tisdag 18 augusti 2009

Båtliv och utomjordingar

Brian: You're all different!!

Crowd: YES! WE'RE ALL DIFFERENT!!!

Man in crowd: I'm not.

(Monty Python's Life of Brian)

En fråga som intresserar och konfunderar samhällsvetare och humanister lika är förhållandet mellan struktur ach aktör - hur mycket är vi programmerade av vår kultur, vår uppväxt, vår omgivning och hur pass mycket fri vilja har vi? Om vi alla är fria att välja själva varför gör vi så ofta precis samma saker, beter oss lika, har likartade värderingar, klär oss lika osv. Vissa saker är medvetna så klart, vi vet att det är olagligt att göra vissa saker eller att vi kan straffas på andra sätt av våra medmänniskor om vi faller allt för långt utanför normen.

Men gränsen mellan det medvetet kulturella/sociala och det omedvetet och närmast reflexiva kan vara extremt luddig. Psykologiska och kognitiva experiment som börjat lägga större vikt vid att inkludera människor från andra kulturer och inte bara västerlänningar visar allt oftare att de minimala skillnader i ögonrörelser och rent fysiska reaktioner som man tidigare tolkat som enbart biologiskt betingade (och inte sällan som könsmässigt betingade) är långt mer komplexa och påverkas även av kulturell bakgrund. Nu senast har en studie av ansiktsuttryck visat att de förment objektiva kriterier psykologer satt upp för vad olika ansiktsrörelser förmedlar, och som ska vara biologist betingade, faktiskt är påverkade en hel del av den kulturella uppväxten. Vad detta visar är dels hur viktigt det är att hela tiden vara källkritisk och testa sina hypoteser i god vetenskaplig anda, men också att skillnader mellan personer från olika folkgrupper inte direkt har att göra med genetiska skillnader utan med uppväxt. Samma person uppvuxen i en annan miljö skulle få andra reaktionsmönster. Vi talar här om små omedvetna rörelser och reaktioner, inte om mer medvetet beteende som vi lättare kan justera och ändra efter vår egen vilja (till viss del iallafall).

Men man ska också komma ihåg att ingen struktur någonsin är så komplett att den skapar helt likartade människor, varje grupp innehåller ett helt spektrum av personligheter - därav probelemt för samhällsvetarna. Vi vet själv alla att vi träffat på personer som verkar ha ungefär samma bakgrund som oss men som beter sig på ett sätt som kan verka helt främmande för oss. Ta till exemepel min senaste segelsemester i Stockholms skärgård. Min familj har en fin liten segelbåt som ger oss tillgång till denna underbara miljö om sommaren. Segling och båtliv skapar en viss sorts gemenskap och ett samförstånd mellan de flesta som möts ute på öarna. Man hjälps åt att lägga till, delar med sig om något behöver lagas, tar hänsyn. På havet är man beroende av vädret på ett helt annat sätt än på land, och man kan heller inte lägga till varsomhelst. Man måste både bottna och ligga vindriktigt. Det kan bli trångt ibland tyvärr, men då håller man god min och hjälps åt.  

När vi i fredags eftermiddag lade till i Braka i närheten av Bullerö, på den klippa som var bäst för västanvinden, så låg det redan en stor motorbåt där. När vi håller på att lägga till säger den sura yacht-ägaren, som stått och stirrat på oss på däck, "det ska in tre båtar till här". Detta är för mig totalt oförståeligt beteende. Okej att man blir lite besviken över att man inte får ha en vik för sig själv, men att tro att man kl 15 en eftermiddag kan hindra en segelbåt att lägga till i närheten av en av de få klippor som har rätt riktning mot rådande vind och dessutom en plats djup nog att inte gå på grund är ofattbart för mig. Vad tror han att vi ska göra, vända om och leta upp en annan ö? Om man verkligen vill ha lite plats för sina kompisar som inte behagat dyka upp än kan man hoppa i land och vänligt hjälpa till med att hitta en bra plats en bit ifrån. Vi talar inte om tågkupéer här, man kan inte boka plats åt sina polare.

Vilket för oss tillbaka till ursprungsfrågan - det märkliga är inte så mycket att folk kan få olika beteenden av att växa upp i olika kulturella miljöer, det fascinerande är att människor inom samma kulturella sfär kan agera på sätt som får dem att framstå som totala utomjordingar för varandra.

