Genom leken blir vi människor

Kanske är man lite skadad efter alltför många år inom universitetet, men som småbarnsförälder går det inte att undvika att ibland sätta på sig analys-glasögonen och studera sina egna barns märkliga framfart. Visst är de fantastiska i sig själva, som helt egna individer, från den stunden de började leka rövare i min livmoder, men den lilla humanisten på min axel kan inte låta bli att notera deras förehavanden även utifrån mitt eget forskningsfält. Få saker är mer fascinerande än barn och deras utveckling från mat-bajs-sov-änglamonster, till rangliga halvpsykotiska hormonsprutande tonåringar. Socialisering in i en kultur, ett kön, en identitet, men även i bredare bemärkelse en utvecklingsstege från primat till hominid på några få år. Växlandet mellan total självsäkerhet och förödande blygsel på ett par veckor, från vredesutbrott till lugnt resonerande - och tillbaka igen. Från stoppa sand i munnen till avancerade låtsaslekar i klätterställningen.

Igår kördes ett intressant inslag på Vetandets Värld i P1 om just låtsaslekens betydelse för barnens utveckling. Intervjuad av Charlotta Sjöstedt var doktoranden i kognitionsvetenskap, Mikael Jensen i Göteborg. Han studerar just låtsaslekar hos barn, hur de växer fram, hur stor andel av leken de tar i anspråk, vilka egenskaper som tränas och utvecklas, och hur den till slut i 9-årsåldern blir allt mindre viktig. Ett bra och intressant reportage som rekommenderas till alla som finner både frågor om mänskligheten och barn fascinerande.

Barn börjar låtsasleka vid ungefär 1½ års ålder, och då med ting och saker som materiell förmedlare av låtsandet. Något år senare kan låtsandet försiggå helt utan att det finns något i sinnevärlden, man kan låtsas att man har en kaka i handen när inget är där. Runt 3-4 års ålder sätter låtsasleken igång på allvar, i samband med att barn börjar leka aktivt med andra barn, och inte bara intill i sin egen lilla värld. Låtsasleken blir en viktig social plattform, där man dels ikläder sig andra roller, dels lär sig att sätta sig in i och förstå vad kamraterna vill och känner. Höjdpunkten i låtsandet är runt 5-7 års ålder, för att trappas av runt 9 års ålder. Det intressanta är att dessa åldersintervall verkar ganska kulturellt allmängiltiga - med förbehåll för att omständigheterna för barn i olika länder kan variera extremt. Ofta tar någon av de äldre barnen kommandot som lekledare, men ibland kan ett yngre barn, som har svårt att sätta sig in i vad en annan individ vill och därmed kan bli frustrerad av låtsasleken, bli den som styr och ställer. Som förälder till en 3½-åring och en 5½-åring kan jag bara instämma. Här hemma låtsasleks det så kuddar och kastruller och glaspärlor ryker - igårkväll var hela lägenheten ett kaos av resterna från barnens stora resa och flytt, övernattningar på vägen, flygplanet byggda av omkullvält fåtölj (viss kris uppstod när lillebror försökte lyfta innan storasyster hunnit med) osv, osv.

Mest bestämmer Lo såklart, med Vidar kommer med egna påfund och idéer som storasyster nådigt tar vara på om hon finner att de är roliga. Det senaste halvåret har vi allt oftare hittat Vidde med en leksaksbil eller docka eller gosedjur, talandes i olika typer av röster medan han spelar upp en scen inför sig själv. Oftast handlar det om kompisar, lek, vara med, resa till Kina...
Som Jensen påpekar i intervjun är det påtagligt hur ofta rollspelen handlar om vårdande av olika slag. från mamma-pappa-barn, till sjukhus. Detta med att fritt kunna använda helt olika ting för nå samma mål, har man ingen plastspruta går det lika bra med en penna, en trumpinne eller en lyftkran, kallas funktionell frihet och är helt unikt för människan av alla djuren. Vi kan inte bara härma, vi kan utföra trogen imitation (vi förstår målet med handlingen och kan justera efter situation, inte bara härma), och vi kan använda helt nya ting för att lösa en känd uppgift. I låtsasleken är det den förmågan, liksom rollspelandet, som verkligen tränas upp.

I 9-årsåldern minskas låtsaslekandet ordentligt. Jensen är lite mer osäker vad det beror på, han föreslår att inlärningen av den funktionella friheten är befäst vid den tiden och låtsasleken därför inte behövs. Låter lite för svagt i mina öron. jag tror det kan finnas flera anledningar. Som att andra saker måste utvecklas vid denna tid: egen identitet, social förmåga inom andra områden, skolan blir mer seriös med hårdare inlärningskrav och mindre möjlighet till lek. Sen ska man komma ihåg att många barn fortsätter med låtsasleken - i huvudet. Läsandet leder oss in i nya fantasivärldar, där vi identifierar oss med andra personer, tar oss igenom nya situationer etc. Kanske inte för alla, men för mig i alla fall. Har fortfarande inte växt ur den fasen...

Kolla också in det här intressanta inlägget på bloggen Vetenskapsnytt, där det framgår att hjärnans hantering av färger flyttar från höger sida i barnaåren, till vänster sida hos vuxna. Freaky!


Andra bloggar om: vetenskap, kognition, utveckling, barn, lek, Mikael Jensen, radio, P1