onsdag 17 februari 2010

En bild är värd 1000 ord, inte 1000 kr

I går deltog jag i en liten impromptu mejldiskussion med flera kollegor, initierad av Michael Dahlin på förekommen anledning. Frågan gällde de problem Michael stött på när han velat publicera sina fotografier på en del fynd i vetenskapliga artiklar, då museerna krävt ersättning för detta. Han är tyvärr inte ensam med att ha upplevt det dilemmat.

Under årens lopp har tonvis med föremål och prylar från vår förhistoria grävts upp. En försvinnande liten andel finns till beskådande i museernas montrar, men den överväldigande majoriteten ligger undangömda för allämnheten i magasin och lagerlokaler. Då och då blossar det upp debatter om det är värt de kostnaderna för att bevara medeltida tegelsten, kilovis med odekorerad järnålderskeramik, högvis med tamdjursben. Anledningen till att det inte slängs är att det behövs i forskningen och det är inte alltid lätt att förutse exakt vad som kan ge intressanta resultat. Museerna har därför som uppgift inte bara att visa och berätta det vi vet, utan också att bevara och tillgängliggöra för forskningen i framtiden.


Foto: Jenny Nyberg SHMM
Historiska Museet har ett ambitiöst och lovvärt projekt att tillgängliggöra foton digitalt, som får spridas i icke-kommersiellt syfte. Här är nederdelen av en liten lerfigurin som ursprungligen haft delvis mänsklig form - möjligen halvt säl/halvt människa. Tillhör gropkeramisk kultur (c. 3300-2400 f.Kr) och hittades på Torslunda, Tierp sn, Uppland. Denna typ av lerfigurin är relativt ovanlig i Sverige, men mycket vanlig på Åland. Många drag i den gropkeramiska kulturen visar på tydliga influenser från Finland-Åland.

För arkeologer, historiker, numismatiker, osteologer, kulturgeografer och konstvetare mm så kan det mest bedrövliga skräp visa sig vara en källa till viktig information, pusselbitar till den bild man vill komma åt. För de flesta av oss som håller på med förhistorien, där få eller inga skriftliga källor finns, är fynden vår absolut viktigaste informationskälla. Att få rota runt i samlingarna, söka sig igenom askar och påsar, är bland det bästa jag vet. Har man riktigt tur hittar man ting som visar något, belyser, förmedlar. Det naturliga i detta fall är att sträcka sig efter kameran och ta en bild, för att i den text man sedan skriver och publicerar ha med föremålen i fråga så att kollegor och intresserad allmänhet själva kan se och bedöma det man utgår ifrån.

Tyvärr tolkar en hel del museer sitt uppdrag som att de är väktare av en helig skatt som inte får visas upp för omvärlden utan ett rejält offer från forskaren ifråga. Pengar kort och gott. Även om man själv tar fotot, även om fyndet inte är känsligt för fotografering, även om publiceringen sker i en vetenskaplig tidskrift utan någon som helst monetär vinning för forskaren så förväntas ofta betalning på flera tusen. För att ha råd med detta söker vi pengar från forskningsstiftelser, pengar som kunde gått till mer forskartid, fler artiklar, men nu istället går till museerna för...ja vad? De har redan betalt för att vårda och bevara föremålen. De har dessutom ett uppdrag att förmedla som forskaren i detta fall gör helt utan ersättning från deras sida.

Att kommersiella förlag bör betala för privilegiet att trycka vackra bilder som gör deras verk åtråvärda är självklart, liksom att användandet av museets fotografer bör kosta. Men att publicera egenhändigt tagan bilder av de föremål som tillhör folket till att börja med i vetenskapliga skrifter i syfte att förmedla kunskap och teorier borde inte bemötas med krav på ersättning. Forskningsmedel är snålt tilltagna till att börja med och museernas samlingar ligger mestadels helt oanvända. Det här är ett onödigt och kontraproduktivt användande av skattemedel. Museerna borde tacka forskare för att de visar hur viktiga och relevanta deras antikvariska verksamhet är - inte straffa dem.

