Sändningsuppehåll

"Minor Threat" vid Lilla Nassa juli 2007 (Foto: Åsa M. Larsson)

Sista inlägget på ett litet tag. Idag (eller möjligen imorrn om det regnar för mycket) sticker vi iväg med vår segelbåt på en ungefär 10-dagars semester i Stockholms skärgård. Igårkväll började vi lasta vår Magnifik Midget, ca 7 meter lång med två kojar och en förpik där vi kan pressa in två inte allt för stora barn. Segling i en utrymmesknapp båt är en ideal sorts semester för två stressade akademiker. Ingen internetuppkoppling, ingen bra idé att ta med känslig elektronisk utrustning som dator, ingen chans att pressa in halva biblioteket "utifall att..."

Ett par böcker, lite musik i mp3-spelaren - det är allt. Varje pryl måste tänkas igenom ur två aspekter:
1. Får det plats i det mycket begränsade stuvutrymmet?
2. Är det nödvändigt vid fall av olycka/dimbank/storm/uttråkade ungar som går bärsärk...?

En eller två dagar går åt att ta sig nedför de trånga smala vattendrag som utgör Mälarens nordligaste utpost här vid Uppsala. En av de få gånger då jag önskar att det inte fanns någon landhöjning. Ett par broöppningar och en slussning vid Hammarby ska man ta sig igenom också. Lite tradigt, men samtidigt är det ganska fascinerande att se denna del av Uppland från vattnet istället för E4:an.
En övernattning i Vasahamnen om vi kan tränga oss in och sedan ut mot horisonten. Förra året hann vi till Lilla Nassa, hoppas vi kommer till något lika fint igen, om väder och vind tillåter.

Ses i början av augusti igen.

Andra bloggar om: segling, semester, stockholms skärgård, magnifik midget

Gravar för de levande

Som en liten fortsättning på föregående inlägg om Verelius grav så kan jag ta upp lite mer om anledningarna till att Gamla Kyrkogården är en så fruktbar diskussionsplats för arkeologistudenter rör förhållandet samhälle - grav. Gravar har alltid varit en av de allra främsta källorna för arkeologer att ösa ur när man diskuterar kultur, ideologi, förändring, religion och status. Många teorier och modeller har under århundradet manglats fram för att hjälpa oss uttolka alla dessa aspekter av det levande samhället ur det döda. Många fallgropar och återvändsgränder har också upptäckts efter hand.

På 70-talet gillade man att göra regelrätta beräkningar av tidsåtgång och arbetsinsats för att avgöra vilka av de döda som varit viktigast för samhället, och även för att studera i vilken mån stratifiering och hierarkier förekommit. Vilket fungerar i vissa fall, men kan ge spektakulärt felaktiga resultat vid andra tillfällen. En viktig insikt som tog överhanden var i den mån samhället väljer begravningsseden som ett tillfälle då man projicerar inte så mycket samhället som det ÄR, utan dess IDEAL. Ta seden inom judisk-kristen-muslimsk tro att alla är lika inför döden och inte kan ta med sig något in i himlen. Vilket ibland skapar gravplatser som verkar mycket jämlika, trots att det kan ha funnits extrema sociala skillnader i livet. Lika intressant är det när sagda jämlikhetsideal ändå eroderas under påtryckningar av intressegrupper inom gemenskapen som inte helt kan låta bli att utmärka sina dödas sista viloplatser lite extra... Trots att religionen säger att det är både meningslöst och felaktigt.

Så det är ingen enkel matematik att lista ut hur gravseden förhåller sig till både verkliga och ideologiskt maskerade realiteter. Sen är det den extremt viktiga insikten att en grav inte i första hand är till för den döde, utan för de efterlevande. Med undantag av enstaka faraoner som påbörjade sina gravmonument medan de var i livet, är vi alla beroende av de efterlevandes beslut rörande gravsättning och ceremonier kring denna. Även om vi lämnat noggranna instruktioner kan vi bara hoppas att de efterlevs - och även faraoner fick finna sig i att bli summariskt avhysta sin nogsamt planerade sista viloplats om efterföljaren hade ett horn i sidan till dem.

