Öl, mjölk och ylle

Tittade in på min gamla institution här i Uppsala igår. Det må vara helg men korridoren på plan 3 är nästan aldrig helt övergiven, även om det numera inte sitter ett halvt dussin desperata doktorander i slutfasen på arbetsrummen. Hittade mycket riktigt Daniel Löwenborg i köket och efter ett stund tittade även Karin Bengtsson in - just like the bad old times... Fick då höra den mycket roliga nyheten att Lotta Hillerdal som disputerade lite innan jul fått en lektorstjänst vid arkeologiska institutionen i Aberdeen. Jättekul och välförtjänt.

Jag hade smitit in på institutionen för att komma åt mina bildfiler som fortfarande ligger på servern och jobba lite på ett föredrag som jag ska hålla på Katrineholms bibliotek på tisdag kväll. Arrangör är Södermanlands hembygdsförbund: Arkeologi i Sörmland. De har haft en liten temaserie runt Vrå-trakten i vår och sambon var bland annat och pratade jordbrukets introduktion i trakten. Tanken är att jag ska knyta ihop säcken med stenålderns slut och prata lite om den sekundära jordbruksrevolutionen som den ofta kallas. Jordbruk är en ganska bred term som kan inbegripa många olika sorters ekonomiska aktiviteter och alla dök inte upp samtidigt. Inledningsvis höll man tamdjur mest som ett behändigt alternativ till jakten: för kött, hudar och ben. Odlingen var också primärt inriktad på att få tag på säd som ett kosttillskott. Ylle, mjölkprodukter och mer avancerad sädeshantering kombinerat med jäsning tog troligtvis ett tag innan det dök upp. Exakt när är fortfarande debatterat, och ofta är ledtrådarna fragmentariska och tolkningarna spekulativa, åtminstone när det gäller den allra tidigaste fasen.

Marcus Persson SHMM

Del av trolig sländtrissa i bränd lera, funnen på Myrstugeberget, Huddinge, Sörmland. Boplatsen har lämningar från senneolitikum och bronsåldern. (Mer info: SHM Samlingarna, Fornsök)

Det som är intressant med Sörmland i detta skede är att det finns ett glapp mellan jordbrukets etablering och den sekundära revolutionen, för under 400-500 år avbryts jordbruksekonomin i trakten. När den sedan verkar etableras för andra gången, i samband med stridsyxekulturen, så finns det vissa indikationer på att detta just förde med sig en hel del nya tekniker i matbehandling. När vi sedan kommer in i senneolitikum så har jordbruket blivit en mycket mer stabil ekonomisk livsstil, och vi kan nu verkligen prata om yllehantverk som en trolig syssla. Under bronsåldern har vi tydliga resultat från DNA-analyser som visar att laktos-tolerans blivit mycket vanligt i befolkningen. Men det är viktigt att komma ihåg att avsaknad av laktostolerans inte är samma sak som att man inte utnyttjar mejeriprodukter - det finns sätt att hantera ko-, får- och getmjölken så att den inte skapar magproblem för människan.

Öl, mjölk och ylle: Den sekundära jordbruksrevolutionen och slutet på stenåldern. Åsa M. Larsson
Offentlig föreläsning i anslutning till Vråfolkets årsmöte. Medlemmar i föreningen gratis entré.
Tid: 2010-03-30 klockan 18:00 - 19:00
Plats: hörsalen, Ängeln
Arrangör: Vråfolket/Arkeolgi i Sörmland
Kontaktuppgifter: Lena Bergman, 0157-44280
Prisuppgift: 50 kr

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, arkeologi i sörmland, katrineholm, stenålder, jordbruket,

Vrak, tandhälsa och vardagsliv

Idag kl 13 disputerar Marcus Hjulhammar på sin avhandling Stockholm från sjösidan. Marinarkeologiska fynd och miljöer. Marcus har egentligen doktorerat vid Södertörns högskola som har Sveriges enda marinarkeologiska inriktning. Eftersom högskolor har rätt att anta doktorander men inte exmainera dem så har Marcus även varit knuten till Stockholms universitet. Det här är något som kommer ändras i och med att den nya autonomipropositionen röstas igenom i vår. I framtiden kan högskolor ansöka om exmineringsrätt inom vissa utvalda forskarämnen och måste inte som tidigare bevis att de har kompetens inom en hel fakultet (humaniora, samhällsvetenskap, medicin etc). Marcus har i avhandlingen gjort en sammanställning av de båtvrak som hittats i Stockholmstrakten - det stora flertalet har faktiskt hittats på land.

Avhandlingsarbetet är också ett försök att knyta samman lämningar i form av
skeppsvrak med historiska beskrivningar av båtlivet i Stockholm, till exempel de
många målningar som beskriver staden från sjösidan. Här har han funnit en
skillnad mellan hur stadens båtliv skildras i det konsthistoriska materialet,
jämfört med vad de arkeologiska lämningarna berättar. En stor del av de vrak som
finns bevarade är småbåtar som användes till transport av avfall och till att
frakta mat och bränsle. Dessa småbåtar hade en central plats i Stockholms båtliv
och stadens utveckling, men de är relativt osynliga i konsten - på målningarna
från 1600-talet ser man i stället mycket handelsskepp och krigsskepp.

Efter disputationen kan man trilla in på ett seminarium med professor Simon Hillson, kl 15 på instituionen för arkeologi, som anordnas av Osteologiska föreningen. Hillson är en av världens ledande experter på tänder ur ett osteologiskt/arkeologiskt perspektiv och han ska prata om Reading life histories from ancient teeth.

