Maja Hagerman om kulturarvet

I torsdags deltog jag i ett kvällsseminarium med Maja Hagerman, inte på arkeologen, utan denna gång inbjuden av institutionen för Idé och lärdomshistoria i Uppsala. Ämnet berörde dock i högsta grad arkeologer, eftersom hon skulle diskutera inställningar till kulturarvet inom museer och kulturminnesenheter. Diskussionen skulle även beröra hennes senaste bok, Det rena landet, där hon bland annat diskuterar de rasbiologiska underströmningen som fanns inom arkeologin och andra humanistiska ämnen redan på 1800-talet, särskilt hur anatomen Anders Retzius skallmätningar kom att påverka idén om Sverige som det isolerade och renrasiga landet.

Hagerman inledde med att tala om begreppet kulturarv, som mer eller mindre ses som ett rött skynke inom kulturminnesvården numera eftersom det är så värdeladdat. Hon noterade att begreppet tydligen inte finns varken i Nordisk Familjebok eller i Nationalencyklopedin.
Den förekommer däremot i den digitala upplaga, noterade jag:
kultu`rarv subst. ~et, plur. ~, best. plur. ~en
ORDLED: kult-ur--arv-et• idéer och värderingar som ingår i en kulturs historia och som fungerar som en gemensam referensram: det västerländska
BET.NYANS: mer konkret om de föremål som är bevarade från äldre tider: ~et i form av arkitektur och konst
HIST.: sedan 1887

Framförallt valde Hagerman att introducera idéhistorikerna till "Agenda Kulturarv", ett jätteprojekt under de första darrande åren av 2000-talet, under ledning av RAÄ, länsstyrelserna och länsmuséerna. Enligt deras egen information var syftet: "att öka kulturarvsarbetets demokratiska förankring och slagkraft." Arbetet avslutades med en programförklaring 2004. Universiteten var inte inblandade i detta och jag hörde mest talas om Agenda genom mina kollegor på grävkontoren och museer runtom i landet. Att säga att det fanns en hel del intern kritik, särskilt på gräsrotsnivå, vore en underdrift. Jag minns framförallt en god vän, otroligt duktig och smart, som var nästintill knäckt efter ett massmöte där vissa chefer och utredningsansvariga som inte deltagit i en exploateringsgrävning på minst 15 år, eller någonsin, uttryckte förakt inför metod och praktiskt kunnande. Grävarkeologer skulle inte tro att de kunde kräva tolkningsföreträde framför Folket (herregud, jag trodde 70-talet var över...). Det vore bättre om Folket fick gräva själva det de själva var intresserade av och tolka det.

De som ifrågasatte den märkliga inställningen, lyfte fram att de som de träffade var intresserade av att höra deras professionella åsikter och tolkningar, blev utsatta för värsta sortens härskartekniker: tystnad, nedvärderande tillmälen, småleenden. Inga av dessa ansvariga kom heller någonsin med förslaget att man borde överlämna deras konsultarbetsuppgifter till Alllmänheten - tydligen kan folk få gräva, men inte få tänka - för det krävs det 8 års universitetsstudier. En sociolog skulle nog kunna skriva många sidor om denna fientliga inställning till manuellt och praktiskt kunnande.

Hagerman som påläst och kunnig författare står utanför den interna debatten, men har intresserat sig för dokumentet och vad det säger om tidsandan, och hon är kritisk till mycket. Det är oerhört befriande att höra en icke-arkeolog med genuint intresse för förhistorien uttrycka sin egen inställning till kulturarvets position i samhället, särskilt som hon genom sina skrifter visat att hon på inga vis försöker dra en slöja över de teoretiska och intellektuella missförhållanden som förekommit inom ämnet. Med eftertryck kritiserar hon den ängsliga föreställningen hos många kulturminnesenheter där man avsagt sig allt tolkningsansvar och istället nöjer sig med att fråga publiken vad de tycker, vad de vill. Eller som det står i programförklaringen: "...att man istället för att man utgår från de fysiska objekten i högre grad utgår från människan." (Slutrapport s 4)
Det kan låta vacker och lovvärt, men både jag och åtskilliga andra arkeologer har problem med denna inställning:

1. Den förutsätter att arkeologer som arbetar med ting inte är intresserade av människor, när realiteten är den motsatta. Det går att nå fram till människoöden och sociala förhållanden just genom studiet av den materiella kulturen människorna skapat.

2. Anledningen till detta fyndintresse är inte en pervers fetischism, utan ett faktiskt förhållande av att under den totala majoriteten av vår tid på jorden så har det funnits mycket liten, eller ingen alls, skriftlig historia. Arkeologi är en utmaning, men också en möjlighet att se bortom vad folk säger att de gör, och studera vad de faktiskt gör.

3. Den missar helt att många av "allmänheten" finner just dessa objekt att vara fascinerande, och den mest konkreta och påtagliga länken till andra livsöden. Det är tingen och platserna som förmedlar förhistorien - eller historien för den delen i många fall.

4. Slutligen, det är en syn på materiell kultur som helt uppenbart är färgad av nutidens intellektuellt negativa inställning till materiella ting. Det materiella ses som något som hindrar och förstör den fria tanken - vad nu det är, och den icke-kommerisella människan. Samtidigt som det är nästan komiskt uppenbart hur mycket människor hänger upp sin identitet och sin kommunikation med andra genom just det materiella. Hur tygtrasor, färger, bilder och objekt genom sitt symbolvärde berör och förför 1000-tals människor på ett sätt som ord och retorik aldrig riktigt lyckas med.

Så att få höra hur Maja Hagerman, som livnär sig genom orden och författandet, som inte är en verksam arkeolog, säger:
Arkeologins bästa argument är: Sakerna finns där!
Det är balsam för själen.


Andra bloggar om: arkeologi, kutruarv, museum, kulturminnesvård, Maja Hagerman, förhistoria, uppsala universitet, idéhistoria