Verelius gravsten restes först 16 år efter hans död. Den som beställde och designade den var den äldre Rudbeck som säkerligen hade mer än en anledning till denna vördsamma hyllning. Dels var det säkert ett uttryck av tillgivenhet för en beundrad mentor (vill jag tro iallafall). Men minst lika mycket handlade det nog om att befästa Rudbecks position som Verelius efterträdare inom de ganska nyligen etablerade studierna av forntiden och Gamla Uppsala. Men det var även en stark materiell symbol för kopplingen mellan den nutida makteliten och förfäderna som skapat de ursprungliga runstenarna som ännu gjorde sig påminda överallt i Mälardalen.

Verelius grav säger bara lite om honom själv, men desto mer om de som reste monumentet, deras anspråk och självbild, och det samhälle de levde i som endast nyligen befäst sig som en fristående och självständig nation inom världspolitiken.


Andra bloggar om: arkeologi, grav, begravning, kyrkogård, religion, Uppsala

Sådan professor, sådan grav

En av de onekliga fördelarna med att vara verksam i Uppsala är den Gamla Kyrkogården, som numera ligger mitt i smeten, men som när den anlades låg lite i kanten av staden. Efter flytten av samtliga humanister till naturvetarnas gamla lokaler så har jag nu sagda kyrkogård utanför knuten nästintill. För många arkeologistudenter har det ingått en promenad genom gamla och nya delen av kyrkogården , för att diskutera materiell kultur såsom den avspeglas i gravvård genom århundradena. Vad dessa gravlämningar förmedlar som dels är en spegel av sin tids ideologi, dels avslöjar aspekter som de kanske inte var helt medvetna om. I Gamla Kyrkogården finns gravar från åtminstone 1600-talet och framåt bevarade, den ena mer märklig än den andra när borgare, präster och akademiker tävlade om det bästa minnesmärket. Jag rekommenderar kyrkogården framför både domkyrka och museer vid ett besök i Uppsala.

Verelius grav syns till vänster (Foto: Åsa M. Larsson)

I veckan, en tidig kväll när hjärnan var på väg att koka över av att ha suttit inläst i ett unket arbetsrum alltför länge, tog jag mig en promenad genom den lind- och björkbevuxna äldre delen av kyrkogården. Som ett första inlägg i en extremt sporadisk serie presenterar jag nu en av de äldsta och häftigaste gravarna - särskilt ur arkeologisk synvinkel. I ensamt majestät, på en liten uppbyggd jordkulle, står en bred skiva bergart. Den är täckt av lavar, men tittar man nära kan man fortfarande ana den runslinga som köper över hela stenen. Detta är nu inte en "äkta" runsten, utan gravvården över Olof Verelius (1618-1682), professor i fäderneslandets antikviteter och tillika vår femte riksantikvarie, utnämnd 1666. Han skrev bland annat en bok om svearna och göterna och var en av de första att lista ut att platsen för det forntida högsätet i Uppsala som Ansgar nämner, låg i Gamla Uppsala. Vilket resulterade i en extremt bitter konflikt med en annan professor som ville förlägga platsen till det nutida Uppsala.

Minnesstenen restes inte direkt, utan först 1698 av hans tillgivne lärjunge Olof Rudbeck d. ä. som är en av Sveriges mest framstående vetenskapsmän (upptäckte lymfkärlen), som även han hade ett passionerat intresse för forntiden.

Verelius grav, överväxt av lav så att runslingan inte längre syns. (Foto: Åsa M Larsson)

Runslingan säger:
Här ligger under stenarna och lundens rötter,
till mull vorden,
han som mänskor lärde forntids sed, hävd och skaldekonst.

En gravplats värdig en arkeolog-professor hursomhelst.


