Dag 2 i Blankaholm

Michael Dahlin i förgrunden, Helene Ermerud presenterar Hellerö

I kompakt dimma for jag igår söderut från Stockholm, medan resten av huvudstadsborna försökte ta sig norrut till fjällstationer och Vasalopp. Målet var Blankaholm i Småland där Michael Dahlin sedan ett par år tillbaka anordnar en årlig träff för arkeologer och entusiaster kring ämnet förhistoria längs Ostkusten. Gårdagen inleddes vid lunch och fortsatte efter middagen med trevliga och intressanta presentationer som täckte in samtliga tidsperioder från mellersta mesolitikum till kristnandet i Mälardalen.

Micke inledde med att ifrågasätta den gängse bilden av Tjusts skogsmarker som till sotra delar avbefolkat under äldre järnåldern. Joakim Goldhahn berättade om utgrävningen av den stora skeppsättningen i Lofta, som visade sig vara närmast fyndtom. Något som kan få arkeologer att klura extra mycket på var forntidens folk hade för sig egentligen och vad syftet kan ha varit. Roger Wikell kyfte fram hur myten om Ragnarök och myten om Jesus uppståndelse vävdes samman och växte in i varandra på runstenarnas bildspråk. Han tryckte på att vi måste komma ihåg att dessa stenar inte i första hand handlar om texten, utan om det visuella intrycket.

Helene Ermerud visade bilder från undersökningar av boplatsområdet vid Hellerö, med skärvstensflak och rester av husstrukturer. Ole Stilborg har analyserat gropkeramik och stridsyxekeramik som hittats ihop i en grop i Kalmar, där gropkeramiken var mer än vanligt varierad i godstyp (vilket inte säger lite) och föreslog att de kan utgöra en samling kärl som tillverkats inom minst två olika gropkeramiska grupper. Patrik Gustafsson berättade om ett grönstensbrott i Sörmland som troligen använts redan under mellersta mesolitikum.

Idag fortsätter vi med hällristningar, gropkeramiker på Korsnäs, medeltida gårdar på Öland och mycket mer.

Vetenskap som podcast och bloggar

Resorna tur och retur till Stockholm har varit ganska knäckande för humöret de senaste veckorna - sen efter nyår faktiskt. Men även i vanliga fall kan de tära lite på psyket när man är för trött i hjärnan för att läsa något. Lyssna på musik är trevligt, men slutar ofta med att jag somnar 10 minuter innan vi är framme bara för att vakna frussen och sur. Podcasts är min räddning i tillvaron - sjunka ned i stolen och lyssna på roliga och informativa sändningar med mina favoriter, när det passar mig.

En av de absolut bästa är Guardian Science Podcasts med Alok Jha som har en nästan löjligt behaglig röst. En halvtimmessändning är perfekt för min resa dessutom. Varje vecka kommer en ny, med intressanta inbjudna gäster och aktuella frågor. Denna vecka diskuterades ämnet "vänner" - varför har vi vänner evolutionärt sett, hur behåller vi dem, och hur många vänner kan man ha egentligen? Inbjuden var antropologen Robin Dunbar som skrivit en ganska välkänd bok om skvaller, lopp-plockning och språkets evolution. Andra ämnen som tas upp är om samarbetet mellan vetenskapsjournalister och forskare är för samspelt och huruvida den genetiska studien av Tutankhamon egentligen säger nåt intressant om det förhistoriska Egypten. Veckan innan hade de en jätteintressant podcast om varför människor gör musik egentligen.

Förresten är nu nomineringarna till Research Blogging Awards 2010 officiella nu. Det är vetenskapsbloggar som presenterar och diskuterar forskningspublikationer och artiklar på ett seriöst och givande sätt, fördjupar och breddar den vetenskapliga debatten i allmänhet. 20 kategorier har valts ut, med 5-10 finalister i varje kategori. En del av bloggarna är experter inom sitt fält, en del är lärda och begåvade lekmän. Röstningen öppnar om en vecka, så passa på att kolla in dessa bloggare och deras inlägg för de är verkligen superba exempel på hur bra och viktigt bloggen kan vara som medium för att sprida kunskap om aktuell forskning.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, forskning, bloggar, podcast, populärvetenskap

Datordilemma

Jag behöver hjälp och råd. Min laptop, min älskade Toshiba Portegé som inhandlades begagnad under avhandlingstiden och troget tjänat mig i flera år, börjar blir trött. Mycket trött. Och bete sig allmänt obalanserat. Lite som mig själv med andra ord. Jag kan tyvärr inte byta ut min hjärna eller uppgradera mitt eget arbetsminne, men jag kan och måste göra något åt min bättre hälft - min pc. Frågan är vad jag ska satsa på? 

