att jag hellre väljer snapps och rutten haj. Verkar vara lite mer sting i den festligheten...

Andra bloggar om: arkeologi, mat, vikingar, blot, London, Island

Uppror bland historiker

I helgen snubblade jag över bloggen LOKE och hans inlägg om en konflikt mellan den statliga myndigheten Forum för Levande Historia och en växande skara historiker. FFLH har i grunden ett uppdrag att upplysa och informera om folkmord och förintelse i framförallt modern historia. De producerar läromedel för skolor och materialet ligger även ute på nätet för nedladdning. Även om hemsidan mest innehåller en hel del vackert klingande meningar utan specifikt innehåll, så verkar materialet i sig vara gediget och faktaspäckat, vilket är lovvärt i dessa tider av pamflettskrifter. Vad som skapat en hel del ilska hos en växande skara historiker är att den senaste kampanjen helt och hållet är inriktiad på "brott mot mänskliga rättigheter under kommunistiska regimer".

De har nu startat Historikeruppropet, med en lista med underskrifter motsätter sig inte att liknande upplysningskampanjer förs, men de uttrycker stor oro för vad de ser som ett tecken på att FFLH är på väg att bli ett vapen i händerna på den politiska makten och dess särintressen:

Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande
oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer
och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande
Historia var avsett att stimulera hotas.

De går vidare med att säga:

”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka
framtiden”, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför
tillkommer makten att peka ut vilka som är ”de mörkaste delarna” den för
tillfället sittande regeringen?

De noterar att det finns många mörka aspekter av vår historia att lyfta fram och belysa, som t ex folkmorden och förtrycken i Afrika och Asien under de europeiska kolonialmakterna. Handlingar som än i dag finns kvar som djupa sår och som förklarar många av de problem dessa länder fortfarande bär med sig. Ett antal historiker, ekonomhistoriker, idéhistoriker och sociologer har hittills skrivit under uppropet, från doktorander till professorer. De uppmanar alla inom humaniora och samhällsvetenskaperna som instämmer med dem att också skriva under.

Jag håller med om att det finns en tydlig trend idag att politiker blandar sig i humaniora och samhällsvetenskaperna allt mer, och att det finns starka påtryckningar att passa in sin forskning i det som för stunden anses politiskt korrekt. Att FFLH är statligt finansierad gör dom också potentiellt känsliga för påtryckningar av ett slag som universiteten inte behöver uppleva, för regeringen kan dra tillbaka anslag eller omfördela dom till andra om de så önskar. Jag finner det märkligt på gränsen till oroande att hemsidan inte innehåller någon som helst information om exakt vilka som arbetar på forumet. Under länken "om oss" ges inga namn annat än vem som är ansvarig för webbplatsen. Det är säkerligen tänkt som någon sorts skydd för de inblandade, men jag är tveksam till att acceptera det som en ursäkt. Om dessa personer är ansvariga för kampanjer i skolorna så vill jag veta vilka de är.

De hjälper inte särskilt mycket att kolla igenom materialet som är tillgängligt. Överintendenten skriver förordet, men information om vem som skrivit vad finns längst bak i liten stil. Tanken är väl att det ska vara forumet som ska vara huvudansvarigt, inte enskilda forskare. Att det då inte på hemsidan finns tydligare information och länkar om pågående projekt, inblandade forskare och syften, är besvärande i in mening. Vem är det egentligen som bestämmer om vilka projekt som ska dras igång? Hur sker beslutsgången i FFLH? Därom hittar jag ingen tydlig information.

Samtidigt är jag inte helt säker på att uppropet är helt berättigat i nuläget. Enorma brott begicks mot människor under diktaturerna och dessa ska definitivt tas upp och diskuteras. På materialsidan så är det tydligt att nazism, rasism och intolerans har genererat mer skrifter än det senaste projektet om kommunismen (fast frågan är under vilken regering de producerades...). Homofobi har 7 skrifter mot kommunistiska brott som har 8. Hittills.

Så frågan just nu är väl snarare: vad försiggår bakom kulisserna på FFLH? Planerar de mer läromaterial om just kommunistiska regimer, eller har de nya projekt på gång? Kommer de ta upp kolonialismens mörka arv i Afrika och Asien? Militärjuntorna i Sydamerika? Man kan kanske se Historikeruppropet som en förebyggande insats, att visa politikerna att man har ögonen på myndigheten inför framtiden. Det är en bra insats isåfall och säkerligen välbehövlig. Enligt min erfarenhet har politiker svårt att hålla fingrarna i styr - oberoende av partifärg.

Uppdatering 080402: Nu har de gått ut officiellt med sitt upprop på DN Debatt

Andra bloggar om: historia, historikeruppropet, Forum för levande historia, folkmord, politik, mänskliga rättigheter, FFLH, historikerupproret, debatt, historieupproret

10.000 BC - mammutar är aldrig fel

Jag har haft semester ett par dagar. Det innebär på doktorandmamma-språk att vi skickat barnen till farmor och farfar för att jag och sambon skulle kunna roa oss med att:

1. Arbeta ostört
2. Sovmorgon
3. Arbeta lite till
4. Göra ärenden
5. Äta god middag i lugn och ro.

Den fina planeringen sprack lite av den anledning att jag lyckades med konststycket att bli dunderförkyld igen och tillbringade första dagen utan barn i en miserabel hög på soffan med varm mjölk med honing. Är nu nästan frisk och ungarna har återlämnats under eftermiddagen. Så mycket jobb blev det inte, men bra med vila så att förkylningen gav med sig och åtminstone en god middag som jag hade smaklökar nog att uppskatta.

Men igårkväll begav vi oss iallafall iväg till en bio tillsammans för första gången sedan december. Den gången såg vi Beowulf, vilket var pengar i sjön i min mening, om man inte räknar den ofrivilliga humorn. Så det kan tyckas märkligt att vi denna gång tog chansen med 10.000 BC, med tanke på de ganska förödande recensionerna. Men ska man se sådan film så är det väl på storbildsduk och det fanns inga tydliga konkurrenter just nu.

Med tanke på att jag steg in i salongen med oerhört lågt ställda förväntningar så blev upplevelsen riktigt positiv. Ja, dialogen kunde varit skriven av en 14-åring som förläst sig på dålig fantasy-litteratur - men allvarligt talat, var det någon som förväntade sig annat av en Emmerich-film? Berättarrösten var lite väl ihärdig och ödesmättad ibland också, men den var lätt att ignorera. Filmen ska absolut INTE ses som någon realistisk skildring av Mellanöstern runt år 10.000 före Kristus (för detaljer om detta se nedan). Bara geografin är helt omöjlig och fauna och materiell kultur från allt från 1 miljon BC till 2500 BC blandas hej vilt. Men som en skröna, en saga, är den helt okej såsom matiné-upplevelse i en biosalong med bra ljud och bild.

Protagonisterna lever i ett litet mammutjägarsamhälle i en bergig och småkylig del av världen och de är föredömligt blandade i utseende och hudfärg, på ett sätt som mycket väl kunde ha förekommit under denna tid, i denna del av världen. Inte ett blont hårstrå så långt ögat kunde se, med ansikten som hör hemma i allt från Östeuropa, till Sibirien till Nordafrika. Även om regissören gärna verkar vilja ge filmen en patina av Stort Epos, så är det en ganska vanlig ung-man-ska-finna-hjälten-i-sig-själv historia, men i exotisk miljö. Vad som fungerar makalöst bra är framförallt mammutjakten som är det mest hisnande användandet av datorgrafik jag upplevt sedan T-rex i Jurassic Park, marken skälver under deras fötter, man hukar sig i biostolen för den svängande snabeln. De känns verkliga filmen igenom och jag får faktiskt påminna mig själv om att de tyvärr inte går att beskåda på en safari till sibirien. Utan att avslöja för mycket är faktiskt jaktscenen av betydelse för händelser i slutet av filmen.

Om bara om vore...
Om manuset hade passerat händerna på en äkta författare, som kunde ha vävt in lite mer karaktärsfördjupning hos andra än hjälten, en skribent som vet hur man skriver dialog.
Om man hade haft förstånd nog att skapa en kvinnlig huvudroll som inbegrep mer än att spärra upp ögonen och kämpa för sin dygd.
Om Emmerich hade nöjt sig med att vara producent och låtit en regissör med förmåga att ta fram äkta agerande från sina skådespelare.
Ja, då hade nog filmen haft potential att nå upp till de stora matinéfilmerna som kommit det senaste årtiondet. Som Mumien och Pirates of the Caribbean. I nuläget får man nöja sig med en helt okej spelfilm, några i sanning underbara actionsekvenser och en hel del transportsträckor och grovhuggna sekvenser, inklusive ett fåtal sant pinsamma. Jag ångrar inte utgiften för biobiljetten iallafall, jag hade KUL. Men det hjälper nog att ha låga förväntningar.


