Spikat!

Efter sju svåra år (bokstavligt talat) och mer olyckor än jag vill gå in på, är Monstret äntligen uppnaglad i Uppsala universitetsbyggnad. Lite som att nagla en vampyr i botten på sin kista. Buffy the Dissertation Slayer. 

Breaking and Making Bodies and Pots. Material and Ritual Practices in Sweden in the Third Millennium BC. Abstract och detaljer.

Fulltext kommer läggas ut digitalt inom kort, och jag ska försöka ta itu med utskicken av pappersversionen så snart som möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, uppsala universitet, spikning

Arkeologidagen 2009

På söndagen, den 30:e augusti, är det arkeologidagen och runtom i Sverige kommer utgrävningar att förevisas och museer göra specialsatsningar. Lite tips:

Riksantikvarieämbetet har en informationssida om dagen där man kan kolla upp vad som händer i ens eget landskap. Om man själv deltar i ett arrangemang som inte finns med på hemsidan kan man anmäla det via en blankett fram tills imorgon.

Lite exempel på vad som bjuds:
Kalmar länsmuseum föreläser om medeltiden utifrån de senaste årens grävningar bland annat, och det blir gratis provsmakning av korv och senap från emdeltida recept. Arkeologerna Daniel Serra och Hanna Tunberg har nyligen gett ut en kokbok med medeltida recept som kommer finnas för försäljning.

Mat verkar vara ett populärt tema. Museum Gustavianum i mitt eget Uppsala kommer ha en hel eftermiddag med föreläsningar och guidade turer. Andreas Forsberg kommer förevisa matkultur och kostvanor i forntidens och antikens Europa. Helena Victor ska berätta om cigarrlådan i vilken man i våras hittade resterna av ekkistegraven från utgrävningarna av Hågahögen som skedde för nästan hundra år sedan. Ett vikingaläger uppförs tillfälligt i universitetsparken.

Östergötlands länsmuseum visar Krokeks ödekyrkogård och klosterområde, samt arkeologiska undersökningar av gravfält i närheten av Sturefors.

Sörmlands länsmuseum har ju specialfokus på Albertus Pictors medeltida kyrkomålningar i år och på söndag är det visning av Lunda kyrka som nyligen grävts ut, förevisning av Pictors bilder i en ambulerande husvagn och kaffeservering.

I Halland kan besökarna själva göra en insats genom att hjälpa till att gå igenom mudderhögarna från det nyligen upptäckta 1500-tals vraket på Getterön i Varberg. Dumphögarna måste väck på måndagen då alla småbåtarna ska upp så gör en insats och rädda det som räddas kan!!

Historiska museet i Stockholm låter som vanligt unga förmågor gräva sig igenom innergårdens märkliga lämningar och nu i helgen förevisas dessutom en hel del av årets fynd.

Och mycket, mycket mer... Kolla in RAÄs hemsida för mer information som sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, arkeologidagen 2009, arkeologidagen, museum, utgrävning, kultur

Den Akademiska Djungeln - lite guider

Universitetsvärlden är verkligen en värld i sig, en helt egen kultur med oskrivna regler och traditioner och eget språk som det inte är helt lätt att förstå sig på utan att antingen ha fötts in i den eller tillbringat flera årtionden som participant-observer. Kanske inte ens då. Det här är ett problem som många uppfattat, att det finns en uppsjö oskrivna regler som man måste guidas igenom, där vissa faller vid vägkanten för att de aldrig får den hjälpen. Det kan gälla allt från hur man skriver en uppsats, en ansökan eller får in en artikel i en tidskrift. Vilka uppdrag man bör försöka få och vilka som ska undvikas. Samt ren skär tur: om din handledare är en god och aktiv guide genom djungeln, totalt ointresserad eller värst av allt - aktivt motarbetande.