Andra bloggar om: arkeologi, riksantikvarie, grav, Uppsala, Gamla Uppsala, kyrkogård, Olof Verelius, Olof Rudbeck, Uppsala universitet

Kulturutredningens första offer

Även om jag inte skriver så mycket om FRA-lagen just nu så betyder det inte att den är borta ur mitt medvetande. Jag har valt att följa flera andra bloggares mer insatta och intressanta resonemang kring detta och de olika krumbukterna från inblandade politiker och signalspaningschefer. (T ex Emma, Rick Falkvinge, Gustaf Holmberg, Alliansfritt osv, osv, osv). Det har varit en stor glädje att se att bloggosfären i gemensamma krafter med nyligen uppvaknade tidningsdrakar håller liv i glöden. Enligt Oscar Swartz som är en av många insatta på plats i Almedalen är FRA det ständigt återkommande ämnet mellan alla seminarier. Om internet har gjort någon demokratisk skillnad i samhället så är det nog detta - det är inte lika lätt att tiga ihjäl en fråga längre bara för att den är obekväm.

Inom min bransch finns det ett annat orosmoln på hösthosrisonten: Kulturutredningen.
Denna utredning är i högsta grad relevant även för arkeologer, för där kommer förslag på bolagisering av statens grävenheter (UV) att läggas fram. Det har varit på gång länge, UV avskiljs allt mer från RAÄ och det är många helt ombord med. Framförallt för att det desperat behövs en fristående enhet som kan kontrollera och utreda arkeologiska grävningar, gävkontor och länsstyrelsernas handläggning. Vi befinner oss i nuläget i ett sorts kvalitetsgransknings-limbo. Det går dock inte att överdrvia den oro som finns runtom i landet på grävenheterna, för arkeologi är en säsongsbetonad bransch, även i den beteckningen att det vissa år inte finns några större projekt på gång i vissa landsändar. Slutresultatet kan bli små enheter med bara några få fast anställda som med enväldesrätt anställer stata...projektpersonal, och att kompetensuppbyggnaden blir lidande.

Idag meddelas i DN och SvD att inte en utan två höga tjänstemän inom kulturutredningen hoppar av, sekreteraren David Karlsson och informationschefen Yvonne Rock, med hänvisning till bristande förtroende för hur arbetet leds. Ungefär det mest fördömande man kan säga utan att använda fula ord. Yvonne rock meddelar via DN:

Jag vill inte gå in på några detaljer, men det vore mot min integritet att
fortsätta arbetet när jag inte kan stå bakom arbetsledningen.

David Karlsson:

- Det är omöjligt för mig att bidra till det fortsatta arbetet när jag saknar
förtroende för hur arbetet leds på sekretariatet.

Jag tror Wijkander tar detta med ro - han har trots allt gedigen erfarenhet av att hans personal avgår i drivor och av att få underbetyg på sina ledaregenskaper. Han har tidigare avgått som överintendent på Statens Maritima museer, och när han var överantikvarie på RAÄ under förre riksantikvarien Wegreus skrevs ett offentligt protestbrev av arkeologerna till kulturdepartementet att de saknade förtroende för honom. Första och enda gången mig veterligen arkeologer har gjort gemensam sak på det sättet. "Samarbetssvårigheter" är ofta ett ord som dyker upp i samband med honom. Fast inte med chefer och överordnade personer av någon märklig anledning - de verkar ha konstant förtroende för honom. Det har ju varit en stadig karriär uppåt i systemet trots alla avgångar. Nåt måste han göra rätt...

Kulturutredningen kommer i höst som sagt. Dags att lagra upp lite prozac?


