Skönlitterära arkeologer

Arkeologer har få fördelar av sitt yrke, förutom just det faktum att de kan titulera sig arkeologer. På gott och ont blir folk alltid lite fascinerade av att träffa denna sällsynta och mytomspunna art - och inte sällan går de ifrån upplevelsen med ett visst mått besvikelse... Inte många Indiana Jones ibland oss. Det finns åtskilliga skönlitterära böcker med arkeologer i huvud- eller biroller, från deckare till skräckromaner till humor-litteratur. Agatha Christie som var fru till en (enligt ryktena) ganska otrevlig karl som dessutom var arkeolog tog ut vissa inre aggressioner genom att göra en sådan till mördaren i en av sina böcker.

Johanne Hildebrandt skrev för några år sedan en skräckis i arkeologmiljö (Fördömd) som närmast alla doktorander jag känner kände sig föranledda att läsa eftersom den utspelade sig på stockholms-institutionen. Men ifall någon undrar så är det inte precis en nyckelroman (tyvärr). Inledningen på seminariegrävningen är ganska bra, den desperata konkurrensen mellan forskarna likaså, men sen verkar Johanne snarare beskriva en sorts engelsk universitetsmiljö än en svensk. En arkeolog i mn bekantskapskrets påbörjade en gång för många år sedan en nyckeldeckare i Uppsala-miljö, där vissa aggressioner fick utlopp genom att vissa personer dödades med forntida vapen. En sorts katarsis som jag tror fler av oss kan dra nytta av, bara man som sagt låter bli att hänga ut personer på riktigt.

När arkeologer dyker upp i böcker är det som sagt ofta i deckare eller skräckisar, och yrket får stå för drivkraften i historien. Men nu har det tydligen kommit något ganska ovanligt, en skönlitterär roman där en av huvudkaraktärerna råkar vara arkeolog. Kulturradion i P1 imorse recenserade Carina Burmans bok "Kärleksroman".

Den handlar om här, om nu, om några medelklassmänniskor: en sprudlande arkeolog, en känslohämmad allmänläkare, en snokande skulptör, deras respektive, deras barn. 
  Men snarare än om individerna, berättar den om de olika konstellationer de kommer att ingå i under loppet av ett år: arkeologen skildras i sina roller som maka, vän, mamma, älskarinna, styvmor, Rotarymedlem och så vidare.

Wow. Jag saknar ord. Och vad bättre är - den utspelas på Gotland!

Jag förväntar mig att den kommer sälja bra på rosornas ö iallafall, med tanke på den närmast ojämförliga tätheten av arkeologer som numera bor och arbetar där. Generellt sett är recensionen mycket lovordande.

Vilka är era favoritböcker med arkeologer?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Gotland, Carina Burman, böcker, kultur, kärleksroman