Har du råkat på en situation där en människa betett sig helt bakvänt enligt ditt sätt att se på situationen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 kommentarer:

Martin sa...

Min fru är kines. Jag ser en hel del sånt där. Igår skulle vi bära ett hyfsat lätt bord. Hon skanderade då till min häpnad "Ett, två, tre... ÅÅÅ!". Hon hade ingen aning om att det är vad svenskar säger när de skall hjälpas åt att flytta ett supertungt piano en liten kort bit och måste signalera till varandra så att alla lyfter samtidigt. Hon trodde det var allmänt moralstärkande bara.

Och så måste man akta sig för att vara artig mot mamma.

ArchAsa sa...

Underbart! Möjligen har hon sett igenom vår charader för vad den är - det ÄR nog så att man tar i och hojtar mer för att stärka moralen...
:D

Själv fascinerades jag allid av ett viss manligt beteende på utgrävningar, att så fort något fysiskt behövde göras (flytta X, laga Y) så samlades en mindre grupp grabbar runt händelsen trots att de inte gjorde något konstruktivt ö.h.t. Tror det var något djupt emotionellt bejakande att diskutera vattenpumpar i grupp.

Kenneth Ekdahl sa...

Jag misstänker att jag betraktades som avvikande en gång när jag var ute och kanotade i en stor sjö. De enda andra människor jag såg campa var en grupp som var på väg att gå iland precis där jag höll på att sätta upp mitt läger för övernattning, och de blev jätteförvånade när jag bad dem söka upp en annan plats eftersom jag var ute och kanotade för att få vara ensam några dagar. De hade helt enkelt svårt att förstå att någon faktiskt vid något tillfälle kan föredra självvald ensamhet. De accepterade utan problem när jag förklarade och paddlade vidare till ett ställe en bit längre bort som jag berättade för dem om, men var fortfarande mycket konfunderade över hur någon kan vilja vara ensam, speciellt i ren vildmark.

Jag kan passa på att berätta att jag den natten var med om den mest otroliga naturupplevelsen hittills i mitt liv. När jag låg i mitt vindskydd och tittade ut mot den granbevuxna ön utanför speglade sig fullmånen i det nästan spegelblanka vattnet när det prasslade till i buskarna en bit bort när en älg gick ut i vattnet, den simmade sedan mellan mig och ön rakt igenom månstrimman i vattnet, vände sedan och simmade tillbaka och gick upp på samma ställe.

Jag hade ingen kamera då, men det var den händelsen som fick mig att skaffa en kamera och börja fotografera på allvar, en hobby som jag sedan haft mycket glädje av. Men jag är glad över att jag inte hade någon kamera just då eftersom ingen i dag ändå hade trott att ett så perfekt bildmotiv kunde vara äkta.

ArchAsa sa...

Jag har full förståelse för viljan att vara ensam, och just det där med när det är okej att tränga ihop sig och när det bör undvikas är något som kan uppfattas extremt olika av personer. När vi är ute och seglar vill vi inget hellre än att hitta en egen vik, en egen ö - något som tyvärr är extremt ovanligt idag då GPS och automatiserade segelbåtsmonster gör att vilken landkrabba som helst kan sticka ut (mutter mutter).

Problemet är bara att sträckorna, vindförhållanden och vatendjupet gör så att det finns få eller inga möjligheter att hitta alternativ i skärgården iallafall på eftermiddagarna. De flesta vet och förstår detta och gnäller inte över det, lika lite som man gnäller över att ens väska inte kan få ett eget säte på ett fullsatt tåg. Om man kan lägger man sig gärna en bit ifrån hursomhelst.

Skulle vi vara ute och paddla skulle vi knappast behöva uppmaning att inte kliva iland precis där någon annan är om det finns andra platser i närheten och jag skulle liksom du bli lite förvånad över personer som tränger sig på i onödan. Men folk är helt klart olika, vissa tycker samvaron med främlingar är en bonus (galningar!). Intressant just hur olika man kan se på samma situation.

Kenneth Ekdahl sa...

Ja är det trångt är det ju en helt annan fråga, då är man dum ifall man tror att man kan ge sig ut där och tro att man skall få vara ensam. :-)

Men poängen är ju att det finns många som inte ens kan tänka sig att någon människa någonsin kan vilja vara ensam, och säger någon det så är det för att de mår dåligt och behöver tröstas. Jag har t.ex. släktingar som resonerar så vilket gör dem väldigt jobbiga för mig att umgås med.