lördag 13 februari 2010

Arkeologins framtid - en kommentar

Martin Rundkvist har tydligen fått uppdrag att skriva en text om arkeologins framtid, vilket kommer dyka upp inom en snar framtid (hoppas jag), men han avslöjar inte var. Han kan dock inte hålla sig från att kasta ut lite krokar på sin blogg om vad han tänker skriva och vilka åsikter han kommer framföra. Kul. Jag kan å min sida inte undvika att hugga på krokarna, både det jag instämmer i och där jag tycker annorlunda. Jag har klippt ut vissa partier av Martins text (kursiverat), men läs gärna hela hans inägg.

I submit, without any pretence to originality, that only such research is archaeology that aims to find out about how people lived in the past through study of material remains. If that is not what you want to do, then there are plenty of other university disciplines with skilled practitioners who will welcome you and judge your work in a competent manner.

Jag instämmer helhjärtat i åsikten att arkeologins kärna, hjärta och ryggrad är de materiella lämningarna, i den bredaste betydelsen. Materialet är inte bara redskap och huslämningar så klart, utan även spår av ekologisk påverkan i pollenanalyser, fosfathalter i jorden som påvisar rumslig organisation, landskapsanalyser som visar mönster i ett makroperspektiv etc, etc. Vi bör vara stolta över detta forskningsmaterial, för ingen annan disciplin har samma breda, djupa och allomfattande angreppssätt på människan och hennes skapade värld. Jag ser visserligen en viktig poäng i att ta ett steg tillbaka ibland och reflektera över filosofiska och teoretiska aspekter, liksom arkeologins egen idé-historia, men dessa måste vara komplement och inte huvudsyftet självt.

Yet we should collaborate even more than we do with specialists in other relevant empirical and historical disciplines. Not just buy data from them, but collaborate and co-author.

Absolut! Arkeologin är i grund och botten en samlingsvetenskap som använder sig av nästintill alla andra discipliner och vetenskaper. Det är oerhört viktigt att arkeologer förstår de forskningsresultat de använder sig av i viss mån, både deras styrkor och deras svagheter. Samtidigt är det minst lika viktiggt att andra forskningsarbeten som berör frågor kring mänsklighetens förhistoria och utveckling får en djupare förståelse för komplexiteten i de frågor som behandlas. Om jag hade en tia för varje naturvetare som tolkar sina objektiva testresultat utifrån en föråldrad, förenklad och högeligen subjektiv idé om människans utveckling så skulle jag kunna strunta i att söka stipendier i resten av mitt liv. Tvärvetenskap när den fungerar är nästan alltid det som producerar de mest banbrytande resultaten.

Archaeology should have a popular/populist slant designed to please tax payers. We should aim to be Time Team without the three-day fieldwork limit. We should study site types that are comprehensible to the layman and preferably do our fieldwork in or near densely populated areas.

Här måste jag protestera. Skulle vi då prioritera enbart de fornlämningar som ligger inom nära anslutning till en tätort? Redan nu är vår förståelse av forntiden extremt subjektiv eftersom de flesta grävningar sker i samband med exploatering, som är just nära tätorter. Norrlands inland troddes vara närmast obebott under större delen av stenåldern tills älvutbyggnaderna visade att det kryllade av jaktlokaler och boplatser och vandringsleder över fjällen. Om syftet är att vi ska lära oss om människan under förhistorien kan vi inte bara utgå från var vi lever idag. Vi kan heller inte bara rikta in oss på platser som vi ”förstår”. Vill vi lära oss något, eller bara bekräfta det vi redan vet? Det ligger på oss som kommunikatörer att göra det vi hittar begripligt och relevant för allmänheten.

We should as far as possible avoid studying anything that is boring. Archaeology is after all not useful to anyone in the sense that food and housing and healthcare is useful. The hallmark of good archaeology, instead, is that it is fun.

Återigen, det handlar om kommunikation, att förmedla vad som är intressant och viktigt. Ibland får man ha tålamod också. Ett usligt litet mesolitiskt jaktläge kan om det växer till 10 stycken och kombineras med samlinglokaler ge oss en fascinerande bild av liv och leverne hos den tidiga befolkningen i Sverige. Fossil åkermark får mig att somna, men uppenbarligen finns det människor bland allmänheten som blir helt gripna av diskussioner kring jordbrukets utveckling under järnåldern. Och det kan sedan kombineras med insikt i gravskick, resor, handelsutbyte etc. Det ligger på oss att visa varför det vi håller på med är intressant. Om materialet verkar tråkigt är det vårt fel, inte tingens.

Jag måste också slå ett slag för grundforskningen. Om fysiker, kemister och biologer bara fick hålla på med det som är roligt, förståeligt och producerar direkta resultat så skulle 99% av upptäckter och uppfinningar aldrig gjorts. Vi måste vara lite förutsättningslösa när vi angriper något okänt, annars hittar vi bara det vi förväntar oss. Problemet för arkeologin idag är i min mening just att det satsas så lite på verklig grundforskning – de materialstudier som Martin efterfrågar inledningsvis. Den som vill söka pengar för sådant får sällan stora utdelningar. Men utan materialkunskap och sammanställningar så blir det bara ytliga och intetsägande tyckanden och det är inte roligt heller i längden.