***************VARNING: SPOILERS*******************


Felaktigheter ur arkeologisk synvinkel:

1. Mammutar finns visserligen kvar i mindre populationer i Ryssland 10.000 f.Kr, men inga spår av mammuthjordar som tämjda hjälpredor i högkulturerna söderut förekommer.
2. De första storsamhällena dyker visserligen upp runt 10.000 f.Kr., men det dröjer ytterligare 6000 år innan verkliga städer med religiösa och politiska stormakter uppstår i Mesopotamien, av den typ som framställs i filmen.
3. Pyramiderna byggdes runt 2500 f.Kr. Innan dess fanns visserligen ziggurater i de ovan nämnda mesopotamiska stadsstaterna, men de var trappstegsbyggnader och inte med släta lutande väggar.
4. Sabeltandad tiger fanns i många olika arter i Asien, Europa och Amerika. Homotherium fanns kvar i Eurasien till för ungefär 10.000 år sedan, men dess storlek var kanske hälften av det monster som förekommer i filmen. Smilodon i Nordamerika kunde nå som mest 400kg i storlek, men det var vanligare med runt 300kg för hanarna. Det betyder att den var ungefär av samma storlek som den sibiriska tigern idag.
5. I slutet av filmen "räddas" jägarfolket av gåvan av jordbruk från sina sydliga grannar. Som stenåldersarkeolog kan jag bara beklaga denna villfarelse att jägare inte kunde klara sig utan jordbruk...särskilt i snöiga kalla trakter. I verkligheten finns det fortfarande jägra-samlargrupper som klarat sig utmärkt, om inte bättre, än sina jordbrukande grannar.
6. Påsen som överlämnas innehåller majs! Vet inte om det var en vinkning till det osannolika i historien, eller om Emmerich verkligen är så obildad. Majs är en framodlad kulturväxt från Mesoamerika, och nådde Europa först iochmed Columbus. I Mesopotamien odlades framförallt vete, som först förfinades som kulturväxt i Levanten.

Andra bloggar om: arkeologi, film, 10000 BC, stenålder, paleolitikum

Ingen intelligens tillåten

Det finns två typer av evolutionism, grovt talat, den ena gillar jag den andra inte. Den jag gillar är den där evolutionism direkt berör det teorin i grunden handlar om: utvecklingen av alla de biologiska varelser som finns på vår planet, från bakterier, myror och mossor, till örnar, gnuer, björkar, orkidéer, krill, maskar, kvalster och maneter. Evolutionen av livsformer förklaras genom Darwins lag om naturligt urval, som kommande generationer naturvetare fortsatt att bygga på och fördjupa genom studier av DNA och fossil. Detaljer av själva processen debatteras, sker mutationerna långsamt och stadigt över tid, eller snabbt i halvstora populationer under speciella förhållanden (punctuated equilibria-teorin som formulerades av Stephen Jay Gould och Niles Eldredge). Om urvalet ska studeras på individnivå eller genetisk nivå är också något som debatteras. Att evolution skett och att naturligt urval är den främsta mekanismen är dock inget som evolutionsbiologer (eller andra vettiga forskare) är osams om.

Den mer problematiska evolutionismen är den som kom att överföras som underliggande förklaringsmodell inom anda samhällsvetenskapliga och humanistiska områden. Den ligger fortfarande som det mest ihärdiga paradigmet i västerländskt tänkande, både bland forskare och hos allmänheten. Vi tänker i högt och lågt, bättre-sämre, enkelt-komplext. Att biologisk evolution inte alls behöver följa sådan logik, utan istället mycket väl kan gå från komplext till enkelt, att specialisering ibland är sämsta tänkbara strategi, är svårt att få igenom i de ofta slentrianmässiga attityderna som slår igenom mellan raderna i medier och diskussioner. Inte minst när det gäller förhistorien, där man under äldre tider alltid förklarade förändring med att något bättre/starkare/mer avancerat slog ut det sämre/svagare/simplare.

I dagens läge är de flesta arkeologer mycket mer tveksamma till att använda sådana begrepp, de påträffas istället mestadels inom populärvetenskapen.

Men strukturerna är sega och hänger kvar överallt. Man tenderar att i förbifarten tala om andra kulturer som om att "de lever kvar" i äldre tider, i stenåldern/medeltiden. Mänskliga samhällen framställs inte som en förgrening, utan som en trappstegsmodell, där det enda logiska steget är att närma sig den västerländska världsmodellen (vad den nu är).

Samtidigt som detta kultur-evolutionistiska tänkande är så allmänt utbrett, så finns det ofta dålig kunskap om vad evolutionsbiologin egentligen säger om det naturliga urvalet. Vi lägger inte ned särskilt mycket tid på att förstå det i skolorna, eftersom det i vårt sekulariserade samhälle har framstått som en avklarad kamp. Att det finns kreationister i USA har tidigare lyfts fram i samma anda som att det funnits sällskap som tror att jorden är platt. Tyvärr har dessa vetenskapsfientliga rörelser inte självdött, de florerar mer än någonsin i det relativistiska och ideologiska klimat som råder i USA och nu även i delar av Europa. Intelligent design har fått stort genomslag som en pseudovetenskaplig alternativ version av evolutionsläran och penningstarka intressen har tryckt hårt för att ge det plats i skolorna, även här i Sverige där politikernas svaga attityd mot friskolorna har gett dem utrymme på diverse religiösa friskolor.

Nu under våren kommer en ny "dokumentär" från USA som utger sig för att bevisa att det finns en global konspiration att krossa oliktänkande biologer som vill studera intelligent design. De ska tydligen förföljas och tystas och inte ges sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka sin egen ståndpunkt. Under falsk flagg har man intervjuat ett antal av de främsta evolutionsbiologerna som kritiserat deras flum-teori, inklusive Richard Dawkins.

Filmen heter "EXPELLED: No Intelligence Allowed". Uppenbarligen håller filmmakarna hårt på detta och under en allmän visning av filmen den 20:e mars, där ingen biljettförsäljning skedde utan man behövde anmäla sig i förväg under sitt eget namn, så blev en av de biologer som intervjuas i filmen, PZ Myers, dragen ur kön av en säkerhetsvakt och beordrad att lämna biografen innan han ens kommit in. Till saken hör att Myers är en av världens mest lästa vetenskapsbloggare, och han gick genast och postade nyheten på sin blog Pharyngula.

Den extra knorren var vem han hade stående bredvid sig i kön: Richard Dawkins! Och en grupp andra forskare som var i stan för The 34th Annual National Conference for American Atheists. De missades uppenbarligen av de skarpögda vakterna och tilläts komma in på visningen där intervjuerna blandades med bilder av nazisternas koncentrationsläger. Tydligen är det naturvetarnas fel att anti-semiterna försökte döda alla som kunde hållas ansvariga för Jesus avrättning...

Samtidigt som filmen spydde galla över hur dessa ateister hindrar det fria ordet så gick det runt vakter i gångarna och spände ögonen i betraktarna. Under frågestunden med producenten efteråt, då Dawkins och flera andra ifrågasatte den hårda klippningen och teserna som drevs i filmen, så buade folk, skrattade och vakterna närmade sig hotfullt. Utanför satt Myers och väntade på att hans familj skulle komma ut från biografen han inte had etillstånd att besöka och filmen med sig själv han inte fick se. Skenhelighet har fått ett helt nytt överjordiskt tillstånd iochmed detta.

Som väntat har händelsen slagit alla rekord på Phanryngulas hemsida, med i skrivande stund närapå 1200 kommentarer på det ursprungliga inlägget. Andra vetenskapsbloggare som deltog och som faktiskt fick se filmen har genererat högvis med trafik och debatt. NY Times har skrivit om händelsen och producenten försöker vilt att hitta på ursäkter för sin censur av sin egen film. Hans beskrivning av händelserna stöds inte på några vis av de som var närvarande. Just nu är inlägg som berör incidenten på position 1-4 av de fem mest lästa och kommenterade inläggen på ScienceBlogs hemsida och de flesta nya inläggen berör kontroversen.