Jag vet vad jag inte behöver - jag behöver inte en laptop som fyller samma funktioner som en stationär dator. Vi har en arbetshäst hemma i lägenheten och det duger för mig. Jag behöver heller inte ett kraftpaket med supersnabb grafik för avancerade spel eller för att skapa 3D-animationer. Det skulle visserligen vara kul, men jag har varken tid eller energi för sånt just nu. 

Jag vill ha något som är mycket bärbart, ultra-portabelt, max 1,3 kg helst så att jag kan släpa med mig underverket överallt, varsomhelst, närsomhelst. Jag vill ha bra uppkoppling, 3G vore bäst men jag kan övertygas att nöja mig med bluetooth och använda t ex mobilen som 3G-modem. Jag är också lite såld på idén med bra batteritid, så att jag vet att den håller igång även om jag är på resande fot i flera timmar och inte behöver släpa med mig sladden på bibliotek och seminarier. Jag vill också att den ska vara relativt billig, jag har ingen lust att betala obscena summor - tvärtom! Med de specifikationerna lutar det ju åt en Netbook och jag vill gärna ha in tips och rekommendationer på sådana.

Men jag är inte helt övertygad. Notebooks har ju börjat krympa ned i både pris och vikt så att gränsen mot Netbook blir allt mer suddig. Batteritiderna har klart förbättrats, även om de inte är lika imponerande så klart. Fördelen med dessa är att jag får mer än ett internet i snygg förpackning med lite ordbehandling. Jag kan fixa bilder i bildbehandlingsprogram och trixa med powerpoint-presentationer utan att riskera överhettning. Och det kan vara användbart för mig minst sagt. Eftersom jag har en bra smartphone numera kanske behovet av it + pc är riktigt lika stort heller... (who am I kidding!?)

Så vad tycker ni? Netbook eller Notebook och isåfall vilken? Vad ska jag tänka på, vad är onödigt bjäfs, vad är absolut nödvändigt? Finns det nåt läckert som ska släppas under våren som jag bör vänta på, eller finns det bra produkter som just nu faller i pris för att de snart ska ersättas av en ny modell?

Läs även andra bloggares åsikter om dator, netbook, notebook, laptop

Smartare, fast dummare, fast...kolla det där!

Den senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Mycket på jobbet och pressande deadlines i övrigt är normaltillståndet, men kombinerat med kollapsad kollektivtrafik och en rejäl förkylningssmäll så blev det för mycket. Tillbringade helgen i ett töcken och måndagen mestadels sovande. Tänker inte tråka ut er med snyfthistorier om min vardag på pendeln mellan Uppsala-Stockholm, som den senaste månaden kostat mig mer i både arbets- och familjetid än jag vill tänka på. 

I tåget finns hursomhelst SJs egen tidning Kupé som man kan roa sig med när man blir stående i en kvart endast två minuter från perrongen, för femtielfte gången. I senaste (februari)numret hittade jag ännu ett bidrag till min pågående samling av allehanda texter och inslag där beteckningen "stenålder" används, mer eller mindre obefogat. I detta fall gällde det hur vårt moderna leverne överhettar vår "stenåldershjärna". Vi klarar uppenbarligen inte av att fokusera och integrera kunskap på en djupare nivå, i vårt eviga användande av internet, mobiler, twitter, TV-spel etc. 

Artikeln, som naturligtvis bara är menad till att roa en allmän läsekrets och inte informera om något djupsinnigt, lyckas själv vara ett utmärkt exempel på vad den kritiserar. Den hoppar friskt mellan teser och teman. Å ena sidan inleder den med att fråga om vi är på väg att bli dummare eftersom vi hela tiden blir distraherade. Å andra sidan noterar den att IQ stigit konsekvent i befolkningen under 1900-talet. Det senare kallas Flynn-effekten och vad denna stigning beror på är extremt omdebatterat. Till stor del är den en konsekvens av att vi blir mer upplärda i hur vi ska tänka och svara på prov som mäter just denna form av intelligens...