Att inte fler sociologiska (och antropologiska) studier gjorts kring denna märkliga kultur måste delvis bero på att alla sådana forskare troligen inte skulle få en enda anställning sedan. Men det finns undantag. Bourdieus studie över fransk akademisk kultur kommer alltid vara en klassiker i sammanhanget, men den är också extremt specifik för just fransk miljö och klassamhälle. Nu har det kommit en till bok utarbetad från amerikansk synvinkel: How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment av Michèle Lamont. Rex på bloggen Savage Minds ger en bra recension av boken som nog kan vara intressant även för icke-amerikaner eftersom allt fler europeiska universitet, inte minst de svenska, försöker emulera den amerikanska modellen (inte alltid med särskilt stor insikt om hur det fungerar i praktiken).

Culture Matters har skrivit en lång och högintressant text om hur och varför man lyckas publicera sig som yngre forskare. Vikten av att det finns en fungerande och stödjande struktur inom insitutionen redan på doktorand-nivå framstår med all önskvärd tydlighet:

Then I got a post-doc in a demography department, where all of the PhD students
published work with their advisors. By the time they graduated, they had
three or four journal articles. I couldn’t believe it. I was totally
in awe. So I went to ask someone in the Anthropology Department how to get
published in an anthropology journal. She didn’t really even know what to
say. She was confused by the question, didn’t seem to understand what I
was asking. I think she couldn’t imagine herself into my cluelessness.

Just detta aktiva system att handledare och doktorander samarbetar och skriver texter är något som svensk humaniora borde lära sig mer om - det är inte bara ett sätt att få ut ny forskning snabbt, det är även i sig en potentiellt extremt givande lärosituation för doktoranden. Om anglo-saxiska forskare verkar ha långt mycket mer imponerande meritlistor är skandinaver så beror det mycket på detta att handledning för de förra ofta inkluderar aktivt samarbete.

Wynn ger tips på många olika former av publicering, på nätet och på papper - läs igenom det!


Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, akademiker, universitet, böcker

Skönlitterära arkeologer

Arkeologer har få fördelar av sitt yrke, förutom just det faktum att de kan titulera sig arkeologer. På gott och ont blir folk alltid lite fascinerade av att träffa denna sällsynta och mytomspunna art - och inte sällan går de ifrån upplevelsen med ett visst mått besvikelse... Inte många Indiana Jones ibland oss. Det finns åtskilliga skönlitterära böcker med arkeologer i huvud- eller biroller, från deckare till skräckromaner till humor-litteratur. Agatha Christie som var fru till en (enligt ryktena) ganska otrevlig karl som dessutom var arkeolog tog ut vissa inre aggressioner genom att göra en sådan till mördaren i en av sina böcker.

Johanne Hildebrandt skrev för några år sedan en skräckis i arkeologmiljö (Fördömd) som närmast alla doktorander jag känner kände sig föranledda att läsa eftersom den utspelade sig på stockholms-institutionen. Men ifall någon undrar så är det inte precis en nyckelroman (tyvärr). Inledningen på seminariegrävningen är ganska bra, den desperata konkurrensen mellan forskarna likaså, men sen verkar Johanne snarare beskriva en sorts engelsk universitetsmiljö än en svensk. En arkeolog i mn bekantskapskrets påbörjade en gång för många år sedan en nyckeldeckare i Uppsala-miljö, där vissa aggressioner fick utlopp genom att vissa personer dödades med forntida vapen. En sorts katarsis som jag tror fler av oss kan dra nytta av, bara man som sagt låter bli att hänga ut personer på riktigt.

När arkeologer dyker upp i böcker är det som sagt ofta i deckare eller skräckisar, och yrket får stå för drivkraften i historien. Men nu har det tydligen kommit något ganska ovanligt, en skönlitterär roman där en av huvudkaraktärerna råkar vara arkeolog. Kulturradion i P1 imorse recenserade Carina Burmans bok "Kärleksroman".

Den handlar om här, om nu, om några medelklassmänniskor: en sprudlande arkeolog, en känslohämmad allmänläkare, en snokande skulptör, deras respektive, deras barn. 
  Men snarare än om individerna, berättar den om de olika konstellationer de kommer att ingå i under loppet av ett år: arkeologen skildras i sina roller som maka, vän, mamma, älskarinna, styvmor, Rotarymedlem och så vidare.

Wow. Jag saknar ord. Och vad bättre är - den utspelas på Gotland!