No intelligence allowed indeed...

Andra bloggar om: arkeologi, evolution, kreationsim, intelligent design, film, media

Fisk och fiskare under stenåldern - berättelser från benen

Jag är inte bara arkeolog, jag är osteolog också. Det är ofrånkomligt att man känner sig som den beskäftiga mamman/tandläkaren i tandkrämsreklamen när man säger detta. Men iallafall, mina höga skulder till CSN beror delvis på att jag efter en utgrävning av ett par gravar intill katedralen i Prag insåg att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig om jag inte fick lära mig alla latinska termer på hundratals ben, hundratals muskelfästen och hundratals ledytor... Sverige är ett av få länder som faktiskt har en osteologi-utbildning direkt anknuten till arkeologi-ämnet. I de flesta andra länder väljer man antingen att läsa fysisk antropologi eller anatomi för att bli human-osteolog, eller zoologi för att bli animal-osteolog. Men tack vare Gustaf Gejvall, osteolog i mitten av 1900-talet och bundis med gamle knugen, som genom sin metodutveckling och starka arkeologiska intresse kom att bli en av ytterligt få svenska forskare som har nått internationellt rykte inom sitt fält, så gör vi inte någon distinktion mellan djurben och männsikoben - som ju faktiskt också är djur.

På utgrävningar är detta speciellt givande, eftersom en osteolog har kunnandet att identifiera männsikoben bland djurbenen (en sak som en hel del zoologer faktiskt inte klarar av om det rör sig om små fragment), och som kan ta en helheltssyn på ett gravmaterial som innehåller djurben. Sedan hör det till saken att de flesta efter hand specialiserar sig inom antingen animalt eller humant. Ansatsen att det ska vara en helhetssyn på benmaterialet finns ändå där, med goda kontakter mellan specialisterna och inga vattentäta skott. Önskar bara att exploateringsgrävningarna var bättre på att ta till vara denna enorma fördel, särskilt som alla osteologer i grunden är arkeologer. Allt för ofta skickas en påse ben iväg till en isolerad benvetare som kanske inte ens fått sett grävplatsen. bara för att hitta både människoben som missats under grävningen, och intressanta djurben som om de uppmärksammats tidigt kunde ha påverkat grävstrategierna. Skata håller detta på att ändras, men för sakta i min mening.

Igår höll en humanosteolog och en animalosteolog vid OFL, Stockholms universitet, varsitt slutseminarium inför sina kommande avhandlingar. Båda behandlar perioden mellanneolitikum, min favvo-period, men ur olika aspekter som visar hur otroligt givande det är med osteologi för att förstå förhistorienFörst ut var Petra Molnar som studerat skelett från de gropkeramiska gravarna på Gotland, en kultur som levde som säljägare och fiskare i främsta hand. Hennes angrepp är en metodutveckling av en inriktning som växt fram allt mer under de senaste 10-20 åren: Osteobiografi. Ben är levande organisk vävnad, med blodtillförsel, muskelfästen och ledytor mellan benen som påverkas inte bara av trauma och sjukdomar, utan även av de aktiviteter och arbetsuppgifter en människa haft under sin livstid. Metoden kallas ofta MSM (musculoskeletal stress markers), och det är på inga vis en enkel eller helt färdigutvecklad metod.

Petra drar nu sitt strå till stacken när hon i sin sammanläggningsavhandling jämför det gotländska materialet (157 gravar: 88 män, 69 kvinnor) med medeltida gravmaterial från Sigtuna och även skelett från Inuiter på Grönland. Resultaten, i extrem kortform, visar bland annat att det funnits vissa tydliga skillnader mellan könen hos gropkeramikerna, i vilka muskler som använts, men också påtagliga individuella skillnader. Kvinnorna visar stark övervikt för kraftigare muskelfästen på överkroppen jämfört med underkroppen, medan männens skillnad emellen dessa delar inte är riktigt lika påtaglig. Det finns också skillnader i hur tänderna slitits, slitits så hårt att det uppenbarligen rör sig om användandet av dem som arbetsredskap.

Grav 2 på Ajvide, Gotland. "Igelkottsflickan". En ung kvinna begravd med ett igelkottsskinn vid hjässan och fem underkäkar från 5 olika igekottar i en samling vid bröstet och ben från storskarv (troligen legat i en liten påse eller dylikt). Med sig i graven hade hon även tre metkrokar av ben, samt en samling ben från gös. Tandpärlor av säl, hund och räv hade prytt hennes kläder. Fotot till vänster är en detalj ur boken "Ajvide och den moderna arkeologin", redaktör Göran Burenhult. Bilden till höger är från Cecilia Lidström-Holmbergs "Första boken om stenåldern", ritad av Andréa Räder, en mycket bra barnbok.

Carina Olson å sin sida har tagit itu med ett material de flesta osteologer brukar skygga inför: fiskbenen. Dels är det små ben som frestar på tålamodet, tradigt att registrera när det förekommer i stora mängder, och potentiellt komplicerat att artbestämma. Carina är uppenbarligen välsignad med ett oändligt tålamod, för hon har gått igenom tusentals fiskben från mellanneolitiska lokaler från Gotland, Åland, Mälardalen och uppför Norrlandskusten. Hon har också gjort experiment med de benmetkrokar som hittats i de gropkeramiska gravarn (fångade vad som kanske var Östersjöns sista torsk utanför Fårö utan problem), och diskuterar olika fiskestrategier utifrån arkeologiska fynd av nät, ryssjor och dylikt. Hon har beräknat skillnaden i medelvikt och storlek hos torskar fångade av gropkeramiker på Ajvide respektive Jettböle och kollat tillväxtringarna i öronbenen (otoliterna) hos Ajvide-toskarna som visar att de fångades främst på vinterhalvåret. Ett hästjobb som få har tålamod och envishet att genomföra, men som otvivelaktigt kommer uppskattas av många kommande generationer av arkeologer som vill diskutera ekonomi, levnadsvillkor och praktik i förhistorien.

Båda avhandlingarna är sammanläggningsavhandlingar och bör komma till hösten (ta i trä).

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, skelett, stenålder, Ajvide, gropkeramisk kultur, Petra Molnar, Carina Olson, fisk, fiske, förhistoria

Redan på stenåldern...uppgradering och omskolning

Micke Nordin tipsar på Arkeologiforum om denna hysteriskt roliga sketch om några stackars stenåldersmänniskor som plötsligt inser att bronsåldern är här och vissa av dom kommer behöva omskola sig...eller dö.
Hysteriskt kul för arkeologer iallafall, undrar vad andra tycker?



Glöm inte rösta på sämsta film om förhistorien (se nedan).

Andra bloggar om: arkeologi, film, humor, stenålder, bronsålder

Vilken film om förhistorien är sämst?

Få filmgenrer har gett upphov till mer bedrövligt pinsamma filmer är de som har haft ett mer eller mindre "förhistoriskt" tema. Skulle möjligen vara de som utspelar sig i framtiden. Men om Sci-Fi har en hel del fantastiska klassiker som uppväger tefat-hängandes-i-fisklina, så är det lite värre med de förhistoriska. Korpen flyger och Gladiator är väl ett par exempel som räddar vårt anseende. Men vilka är de värsta syndarna? Vilka filmer fick er att vrida er i biostolarna eller sträcka er efter fjärrkontrollen? Jag vill ha svar! Eftersom det finns en lååååång lista konkurrenter för förstaplats i "Hall of Shame" har jag begränsat utbudet till filmer utgivna efter 1980. Jag tror säkert flera av er kan sakna en och annan favorit i den lilla listan, Alexander av Oliver Stone verkar ha orsakat en del nervösa ryckningar hos publiken t ex. Men nu är det jag som bestämmer vilka de nominerade är, och ni som inte kan finna er i det får rösta på "annan" - bara den är producerad efter 1980. Hade tänkt fortsätta med en ny enkät om sämsta Artur-filmen efter detta, eftersom det om möjligt är en än mer bedrövlig genre.

Jag har själv inte hunnit se 10.000 BC - vi har BF i helgen och gör kanske ett besök på biografen då. Vi måste bara besluta oss för om vi vill lägga våra usla slantar på en film som av allmän reaktion att döma är en hård konkurrent för kalkon-priset. Inte för att jag förväntade mig storverk av Roland Emmerich, manusförfattare och regissör. Han ser helt klart sig själv som någon arvtagare till Spielberg och försöker få andra att se detta genom att regissera svulstiga katastrof/monster/patriot-filmer som The Day After Tomorrow, The Patriot, Stargate (personligt hat-objekt) och Godzilla.