Andra bloggar om: arkeologi, kulturutredningen, kultur, riksantikvarieämbetet, politik, FRA-lagen, signalspaning, bloggosfären

Orden stilla står

Klockan tickar. Nedräkning till semester som inleds nästa lördag. Det hör till mer patetiska inom den här branschen att semester inte sällan upplevs nästan som ett hot, ett oönskat uppdrag. Daniel vacklade iväg igår, inte helt lycklig över att behöva lämna sina nyanalyserade data. Cia kör en sista intensiv arbetsperiod likt mig själv. Annars är det tomt i korridorerna - och det passar mig utmärkt. Bäst är det på kvällen, när skymningsljuset kryper på och ljuden utanför tystnar. En kokong som skärper mina sinnen och underlättar koncentrationen. För jag har bedrövligt lite av det senare just nu. Så många tankar, idéer, tolkningar, diskussioner, kedjeresonemang och vilda spekulationer som snurrar runt. Jag har bara en uppgift - att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och trots att det mest är klart och packeterat i mitt huvud och har varit det i månader, i stora drag iallafall, så är skrivprocessen som att sakta dra ut en molar med en glödhet tång. Eller som när Emil ska dra ut tanden på Lina genom att binda fast den med ett snöre som går till hästen. Bara för att få se Lina springa efter desperat när rädslan för processen tar överhanden. Just så.

Arbetsrummet med papper och post-it lappar som täcker ett par av mina kapitel jag arbetar med för nuvarande. Försök inte hitta någon logik som existerar utanför min sjuka hjärna.

I måndags satte jag igång med att tvinga mig själv till ordning och struktur genom att skapa en variant av mind-mapping. Varje underkapitel jag håller på med just nu fick en A3-sida upptejpad på väggen. De fylldes efter hand av post-it-lappar i olika nyanser, där termer, namn och bgrepp skrevs upp. Dessa lappar flyttades sedan runt en hel del kan jag meddela, innan nåt som är snarlikt ett kapitelupplägg kristalliserade sig. Lappar kommer utan tvekan att fortsätta flytta på sig hit och dit och upp och ned. Vissa kommer försvinna, andra dyka upp. Men på hela taget är nog huvuddelen satt på pränt. Det fanns inuti min överhettade hjärna, men det känns som jag kan släppa alla trådar och kommande ämnen och koncentrera mig mer på vad jag har för handen. Kanske lite av en placebo-effekt, men lite mer än så. Några viktiga omprioriteringar uppenbarade sig för mig under processen.

...och samma arbetsrum på tisdagen. De som vill kan roa sig med att hitta 15 fel (flyttade post-it lappar). Eller är det 50?

Det hjälpte att lossna lite. Igårkväll kom orden mer obehindrat och flera sidor kom på pränt. men vid kl 1-tiden började datorn strula och programmen hänga sig. Troligen pga något av alla dessa hysteriska underhåll datorsupporten roar sig med. Lite jobb försvann, men inte så mycket. Hade ändå börjat skriva fel på vartannat ord, så jag var nog trött. En cykeltur hem genom Uppsala i sommarnatten var ganska skönt. Vaknade i morse av en stressig dröm med något slags myteri som inbegrep en hel del arbetskollegor. Myteriet kan ha varit mot mig, mot arkeologi, eller mot stridsyxekultur. Orsaken varierade....

Upp flyger tanken
orden stilla står
ord utan papper
aldrig tryckeriet når

Nä, nån Shakespeare är man inte...


Andra bloggar om: arkeologi, forskning, vetenskap, doktorand, avhandling, stenålder, skriva, Uppsala, Uppsala universitet

Spela falskt inom vetenskapen

Det finns pengar i forskning, och det finns livslång ära och berömmelse. Två anledningar till att vetenskapen så väl som sporten ibland blir utsatt för fusk. Än så länge har man inte börjat köra dopningskontroller på studenter och forskare för att se om de tagit kapacitets-höjande medel som ritalin och dylikt (kanske kommer), men då och då till alla inblandades stora förgrymmelse, upptäcks plagiering och till och med rent fusk. Plagiat är patetiskt och vidrigt, men fusk är så hemskt att kontemplera för de flesta inom vetenskaperna att sinnet nästan viker undan för implikationerna. Att medvetet vilseleda kunskapssökandet! Det är som att börja dyrka anti-krist inför en församling nyfrälsta baptister...

