Gyllene skatter och Hominider från Georgien

Imorgon öppnar Medelhavsmuseet en tillfällig utställning med guldsmycken och konstskatter från Georgien från århundradena före Kristus. För de flesta som ens känner till Georgien så brukar man associera till en lite utbrytar-republik som är i ständiga konflikter med Ryssland. Och som födelseort för Stalin. Den känns avlägsen, inklämd mellan de två karpatiska bergskedjorna i norr och söder och med Svarta Havet i väster. De hellenska grekerna däremot kände landet under namnet Kolkhis och enligt legenden var det där Medea och det gyllene skinnet fanns att finna. Det finns åskilliga antika lämningar i västra Georgien, från gudastatyetter i brons till riktiga teatrar. Om det känns lite konstigt ska man ta en titt på en karta och då inser man snabbt att som så ofta i förhistorien så är det vattnet som förenar, medan land separerar. Svarta Havet var som en nod i nätverken som gick öster, väster, norr och söder.

David Lordkipandize föreläser om de Homo erectus-kranier man hittat vid Dmanisis i Georgien. Naturhistoriska Riksmuseet 20:e november 2009. (Foto: Åsa M. Larsson)

Den som inviger utställningen ikväll är David Lordkipanidze, chef vid Nationalmuseet i Georgien. Jag träffade David för 13 år sedan då jag hade privilegiet att få resa lite i detta helt makalösa land (med makalöst god mat dessutom). Jag var där med en annan osteologistudent och vår osteologilärare för att delta i några veckors volontärgrävning i ett schakt i en medeltida borg vid namn Dmanisi i sydöstra Georgien, nära gränsen till Armenien. Anledningen till att två studenter betalade (okej, fick våra föräldrar att betala) en rejält dyr flygbiljett var inte för att få gräva medeltida skräphögar. Under borgen, under bronsålderslämningar, låg något alldeles fantastiskt. Ett ovanligt välbevarat lager med ben som var över 1,5 miljoner år gammalt. Bland dessa ben hade några år tidigare en hominid-käke hittats, troligtvis från en Homo erectus - fast den såg ovanligt primitiv ut.

Även om kranierna är välbevarade så är de lite deformerade av all tid i jorden, så det är inte helt lätt att avgöra vilka skillnader som är signifikanta gentemot andra hominid-kranier. Roligt nog var en skalle med bevarad underkäke närmast helt utan tänder och tandsocklarna hade växt igen vilket visar att han levde en lång tid efter det att han blev tandlös. Det tyder på ett omhändertagande inom gruppen. (Foto: Åsa M. Larsson)

För att göra en lång och komplex historia kort så fick jag tyvärr gräva ganska lite (fast jag hittade en snygg rovdjurstand från ett stort kattdjur som troligtvis var lejon men jag tänker hävda att det var en sabeltandad tiger i alla fall), och den mesta tiden lades ned på exkursioner och museumbesök (som var fantastikt kul det med, även om det inte är lika kul som att gräva). Åren därpå, när man kom lite längre ned i lagret, hittades skalle efter skalle av en hominid som var mer utvecklad än Homo habilis, men mindre och med lite mindre hjärnkapacitet än de Homo erectus vi är vana vid. Fast erectus är en långlivad och lyckad hominid så det finns stora variationer.

David var under min vistelsetid mest upptagen med att med intensiv diplomati hålla vissa egon från att hamna i total konflikt och skapa en internationell incident. Trevligt nog fick han mer möjlighet därefter att fokusera på dessa fantastiska fynd som numera är de erkänt äldsta Hominidfynden utanför Afrika. Så Naturhistoriska riksmuseet tog tillfället i akt att se till att han höll en presentation av dessa nu på fredagen, när han ändå var i landet. Föredraget var mycket allmänt hållet, och den lilla klunga osteologer som satt där fick väl inte riktigt sitt lystmäte mättat, men det var kul ändå att se bilderna. Fynden är troligtvis mellan 1,8-1,75 miljoner år gamla utifrån dateringar av de vulkaniska lagren som finns både över och under dem. Under denna tid var området en kombination av savann och gles skog med noshörningar, strutsar och allehanda kattdjur (inklusive megantherion - den sabeltandade katten). Och så dessa hominider. Lite stenredskap har hittats i flodbädderna, det rör sig om en tidig variant av Oldowan vilket innebär ganska osofistikerad tillslagning av kärnor för att skapa skärredskap.

Man kan läsa mer om Dmanisi på deras egen hemsida. Som så ofta tar tyvärr diverse politiska och nationalistiska känslor över när det gäller så pass unika fynd. Det är lite smärtsamt att de valt att kalla Dmanisi för "the cradle of the first Europeans". Att det finns diverse förmildrande omständigheter kring detta behov att knyta an till Europa, med tanke på dagens levande konflikter, så vill jag införa ett globalt embargo mot begreppet "vagga". I detta fall är det ungefär så missvisande det bara kan vara dessutom, då det inte finns något som indikerar att den erectus som levde i området under denna tid är den gren som gav upphov till de första Homo sapiens. Tvärtom är det osannolikt med tanke på att det i Afrika finns hominider som är långt mer troliga kandidater. Dmanisi är en för paleoantropologer helt fantastisk plats, och oerhört viktig när vi försöker kartlägga de tvåbenta människoaporna. Det behövs inga gimmicks för att sälja in det.

Kanske är det också en konsekvens av vad David själv påpekade i sin föreläsning, till auditoriets stora munterhet.

"Unfortunately there are more paleoanthropologists than fossils"

Och paleoantropologer behöver mat på bordet och tak över huvudet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, Georgien, hominider, Homo erectus, Dmanisi