Artikeln vacklar mellan teknologi som hot och teknologi som frälsare. Torkel Klingberg på KI som forskar på kognitiv neurovetenskap lyfter fram att vi blir smartare av vår komplexa verklighet. Medan Micael Dahlén på Handelshögskolan får uttala sig om att Twitter gör oss mindre empatiska. (Han är dessutom intervjuad om konsumenter som entreprenörer i Computer Sweden som jag hittade kvarlämnad på tåget.) Forskning på det här området är ju mycket nytt och jag är extremt tveksam till hur dessa studier utförts och deras resultat. Inte minst är det ofta en risk att man misstar en slumpmässig korrelation för ett orsaksförhållande. Typ: Svenskar äter mycket mjölkprodukter. Svenskar har hög andel självmord. Ergo: Mjölkprodukter gör oss självmordsbenägna. Wired har t ex en artikel ute som starkt försvarar användandet av social media och twitter på arbetsplatsen - det gör oss mer kreativa. 

Men visst, jag ska inte förneka att informationssamhället ofta kan leda till stress och splittring, samtidigt som jag anser att det för med sig mycket gott då vyerna vidgas, kontakter knyts mellan personer som aldrig skulle träffats annars, nyfikenhet belönas. Som alltid när man gläntar på dörren och sänker garden mellan sig själv och omvärlden får man vara beredd på att bli lite mörbultad. Men vi får väl hoppas att det inte slutar lika illa för oss som för Beaker från Mupparna...

Tack till Elwira Kotowska och Nätkoll för detta underbara tips. Ett välbehövligt garv när jag led mig igenom ännu en utdragen tågresa över Märstaslätten. Ibland behövs det lite distraktion i tillvaron...

Läs även andra bloggares åsikter om internet, social media, populärkultur, micael dahlén, pendla

Eldsjälar och Ölands järnålder

Nättidningen Svensk Historia tipsade i veckan om en pågående inspelning av en film om Ölands järnålder och en artikel om detta i Ölandsbladet. Det handlar om att levandegöra denna tidsperiod genom att utgå från de unikt välbevarade lämningarna i Skäftekärr. Projektet har en blygsam budget och har främst fått pengar från stiftelser, men klarar sig genom att samarbeta med Fornverkstan som ställer upp med gratis aktörer och inte minst med sin oersättliga hantverksexpertis. Det har slitit hårt med att tillverka kläder och redskap som används vid inspelningen. Projektledare är Daniel af Wåhlberg som själv har växt upp vid Skedemosse. Det är ett platsnamn som får alla arkeologer att le igenkännande, för här finns en fantastisk våtmark i vilken rika offernedläggelser från järnåldern grävts upp: guld, vapen, djur.

Skäftekärr på norra Öland undersöktes av Jan-Henrik Fallgren som en del av hans avhandlingsarbete. Det innebar att flera årskullar arkeologistudenter vid Uppsala universitet fick det stora privilegiet och nöjet att gräva i denna fantastiska omgivning. Järnåldern är mycket väl representerad på Öland, och det är också på gång nya doktorandprojekt. Artikeln nämner Anne Monicander som forskar vidare på Skedemosse och jag kan tipsa om osteologen Ylva Telldahl som studerar förändringar i tamdjurshållning och tamdjurens hälsa under järnåldern, med utgångspunkt i Eketorp och Skedemosse på Öland, samt Fröjel på Gotland. 

Lokala entusiaster på Öland har fortsatt intressera sig för att levandegöra järnålder och fördjupa kunskaperna om forntida teknik. Det som är väldigt slående är att när tunga officiella instanser med mer eller mindre kommersiellt intresse drar igång projekt så ligger fokus ofta på eliter, guld, konflikter, maktförhållandenn. Men när det är mer gräsrotsförankrade projekt intresserar man sig för dagligt liv, vardagen, livsförhållanden och inte minst konkreta frågor: hur gjorde man sina redskap, hur klarade man vintern, hur hade barnen det? 

Faktum är att det är denna inställning som egentligen har mest gemensamt med arkeologins grundforskning. Båda utgångspunkterna är viktiga så klart, men det är lite ironiskt att detta med vardag, hantverk, ekonomi, familjeförhållanden och livsvillkor så ofta glöms bort eller nedprioriteras på museer och i vetenskapsprogram/medier. Inte sällan med argumentet att det inte är lika intresant som guldet och vapnen. Jag ifrågasätter starkt den tesen. Det är tvärtom detta som levandegör den mystiska forntiden, som ger skuggorna form och detaljer, som ger oss möjlighet att relatera till människorna som levde då. Det är inte annorlunda än vad som gäller i nutid. Det är när vi delar någons vardag som vi både kan finna de gemensamma nämnarna och samtidigt belysa alternativa och annorlunda sätt att vara och leva.