Andra bloggar om: , , ,

17 kommentarer:

Lars L sa...

Ja, det verkar vara på det viset. Bilder vars framtagande betalats av medborgarna, av föremål som ägs av medborgarna, föremål som förvaltas av personer som avlönas av medborgarna.

Så frågan är: Vem är museerna och museisamlingarna till för? Finns risk för att tappa relevans?

Dessutom: Sannolikt äter administrationskostnaderna upp det mesta av de intäkter som bildförsäljningen drar in. Men det är bara en gissning...

David sa...

Jag tycker inte alls att det ar sa sjalvklart att kommersiella foretag ska betala for bildmaterial. Om vi utgar fran Lars resonemang ovan betalar foretag ocksa skatt for att vi som samhalle ska kunna finansiera museer (och mycket annat). Ocksa for att ordet kommersiellt frammanar bilden av stora multinationella foretag men de flesta foretag ar sma och ofta enmannaforetag. Las t.ex. Hynek Pallas text om en dokumentarfilmare (enmannaforetag) vars storsta kostnader for sin WWII-film var att betala arkiv for tillgang till bildmaterial, http://www.weirdscience.se/?p=7856

Sa jag foredrar Public Domain, CC0 framfor t.ex. CC-NC.

Ulf sa...

Jag hoppas att en eventuell samlad nationell digitaliseringsstrategi lyser igenom frågan om avgifter för föremålsbilder från museer ordentligt och anger en riktning som innebär att museernas digitala resurser (som de själva har upphovsrätt till) blir en digital allmänning. Jag tror också att bilderna tillslut kommer bli tillgängliga även för komersiella tillämpningar, men det kommer att ta tid att nå den insikten och acceptansen.

Fram tills dess kan museerna tydliggöra vad som gäller på ett bättre sätt. Historiska museet tog nyligen beslut om att licensiera samtliga museets föremålsbilder enligt Creative Commons (för icke-kommersiellt bruk). Det är det första steget i en större process kring öppenhet. På samma sätt kommer krav på att bilder på föremål i samlingarna som forskare och studenter fotograferar själva också ska licensieras enligt CC.

Jag hoppas att kunna kommer med mer information om detta lite längre fram.

Martin sa...

Hear, hear!

Och en sidokommentar: det vore tokdyrt att avlöna folk att gallra befintliga museisamlingar, dokumentera uttaget och dumpa lite keramik här och lite tegel där.

ArchAsa sa...

Ibland har jag undrat om vissa museikuratorer likt vissa folk tror att man stjäl någons själ genom att fotografera den, med tanke på den ovillighet de bemöter önskemål om att studera och publicera fynden. På vilket sätt skadar det fynden att bilden av dem trycks eller sprids digitalt...?

SHMs jätteprojekt och den kommande digitala satsningen är därför mina ljusstrålar i detta mentala mörker. Jag klamrar mig fast vid dem likt en skeppsbruten.

Lars L sa...

David: Håller med. Konstiga föreställningar om att allt kommersiellt är problematiskt...Ska bli spännande att se vad som händer med införandet av PSI...

Lars L sa...

Archasa: Jag tror att många institutioner under närmaste åren kommer att omdefiniera sin roll i förhållande till de som vill nyttja samlingarna. Och tillåta egen fotografering av krukskärvorna. Utan betalning... Jag tror inte att centrala direktiv eller central inblandning är vare sig önskvärt eller kan leda framåt. Museerna är helt autonoma. Jag tror att det krävs att en eller fler aktörer agerar och öppnar upp för ett friare nyttjande av (medborgarnas)information. Det kommer att dra med sig flera. De som väljer att krama sin information kommer med tiden att bli mer och mer irrelevanta...

ArchAsa sa...

Lars: Jag är mer cynisk tyvärr. Det är tyvärr alltför vanligt förekommande att de som tar hand om samlingar drabbas av ett sorts gollum-symptom. Kan vara värt ett avhandlingsprojekt för någon hugad psykolog.