Academic archaeologists should collaborate much closer with contract archaeologists. Academics might for instance use their research funding to excavate well-preserved sites that a highway project is avoiding, or bits of an interesting site that extend outside the highway corridor.

Absolut. Det är synd och skam att det har blivit en sådan klyfta mellan fältarkeologin och universitetsarkeologin. Tyvärr växer denna klyfta nu när forskarutbildningen blir begränsad till ett fåtal personer.

In my opinion, Swedish academic archaeology needs contract archaeology far more than the latter needs the former.

Nja. Jag tycker nog behovet är lika stort på båda håll. Fältarkeologer är högutbildade och intresserade men får i dagsläget få chanser att hänga med i forskningen och nya resultat. Dessutom är det bedrövligt dåligt med vetenskapligt kritiskt tänkande runt utgrävningstekniker och tafonomi. Exploatörerna tvingar fram billigare och torftigare utgrävningar, som om det var en fråga om att bygga ihop en Ikea-hylla. Vi måste höja statusen på den grävande arkeologin och det gör vi bara om de får ta plats som akademiker. Sen hör det till saken att forskningen inte klarar sig utan utgrävningar och det som hittas där. Och många armstolsarkeologer skulle behöva stifta bekantskap med vilka problem som finns i att se, registrera och tolka det man gräver ut.

We should collaborate more with amateur archaeologists. Their tax money funds public construction works and contract archaeology, which means that arguably they have a right to enjoy the process of archaeology, not just its products. And seen strictly from a selfish perspective, by stimulating popular engagement with archaeology we stand to gain better funding in the long run. Amateurs also offer valuable labour and local knowledge for under-funded research projects.

Så sant som det är sagt. Och jag skulle här vilja sticka ut hakan lite och påstå att de arkeologer som gräver och intresserar sig för fynden ofta har långt bättre kontakt med och respekt för amatörarkeologer än de som sitter på myndigheter och pratar multivokalitet, mångfald och relativism.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Martin sa...

Tack för länk och kommentarer!

liksom arkeologins egen idé-historia

Borde vi inte kunna dra vissa slutsatser av att allmänpraktiserande idéhistoriker struntar i den?

Om syftet är att vi ska lära oss om människan under förhistorien kan vi inte bara utgå från var vi lever idag.

Det blir mest exotism. Norrlands inland är lika främmande för de flesta svenskar som Patagonien eller Tatooine. Danmark, södra Finland och södra Norge ligger mycket närmare Sveriges befolkningscentra. Det är mycket mera värdefullt att vi studerar platser som många har en stark relation till redan innan vi sätter spaden i jorden.

ArchAsa sa...

1. Faktum är att idéhistorikerna i Uppsala just nu håller på med en studie av universitetets historia som specifikt inkluderar den tidiga arkeologin.

Sen anser jag att självkännedom är basen för källkritik. Många begrepp och modeller vi rör oss med skapades på minst sagt skakig grund en gång i tiden och bör omvärderas. Jag lär mig massor genom att läsa gamla Fornvännen t ex ;)

2. Bästa sättet att övervinna exotism är att bli familjär. Ju mer vi lär oss, desto mindre framstår Norrlands invånade som små lurviga nallar :D
Och jag anser bestämt det blir bätttre vetenskap av att inte bara undersöka populistiskt gångbara monument, särskilt inte om syftet är att förstå, inte bara roa. I vilket fall vi kan fokusera helt på Birka och Uppåkra och skita i resten.

Dessutom, för de amatörarkeologer och hembygdsentusiaster som du vill att vi ska arbeta mer med (och jag instämmer) så är det närbygden som är centrum och tätorten som är periferi...

Martin sa...

1. Javisst, det stöder min uppfattning: arkeologins idéhistoria är olämplig som separat forskningsfält. Vad självkännedomen beträffar har arkeologiska doktorsavhandlingar alltid haft en inledande forskningshistorik, och den vill jag verkligen inte bli av med. Arkeologisk idéhistoria är ett medel, inte ett självändamål.

2. Exotism är inte ett bra sätt att skapa varaktigt engagemang. Det finns ju ingen nämnvärd Tutankhamon-fandom-rörelse i Sverige.

Och antag att chansen att en person blir hembygdsintresserad är konstant över riket. Då får du flest hembygdsintresserade per kvadratkilometer i storstäderna.

Anonym sa...

Thanks for sharing this link, but unfortunately it seems to be offline... Does anybody have a mirror or another source? Please answer to my post if you do!

I would appreciate if a staff member here at tingotankar.blogspot.com could post it.

Thanks,
John