Sportlovstips

Historiska museet inviger ett rum med myter och sagor för barn (och hugade vuxna): "Sagoträdet Yggdrasil". Under invigningshelgen 27-28/2 bjuds det dessutom på dramatiseringar av en del av sagorna. Det pågår en hel del på Historiska under de närmsta veckorna, kolla in hemsidan.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, Öland, Skäftekärr, historiska museet, sportlov, Fornverkstan, vetenskap, populärvetenskap

Tre trevligheter

Lite nytt på arkeologifronten:
Anders Andrén, professor i Stockholm, har fått Jarl Gallén-priset för framstående medeltidsforskning. Det kommer delas ut i september vid Helsingfors universitet.

Tove Hjörungdal har blivit befordrad till professor vid Göteborgs universitet intervjuas i universitetsbloggen Genusflödet där hon berättar lite om sin forskning. Hennes nya projekt berör arkeologers konstruktioner av fångstkulturer och hur man kan göra bilden av de tidiga stenålderssamhällena mer mångfacetterad.

Ludvig Papmehl-Dufay skriver om det finaste fynd han gjort, utifrån en öppen föreläsning han nyligen höll vid Linnéuniversitetets invigning för ett par veckor sedan. Det är varken av ädelmetall eller en imponerande stenkonstruktion om ni nu tror det, utan skelettet av en kalv. Och varför nu det var något att ytvas över får ni veta om ni läser bloggen.

Bronsåldersbåtar, spökskepp och kringlor

Dykare har påträffat ett förhistoriskt vrak utanför den engelska kusten som innehöll guldringar, koppartenar och tenn. Men det är inte det mest fantastiska med det här fyndet, utan det är åldern: 3000 år. Det rör sig om en liten farkost som gått under vid Devon någon gång mellan 1200-900 f.Kr., dvs bronsåldern. Brons är ju en legering av koppar och tenn, och arkeologerna har länge vetat att det förekommit en hel del handel och utbyte av metaller och föremål i Europa vid denna tid och även långt tidigare inom Klockbägarkulturen för 4500 år sedan. Men att hitta rester av en farkost från denna tid och tydliga bevis på hur organiserad denna handel var är ändå helt underbart. På bilden ses ett bronssvärd som också påträffades i vraket. Mycket snarlika svärd fanns även i Sverige vid denna tid.

Det allra mesta vi hittar från förhistorien är rester efter medveten deponering, i gravar såväl som skräphögar. Eller rester av boplatser som kan innehålla generationers amlade och kringrörda lämningar. Att hitta ögonblicksbilder av denna typ, något som bevarats oplanerat och oförutsett, är bland det bästa vi arkeologer vet. Så nära vi kan komma en stillbild. Pressmeddelandet på BBC fokuserar helt på fynden så det framgår inte om de kommer kunna någorlunda rekonstruera farkosten, vilket vore än mer fantastiskt än ädelmetallfynden.

Apropå marinarkeologi meddelades nyligen att Södertörns Högskola instiftar ett marinarkeologiskt forskningsinstitut, MARIS, vilket var en mycket glädjande nyhet. Södertörn har sedan länge haft den enda formella utbildningen i just marinarkeologi och Johan Rönnby kommer att vara chef för det nya institutet som har fått medel från KK-stiftelsen att underöka det 1600-talsvrak som ligger på 130 m djup utanför Gotska Sandön, kallad spökskeppet. En TV-dokumentär kommer göras av det projektet, som innebär testandet av en del ny teknik, och National Geographic är en av medproducenterna. Wow, inte dålig start precis.

...och på temat fornlämningar och start så har Riksantikvarieämbetet formellt lanserat sökportalen Kringla idag, där flera museers och arkivs samlingar, dokument, fotografier och databaser finns samlade i kombination med Google Maps. En helt makalöst bra satsning.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, marinarkeologi, kulturmiljö, kulturarv, museum, bronsålder

En bild är värd 1000 ord, inte 1000 kr

I går deltog jag i en liten impromptu mejldiskussion med flera kollegor, initierad av Michael Dahlin på förekommen anledning. Frågan gällde de problem Michael stött på när han velat publicera sina fotografier på en del fynd i vetenskapliga artiklar, då museerna krävt ersättning för detta. Han är tyvärr inte ensam med att ha upplevt det dilemmat.