Jag älskar mega-action-filmer och kräver sällan någon sorts logik utöver berättandet självt. Om det griper tag i maggropen och kittlar nerverna har det uppfyllt sitt syfte i min mening. Men Emmerich är ett levande bevis på att budget och stjärnor och explosioner inte räcker för att göra en riktig bra film. Spielberg är först och främst en Berättare, även om han är ojämn så är det makalöst vad han lyckas förmedla i vad som på ytan verkar vara ganska enkla koncept-filmer. För han lyfter dem till en annan nivå och ger dem en nerv och en drivkraft och framförallt, mänsklighet. Emmerich å sin sida kan ta kul koncept och köra bulldozer över det, så det blir både platt och ointressant. Godzilla var ett av mitt livs största besvikelser, bara soundtracket av Rage Against the Machine och en tapper insats av Jean Reno räddade den från totalt haveri. Jämför med minst lika kommersiella och meningslösa Transformers, som faktiskt lyckades med sin föresats att vara en rolig filmupplevelse, inklusive sug i maggropen.

Det är svårt att sätta fingret på varför vissa lyckas och vissa misslyckas. En del tar ett bra manus och genom sin klumpiga och okänsliga behandling kväver det (t ex Beowulf). Medan andra kan ta ett mediokert manus och lyfta det till helt oanade nivåer. Jag tror Spielberg försökte göra en poäng av detta när han gjorde Jurassic Park 2 - otvivelaktigt en av hans absolut sämsta filmer. Han gjorde den under protest, under tryck från bolaget och publiken, och det var som han ville säga: "Titta, jag ger er alla grundingredienser, från bra datorgrafik till persongalleri, konflikter och skurkar, jag ger er actionsekvenser och dinosaurier tills de sprutar ur öronen. Blir det bra?" Svaret var ett förödande NEJ. Allt som gjorde ettan till ett av mitt livs häftigaste upplevelser nästan våldtogs i tvåan - under stunder var det så plastigt, ologiskt och bedrövligt att jag undrade om jag skulle stå ut. Roland Emmerich å andra sidan, såg nog tvåan och tänkte - "Om Spielberg kan, så kan jag."

Jag väntar med att kasta min röst till efter helgen, utifall jag fått en ny "favorit" på kalkonpallen.


Andra bloggar om: arkeologi, enkät, film, förhistoria, 10000 BC, bio

Maja Hagerman om kulturarvet

I torsdags deltog jag i ett kvällsseminarium med Maja Hagerman, inte på arkeologen, utan denna gång inbjuden av institutionen för Idé och lärdomshistoria i Uppsala. Ämnet berörde dock i högsta grad arkeologer, eftersom hon skulle diskutera inställningar till kulturarvet inom museer och kulturminnesenheter. Diskussionen skulle även beröra hennes senaste bok, Det rena landet, där hon bland annat diskuterar de rasbiologiska underströmningen som fanns inom arkeologin och andra humanistiska ämnen redan på 1800-talet, särskilt hur anatomen Anders Retzius skallmätningar kom att påverka idén om Sverige som det isolerade och renrasiga landet.

Hagerman inledde med att tala om begreppet kulturarv, som mer eller mindre ses som ett rött skynke inom kulturminnesvården numera eftersom det är så värdeladdat. Hon noterade att begreppet tydligen inte finns varken i Nordisk Familjebok eller i Nationalencyklopedin.
Den förekommer däremot i den digitala upplaga, noterade jag:
kultu`rarv subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: kult-ur--arv-et• idéer och värderingar som ingår i en kulturs historia och som fungerar som en gemensam referensram: det västerländska
BET.NYANS: mer konkret om de föremål som är bevarade från äldre tider: ~et i form av arkitektur och konst
HIST.: sedan 1887

Framförallt valde Hagerman att introducera idéhistorikerna till "Agenda Kulturarv", ett jätteprojekt under de första darrande åren av 2000-talet, under ledning av RAÄ, länsstyrelserna och länsmuséerna. Enligt deras egen information var syftet: "att öka kulturarvsarbetets demokratiska förankring och slagkraft." Arbetet avslutades med en programförklaring 2004. Universiteten var inte inblandade i detta och jag hörde mest talas om Agenda genom mina kollegor på grävkontoren och museer runtom i landet. Att säga att det fanns en hel del intern kritik, särskilt på gräsrotsnivå, vore en underdrift. Jag minns framförallt en god vän, otroligt duktig och smart, som var nästintill knäckt efter ett massmöte där vissa chefer och utredningsansvariga som inte deltagit i en exploateringsgrävning på minst 15 år, eller någonsin, uttryckte förakt inför metod och praktiskt kunnande. Grävarkeologer skulle inte tro att de kunde kräva tolkningsföreträde framför Folket (herregud, jag trodde 70-talet var över...). Det vore bättre om Folket fick gräva själva det de själva var intresserade av och tolka det.

De som ifrågasatte den märkliga inställningen, lyfte fram att de som de träffade var intresserade av att höra deras professionella åsikter och tolkningar, blev utsatta för värsta sortens härskartekniker: tystnad, nedvärderande tillmälen, småleenden. Inga av dessa ansvariga kom heller någonsin med förslaget att man borde överlämna deras konsultarbetsuppgifter till Alllmänheten - tydligen kan folk få gräva, men inte få tänka - för det krävs det 8 års universitetsstudier. En sociolog skulle nog kunna skriva många sidor om denna fientliga inställning till manuellt och praktiskt kunnande.

Hagerman som påläst och kunnig författare står utanför den interna debatten, men har intresserat sig för dokumentet och vad det säger om tidsandan, och hon är kritisk till mycket. Det är oerhört befriande att höra en icke-arkeolog med genuint intresse för förhistorien uttrycka sin egen inställning till kulturarvets position i samhället, särskilt som hon genom sina skrifter visat att hon på inga vis försöker dra en slöja över de teoretiska och intellektuella missförhållanden som förekommit inom ämnet. Med eftertryck kritiserar hon den ängsliga föreställningen hos många kulturminnesenheter där man avsagt sig allt tolkningsansvar och istället nöjer sig med att fråga publiken vad de tycker, vad de vill. Eller som det står i programförklaringen: "...att man istället för att man utgår från de fysiska objekten i högre grad utgår från människan." (Slutrapport s 4)
Det kan låta vacker och lovvärt, men både jag och åtskilliga andra arkeologer har problem med denna inställning:

1. Den förutsätter att arkeologer som arbetar med ting inte är intresserade av människor, när realiteten är den motsatta. Det går att nå fram till människoöden och sociala förhållanden just genom studiet av den materiella kulturen människorna skapat.

2. Anledningen till detta fyndintresse är inte en pervers fetischism, utan ett faktiskt förhållande av att under den totala majoriteten av vår tid på jorden så har det funnits mycket liten, eller ingen alls, skriftlig historia. Arkeologi är en utmaning, men också en möjlighet att se bortom vad folk säger att de gör, och studera vad de faktiskt gör.

3. Den missar helt att många av "allmänheten" finner just dessa objekt att vara fascinerande, och den mest konkreta och påtagliga länken till andra livsöden. Det är tingen och platserna som förmedlar förhistorien - eller historien för den delen i många fall.

4. Slutligen, det är en syn på materiell kultur som helt uppenbart är färgad av nutidens intellektuellt negativa inställning till materiella ting. Det materiella ses som något som hindrar och förstör den fria tanken - vad nu det är, och den icke-kommerisella människan. Samtidigt som det är nästan komiskt uppenbart hur mycket människor hänger upp sin identitet och sin kommunikation med andra genom just det materiella. Hur tygtrasor, färger, bilder och objekt genom sitt symbolvärde berör och förför 1000-tals människor på ett sätt som ord och retorik aldrig riktigt lyckas med.

Så att få höra hur Maja Hagerman, som livnär sig genom orden och författandet, som inte är en verksam arkeolog, säger:
Arkeologins bästa argument är: Sakerna finns där!
Det är balsam för själen.