Det krävs tydliga policy-beslut ovanifrån för att ändra på gamla strukturer, och det krävs att frågan debatteras ordenligt inom kulturarvssektorn. Föhoppningsvis kommer digitaliseringsprojektet bidra till det.

surikat@telia.com sa...

Archasa: Visst vore det bra för användarna om det kom ett sådant "direktiv". Men jag tror inte att alla skulle gilla det... Museerna i Sverige har olika huvudmän och därigenom olika kontaktytor "uppåt". Så med en dåres envishet tror jag mer på att några aktörer tar steget och att användarna (och på sikt huvudmännen)kommer att sätta press på de institutioner som hellre vill kontrollera mötet mellan samlingar och användaren, än att släppa på kontrollen.

ArchAsa sa...

Surikat: Håller med, det kommer nog behövas en pincettrörelse både snett ovanifrån (från andra enheter) och underifrån (användarna). men jag skulle uppskatta en större medvetenhet på en del museer att de anställda inte äger samlingarna, de förvaltar dem för medborgarna. Såvida det inte rör sig om privata samlingar förstås.

Peter Krantz (opengov.se) sa...

En av grundtankarna med öppen data-initiativ är ju just att den icke-offentliga sektorn (privatpersoner, företag, föreningar) skall kunna tjäna pengar på offentlig data. När du nu har hittat data som ju rimligen inte kan vara problematisk ur det personliga integritetsperspektivet så är det konstigt att ens begränsa till icke-kommersiellt bruk. Ett tips: fråga dem hur mycket pengar de drar in på bildförsäljningen varje år. Be dem redovisa hur stor andel av denna försäljning som går till andra offentligt finansierade organisationer.

Dr M sa...

Det här är ju egentligen samma gamla diskussion som förs om en mängd forskningsresurser: vilken väg ska pengarna slussas? Är det att betrakta som en del av kostnaden för att bedriva själva forskningen, eller är det att betrakta som, i brist på bättre ord, "infrastruktur"? Och i det senare fallet, ska kostnaden för "infrastrukturen" i alla fall betraktas som en del av kostnaden för att bedriva forskning. I grund och botten är det ju så: bedrev vi inte forskning skulle vi inte behöva kontorslokaler, laboratorier, samlingar, och allt annat som vi använder i våra olika forskningsgrenar. Frågan blir egentligen vilka resurser som ska bekostas ur anslag till specifik forskning, och vilka kostnader som istället ska läggas i en mer "allmän budget för att göra forskningsverksamhet möjlig". Kostnad för forskning är det i vilket fall som helst.

Det är inte apriori fel att forskare via sina forskningsmedel betalar för de funktioner de utnyttjar: i det här fallet det explicita ändamålet att fotografera av föremål och publicera dessa fotografier som en del av sina forskningsresultat. Däremot kan man ifrågasätta om det är ett bra sätt att ordna (del)finansiering av dessa resurser. Om man menar att muséerna istället är en infrastruktur kan man hävda att dessa ska bekostas ur andra medel än de specifika forskningsanslagen. (Personligen lutar jag av diverse olika skäl starkt åt denna senare syn, men det innebär inte att den förra inte är fullt legitim.)

Problemet uppstår när filosofin och fördelningen är oklar, när alla menar att medel ska tas någon annanstans ifrån. Det är då vi hamnar i situationen att forskare känner att de tvingas betala för något som redan är finansierat, istället för att använda dessa resurser till något mer specifikt för deras egen forskning.

Som kommentar till David vill jag dock hålla med bloggposten om att det nog trots allt är rimligt att göra skillnad mellan kommersiell och icke-kommersiell användning. Därmed inte sagt att David inte har en poäng gällande företags de facto ofta begränsade resurser.

David sa...

De flesta museiinstitutioner kan inte pa ett transparent satt redovisa att inkomster fran dataforsaljning (ma det vara bilder eller annan form av data) overstiger administrationsutgifterna. Innan de kan gora det bor dataforsaljning betraktas som ett undantag och inte en regel.