Under årens lopp har tonvis med föremål och prylar från vår förhistoria grävts upp. En försvinnande liten andel finns till beskådande i museernas montrar, men den överväldigande majoriteten ligger undangömda för allämnheten i magasin och lagerlokaler. Då och då blossar det upp debatter om det är värt de kostnaderna för att bevara medeltida tegelsten, kilovis med odekorerad järnålderskeramik, högvis med tamdjursben. Anledningen till att det inte slängs är att det behövs i forskningen och det är inte alltid lätt att förutse exakt vad som kan ge intressanta resultat. Museerna har därför som uppgift inte bara att visa och berätta det vi vet, utan också att bevara och tillgängliggöra för forskningen i framtiden.


Foto: Jenny Nyberg SHMM
Historiska Museet har ett ambitiöst och lovvärt projekt att tillgängliggöra foton digitalt, som får spridas i icke-kommersiellt syfte. Här är nederdelen av en liten lerfigurin som ursprungligen haft delvis mänsklig form - möjligen halvt säl/halvt människa. Tillhör gropkeramisk kultur (c. 3300-2400 f.Kr) och hittades på Torslunda, Tierp sn, Uppland. Denna typ av lerfigurin är relativt ovanlig i Sverige, men mycket vanlig på Åland. Många drag i den gropkeramiska kulturen visar på tydliga influenser från Finland-Åland.

För arkeologer, historiker, numismatiker, osteologer, kulturgeografer och konstvetare mm så kan det mest bedrövliga skräp visa sig vara en källa till viktig information, pusselbitar till den bild man vill komma åt. För de flesta av oss som håller på med förhistorien, där få eller inga skriftliga källor finns, är fynden vår absolut viktigaste informationskälla. Att få rota runt i samlingarna, söka sig igenom askar och påsar, är bland det bästa jag vet. Har man riktigt tur hittar man ting som visar något, belyser, förmedlar. Det naturliga i detta fall är att sträcka sig efter kameran och ta en bild, för att i den text man sedan skriver och publicerar ha med föremålen i fråga så att kollegor och intresserad allmänhet själva kan se och bedöma det man utgår ifrån.

Tyvärr tolkar en hel del museer sitt uppdrag som att de är väktare av en helig skatt som inte får visas upp för omvärlden utan ett rejält offer från forskaren ifråga. Pengar kort och gott. Även om man själv tar fotot, även om fyndet inte är känsligt för fotografering, även om publiceringen sker i en vetenskaplig tidskrift utan någon som helst monetär vinning för forskaren så förväntas ofta betalning på flera tusen. För att ha råd med detta söker vi pengar från forskningsstiftelser, pengar som kunde gått till mer forskartid, fler artiklar, men nu istället går till museerna för...ja vad? De har redan betalt för att vårda och bevara föremålen. De har dessutom ett uppdrag att förmedla som forskaren i detta fall gör helt utan ersättning från deras sida.

Att kommersiella förlag bör betala för privilegiet att trycka vackra bilder som gör deras verk åtråvärda är självklart, liksom att användandet av museets fotografer bör kosta. Men att publicera egenhändigt tagan bilder av de föremål som tillhör folket till att börja med i vetenskapliga skrifter i syfte att förmedla kunskap och teorier borde inte bemötas med krav på ersättning. Forskningsmedel är snålt tilltagna till att börja med och museernas samlingar ligger mestadels helt oanvända. Det här är ett onödigt och kontraproduktivt användande av skattemedel. Museerna borde tacka forskare för att de visar hur viktiga och relevanta deras antikvariska verksamhet är - inte straffa dem.

Andra bloggar om: arkeologi. museum, förmedling, forskning, kulturarv

Arkeologjobb på öde ö

Då och då utlyses tjänster som får det att kittla i maggropen. National Trust of Scotland efterlyser en arkeolog som är villig att ta hand om deras Unesco Världsarvsmiljö på de numera övergivna öarna som går under beteckningen S:t Kilda, utanför Skottlands västkust. Det rör sig om en 1-årig position, där ungefär halva tiden kommer vara förlagd till den isolerade men otroligt vackra och fascinerande miljön på S:t Kilda:

The post holder will be required to monitor archaeological remains, undertake practical interventions and supervise volunteers and contractors as necessary; to update the Sites and Monuments Record, produce reports and undertake research; and to liaise with Historic Scotland, part-funders for this post, and other partners and stakeholders in the management and conservation of the World Heritage Site.