Jag förväntar mig att den kommer sälja bra på rosornas ö iallafall, med tanke på den närmast ojämförliga tätheten av arkeologer som numera bor och arbetar där. Generellt sett är recensionen mycket lovordande.

Vilka är era favoritböcker med arkeologer?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Gotland, Carina Burman, böcker, kultur, kärleksroman

Skämt sa arkeologen

En sak jag insåg första sommaren som grovis på en arkeologisk utgrävning (Tredje landningsbanan på Arlanda, Rössberga) var att arkeologer har det mest patetiska sinne för humor. Det vi tycker är hysteriskt roligt får andra människor att se ut som frågetecken. Riktigt, riktigt usla skämt ska det vara, helst sådana som vi själva inser inte alls är roliga - då blir de extra kul.

I somras hade Guardian en intervjuserie med människor med olika konstiga jobb, och en av de intervjuade var Deirdre Gleeson - en arkeolog. I den lilla avslutande sekvensen ombes Deirdre berätta ett arkeolog-skämt. Detta är vad hon bidrar med:

One fill [kulturlager] says to the other fill: "Quick, there's an archaeologist coming. Act natural."

Jag skrattade så jag grät. 

Kan ni några andra bra skämt? Och ja - vi har ALLA hört skämtet om att vår karriär är i ruiner... nåt annat tack.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, humor

Antika och samtida storheter

Lite nytt på arkeologi- och antikfronten:
I nästa vecka kommer två magisteruppsatser i antikens kultur och samhällsliv ventileras på institutionen i Uppsala.

MÅNDAGEN DEN 24 AUGUSTI 2009
KL. 14.15-15.00 i vårt seminarierum
Audrey Wen: Penelope, Queen of Ithaca. A study of female power and worth in the Homeric society
Opponent: Susanne Carlsson (FDr)

TORSDAGEN DEN 27 AUGUSTI 2009
KL. 13.15-14.00 i vårt seminarierum
Gunilla Bengtsson: Epaminondas. Strateg och stadsgrundare
Opponent: Henrik Gerding (FDr)

Ventileringen är öppen för den som önskar delta, ett fåtal exemplar av uppsatserna finns hos Eva-Lena Wahlgren. De kommer också finnas tillgängliga digitalt när de blivit godkända.

Från ett av våra grannland i öst, Estland, kommer meddelande om en planerad jubileums-publikation för Richard Indreko som nog kan kallas Estländsk arkeologis fader. Han flydde även till Sverige under 2:a VK och fick en specialinrättad tjänst på RAÄ på 50-talet såsom en av flera framstående utländska och landsflyktiga forskare. Han dog redan 1961 men nästa år är 110 år sedan han föddes.

On the 25th of February 2010, 110 years pass from the birth of Richard
Indreko (1900-1961), a representative of the first generation of Estonian
archaeologists. The pioneer of the research of Estonian Stone Age was a
distinguished scientist in Eastern and Northern Europe but he also had a wider
international scope. His interdisciplinary writings have remained in the sphere
of interest and literature lists of Stone Age researchers to date.

The Institute of History and Archaeology of the University of Tartu and the
Centre of Excellence in Cultural Theory wish to celebrate this event via
publishing a collection of articles dedicated to Richard Indreko named Man, his time and space in the series Research into Ancient Times (Muinasaja Teadus). The planned publication will focus on the research topics of Richard Indreko, hence the range of subjects of the expected contributions is wide, extending chronologically from the Mesolithic to the Bronze Age and from the settlement archaeological problems to the dilemmas of past ethnoses. Both broader theoretical contemplations as well as problem-centred analyses concentrating on single questions are welcome.

Conditions for the writing of the article are customary. The required length
of the article is 10-15 pages. We expect you to write in Estonian, German,
English or Russian and add an Estonian or a foreign abstract. A foreign summary
is required in case of an Estonian article and vice versa. Figures are asked to
be presented both digitally as well as as a printout. If you wish to contribute
to the collection of articles, you are kindly asked to let us know the title of
your article on the e-mail address Mari Lõhmus by October 1, 2009 at
the latest. The deadline for the articles is February 1, 2010.

