torsdag 11 februari 2010

Kommunicera mera

En av mina husgudar är Stephen J Gould, paleontolog och evolutionsbiolog, som avled alltför tidigt i cancer för några år sedan. Han var en ganska kontroversiell person under sin levnad, yvig och debattbenägen, och hans eget bidrag till evolutionsforskningen - teorin om punctuated equilibrium, att evolutionen drivs fram genom relativt abrupta förändringar inom en begränsad population - kanske inte riktigt kommer klara tidens tand. Men det som vann min och många andra människors beundran var hans otroliga populärvetenskapliga produktion, framförallt de många essäer han skrev och samlade i böcker. 

Vad som var speciellt med Gould var att han hade en biologs hjärta men en humanists hjärna. Han älskade att sätta sig in i den historiska bakgrunden, att se människorna bakom vetenskapen, att vrida och vända på detaljer och lyfta fram olika perspektiv på skeenden. Han fann lika stor glädje och passion i sniglars evolution som i baseball eller viktorianska läsvanor. Och han brann för att befästa evolutionsundervisningen som var under attack från religiösa fanatiker i USA, samt att smula sönder och samman rasism som maskerade sig som vetenskap (The Mismeasure of Man). 

En samlingsvolym har nu publicerats där ett antal forskare försöker ge en bild av Goulds många sidor, och samtidigt diskutera både svagheter och styrkor i hans egen forskning En mycket välskriven recension finns att läsa i American Scientist. Det var säkert inte alltid lätt att ha med honom att göra, eller vara hans kollega, men han hade inom sig beundrandsvärda kvaliteter som jag tycker fler forskare borde sträva att efterlikna. Viljan att kommunicera, begäret att förstå, öppenheten för olika discipliner, acceptans av det komplexa och den underbara, smittande glädjen och passionen för vetenskapen. 

Apropå viljan att kommunicera och glädjen som forskare kan finna i de märkligaste saker: Blev via Arkeologiforum uppmärksammad nyligen på en vetenskapsblogg av osteologen Lena Strid, numera verksam i England. I det senaste inlägget beskriver hon bland annat hur det går till när en stor samling djurbens-fanatiker sammanstrålar på det årliga PZG-mötet (Professional Zooarchaeology Group). Där kan man få delta i intressanta seminarier som t ex behandlar hur man skapar sin egen referenssamling ben (oumbärligt) genom att skelettera djurkadaver med hjälp av mer eller mindre kladdiga metoder. Om ni undrar så har jag en mycket blygsam samling, de flesta fynd i skogen av redan rena ben och i några fall donationer från Leif Häggström som har får och tillika en del myrstackar runt knuten (fenomenala skeletterare de där krypen).


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 kommentarer:

Claes sa...

Kul att du också gillar Gould! En av mina absoluta favoritböcker är Goulds "Den felmätta människan". Kanske det bästa som skrivits om arkeologi/osteologi och politik.

Claes

ossamenta sa...

Kul att du tyckte mitt inlägg var intressant. Det blir förhoppningsvis mera ben-inlägg när jag sitter med material igen, istället för rapportskrivande.

ArchAsa sa...

@Claes - Den felmätta människan borde vara standardlitteratur på gymnasiet. Den gör otroligt viktiga poänger både att förhålla sig kritisk till subjektivt redovisad statistik och som lärobok i rasismens felaktiga argument.

@Ossamenta - avundas dig som har benmaterial att se fram till. Jag får koncentrera mig på pappersprodukter ett bra tag framöver

Henrik Brändén sa...

Tänk att det du skriver om Gould är ungefär samma sak som jag känner inför dig när jag sitter och läser din blogg! Det är så underbart med människor som kliver över diket mellan humaniora och naturvetenskap, som förstår att vi behöver bådadera för att verkligen förstå vad det är vi fått veta, och för att få veta det vi behöver för att förstå ...

ArchAsa sa...

Tack så jättemycket Henrik! Det känns verkligen stort när det kommer beröm från sådant experthåll.