Andra bloggar om: arkeologi, kutruarv, museum, kulturminnesvård, Maja Hagerman, förhistoria, uppsala universitet, idéhistoria

Brian Fagan - klimatarkeolog

När bloggande fungerar som bäst för mig, är när det övervinner den tröghet och den allvarlighet som finns inbyggt i det vetenskapliga systemet. Att skriva vetenskap är så Stort och Svårt, särskilt för oss nybörjare på banan full av proffs. Kanske borde det inte svara så stort och svårt, men jag tänker aldrig rucka på principen att det ska tas på allvar, det handlar inte (bara) om att spruta ur sig mest och bäst ord. Samtidigt så behövs det mer informella och snabbrörliga medier för publiceringsprocessen tar fortfarande år på sig (väntar fortfarande på att få se min artikel för Current Swedish Archaeology som jag skrev för två år sedan i tryck...). Bloggande vetenskapsmän på alla nivåer är ett underbart sätt att faktiskt få inblick och t.o.m. kontakt med helt nya tankar och idéer. Framförallt tillåter mediet ett lite mindre pretentiöst och personligt uttryck än det som avkrävs i internationella tidskrifter.

Hittade idag Brian Fagans blog. Fagan är utbildad i arkeologi och antropologi i Cambridge, numera verksam i Californien. Internationellt genomslag har han fått som idog författare till ett antal populärvetenskapliga verk om förhistorien. Fagans arkeologi är ganska "klassisk" och konservativt funktionell, men han har det där beundransvärda draget att verkligen brinna för ämnet. Det finns en djup och självklar tro på att arkeologi är en disciplin att ta på allvar, och att den är viktig även i dagens moderna samhälle. Med tanke på att en högröstad klick inom arkeologin under de senaste åren mest verkar vilja prata om hur värdelöst och meningslöst det är med arkeologi så behövs det folk som Fagan. Han är genuint intresserad av att nå fram till icke-arkeologer inom andra vetenskaper och visa vad vår förståelse om tidsdjup, förändringar och mänskligt samhälle kan bidra med. Han har länge intresserat sig för globala klimatfrågor i förhistorien - vilket verkligen är helt rätt i tiden just nu. Hans senaste bok heter "The Great Warming" och behandlar den värmeperiod som inträffade mellan 800-1200 e.Kr. och som enligt honom kom att påverka många aspekter av civilisationers framväxt men även kollaps.

På måndag är han dessutom gäst i The Daily Show med Jon Stewart - mitt totala favoritprogram med bitsk och cynisk politisk satir. Första gången mig veterligen en arkeolog inbjudits, men Stewart är känd för att ofta bjuda in författare till diverse politiska och intellektuella verk som vanligen inte lyfts fram i nöjesmedia. Videoklipp från showen brukar ligga ute på hemsidan en eller ett par dagar senare, så det är ett tips för nästa vecka. Fagan uttrycker också förtjusning över inbjudan på sin blog och verkar lika glad i showen som jag. Man kan även se den med en veckas fördröjning vid 23-tiden i kanal 9 här i Sverige.

I sitt senaste blogginlägg beklagar Fagan de senaste planerna på köpcentra och motorvägar runt Stonehenge.

Boktips:
Fagan, Brian 2006: Writing Archaeology. Telling Stories About the Past. Left Coast Press, Walnut Creek
Fagan delar med sig från sin mångåriga erfarenhet av att skriva och publicera sig populärvetenskapligt. Relevant för flera humanistiska ämnen.

Andra bloggar om: arkeologi, klimat, uppvärmning, populärvetenskap, vetenskap, forskning, förhistoria, Brian Fagan, medeltiden

Inte utan min skärslev +2, Indie's avenger

Fantasy-fantast som jag är sedan barnsben kom jag ändå aldrig in i Drakar & Demoner-sekten. Dels för att jag var tjej och allvarligt talat, många av 80-talets äventyrsscenario som innehöll tjejer baserades lite väl mycket på Red Sonja. Som självmedveten 12-åring var det svårt att ta det på allvar utan att rodna upp till hårrötterna, trots kompisen Kristoffers försök att inkludera mig. Jag nöjde mig med böcker, serier och enstaka filmer. Sen blev jag i vuxen ålder ihop med en dungeon-master (true story) - och roade mig ibland med att kolla igenom hans spelmagasin. Lägg till det en rollspelande lillebror (fast han gillade futuristiska scenarior för mycket för min smak).

Även om man inte själv aktivt varit spelare är det svårt om inte omöjligt att inte ha blivit delvis influerad av den rörelsen så länge man fortsatte köpa fantasy-litteratur, där många av författarna tillbringat nätterna åt att med ökande grad av desperation slå konstigt formade bjärta tärningar i ett försök att undkomma spelledarens senaste demoniska plan att förinta sina kamrater i syra, lava eller allehanda grymma fällor. I datorspelsåldern föll jag huvudstupa för diverse rollspel såsom Baldur's Gate och Icewind Dale o dylikt. Det bästa av två världar - dels öva geniknölarna med att lösa massa gåtor och svåra uppgifter, dels ta ut alla mina undertryckta aggresioner på monster och skurkar...

Så det var med visst beklagande som jag läste nyheten att en av skaparna bakom Dungeons & Dragons och rollspelsreglerna gått hädan, Gary Gygax (tro det eller ej, efternamnet är autentiskt - inte taget).

Nu tipsar Aardvarchaeology om att Lore Sjöberg på Wired har skrivit en liten kort version av en av de klassiska modulerna "The Tomb of Horrors". fast såsom den hade utspelat sig om rollspelarna hade varit arkeologer istället för fighter, ranger, wizard, dwarf osv. Hysteriskt rolig och alldeles för korrekt.

"Both good and bad news. The good news is that we have discovered an actual
Frummosh-dynasty-spiked, poisoned pit trap in the dungeon! The bad news is that Bill's bodily fluids have tainted the find. I will be adding a stern reprimand
to his posthumous evaluation." (Alt Text)

Kommer ni förresten ihåg de där bedrövliga "rollspels"-böckerna, där man fick bäddra till olika sidor beroende på vilket val man ville göra: gå in i det hemliga rummet, eller ta till vänster vid demon-statyn? Oftast blev man för splittrad och ofokuserad för att ta sig till slutet - hur det nu var.





Andra bloggar om: arkeologi, rollspel, dungeons & dragons, drakar & demoner, humor,
fantasy

Nya fynd av småväxta människor i Stilla Havet

Ingen som har det minsta intresse i mänsklighetens utveckling lär ha missat det stora Hobbit-bråket för några år sedan. Fynd av en liten hominid, med mycket liten hjärna (f'låt Puh), på ön Flores i Stilla Havet har debatterats hårt, intensivt och t.o.m. våldsamt från första stund. Upptäckarna hävdar att det är en egen art på hominidträdet (Homo floresiensis), utvecklad från Homo erectus i Asien. Andra hävdar att det är ett resultat av en inavlad öpopulation, som krympt i storlek och där den enda någorlunda hela skallen representerar en sjuk individ som led av microcephaly.

Till vänster ett kranium av en nutida kvinna (Homo sapiens), i mitten kraniet av en småväxt människa funnen på ön Palau, till höger det (ö)kända Hobbit-kraniumet från ön Flores. De nyupptäckta förhistoriska lämningarna av pygméer är utan tvekan Homo sapiens, även om ögonbrynsbågarna är relativt kraftiga och långa. Det är bara normal variation förekommande hos många människo-grupper. (Från National Geographic)


Nu har en ny grupp forskare hittat ett stort antal skelett av en pygmé-population i en grotta på ön Palau öster om Filippinerna. De övre lagren i grottan innehåller ben av normal storlek för Homo sapiens och har gett dateringar till 1000-talet e.Kr. På lägre nivåer finns skelett av klart mindre individer som daterats med c14 till allt mellan 1000 f.Kr till 500 e.Kr. Fortfarande mycket moderna dateringar. Dessa småväxta individer var troligen helt vanliga Homo sapiens, hjärnan är inte märkbart mindre i relation till kroppsstorleken. Kraniet avviker inte så mycket i utseende från normal variation inom den mänskliga arten. Troligast är att det just rör sig om ö-fenomenet som drabbar många arter vilka befinner sig på begränsade ytor, med begränsade näringsmöjligheter och som dessutom har en viss grad av inavel (vilken dock inte behöver vara skadlig, bara påskyndar förloppet). Som pygmé-grupperna i Afrika visar behövs inte ens en ö-värld för att sådant ska ske efter många generationers förlopp, om det verksamma generna är närvarande.