Expecting your contributions,Kristiina Johanson, Mari Lõhmus and Aivar
Kriiska

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, magisteruppsats, Uppsala universitet, Estland

Båtliv och utomjordingar

Brian: You're all different!!

Crowd: YES! WE'RE ALL DIFFERENT!!!

Man in crowd: I'm not.

(Monty Python's Life of Brian)

En fråga som intresserar och konfunderar samhällsvetare och humanister lika är förhållandet mellan struktur ach aktör - hur mycket är vi programmerade av vår kultur, vår uppväxt, vår omgivning och hur pass mycket fri vilja har vi? Om vi alla är fria att välja själva varför gör vi så ofta precis samma saker, beter oss lika, har likartade värderingar, klär oss lika osv. Vissa saker är medvetna så klart, vi vet att det är olagligt att göra vissa saker eller att vi kan straffas på andra sätt av våra medmänniskor om vi faller allt för långt utanför normen.

Men gränsen mellan det medvetet kulturella/sociala och det omedvetet och närmast reflexiva kan vara extremt luddig. Psykologiska och kognitiva experiment som börjat lägga större vikt vid att inkludera människor från andra kulturer och inte bara västerlänningar visar allt oftare att de minimala skillnader i ögonrörelser och rent fysiska reaktioner som man tidigare tolkat som enbart biologiskt betingade (och inte sällan som könsmässigt betingade) är långt mer komplexa och påverkas även av kulturell bakgrund. Nu senast har en studie av ansiktsuttryck visat att de förment objektiva kriterier psykologer satt upp för vad olika ansiktsrörelser förmedlar, och som ska vara biologist betingade, faktiskt är påverkade en hel del av den kulturella uppväxten. Vad detta visar är dels hur viktigt det är att hela tiden vara källkritisk och testa sina hypoteser i god vetenskaplig anda, men också att skillnader mellan personer från olika folkgrupper inte direkt har att göra med genetiska skillnader utan med uppväxt. Samma person uppvuxen i en annan miljö skulle få andra reaktionsmönster. Vi talar här om små omedvetna rörelser och reaktioner, inte om mer medvetet beteende som vi lättare kan justera och ändra efter vår egen vilja (till viss del iallafall).

Men man ska också komma ihåg att ingen struktur någonsin är så komplett att den skapar helt likartade människor, varje grupp innehåller ett helt spektrum av personligheter - därav probelemt för samhällsvetarna. Vi vet själv alla att vi träffat på personer som verkar ha ungefär samma bakgrund som oss men som beter sig på ett sätt som kan verka helt främmande för oss. Ta till exemepel min senaste segelsemester i Stockholms skärgård. Min familj har en fin liten segelbåt som ger oss tillgång till denna underbara miljö om sommaren. Segling och båtliv skapar en viss sorts gemenskap och ett samförstånd mellan de flesta som möts ute på öarna. Man hjälps åt att lägga till, delar med sig om något behöver lagas, tar hänsyn. På havet är man beroende av vädret på ett helt annat sätt än på land, och man kan heller inte lägga till varsomhelst. Man måste både bottna och ligga vindriktigt. Det kan bli trångt ibland tyvärr, men då håller man god min och hjälps åt.  

När vi i fredags eftermiddag lade till i Braka i närheten av Bullerö, på den klippa som var bäst för västanvinden, så låg det redan en stor motorbåt där. När vi håller på att lägga till säger den sura yacht-ägaren, som stått och stirrat på oss på däck, "det ska in tre båtar till här". Detta är för mig totalt oförståeligt beteende. Okej att man blir lite besviken över att man inte får ha en vik för sig själv, men att tro att man kl 15 en eftermiddag kan hindra en segelbåt att lägga till i närheten av en av de få klippor som har rätt riktning mot rådande vind och dessutom en plats djup nog att inte gå på grund är ofattbart för mig. Vad tror han att vi ska göra, vända om och leta upp en annan ö? Om man verkligen vill ha lite plats för sina kompisar som inte behagat dyka upp än kan man hoppa i land och vänligt hjälpa till med att hitta en bra plats en bit ifrån. Vi talar inte om tågkupéer här, man kan inte boka plats åt sina polare.