Men det sker som sagt. Pengar har viss del i det, desperata försök att försköna resultat och bättra på statistik för att få de där jätte-projekten finansierade. Kanske med den undermedvetna ursäkten att man nog kommer få de där framfuskade resultaten om man bara får hålla på lite till. Inom humaniora sker sådant fusk inte riktigt lika ofta, kanske för att man inte behöver redovisa nya absoluta framsteg på samma sätt. Därför är plagiering lite mer vanligt som fusk-metod inom denna bransch.

När fusk och plagiering upptäcks är det extremt besvärande för alla inblandade, man blir besmittad bara genom sitt samröre med denna slamkrypare. Det finns alltför ofta en tendens att vilja sopa allt under mattan snabbt, för att bevara universitetets och enhetens goda rykte. En varning, indragna bidrag, marginalisering tills personen ifråga sticker på eget bevåg. även om högskolorna velat ta itu med problemen ordentligt är det alltid behäftat med en enorm mängd problem eftersom det flyger motanklagelser till höger och vänster och akademiska världen kan vara ett hoptrasslat nät av personliga kontakter, tjänster och gentjänster.

Så när det nu kommer lite läckor ur höstens kommande forskningsproposition, att man ska införa en central enhet för alla forskningsfusk-frågor, så är det i grund och botten en god idé tycker jag. Även om Uppsala universitet har fungerande regelverk för detta, vore det bra för alla inblandade om allt löstes lite mer frikopplat från lokalpolitiska frågor, och anklagelser om jäv. Både för universitetens del och för anklagade forskares del, som kan känna att de blir offrade för en senior forskares felsteg. Det stora problemet är HUR. Vilka ska ingå, hur ska regelverket se ut, vilka befogenheter ska de ha, hur ska olika former av fusk bestraffas? Inte precis en tacksam uppgift att sitta och granska andra lärosätens forskningsetik. Och frågor om plagiering är ofta extremt problematiska. Men fördelarna uppväger nackdelarna i min mening, alla de där problemen har vi redan och lite uppstramning och genomlyslighet är aldrig fel.

Kända arkeologiska falsarier:
Piltdown-man: Delar av apmänniska hittad i England i början av 1900-talet. Den felande länken, med upprätt gång men apliknande skalle. Fast andra fynd gjorda i Afrika kort därefter indikerade tvärtom att vi fick stor hjärna först, och helt upprätt gång sedan. Låg och samlade damm i en monter i decennier tills en forskare tittade närmare på detaljerna och såg att den var sammansatt av delar från både en riktig apa och människa - inklusive falska tänder. Skandalen var ett faktum, men de inblandade var döda och än idag vet vi inte vem som var ansvarig - huvudarkeologen eller andra deltagare i utgrävningen. Stephen Jay Gould har skrivit roligt och intressant om detta - bland många, många andra.

Shinichi Fujimura: Den självlärde men respekterade japanska arkeologen vars namn är damm och luft för arkeologer runtom hela jordklotet, sedan det avslöjats att han systematiskt planterat föremål i äldre kontexter för att hitta allt mer fantastiska bevis på tidig bosättning i Japan. Eftersom han varit involverad i närmare 200 utgrävningar och "hittat" 40.000 år gammalt stengods så är hela den paleolitiska forskningen i Japan just nu i gungning. Vad ska man lita på? Måste allt kastas ut som han varit i närheten av? Är Fujimora ondskan personifierad eller bara sinnessjuk? Framförallt visar detta vilka risker som finns när media blir det viktigaste i förmedlingen, över vetenskaplig analys.

Och för att ni inte ska tro att jag insinuerar att "riktiga" forskare inte kan vara fuskare:
Professor Reiner Protsch von Zieten: Byggde sin karriär på att visa att neandertalare och moderna människor inte bara samexisterade i Europa under en period, utan även fick avkomma tillsammans. När man till slut började C14-datera hans fantastiska fynd visade de sig vara långt yngre. De hade varit fascinerande förhistoriska lämningar i sig, men det räckte inte för herr professorn, som lade till ett antal 10.000-tals år på deras ålder. För mig är detta sann ondska.