National Geographic har delvis bekostat grävningarna, liksom de tidigare studierna av Homo floresiensis, och skriver nu en kortare inledande artikel om undersökningarna. En vetenskaplig artikel finns även online på PLoS ONE, med lite fler bilder som säkert kan intressera osteologer iallafall. Fynden kan möjligen ses som en vinst för den skeptiska falangen mot floresiensis, här är det tydligt att småväxta ö-populationer av människor förekommit i asiatiska övärlden. Faktum är att det även finns levande mycket småväxta populationer i närheten av fynden på ön Flores. För de som fortfarande hävdar att det inte kan röra sig om en hjärn-sjukdom som orsak till floresiensis utseende, bevisar fynden ingenting. De motsäger i sig inte att samma sorts mekanismer kan ha verkat på en existerande Homo erectus-population i området långt tidigare. Här är dateringarna ett problem - floresiensis skulle ha levt kvar till för 18.000 år sedan, om de är korrekta (alltid problem med omlagringar i de regntunga skogsområdena). Liksom det faktum att vi bara har en skalle att ta ställning till. Om man verkligen ska kunna avgöra att det faktiskt är mer primitiva drag på skallen tillhörande en tidigare fas i hominidernas utveckling, som upptäckarna hävdar, inte bara minimaliserade mänskliga drag, så krävs det en enda sak: Mer fynd av kranier på Flores.

Debatten rullar vidare.

Uppdatering 080320:

DN berättar idag att det kommit ett nytt inlägg i flores-debatten, i form av en studie under ledning av Peter Obendorf. Han hävdar att skallens form är resultatet av problem med sköldkörteln, vilket kan orsaka liknande symptom hos människor. Motståndarlaget är föga förvånande inte alls övertygade och påpekar att Obendorf har liten till ingen erfarenhet av hominid-skelett.

Artikeln av Obendorf (et al) i Royal Society B

Andra bloggar om: hominider, arkeologi, paleoantropologi, människan, utveckling, Stilla Havet, Flores, Homo floresiensis, hobbit, pygmé, osteologi

Genom leken blir vi människor

Kanske är man lite skadad efter alltför många år inom universitetet, men som småbarnsförälder går det inte att undvika att ibland sätta på sig analys-glasögonen och studera sina egna barns märkliga framfart. Visst är de fantastiska i sig själva, som helt egna individer, från den stunden de började leka rövare i min livmoder, men den lilla humanisten på min axel kan inte låta bli att notera deras förehavanden även utifrån mitt eget forskningsfält. Få saker är mer fascinerande än barn och deras utveckling från mat-bajs-sov-änglamonster, till rangliga halvpsykotiska hormonsprutande tonåringar. Socialisering in i en kultur, ett kön, en identitet, men även i bredare bemärkelse en utvecklingsstege från primat till hominid på några få år. Växlandet mellan total självsäkerhet och förödande blygsel på ett par veckor, från vredesutbrott till lugnt resonerande - och tillbaka igen. Från stoppa sand i munnen till avancerade låtsaslekar i klätterställningen.

Igår kördes ett intressant inslag på Vetandets Värld i P1 om just låtsaslekens betydelse för barnens utveckling. Intervjuad av Charlotta Sjöstedt var doktoranden i kognitionsvetenskap, Mikael Jensen i Göteborg. Han studerar just låtsaslekar hos barn, hur de växer fram, hur stor andel av leken de tar i anspråk, vilka egenskaper som tränas och utvecklas, och hur den till slut i 9-årsåldern blir allt mindre viktig. Ett bra och intressant reportage som rekommenderas till alla som finner både frågor om mänskligheten och barn fascinerande.

Barn börjar låtsasleka vid ungefär 1½ års ålder, och då med ting och saker som materiell förmedlare av låtsandet. Något år senare kan låtsandet försiggå helt utan att det finns något i sinnevärlden, man kan låtsas att man har en kaka i handen när inget är där. Runt 3-4 års ålder sätter låtsasleken igång på allvar, i samband med att barn börjar leka aktivt med andra barn, och inte bara intill i sin egen lilla värld. Låtsasleken blir en viktig social plattform, där man dels ikläder sig andra roller, dels lär sig att sätta sig in i och förstå vad kamraterna vill och känner. Höjdpunkten i låtsandet är runt 5-7 års ålder, för att trappas av runt 9 års ålder. Det intressanta är att dessa åldersintervall verkar ganska kulturellt allmängiltiga - med förbehåll för att omständigheterna för barn i olika länder kan variera extremt. Ofta tar någon av de äldre barnen kommandot som lekledare, men ibland kan ett yngre barn, som har svårt att sätta sig in i vad en annan individ vill och därmed kan bli frustrerad av låtsasleken, bli den som styr och ställer. Som förälder till en 3½-åring och en 5½-åring kan jag bara instämma. Här hemma låtsasleks det så kuddar och kastruller och glaspärlor ryker - igårkväll var hela lägenheten ett kaos av resterna från barnens stora resa och flytt, övernattningar på vägen, flygplanet byggda av omkullvält fåtölj (viss kris uppstod när lillebror försökte lyfta innan storasyster hunnit med) osv, osv.

Mest bestämmer Lo såklart, med Vidar kommer med egna påfund och idéer som storasyster nådigt tar vara på om hon finner att de är roliga. Det senaste halvåret har vi allt oftare hittat Vidde med en leksaksbil eller docka eller gosedjur, talandes i olika typer av röster medan han spelar upp en scen inför sig själv. Oftast handlar det om kompisar, lek, vara med, resa till Kina...
Som Jensen påpekar i intervjun är det påtagligt hur ofta rollspelen handlar om vårdande av olika slag. från mamma-pappa-barn, till sjukhus. Detta med att fritt kunna använda helt olika ting för nå samma mål, har man ingen plastspruta går det lika bra med en penna, en trumpinne eller en lyftkran, kallas funktionell frihet och är helt unikt för människan av alla djuren. Vi kan inte bara härma, vi kan utföra trogen imitation (vi förstår målet med handlingen och kan justera efter situation, inte bara härma), och vi kan använda helt nya ting för att lösa en känd uppgift. I låtsasleken är det den förmågan, liksom rollspelandet, som verkligen tränas upp.

I 9-årsåldern minskas låtsaslekandet ordentligt. Jensen är lite mer osäker vad det beror på, han föreslår att inlärningen av den funktionella friheten är befäst vid den tiden och låtsasleken därför inte behövs. Låter lite för svagt i mina öron. jag tror det kan finnas flera anledningar. Som att andra saker måste utvecklas vid denna tid: egen identitet, social förmåga inom andra områden, skolan blir mer seriös med hårdare inlärningskrav och mindre möjlighet till lek. Sen ska man komma ihåg att många barn fortsätter med låtsasleken - i huvudet. Läsandet leder oss in i nya fantasivärldar, där vi identifierar oss med andra personer, tar oss igenom nya situationer etc. Kanske inte för alla, men för mig i alla fall. Har fortfarande inte växt ur den fasen...

Kolla också in det här intressanta inlägget på bloggen Vetenskapsnytt, där det framgår att hjärnans hantering av färger flyttar från höger sida i barnaåren, till vänster sida hos vuxna. Freaky!


Andra bloggar om: vetenskap, kognition, utveckling, barn, lek, Mikael Jensen, radio, P1

Golf vs Kulturmiljö på Kreta

Det är ett stående skämt i mina kretsar att arkeologens enda naturliga fiende är golfaren...
Problemet ligger i att golfbanor tar enorma ytor i anspråk, och kräver total omskulptering av landskapet och därmed förstörelse av de mesta i fornlämningsväg som råkar ligga under ytan. Addera till det att golfbanorna inte direkt är skola eller sjukhus, men genererar enorma intäkter till sina ägare, samtidigt som dessa ofta är ganska njugga med att bekosta de arkeologiska undersökningarna, så har vi ett klassiskt recept på konflikt.
Nu inte sagt att jag anser att alla golfare är onda, nej, nej. Det finns trevliga människor även i denna grupp, jag känner t o m ett par stycken. Eller en iallafall. Lite grann.

Igår kom ett mejl till vår prefekt som efterfrågar hjälp från både arkeologer och allmänhet att protestera mot ett planerat golfbygge på Kreta. Fallet ska upp inför domstol på fredag, så det brinner lite i knutarna. Nedtill finns en förklaring, bakgrund via länkar till artiklar i olika tidningar, samt ett förslag på ett brev man kan kopiera, signera och mejla till olika ambassader och myndigheter involverade i processen.