Vilket för oss tillbaka till ursprungsfrågan - det märkliga är inte så mycket att folk kan få olika beteenden av att växa upp i olika kulturella miljöer, det fascinerande är att människor inom samma kulturella sfär kan agera på sätt som får dem att framstå som totala utomjordingar för varandra.

Har du råkat på en situation där en människa betett sig helt bakvänt enligt ditt sätt att se på situationen?

Läs även andra bloggares åsikter om samhällsvetenskap, humaniora, filosofi, psykologi, kognition, segling, skärgård

Monstret jag födde

Tillbaka i verkligheten. På mer sätt än ett. Imorse gav jag klartecken att skicka iväg Monstret (dvs avhandlingen) till tryckeriet och om inget oförutsett händer (ta i trä) kommer den dimpa ned precis i tid för spikningen i slutet av nästa vecka. Kommer nog registreras som 3,4 allra minst på Richterskalan vid seismologen i Uppsala för det är en tjockis. Vilket har fler anledningar än jag orkar gå in på här, men lite kortfattat kan man säga att det beror på en ganska omfattande materialpresentation som ingen kommer orka läsa men som måste vara med, samt ett appendix skrivet av en annan forskare som ville ha med ganska omfattande material hon med. Så nu blev det som det blev och jag vill inte höra nåt gnäll om det när den väl kommer - ni kan fnissa fritt bakom min rygg, men jag undanber mig alltför många kommentarer mot mitt ansikte.

Jag hade definitivt kunnat korta ned den en 100 sidor om jag hade haft tid, pengar och energi. Nu hade jag ingetdera. Under de sista veckorna innan den skickades på språkgranskning och lämnades in till sättaren på universitetets grafiska enhet sov jag i genomsnitt 4 timmar per natt - och inte sällan på bäddsoffan på mitt arbetsrum som är allt annat än ergonomisk. Jag började likna Quasimodo. Jag har aldrig i mitt liv varit så slutkörd förut - och jag har fött barn. Två gånger.

Vi brukar lite skämtsamt jämföra avhandlingsskrivande med barnafödande, och den liknelsen är faktiskt skrämmande korrekt. Jag fick fysiska minnen av just förlossningssalen mot slutet. Det finns aspekter som är värre resp sämre med vardera upplevelsen

FB (Föda barn): 9 månaders graviditet kulminerar i förlossning som varar i några timmar alt ett par dagar.
AH (Avhandling): Allt från 4 till 24 års doktorerande (omöjligt att avgöra i förväg) kulminerar i mellan 6-12 månaders hysterisk slutsträcka...om man har tur.

FB: Otrolig fysisk smärta. Känns som man ska dö. Önskar att dö. Kan få smärtlindring
AH: Otrolig fysisk och mental smärta. Känns som man ska dö. Önskar att dö. Kan ej få smärtlindring (alkohol drar bara ut på eländet)

FB: Folk runtomkring kan erbjuda visst stöd, men det är upp till dig att få igenom åbäket.
AH: Folk runtomkring kan erbjuda visst stöd, men det är upp till dig att få igenom åbäket.

FB: Om förlossningen börjar gå dåligt kan man sätta in akut kejsarsnitt - på ett eller annat sätt kommer ungen ut.
AH: Om slutfasen går dåligt kan ingen alls ta över - inte alls säkert att all denna ångest resulterar in någonting alls.

FB: Resultatet, om allt går väl, är en underbar liten person som alltid kommer vara det bästa du preseterat med ditt liv.
AH: Resultatet, om allt går väl, gör dig illamående vid blotta åsynen och bör förpassas till en undanskymd plats så fort som möjligt.

Dopet/Disputationen (omskärelsen?) sker fredagen den 18:e september kl 13 i Geijersalen, Hus 6, Engelska Parken Humanistiskt Centrum, Uppsala

Läs även andra bloggares åsikter om doktorera, forskning, avhandling, universitet, Uppsala universitet, arkeologi

Sändningsuppehåll

Om nån undrar så är jag för närvarande upptagen med att springa maraton på rekordfart med en ryggsäck med 137 kg betong - eller avsluta avhandling som det också kallas.

Om jag lyckas belönas jag med en veckas semester.

Jag återkommer i slutet av augusti