Efter sju svåra år (bokstavligt talat) och mer olyckor än jag vill gå in på, är Monstret äntligen uppnaglad i Uppsala universitetsbyggnad. Lite som att nagla en vampyr i botten på sin kista. Buffy the Dissertation Slayer.
Breaking and Making Bodies and Pots. Material and Ritual Practices in Sweden in the Third Millennium BC. Abstract och detaljer.
Fulltext kommer läggas ut digitalt inom kort, och jag ska försöka ta itu med utskicken av pappersversionen så snart som möjligt.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, avhandling, uppsala universitet, spikning
11 kommentarer:
Grattis doktorn!
Här ett omdöme om avhandlingen som du kanske har missat:
"Martin at Aardvarchaeology reports on a new PhD thesis Breaking and Making Bodies and Pots, which is a great title and looks like the document I may need to explain post-processual archaeology to my theory students."
http://adamhenne.wordpress.com/2009/08/26/four-stone-hearth-74/
Känn dig klassificerad!
Stort grattis och massa + att den kommer digitalt, väntar ivrigt på att få läsa :)
Grattis från mig med! Ser fram emot intressant läsning.
Martin - vet inte om jag ska vara smickrad, road eller oroad... Tycker post-processualismen bidrog med en hel del viktigt men skulle inte riktigt klassificera mig som sådan eftersom jag är extremt kritisk mot idén att söka symboler, tolka stilar och "läsa" materialet textuellt. Å andra sidan är jag ett stort fan av kontextualisering och etnoarkeologi, så jag får kanske svälja den klassificeringen.
Tack för gratulationerna. Själv känner jag mig redan manglad.
Killen som skrev det där är universitetslektor i Wyoming. Utanför Skandinavien och Brittiska öarna är Hodder-Shanks-Tilley-traditionen inte alls lika känd, eller för den delen dominant. I USA verkar arkeologer numera gärna identifiera sig som "processual plus" i lärohänseende.
Grattis till spikningen!
Grattis!
Stort grattis Åsa! Ser snyggt ut, jag håller stadig utkik i brevlådan...
Ludde
Grattis, Grattis!
Snart kommer hyenorna som vill ha ett gratisex av ditt mästerverk!
MVH
Michael Dahlin
Yay!
Jag tycker spikning har en helt annan ceremoniell prägel än den betydligt tamare och helt oceremoniella häng-upp-i-ett-snöre-procedur som tillämpas här på KTH. Slå en spik genom avhandlingen måste kännas tillfredsställande...
Visst är det en underlig/underbar känsla. Att driva spiken genom det som slukat så mycket energi under flera år...
Vaktmästaren förborrade mitt ex innan jag fick spika. Själva spiken gillar jag, den har jag tejpat in i spikningsexet tillsammans med lite recensioner och annat. Ett stycke materiell kultur av värde för just ingen annan än mig själv.
Och spiken då?
Jo det var en tvåtums riktigt fin mässingsspik. Inte de galvaniserade trådspikar jag brukar hantera i vanliga fall. De enda spikar jag tycker är finare än just denna är nog de jag smidit själv... (och inte heller dem har jag hjärta att använda till någo vettigt)
Skicka en kommentar