Det vanligaste är att andra försöker lura arkeologer, antingen för att driva med dom eller tjäna pengar, eller ge substans åt sina egna vansinniga idéer:
Fejkad fornlämning som inte lurade arkeologen
Jesus brors grav? - troligen inte


Andra bloggar om: arkeologi, vetenskap, forskning, universitet, forskningsfusk

Riktigt Gamla Uppsala

Efter E4-projektets avslut har de arkeologiska aktiviteterna i närområdet klingat av betydligt. Men ingen sommar utan några spadtag i jorden. Just nu håller Upplandsmuseet på att gräva ut ett litet område vid gården Berget (månne ville de skämta?) under ledning av Hans Göthberg. Lämningarna är daterade till framförallt äldre järnålder, till början av yngre järnålder. En intressant period då det är mot den bakgrunden vi sedan hittar de maffiga storhögarna vid Gama Uppsala. UNT har besökt platsen och har ett litet bildspel - bilden på Hans som inte kan dölja sin förtjusning där han kramar ett gravklot i baracken är en 10-poängare!

Foto taget från norr, till vänster syns nya E4:an, till höger Nyby i södra kanten av Gamla Uppsala stadsdel. I mitten har vi gården Berget och fältet där utgrävningarna pågår. Foto från Upplandsmuseet.

I artikeln anges att det är Gamla Uppsala museum som leder grävningarna, vilket jag nog tror är ett missförstånd - om det inte är så att det är ett samarbetsprojekt med flera enheter. Ylva Bäckström som syns på några bilder är iallafall på lån från SAU - och säkerligen ganska glad att äntligen få komma ut och böka i jorden och inte bara sitta inne och räkna ben. Bra med en osteolog på plats, borde vara lag på det.

Andra bloggar om: arkeologi, järnålder, utgrävning, Gamla Uppsala, Upplandsmuseet, Uppsala

Att brinna för ben

För ett par dagar sedan skrev jag ett litet inlägg om hur intressant även det, ytligt sett, mest ointressanta förhistoriska material kan vara. I min avhandling utgår jag från två sådana typer av lämningar: keramikskärvor och brända ben. Det enda som kan orsaka värre snarkningar från arkeologer är väl kvartsavslag och fossil åkermark ;-). Jag tänkte gå in lite närmare på vad jag tittar på, på de kremerade benen, för er som inte redan snabbt hoppat vidare till mer spektakulära blogginlägg om kavringsrecept eller sminktips eller nåt.

Vi tänker ofta på ben som något hårt och nästan dött, i motsats till levande kött och blod. Faktum är att ben innehåller en hel del organiskt material, dels i benmärgen så klart, men även i övrigt. Ben består av kalcium sammanbundet med bland annat vatten, fetter och proteiner (kollagen). Läs gärna lite mer om den mikroskopiska strukturen på bloggen Doktorandtankar. När ett ben kremeras så försvinner det organiska och vattnet så klart, och det betyder också att benet krymper, precis som lera krymper om man bränner det - och spricker. Ju hetare och snabbare förbränningen är, kombinerat med hur pass mycket organiskt material benet innehåller, desto mer sprickor och frakturer uppstår. Utseendet på dessa frakturer är därmed beroende till stor del på benets "färskhet". Man kan jämföra med vad som händer om man bryter av en gren på ett levande träd: brottytorna blir långa, svagt vinklade och vridna (och de kallas därför "gröna frakturer"). Bryt en torr gren och brottytan blir mer vinkelrätt mot längdriktningen. Både rättspatologer och osteologer tittar på frakturer på obrända ben för att avgöra om de skett innan/i samband med döden, eller om de skett i efterhand i jorden.




