tisdag 17 november 2009

Gamla och nya skelett i garderoben

Det har varit åtskilliga diskussioner och debatter och bråk och försök till medling när det handlar om mänskliga kvarlevor i museernas magasin. Å ena sidan finns inget som intresserar och fascinerar oss mer än just mänskliga lämningar när vi vandrar genom museiutställningar. Å andra sidan kan en hel del av dem vara uppgrävda under ganska konstiga eller rent av kriminella omständigheter. Ibland kan insamlingen ha skett lagligt när det begav sig, men ändrade politiska förhållanden har gjort det ohållbart att ha dem kvar.

Sveriges Radio och Svenska Dagbladet skriver idag om de Hawaiianska kranier som återbördas från det Historiska museet. Om någon vecka komemr maoriska skelett återbördas från Etnografiska i Göteborg. På samma gång håller britterna på att återlämna maoriska kvarlevor till representanter från detta folk.

Nu rovgrävdes inte bara skelett utan även artefakter friskt av mer eller mindre peningahungriga och berömmelsesökande individer. En tragisk konsekvens av de oftast slarviga och enkelspåriga grävningarna är att det allra värdefullaste ur arkeologisk synpunkt - kontexten, sammanhanget - gick förlorat. Ur vetenskaplig synvinkel är dessa föremål fråntagna en stor del av det värde de borde ha, även om man får behålla dem.

Att problemet med denna typ av aktivitet inte alls är något i det förgågna kan vilken museintendent, antikvarie och arkeolog som helst upplysa om. Den globala handeln med förhistoriska föremål omsätter mångmiljonbelopp. Längst ned i kedjan finns fattiga och desperata individer som får ihop till sin överlevnad genom att spränga tempel och gräva sig igenom gravfält. Högst upp i kedjan sitter inte sällan extremt rika samlare som skaffar sig renommé, inflytande och lyskraft genom att äga dessa ting. Genom att antingen vända dövörat till eller medvetet bidra till finansieringen ser de till att beröva än fler länder sitt kulturarv samtidigt som de gärna framställer sig som konstens beskyddare.

En extremt oroväckande nyhet har nu sipprat ut från England där ett antal ovärdeliga arameiska böneskålar som funnits i privat samlares ägo men varit utlånade till UCL med största sannolikhet visat sig varit plundrade från Irak. Det är inte det mest oroande: den utredning som visade detta och som klandrade både samlaren och universitetet för i bästa fall kriminell naivitet har belags med juridisk munkavle och allt har sopats under mattan. Men nu börjar allt fler tips läcka ut och Colin Renfrew (en av Europas främsta arkeologer) är en av de som öppet uppmanar Iraks regering att formellt kräva skålarna tillbaka.

förutom det rent etiskt förkastliga så kan man notera att pengarna säljarna fått för föremålen troligen gått till att köpa vapen och understödja allvarliga oroligheter.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

Kenneth Ekdahl sa...

Det borde väl gå att scanna av alla skelettdelar tredimensionellt så att man lätt kan skapa modeller av dem?

Sådana modeller gör man ju lätt numera ifall man har inscannade data, genom att härda lager på lager av pulver.

Sedan bör man nog även fotografera av t.ex. tänder med högre upplösning med stereomikroskop för att kunna studera förslitningsmönster och liknande.

Men poängen är att det vetenskapliga värdet av att behålla originalen är inte längre så stort att det kan motivera att man inte skulle lämna tillbaks dem i de fall då de tagits från gravplatsen under juridiskt och etiskt oklara eller tveksamma former.

Möjligen kan man även vilja ta små prover för isotopanalyser och liknande, men resten kan man ju lämna tillbaka.

ArchAsa sa...

Precis sånt här gör man i många fall men det finns några problem.

För det första kan de som kräver lämningarna åter sätta sig emot all typ av forskning och särskilt åverkan på benen såsom lika moraliskt förkastligt som att behålla dem. Så även om det är acceptabelt för forskarna så hamnar man ändå i koknflikt. Det har redan hänt i flera fall i Sverige.

För det andra gäller repatrieringskrav inte enbart skelett från historiska lämningar som uppenbart undersökts på jurdiskt svaga (eller rent olagliga) grunder. Det gäller även mycket äldre skelett, inklusive förhistoriska sådana. Vilken specifik folkgrupp har "rätt" till dessa enskilda skelett? Kan vi veta etniciteten på alla? Sverige var inte precis totalsegregerat i någon tid, folk bodde och begravdes på samma platser trots att de talade olika språk och hade skilda kulturer. Ska man avgöra etnicitet med DNA? Exakt vilka gener bestämmer ditt folkslag? Vad händer då med den som har föräldrar eller morföräldrar eller ännu mer avlägsna släktingar som tillhörde en annan grupp (vilket knappast är ovanligt)?

Vem har dessutom rätt att kräva tillbaka lämningar? Troliga efterlevande eller t.o.m. en myndighet? Om det finns olika partier med olika åsikter i frågan, vem ska ses som utlsagsgivande? Vissa vill kanske ställa ut föremålen, medan andra vill återbegrava dem. Vem har rätt? Tyvärr är åsiktsskillnader lika vanligt inom alla mänskliga samfund.

klang sa...

hej åsa - jag testar en sak...

Anonym sa...

På tal om skelett: "Researchers from Stony Brook University Medical Center in New York have confirmed that Homo floresiensis is a genuine ancient human species and not a descendant of healthy humans dwarfed by disease. Using statistical analysis on skeletal remains of a well-preserved female specimen, researchers determined the "hobbit" to be a distinct species and not a genetically flawed version of modern humans."

http://www.sciencedaily.com/releases/2009/11/091119101034.htm

Se även: William Jungers and Karen Baab. The geometry of hobbits: Homo floresiensis and human evolution. Significance, Published Online November 19, 2009; Print Issue Date: December 2009

ArchAsa sa...

@anonym: intressant - tack!

@klang.: testing testing