Sista ansökningsdagen är den 26:e februari.
Det finns stunder i livet då jag önskar att jag var fri och obunden...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, jobb, drömjobb, Skottland, kulturmiljövård, Unesco, världsarv, Hebriderna

Arkeologins framtid - en kommentar

Martin Rundkvist har tydligen fått uppdrag att skriva en text om arkeologins framtid, vilket kommer dyka upp inom en snar framtid (hoppas jag), men han avslöjar inte var. Han kan dock inte hålla sig från att kasta ut lite krokar på sin blogg om vad han tänker skriva och vilka åsikter han kommer framföra. Kul. Jag kan å min sida inte undvika att hugga på krokarna, både det jag instämmer i och där jag tycker annorlunda. Jag har klippt ut vissa partier av Martins text (kursiverat), men läs gärna hela hans inägg.

I submit, without any pretence to originality, that only such research is archaeology that aims to find out about how people lived in the past through study of material remains. If that is not what you want to do, then there are plenty of other university disciplines with skilled practitioners who will welcome you and judge your work in a competent manner.

Jag instämmer helhjärtat i åsikten att arkeologins kärna, hjärta och ryggrad är de materiella lämningarna, i den bredaste betydelsen. Materialet är inte bara redskap och huslämningar så klart, utan även spår av ekologisk påverkan i pollenanalyser, fosfathalter i jorden som påvisar rumslig organisation, landskapsanalyser som visar mönster i ett makroperspektiv etc, etc. Vi bör vara stolta över detta forskningsmaterial, för ingen annan disciplin har samma breda, djupa och allomfattande angreppssätt på människan och hennes skapade värld. Jag ser visserligen en viktig poäng i att ta ett steg tillbaka ibland och reflektera över filosofiska och teoretiska aspekter, liksom arkeologins egen idé-historia, men dessa måste vara komplement och inte huvudsyftet självt.

Yet we should collaborate even more than we do with specialists in other relevant empirical and historical disciplines. Not just buy data from them, but collaborate and co-author.

Absolut! Arkeologin är i grund och botten en samlingsvetenskap som använder sig av nästintill alla andra discipliner och vetenskaper. Det är oerhört viktigt att arkeologer förstår de forskningsresultat de använder sig av i viss mån, både deras styrkor och deras svagheter. Samtidigt är det minst lika viktiggt att andra forskningsarbeten som berör frågor kring mänsklighetens förhistoria och utveckling får en djupare förståelse för komplexiteten i de frågor som behandlas. Om jag hade en tia för varje naturvetare som tolkar sina objektiva testresultat utifrån en föråldrad, förenklad och högeligen subjektiv idé om människans utveckling så skulle jag kunna strunta i att söka stipendier i resten av mitt liv. Tvärvetenskap när den fungerar är nästan alltid det som producerar de mest banbrytande resultaten.

Archaeology should have a popular/populist slant designed to please tax payers. We should aim to be Time Team without the three-day fieldwork limit. We should study site types that are comprehensible to the layman and preferably do our fieldwork in or near densely populated areas.

Här måste jag protestera. Skulle vi då prioritera enbart de fornlämningar som ligger inom nära anslutning till en tätort? Redan nu är vår förståelse av forntiden extremt subjektiv eftersom de flesta grävningar sker i samband med exploatering, som är just nära tätorter. Norrlands inland troddes vara närmast obebott under större delen av stenåldern tills älvutbyggnaderna visade att det kryllade av jaktlokaler och boplatser och vandringsleder över fjällen. Om syftet är att vi ska lära oss om människan under förhistorien kan vi inte bara utgå från var vi lever idag. Vi kan heller inte bara rikta in oss på platser som vi ”förstår”. Vill vi lära oss något, eller bara bekräfta det vi redan vet? Det ligger på oss som kommunikatörer att göra det vi hittar begripligt och relevant för allmänheten.

We should as far as possible avoid studying anything that is boring. Archaeology is after all not useful to anyone in the sense that food and housing and healthcare is useful. The hallmark of good archaeology, instead, is that it is fun.