Två exemplar av vadben (fibula) från människa hittad i en grop med ben från fyra individer. Vadbenet är kompakt och omges av tjockt lager kött/muskler i vanliga fall, vilket gör att den ofta ser ut som den undre av exemplaren efter förbränning. Många djupa sprickor vinkelrätt mot längden. Det övre exemplaret å andra sidan har trots att det är helt genombränt märkligt få sprickor och de går framförallt längs med längdriktiningen. Den har troligen kremerats först efter det att mjukdelarna avlägsnats. (Foto: Åsa M. Larsson)

På brända ben finns sprickor och frakturer överallt så klart, och en del experiment utförda på både djur- och människoben av antropologer och arkeologer har visat att benets grad av uttorkning klart påverkar den totala sprickbildningens utseende. Dessa lärdomar har ibland använts för att uttala sig om i vilket skick kremerade ben var då de lades på elden, men sällan eller aldrig har man försökt göra en mer klart definierad analys av ett material. En viktig sak man måste lägga in i ekvationen är hur pass mycket mjukdelar som i vanliga fall omger ett ben, för det påverkar hela förbränningsprocessen av två anledningar. Den första är att alla mjukdelar måste brinna upp innan benet kan förbrännas ordentligt. Ett helvitt ben har bränts i åtminstone 700-800 graders hetta (vilket en bra härd kan komma upp i utan problem). Men först måste allt omgivande organiskt försvinna, annars blir benet bara partiellt förbränt.

Ben från kraniet (occipitale - bakhuvudet) från två olika individer, eftersom de kommer från samma position på kroppen. Den vänstra har krakelerad yta, likt torr lera, vilket visar att den bränts i färskt tillstånd. Den högra, som kommer från en nästan komplett occipitale, har mycket få sprickor och frakturer över huvud taget som inte skett i samband med att den togs upp ur jorden efter 4500 år. Båda låg i samma lilla grop, men verkar indikera att den ena kroppen varit helt eller delvis skeletterad vid kremeringen. Den gulbruna ytan är ett resultat av jordkemi, inuti är benen helt genombrända och vita. (Foto: Åsa M. Larsson)

Man kan se att ben ibland är helsvarta, eller stålblå helt eller på vissa delar, eller direkt under ytan. Dessa ben har inte hettats upp tillräckligt länge för att allt organiskt ska försvinna. Förutom att det visar att de inte hann kremeras ordentligt, troligen för att de var täckta av mjukdelar, så medför det att de inte heller krympt tillräckligt för att sprickor och frakturer ska kunna uppträda i större mängder. Det sker framförallt vid ca 600-700 grader, då benets färg också övergår från förkolnat till ljusgrått/vitt.

Mjukdelar kan också hjälpa förbränningen, då kroppsfettet själv fungerar som effektivt bränsle. Färska ben omgivna av mycket kött spricker därför extra mycket, ofta i elliptiska, böjda sprickor, svagt vinklat mot benets längdriktning. Deformering och förvridning inträffar också bara på färska ben, inte sådana som redan rensats och hunnit börja torka ut. Avsaknad av dessa indikationer på komplett förbrända ben kan betyda att benen åtminstone varit rensade från mjukdelar eller t.o.m. att de hunnit börja torka ut.

En nogrann analys av ett material har därför potentialen att visa om olika personer, eller olika arter behandlats olika. Om djurbenen kommer från ett offer (en komplett förbränd individ), eller om det kan röra sig om matrester som helt enkelt städats undan på detta sätt (köttet uppätet innan benen lagts på elden). Man kan med andra ord ta ett litet kliv bort från vaga spekulationer till att åtminstone säga lite mer konkret vad man faktiskt gjort på platsen.

Det finns mycket kvar att göra och reda ut om detta, jag hoppas mest göra arkeologer uppmärksamma på att det finns så otroligt mycket mer information de kan få ut ur benen om de bara tar sig tid att kommunicera med osteologer i förväg och inkludera dem i ett tidigt skede i projekten. Ben är mer än bara art, ålder och kön.