Har inte hunnit mer än att snabbt skumma igenom artiklarna, och kan inte uttala mig till 100% om ärendet, men för de av er som efter att ha kollat upp det känner sig manade att hjälpa till med protesterna, så finns medlen här.

Dear Friends,
Time is short. The Greek Supreme Court case on the Golf Resort development at Cavo Sidero / Itanos is coming up on Friday March 14th. So please, those of you who are willing contact your Greek Representative or Greek Ambassador and the Greek Ministry of the Environment. Contact information for the Embassies and the Ministry are provided below, along with links to articles in The Guardian, NY Times and the Cavo Sidero Development Website.
Please pass this on to whoever you think would be interested.

http://travel.nytimes.com/2007/08/19/travel/19heads.html?
http://travel.nytimes.com/2007/08/19/travel/19heads.html?pagewanted=print
http://www.guardian.co.uk/environment/2008/mar/05/endangeredhabitats.endangeredspecies
http://www.guardian.co.uk/world/2008/mar/05/greece.pollution
http://www.guardian.co.uk/environment/2008/mar/06/conservation
http://www.minoangroup.com/

Here is a possible letter/email you could send:

Dear Sir/Madam,
I strongly object to the proposed development at Cavo Sidero by Minoan Group, a subsidiary of UK-based Loyardward, in collaboration with the Abbot of Toplou monastery. This is a declared Natura 2000 area of unique environmental and cultural significance on Crete and should not be turned into a golfing resort. It is home to the nearly unique palm oasis at Vai, a number of endemic plants, and significant archaeological remains, all of which will be irreparably damaged by such a development.
Furthermore, the northeast corner of Crete already struggles with annual water shortages making the construction of thirsty golf courses and rooms for 7000 thirsty people absurd. The proposed desalinization plant will do further damage by covering a great area of land with solar collectors or by demanding a large supply of energy, which is scarce in Crete. The disposal of the mineral refuse from the plant (salt, etc.) will result in significant pollution.
Please reconsider your support for this project.
Sincerely,
YOUR NAME

1. Embassies
UK Ambassador
His Excellency Vassilios-Achilleas Pispinis
1A Holland Park
London, W11 3TP
Tel: 020 7229 3850
email: political@greekembassy.org.uk
Web site: http://www.greekembassy.org.uk//
USA Ambassador
His Excellency Alexandros P. Mallias
Greek Embassy
2217 Massachusetts Avenue, NW
Washington D.C., 20008 USA
Email: Greece@greekembassy.org

2. Here is the Website for the Greek Ministry of the Environment
http://www.minenv.gr/4/41/e4100.html
Γενική Διεύθυνση Περιβάλλοντος
Αμαλιάδος 15
Τηλ. εξωτ.: 6410641, 6457990
Τηλ. εσωτ.: 7-251
Φάξ: 6410641
Γενικός Διευθυντής: Βουρνάς Ιωάννης (ΠΕ Πολ. Μηχ)
General email: service@dorg.minenv.gr

3. Here is a link to the a form that can be filled out at the Ministry of the Environment
http://www2.minenv.gr/Contact/press_en.html

4. The Greek Ministry of the Environment participates in the EU program which is concerned with water scarcity and drought ... and they are supporting the construction of golf courses???

Maria Papaioannou
Hellenic Ministry for the Environment, Physical Planning and Public Works
Department of International Relations and EU Affairs
15, Amaliados str., 115 23 Athens
T: +30 210 64 65 762, 64 59 213,
F: +30 210 64 34 470
e-mail: m.papaioannou@minenv.gr

Vangelis Constantinos
Secretariat of MED EUWI
GWP-Med Secretariat
c/o MIO-ECSDE
12, Kyrristou str., 10556 Athens, Greece
T: +30210-3247490, -3247267,
F: +30210-3317127
e-mail: secretariat@gwpmed.org
Web: http://www.euwi.net/

Thank you for your support,
Jenny Moody Oliver Rackham
hogwildjam@mac.com or10001@cam.ac.uk


Andra bloggar om: arkeologi, Kreta, golf, kulturmiljö, kulturminnesvård, golfbana, Grekland

Indiana Jones och Legotemplets hemlighet

Helgledighet, marsväder och snörvliga, febriga ungar. Inställt födelsedagsfirande.
Uppdrag: Städa lägenheten (gör jag senare)
Istället får jag och ungarna trösta oss med att spela datorspel. T ex det lilla gratisspelet Indiana Jones Äventyr på Legos hemsida. Inte så varierande, men ganska kul.

Klicka på bilden för att komma till spelet.

Tack Krax på Arkeologiforum för tipset.

Andra bloggar om: Indiana Jones, arkeologi, spel, kul, lego

Populär Arkeologi på vetenskapligt gungfly

Arkeologi är inte en exakt vetenskap. Ingen vetenskap är en exakt vetenskap. Fråga en fysiker om han/hon bedriver kristallklar, objektiv forskning och de börjar garva...smått hysteriskt efter en stund varvid du måste lugna ned dem med en öl eller en bakelse. Vad som skiljer god forskning från fria spekulationer är metodik: Man ställer upp hypoteser, bygger beviskedjor, testar, ifrågasätter och kritiserar. Det som verkligen sållar agnarna från vetet inom forskningen är hur pass självkritisk en forskare är, i vilken mån man låter djävulens advokat ha ett finger med i spelet och öppnar sig för kritik från sina kollegor. När det gäller studier av människor kommer ytterligare en osäkerhetsaspekt in i spelet - människor är inte bara atomer och proteiner, de är struliga, märkliga, motsägelsefulla varelser som har en irriterande förmåga att variera teman i oändlighet. Lägg till att du ska studera numera döda människor och samhällen, som inte ens finns i sinnevärlden längre, och problemen blir uppenbara. Arkeologi är i grund och botten en utmaning: Hur kan vi studera och förstå något om folk som levde för årtusenden sedan, och som dessutom sällan eller aldrig skrev ned något? Faktum är att vi faktiskt vet en hel del, och lär oss mer för varje år som går.

Tyvärr har det kommit in en sorts underström av feghet hos vissa inom kulturminnessektorn. Det faktum att studiet är svårt, att saker och ting ifrågasätts och att vi aldrig kan bli helt, helt säkra på allt stör dem otroligt. En fysiker skulle nog rycka på axlarna om man påpekar att de inte vet exakt var neutronen befinner sig, vad som hände vid universums tillblivelse eller huruvida det finns någon sanning i strängteorin. Fysikern skulle nog peka ut att man vet tillräckligt för att dra vissa bevisligen korrekta slutsatser, att man lär sig mer hela tiden och att forskning skulle vara makalöst tråkigt om det inte var så att det fanns svårigheter att överkomma. En del inom kulturminnes-verksamheten reagerar genom att avsvära sig allt ansvar och i ängslighet vända sig till sina besökare: "vad tycker DU?"

Det är fult att säga sig kunna något, det är fult att hävda att det finns kvalitetsskillnader på olika forskningsinsatser och teorier, det är fult att hålla "vanliga människor" till samma standard som forskare. Så när Bob Lind lägger fram extremt svaga argument för att Ale stenar ska vara bronsålder, då får man inte säga emot, istället ska de lyftas fram på informationsskyltar med Ämbetets symbol som garant. Och när ytterligare en lokalpatriot författar ett verk som visar att Birka minsann inte låg i Mälaren utan, som nu senast, i Kalmar, då ska man sitta och nicka som en snäll gammal farmor när det 7-åriga barnbarnet framför sin egenhändigt komponerade teaterpjäs. Om inte det är förakt och patroniserande beteende så vet jag inte vad det är.

Pierre Petersson, verksam i Småland, skrev i sin blogg AHIMKAR nyligen om amatörforskaren Stig Enströms egenhändigt publicerade bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Han gjorde en imponerande insats som få arkeologer tar sig tid att göra tyvärr. Han läste publikationen och skrev ett långt inlägg där han lyfte fram ett antal svaga punkter i Enströms resonemang. I korta drag kan man säga att Enström utifrån arkeolgoernas egna utgrävningar och vissa landskapsstudier visar att det funnits betydande bosättningar i Kalmar sund under järnåldern. Kanske nyheter för en del, men knappast för någon som läst en grundkurs i arkeologi. Probelemt är att han därifrån tar språnget att säga att det naturligtvis måste vara den riktiga Birka. Suck. Man önskar att det kunde finnas några lokalpatriotiska fornfanatiker som faktisk var stolta över sin egen bygds fantastiska förhistoria utan att nödvändigtvis vilja placera Birka där...