Återigen, det handlar om kommunikation, att förmedla vad som är intressant och viktigt. Ibland får man ha tålamod också. Ett usligt litet mesolitiskt jaktläge kan om det växer till 10 stycken och kombineras med samlinglokaler ge oss en fascinerande bild av liv och leverne hos den tidiga befolkningen i Sverige. Fossil åkermark får mig att somna, men uppenbarligen finns det människor bland allmänheten som blir helt gripna av diskussioner kring jordbrukets utveckling under järnåldern. Och det kan sedan kombineras med insikt i gravskick, resor, handelsutbyte etc. Det ligger på oss att visa varför det vi håller på med är intressant. Om materialet verkar tråkigt är det vårt fel, inte tingens.

Jag måste också slå ett slag för grundforskningen. Om fysiker, kemister och biologer bara fick hålla på med det som är roligt, förståeligt och producerar direkta resultat så skulle 99% av upptäckter och uppfinningar aldrig gjorts. Vi måste vara lite förutsättningslösa när vi angriper något okänt, annars hittar vi bara det vi förväntar oss. Problemet för arkeologin idag är i min mening just att det satsas så lite på verklig grundforskning – de materialstudier som Martin efterfrågar inledningsvis. Den som vill söka pengar för sådant får sällan stora utdelningar. Men utan materialkunskap och sammanställningar så blir det bara ytliga och intetsägande tyckanden och det är inte roligt heller i längden.

Academic archaeologists should collaborate much closer with contract archaeologists. Academics might for instance use their research funding to excavate well-preserved sites that a highway project is avoiding, or bits of an interesting site that extend outside the highway corridor.

Absolut. Det är synd och skam att det har blivit en sådan klyfta mellan fältarkeologin och universitetsarkeologin. Tyvärr växer denna klyfta nu när forskarutbildningen blir begränsad till ett fåtal personer.

In my opinion, Swedish academic archaeology needs contract archaeology far more than the latter needs the former.

Nja. Jag tycker nog behovet är lika stort på båda håll. Fältarkeologer är högutbildade och intresserade men får i dagsläget få chanser att hänga med i forskningen och nya resultat. Dessutom är det bedrövligt dåligt med vetenskapligt kritiskt tänkande runt utgrävningstekniker och tafonomi. Exploatörerna tvingar fram billigare och torftigare utgrävningar, som om det var en fråga om att bygga ihop en Ikea-hylla. Vi måste höja statusen på den grävande arkeologin och det gör vi bara om de får ta plats som akademiker. Sen hör det till saken att forskningen inte klarar sig utan utgrävningar och det som hittas där. Och många armstolsarkeologer skulle behöva stifta bekantskap med vilka problem som finns i att se, registrera och tolka det man gräver ut.

We should collaborate more with amateur archaeologists. Their tax money funds public construction works and contract archaeology, which means that arguably they have a right to enjoy the process of archaeology, not just its products. And seen strictly from a selfish perspective, by stimulating popular engagement with archaeology we stand to gain better funding in the long run. Amateurs also offer valuable labour and local knowledge for under-funded research projects.

Så sant som det är sagt. Och jag skulle här vilja sticka ut hakan lite och påstå att de arkeologer som gräver och intresserar sig för fynden ofta har långt bättre kontakt med och respekt för amatörarkeologer än de som sitter på myndigheter och pratar multivokalitet, mångfald och relativism.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, debatt, kulturmiljö, vetenskap

Kommunicera mera

En av mina husgudar är Stephen J Gould, paleontolog och evolutionsbiolog, som avled alltför tidigt i cancer för några år sedan. Han var en ganska kontroversiell person under sin levnad, yvig och debattbenägen, och hans eget bidrag till evolutionsforskningen - teorin om punctuated equilibrium, att evolutionen drivs fram genom relativt abrupta förändringar inom en begränsad population - kanske inte riktigt kommer klara tidens tand. Men det som vann min och många andra människors beundran var hans otroliga populärvetenskapliga produktion, framförallt de många essäer han skrev och samlade i böcker. 

Vad som var speciellt med Gould var att han hade en biologs hjärta men en humanists hjärna. Han älskade att sätta sig in i den historiska bakgrunden, att se människorna bakom vetenskapen, att vrida och vända på detaljer och lyfta fram olika perspektiv på skeenden. Han fann lika stor glädje och passion i sniglars evolution som i baseball eller viktorianska läsvanor. Och han brann för att befästa evolutionsundervisningen som var under attack från religiösa fanatiker i USA, samt att smula sönder och samman rasism som maskerade sig som vetenskap (The Mismeasure of Man). 