Andra bloggar om: osteologi, arkeologi, skelett, kremering, skelettering, forskning, vetenskap

Som man ropar får man svar

Sommaren är här och leden tunnas ut på institutionen. Diverse antikare har packat sig av till Labraunda i Turkiet där de ska svettas åtskilliga liter med vätska varje dag medan de undersöker en zeus-helgedom och annat smått och gott. De flesta lärare har tagit ut semester efter att det intensiva läsåret nu är slut, många passar på att forska lite nu när alla måsten är undanklarade, antingen på institutionen, hemma eller i en isolerad stuga någonstans i Norrland. Läste på Malin Sandströms blogg Vetenskapsnytt att Anders Mildner i Sydsvenskan ondgjort sig över hur svårt det är att få tag på forskare på sina rum under juli månad. Verkar insinuera mellan raderna att deras frånvaro beror på någon sorts skolk eftersom få officiellt tagit ut semester. Eftersom mig veterligen de flesta forskare snarare måste tvingas till semester av desperata familjemedlemmar, och personalansvariga tvingats att schablonmässigt ange doktorandernas semestrar till juli vare sig de jobbar i sina rum eller ej, blir jag lika trött som Malin på tonen i Mildners krönika. Tydligen är han upprörd över att mobilnummer inte lämnas ut heller. Nej Anders, du har inte rätt att nå alla, hela tiden, när helst man själv önskar. Lika lite som jag kan nå en specifik journalist närhelst jag önskar.

Frågan om tredje uppgiften ligger mig varmt om hjärtat, och jag uppskattar att journalister söker upp och frågar forskare om deras åsikt. Men journalister har ibland, ganska ofta faktiskt, en attityd som ligger farligt nära små barns. De får helt plötsligt för sig att de omedelbart måste få kontakt med forskare X, eller någon involverad i forskning Y, och blir sedan upprörda om ingen svarar i telefonen inom 3 timmar. NU, NU, NUUUUU!!!! Har kollegor som haft smått farsartade konversationer med reportrar som väntat sig att den de talar med ska släppa allt de har för händerna och ur det blå börja svara på frågor om en specifik händelse eller ett resultat. Att be om lite betänketid, eller att få återkomma när föreläsningen är avklarad/schaktet inte är på väg att kollapsa/experimentet är genomfört, möts av skepsis och irritation. "Men jag behöver det här nu!" Ett yrke som journalistik, som till så stor del bygger på källkritik och koll av källor borde ha förståelse för att andra också uppskattar den möjligheten.

Faktum är att de flesta inom vetenskap och forskning reagerar med glädje om de blir kontaktade. MEN, de flesta har blivit brända mer än en gång av mindre nogräknade journalister och vinklade reportage. De vill gärna vem det är de talar med, vad syftet med artikeln är, om de får möjlighet att kolla igenom texten innan den går i tryck. De vill inte jävlas, och journalister borde vara självkritiska nog att veta att många har god anledning till att vara försiktiga när de talar med pressen. Sedan hör till saken att de flesta journalister vill prata med folk med fina titlar, helst professorer. Dessa har mest jobb, mest semester och minst anledning till att ställa upp för pressen på kort varsel. Vad som framförallt irriterar, som Malin själv påpekar, är att allt hela tiden ska ske på medias villkor: så här måste du säga, det där kan du inte ta med, kom hit, var tillgänglig då, ställ upp utan avlöning på mitt inslag som jag redigerar och bestämmer över. Ingen gillar att vara hjälplös - inte ens akademiker.

Malin skriver dessutom om den nyligen avslutade PCTS-konferensen i Lund där hon deltog i sessionen Public engagement of science and web. Intressant läsning med vidare länkar till balnd annat Gustav Holmbergs intryck och bilder från samma session. Låter som en oerhört intressant konferens och jag hoppas den blir årligt återkommande, särskilt sessioner som diskuterar just kommunikationen mellan forskning, media och allmänhet. Om bloggande forskare kan man även läsa i Naturvetareförbundets tidning. Mer bloggande forskare, och mer bloggande kvinnliga forskare, efterlyses även om antalet växt ordentligt det senaste året. En längre intervju med deltagare i PCTS finns att lyssna på i Studio Ett, P1.


Andra bloggar om: media, etik, populärvetenskap, vetenskap, forskning, kommunikation, PCST, blogga