Jag tyckte att Pierres utmärkta inlägg var allt som krävdes och suddade incidenten ur huvudet. Tills jag idag tittade in på Martin Rundkvists blog och satte morgonkaffet i vrångstrupen. Populär Arkeologi, som har förlorat en hel del kredibilitet hos arkeologer under de senaste decennierna, verkar nu inställd på att helt och hållet bryta med all seriös forskning. I senaste numret får Enström oemotsagd framföra sina vilda tolkningar och göra reklam för sin bok. Man kan möjligen argumentera för att tidningen ska släppa in olika ideer, men varför man då inte också tar in seriösa arkeologer som får förklara Enströms bristande tolkning av material och platsnamn övergår mitt förstånd. Men i och med att Enström tydligen bekostat annonsplats för sin bok i tidningen kryper misstanken fram att man inte vill bita den hand som föder dem.

Redaktionen kommer säkerligen brösta upp sig och med darr i rösten hävda att man bara vill släpa fram oliktänkande och att arkeologer ska sluta vara elitistiska och ondsinta. Det är ett svagt och tröttsamt argument, som visar att man inte förstår att forskning inte handlar om person, utan om genomförande och källkritik. Mycket riktigt reagerar Enström som de flesta andra inom hans gebit med att ta all kritik som personliga påhopp. De missar helt att kritik är det livsblod som driver forskning och kan man inte ta det hör man hemma inom skönlitteratur, inte populärvetenskap. Om detta är den väg populär Arkeologi vill gå, medan andra populärvetenskapliga skrifter och medier blir allt mer professionella, kanske man också borde ägna sig åt noveller och fantasy-bidrag fullt ut. Annars får man snart vara beredd på att intervjua sverigedemokrater som gett ut böcker som bevisar att Sverige är ariernas urhem, eller kreationister som skrivit coffee-table böcker som bevisar att jorden är 6000 år gammal. Deras åsikter har väl också rätt till oemotsagt utrymme?


Andra bloggar om: arkeologi, Birka, Populär Arkeologi, populärvetenskap, vikingatid, Kalmar, vikingar, forskning, vetenskap

Bulgarien: Inte bara sol och bad och billigt vin

Bulgarien har numera blivit ett etablerat resmål för svenskar. Visserligen lite väl många åker dit för att ta del av billig alkohol (vilken inte är så billig om man ligger till rese- och boendekostnader...), men för många är det även ett nytt och lite exotiskt resmål, med sol och vatten dessutom. Bulgarien kanske känns avlägset för oss idag, en konsekvens av järnridåer och diktatur, men under stora delar av förhistorien är detta område av direkt relevans för Skandinavien. Via sin position vid Svarta Havet och med anspråk på delar av Donaus långa bana genom Europa, var det landområde som idag är Bulgarien en del i det stora nätverket av byteshandel, kulturimpulser och idéspridning. När man tänker på kontaktvägar i förhistorien ska man framförallt tänka på en sak: vattenvägar. Floder, sjöar, hav - dessa är de blodådror som pumpar liv i de mänskliga samhällena. Här kunde man färdas relativt obehindrat (jämfört med snåriga skogar fyllda av otrevliga djur), och dessutom släpa med sig saker i båten som var svårt att ta med sig innan romarna började bygga vägar överallt. Undantag från denna "regel" är t ex de snötäckta vidderna i norr där släden var ett fullgott alternativ, och i Sverige dessutom de höga, lätt bevuxna grusåsarna bildade vid isälvsavsmältningen.

Lämningar från den närapå 7000 år gamla neolitiska bosättningen på en ö i sjön Durankulak. Dubbad Bulgariens Troja, av någon märklig anledning, med ett gravfält med minst 1200 gravar. För närvarande del i John Chapmans projekt som koncentrerar sig på de något yngre lämningarna från kopparstenåldern.

För de som tänkt besöka Bulgarien till sommaren finns naturligtvis chansen att få lite kulturell spisning, och inte bara en solbränna. Bulgarian Archaeological Association anordnar utflykter, visningar och rundresor till allehanda maffiga monument och lämningar och museer i Bulgarien. Från romanska kyrkor, till romerska och grekiska kolonier, till otroligt häftiga neolitiska lämningar som får det att värka i hjärtat på en stackars mälardaling. Enligt uppgift hjälper intäkterna från detta till att finansiera kulturminnesvården och forskningen i landet också. Jag hoppas det, eftersom det är förståeligt att i ett land som har så många behov av investering och uppbyggnad, att förhistorien får hamna ganska långt ned i prioriteringen.

Såg att de hade kurser i experimentell arkeologi dessutom, och i keramik bland annat. Andra drömmer om sandstränder, jag drömmer om att få kleta med lera och bygga bål...och sen gå till sandstranden.

Andra bloggar om: arkeologi, Bulgarien, semester, kulturminnen, Världsarv

Pundare på stenåldern

Människans förhållande till rus och droger har länge, av förståeliga skäl, varit en kontroversiell del av studiet av förhistorien. Särskilt om diskussionen görs i samband med religiösa upplevelser. När det gäller "naturfolk" är det sällan kontroversiellt att diskutera användandet av hallucinogena substanser i ritualer och ceremonier, men börjar vi blanda in de stora monoteistiska religionerna så åker ofta skygglapparna upp.
Nu har en israelisk professor i kognitiv psykologi i Jerusalem lagt fram en teori om att de gamla patriarkerna och profeterna kunde ha använt sig av dekokter av akacia-träden för att uppleva "blixt, dunder och änglatrumpeter". Användandet av akacia nämns tydligen då och då i de gamla texterna och nutida studier av substansen visar att den är en hallucinogen drog (Guardian: Moses was stoned). Jag hoppas Benny Shanon har en trevlig och frispråkig arbetsplats, annars kommer de kommande veckorna bli lite tunga för honom, för detta är precis den sortens vetenskapliga artiklar som snabbt får spridning och enorm uppmärksamhet i världspressen. Eftersom han enligt egen utsago baserar sina studier delvis på "first hand experience" kanske han inte lägger så stor vikt vid vardagens små bekymmer...

Inom Europeisk arkeologi är Andrew Sherratt för evigt den som är förknippad med denna forskningsgren. Med underbart återhållen brittisk humor har han skrivit ett litet men extremt inflytelserikt antal artiklar om införandet av alkohol under stenåldern och användandet av opiater. En hel del argument var hypotetiska, eftersom få organiska rester har funnits kvar att studera, men för bara ett par år sedan lyckades t ex danska forskare visa att beläggningen inuti ett närapå 5000 år gammalt keramikkärl var från jäst korn - troligtvis rester av ett sorts sädes-öl.

Kärlet tillhörde den danska regionala varianten av den snörkeramiska kulturen, del av det så kallade bägarkultur-komplexet som inbegrep stora delar av Europa under 2000-talet före Kristus. Det var just denna kulturgrupp, där vackert formade små dryckesbägare följde med i gravarna, som Sherratt lyfte fram som i mycket koncentrerad på dryckesceremonier av diverse alkoholhaltiga vätskor.

En av mina favoritartiklar av Sherratt är "Cups that cheered: The introduction of alcohol to prehistoric Europe". Ursprungligen från 1987, men också återtryckt i hans antologi Economy and Society in Prehistoric Europe från 1997. I den diskuterar han bland annat den uråldriga användningen av cannabis i de Skytiska områdena i Sydryssland. Dels utifrån arkeologiska lämningar i gravar, dels utifrån följande berättelse av Herodotus (Histories IV):

"On a framework of tree sticks, meeting at the top, they stretch pieces of woollen cloth. Inside the tent they put a dish with hot stones on it. Then they take some hemp seed, creep into the tent, and throw the seed on the hot stones. At once it begins to smoke, giving off a vapour unsurpassed by any vapour bath one could find in Greece. The Scythians enjoy it so much that they howl with pleasure."

Med karakteristisk brittisk torr humor kommenterar Sherratt: "Poor Herodotus: he thought it was an alternative to washing."

Det finns som sagt en hel del mer att reda ut om mänsklighetens långa passionerade förhållande med diverse mer eller mindre verklighetsförändrande substanser. Och om de stora tänkarna och profeterna skulle ha klarat av en trafikkontroll i dagens samhälle...


Andra bloggar om: arkeologi, religion, alkohol, stenålder, droger