Vad galler kommersiellt bruk av data fran offentliga institutioner haller jag helt med Peter. Att ha offentliga data bakom en pay wall for kommersiellt bruk innebar endast att de stora foretegan kan anvanda datat medan de sma inte kan det. Grattis till de stora bokforlagen och producentbolagen och sorry till de sma!!!

Rent ekonomiskt forefaller det mig ocksa statsfinansiellt mycket mera rationellt och langsiktigt att beskatta foretag langt ute pa foradlingskedja istallet for att forsoka dra in pengar i foradlingskedjans borjan.

Till slut leder betalvaggar ofta i slutandan till att den saljande institutionen forlorar sin marknad. SMHI ar ett lysande exempel dar de flesta vadertjanstutvecklare i Sverige forstas valjer att inte kopa SMHI eller bruka SMHI data alls utan anvander Norges sant oppna meteorologiska data (yr.no) istallet.

Pa samma satt kommer Wikimedia, Flickr The Commons, Library of Congress och andra oppna initiativ att stegvis dra undan mattan for institutioner med betalvaggar. En del av mig ser fram emot det...

Rolf sa...

I kulturminneslagens portalpragraf står det "ansvaret för detta delas av alla..." Med andra ord är det vår uppgift att inkludera även näringslivet i kulturarvsarbetet. Och vad vore bättre än att en rad olika företag börjar skapa spännande och inkomstbringande produkter där kulturarvsinformation är en viktig ingrediens. Kanske skulle det leda till en samhällsnytta som skulle ge de offentliga organisationerna en extra skjuts och skapa möjlighet för en kulturell tillväxt som gagnar alla...

Lars L sa...

Vad tror ni: Handlar "informationskramandet" om en rädsla för att någon annan direkt eller indirekt tjänar pengar på informationen? Eller handlar det om nåt annat, som att förlora kontroll, tvingas omdefiniera sin vardag, sin yrkesroll? Vi roddar just nu med dessa frågor på RAÄ och alla funderingar är välkomna!

ArchAsa sa...

Lars: Vette tusan, men det har slagit mig som ganska schizofrent att samma antikvarier som beklagar sig över att ingen använder sig av deras samlingar eller uppskattar deras verksamhet såsom den förtjänar samtidigt kan vara extremt ovilliga att släppa fram forskare, låta dem studera materialet och att ta kort för publicering ska vi bara inte tala om.

Jag tror det är lätt att gå in i försvarsposition, det är enklare att säga nej än ja. Och det kan nog vara så att den som ansvarar för att vårda lämningarna lätt kan bli ganska överbeskyddande. Det ligger i människans natur. Kombinera detta med att en del andra i verksamheten inte verkar anse att föremålen egentligen är bra för något (om de inte är glittriga och utställningsbara) och snarast blir förvånade när någon uttrycker övertygelsen att vi kan lära oss av de materiella lämningarna.

Universiteten har ett ansvar att de tappat kontakten med museerna i stor utsträckning. Bättre samarbete och kommunikation skulle kanske lösa en del av problemen. En öppen diskussion om uppdragets natur hos antikvarierna kanske också kan leda till något.

Pierre sa...

Lars: har själv stött på problemet med att ta bilder i museisamlingar och publicera dem ickekomersiellt i vetenskapliga tidskrifter. Mitt intryck har varit att det "informationskramande" som förekommer på vissa muséer har varit utslag av en slags "museikultur". Det är inte en fråga om huruvida det är rationellt eller kontaproduktivt att omgärda samlingarna med höga murar. Det är något som SKA vara så, det är regler - skrivna eller oskrivna och traditioner. De personer som vaktar mest på museisamlingar har haft sitt jobb länge, de älskar sin arbetsplats och sitt uppdrag. De vårdar samlingarna som de vore deras käraste och den som får vidröra dem ska känna sig priviligerad. För att sammanfatta detta som kanske inte var så väl uttryckt, så tror jag att det är i en mental inställning som åtminstone en ganska betydande del av skon klämmer.