onsdag 26 augusti 2009

Den Akademiska Djungeln - lite guider

Universitetsvärlden är verkligen en värld i sig, en helt egen kultur med oskrivna regler och traditioner och eget språk som det inte är helt lätt att förstå sig på utan att antingen ha fötts in i den eller tillbringat flera årtionden som participant-observer. Kanske inte ens då. Det här är ett problem som många uppfattat, att det finns en uppsjö oskrivna regler som man måste guidas igenom, där vissa faller vid vägkanten för att de aldrig får den hjälpen. Det kan gälla allt från hur man skriver en uppsats, en ansökan eller får in en artikel i en tidskrift. Vilka uppdrag man bör försöka få och vilka som ska undvikas. Samt ren skär tur: om din handledare är en god och aktiv guide genom djungeln, totalt ointresserad eller värst av allt - aktivt motarbetande.

Att inte fler sociologiska (och antropologiska) studier gjorts kring denna märkliga kultur måste delvis bero på att alla sådana forskare troligen inte skulle få en enda anställning sedan. Men det finns undantag. Bourdieus studie över fransk akademisk kultur kommer alltid vara en klassiker i sammanhanget, men den är också extremt specifik för just fransk miljö och klassamhälle. Nu har det kommit en till bok utarbetad från amerikansk synvinkel: How Professors Think: Inside the Curious World of Academic Judgment av Michèle Lamont. Rex på bloggen Savage Minds ger en bra recension av boken som nog kan vara intressant även för icke-amerikaner eftersom allt fler europeiska universitet, inte minst de svenska, försöker emulera den amerikanska modellen (inte alltid med särskilt stor insikt om hur det fungerar i praktiken).

Culture Matters har skrivit en lång och högintressant text om hur och varför man lyckas publicera sig som yngre forskare. Vikten av att det finns en fungerande och stödjande struktur inom insitutionen redan på doktorand-nivå framstår med all önskvärd tydlighet:

Then I got a post-doc in a demography department, where all of the PhD students
published work with their advisors. By the time they graduated, they had
three or four journal articles. I couldn’t believe it. I was totally
in awe. So I went to ask someone in the Anthropology Department how to get
published in an anthropology journal. She didn’t really even know what to
say. She was confused by the question, didn’t seem to understand what I
was asking. I think she couldn’t imagine herself into my cluelessness.

Just detta aktiva system att handledare och doktorander samarbetar och skriver texter är något som svensk humaniora borde lära sig mer om - det är inte bara ett sätt att få ut ny forskning snabbt, det är även i sig en potentiellt extremt givande lärosituation för doktoranden. Om anglo-saxiska forskare verkar ha långt mycket mer imponerande meritlistor är skandinaver så beror det mycket på detta att handledning för de förra ofta inkluderar aktivt samarbete.

Wynn ger tips på många olika former av publicering, på nätet och på papper - läs igenom det!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 kommentarer:

Anneli sa...

Jo recensionen var mycket läsvärd jag läste den tregånger och sedan snurrade den i huvudet på mig halva natten.

Det sägs ju ofta att det tar tre generationer att skapa en riktig akademiker och åtminstone verkar det vara så för min familj och flera i omgivningen. Min son har lyckats betydligt bättre än sin far och mig.hans fru som har fler generationer bakom sig ännu bättre.

Det är främst koderna men även självförtroende och vetskap om att föräldrar och övrig omgivning accepterar ens val som självklart.

Malin Sandström sa...

Du menar att det finns hela discipliner där doktorander inte skriver artiklar ihop med sina handledare? Oj. jag trodde det var ett ofrånkomligt faktum att det var så det gick till. Tror inte motsatsen skulle hända inom mitt fält. Åtminstone inte inom min forskningsgrupp eller någon av de andra forskningsgrupper jag kommit i kontakt med.

ArchAsa sa...

Anneli - som sagt, man blir inte "native" på bara ett par år...

Malin: Inom naturvetenskapen är det ju kutym, särskilt eftersom man ofta måste jobba i grupp och dessutom inom projekt startade av handledare. Inom humaniora arbetar man ofta i viss ensamhet. Samtidigt finns det många arbeten som skulle bli bättre om man just poolade resurserna lite mer.

Som sagt, i den anglo-saxiska traditionen är det vanligare att man samarbetar mer med handledaren och det är en sak jag tror det skulle vara givande att införa. Inte minst för att överbrygga klyftan mellan de som är uppvuxna i akademiska miljöer och de som inte är det.

Anonym sa...

En bok på svenska är Billy Ehn och Orvar Löfgren, Hur blir man klok på universitetet?

/Gustav

Kenneth Ekdahl sa...

Efter att ha läst igenom ett antal artiklar inom kostområdet publicerade i prestigefyllda journaler är jag övertygad om att det borde gå relativt lätt att skriva ett datorprogram som genererar artiklar själv som utan vidare skulle bli publicerade.

För mig som allmänbildad lekman verkar det som om ingen, inte ens författaren, ibland ens läst igenom själva artikeln eftersom inte ens sammanfattningen i abstract verkar handla om samma artikel.

ArchAsa sa...

He's on to us...

mjn sa...

Jag fick exakt samma tanke som Malin när jag läste det här. Jag trodde, som naiv naturvetare, att det var standarden att skriva ihop med handledaren.

Jag skulle gissa att det där med att "komma in" i den akademiska världen också är svårare utan akademisk familjebakgrund om man tvingas arbeta mycket ensam. Då är det nog bra att ha mer hjälp att söka hemifrån. Själv har jag alltid jobbat som en del i ett forskningslag och aldrig upplevt det som något jag saknat från min familj som är helt oakademisk.

Grattis till spikningen!