En samlingsvolym har nu publicerats där ett antal forskare försöker ge en bild av Goulds många sidor, och samtidigt diskutera både svagheter och styrkor i hans egen forskning En mycket välskriven recension finns att läsa i American Scientist. Det var säkert inte alltid lätt att ha med honom att göra, eller vara hans kollega, men han hade inom sig beundrandsvärda kvaliteter som jag tycker fler forskare borde sträva att efterlikna. Viljan att kommunicera, begäret att förstå, öppenheten för olika discipliner, acceptans av det komplexa och den underbara, smittande glädjen och passionen för vetenskapen. 

Apropå viljan att kommunicera och glädjen som forskare kan finna i de märkligaste saker: Blev via Arkeologiforum uppmärksammad nyligen på en vetenskapsblogg av osteologen Lena Strid, numera verksam i England. I det senaste inlägget beskriver hon bland annat hur det går till när en stor samling djurbens-fanatiker sammanstrålar på det årliga PZG-mötet (Professional Zooarchaeology Group). Där kan man få delta i intressanta seminarier som t ex behandlar hur man skapar sin egen referenssamling ben (oumbärligt) genom att skelettera djurkadaver med hjälp av mer eller mindre kladdiga metoder. Om ni undrar så har jag en mycket blygsam samling, de flesta fynd i skogen av redan rena ben och i några fall donationer från Leif Häggström som har får och tillika en del myrstackar runt knuten (fenomenala skeletterare de där krypen).

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, Stephen J Gould, evolutionsbiologi, paleontologi, populärvetenskap

Vit Vecka i Egypten

Jag är tillbaka. Ber om ursäkt att det inte dök upp ett meddelande här om min förestående frånvaro, jag mejlade in ett inlägg via mobilen vilket har fungerat förut men spöket i maskineriet måste ha skrämt iväg det. Jag har haft en unik och märklig upplevelse. Det kallas visst "semester" och ska vara en vanlig sed i vissa delar av det svenska samhället. Eftersom jag tillbringat de senaste 10 åren som projektanställd/doktorand/småbarnsförälder så har planerad semester som inbegriper resa i kombination med frihet från arbetsuppgifter i form av högar med artiklar och böcker och deadlines varit något närmast mytiskt. 

Eftersom jag hade den enorma turen att få ett jobb (om än vikariat) direkt efter disputationen så bidde det heller ingen vila alls efter den pärsen. Och vinterlovet tillbringades till stor del med att rensa ut mitt gamla arbetsrum och flytta hyllmeter av litteratur till vårt improviserade bibliotek i källaren. Så en veckas semester i Egypten, vid Makadi i närheten av Hurghada, var närmast som en hägring vid horisonten. Vi struntade faktiskt helt i det kulturella (jag besökte Luxor för 10 år sedan när jag hade min senaste utlandssemester) och fokuserade istället på det naturella - korallrevet. Ingen dykning denna gång, eftersom vi hade barn med oss och begränsat med tid, men det fanns ett alldeles underbart korallrev bara 50-70m ut från stranden som vi kunde vada ut till och snorkla vid. Kan redan nu förvarna om att ni kommer utsättas för en hel del foton så fort jag hunnit rensa upp lite bland dem.

Tiden förflöt alltför fort så klart, men samtidigt så var det skönt att bara återvända till en veckas ackumulerade epost och inte två. Det fascinerande var att jag klarade mig nästan helt utan internet-kickar under 8 dagar. Ingen blogg, ingen epost, inget twitter, ingen Facebook, inga forum, inga feeds... Det fanns en opålitlig wifi i lobbyn, men jag fann att det var enklast att gå "cold turkey" direkt och inte sitta och bli frustrerad av långsamma nedladdningar och känna press att kolla eposten. Så det var nog min verkliga semester egentligen. 

Jag hade mobilen och 3G igång sekunderna efter att flygplanet dockat vid gaten i Arlanda... 

Jag lämnar er med denna underbara film av Nina Paley, som har fotograferat och animerat en fenomenal samling statyer och bilder från mänsklighetens historia och förhistoria: All Creative Work Is Derivative

Tack till Mathias Klang som tipsade mig via Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, copyright, konst, semester, internet, konsthistoria