Anledningen till att Hillson är i trakten är att han imorgon opponerar på Carola Liebe-Harkorts osteoarkeologiska avhandling:
Oral Disease and Health Patterns. Dental and Cranial Paleopathology of the Early Iron Age Population at Smörkullen in Alvastra, Sweden.
Carola har studerat en stor grupp förhållandevis välbevarade järnåldersgravar från Smörkullen intill Alvastra i Östergötland, och specifikt koncentrerat sig på tänderna och tandhälsan. Hon har jobbat tillsammans med tandläkare vid Tandläkarhögskolan också och gjort åtskilliga analyser.

osteological analyses showed that the material comprised the remains of 65
subadult individuals and 104 adult individuals of both sexes. The dental status
of most of the adult individuals was poor. Calculus, periodontitis, moderate and
severe carious lesions and periapical infections were recorded. (...)

The recording of cranial pathologies disclosed malnutrition and upper
respiratory problems in all age groups in the Smörkullen material. This most
certainly affected their well-being. In some cases the pathology observed was
directly associated with life-threatening conditions. Analyses of combinations
of pathologies suggest that a combination of linear enamel hypoplasias and
cribra orbitalia, mainly observed in those who died before the age of fifteen,
may have been related to a lower probability of survival.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, osteoarkeologi, avhandling, disputation, stockholms universitet, tänder, marinarkeologi, järnålder, hälsa, södertörns högskola

Digital arkeologi och virtuell förmedling

Om ni undrar så finns det ingen arkeolog som inte hört skämtet att deras karriär ligger i ruiner. Om de börjar gråta istället för att skratta om du drar det så beror det nog inte på att de har något att invända mot själva fyndigheten, utan mer på att de tycker att det är för sant. Bara för att vi håller på med väldigt (väldigt) gamla saker så betyder det dock inte att arkeologer inte uppskattar tekniska framsteg. Tvärtom är arkeologi i grunden ett av de mest tvärvetenskapliga ämnen som jag stött på och det finns t.o.m. speciella konferenser och sammanslutningar för de riktigt datortokiga utövarna. De senaste årens utveckling av geografiska program, bildbehandlingsmetoder och databaser har gett oss helt nya möjligheter att registrera, analysera och presentera förhistorska material.

På Lunds Tekniska Högskola finns en enhet som kallas Re-Flex som forskar kring olika former av visualisering. Ett av projekten drivs av Mattias Wallergård och kallas Mobile Visualization Tool for Cultural Heritage:

THE AIM OF THIS project is to investigate how a visualization tool based on
mobile technology can enhance the public's experience of cultural heritage at
archaeological excavation sites. The Uppåkra excavation site, located just
outside Lund, will be used as a case study. The project is a collaboration
between the Department of archaeology and ancient history, RE-FLEX and the
Historical museum of Lund

Den 12:e april anordnar projektet en workshop i Lund kring detta tema. Anmälan är öppen till 6:e april för de som är intresserade av att delta. Jag önskar jag var en av dem, men jag har redan tagit ledigt från mitt jobb ett par dagar veckan innan dess för att åka ner dit och prata stridsyxekultur tillsammans med Kristian Brink. Tyvärr, för det är ofta väldigt givande med just workshops där man får sitta och bolla idéer med varandra. Om nån åker på det får ni gärna mejla och berätta lite om hur det var efteråt - gärna skriva ett gästinlägg på min blogg om ni inte har en egen att vräka ut er på.

Tack till Kai på Pointless Anecdotes för tipset!



Ett litet Youtube-klipp från ett anant projekt i digital arkeologi på gång vid Re-Flex av Nicolò Dell'Unto, som använder MeshLab för att visualisera en arkeologisk utgrävning av ett grottsystem.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, digital, förmedling, virtuell, Reflex, meshlab, lunds tekniska högskola

Funderingar kring den finska genatlasen

I veckan som gick publicerades en blänkare i DN att Finlands molekylmedicinska institut publicerat en kartläggning över genom-typer i landet, baserat på analyser av 40.000 finländare från olika regioner. Det som publicerats är inte hela DNA-koden för dessa tusentals individer, utan vissa genom-markörer som brukar användas när genetiker jämför "distans" mellan olika grupper. DN gav en ganska kortfattad och korrekt beskrvining av resultaten men jag skulle ändå rekommendera för intresserade att de går in på FIMMs hemsida och läser pressmeddelandet som är föredömligt lättfattligt och utan för många brasklappar. I sin nätupplaga länkar DN direkt till detta, något som förjänar en guldstjärna i min bok.

Studien gör en del viktiga poänger som är värda att lyftas fram:
Det finns påtagliga skillnader i genomuppsättning inom den finska befolkningen, som ofta relaterar till geografiskt område. Detta är inte det minsta överraskade, men är ändå något som alltför många populationsgenetiker verkar glömma bort när de jämför förhistoriska skelett med nutida representanter för nationalstaten. Finlands studie av 40.000 individer är närmast unik - många andra projekt att "isolera" genomer och haplo-typer utgår från några hundra individer. Dessa är ofta dessutom utplockade ur ett mindre geografiskt område - t ex Uppland - och förutsätts utan vidare källkritik vara giltigt för hela populationen.

Det ska man komma ihåg när den finska studien jämför med vilka omkringliggande grupper i Europa som man är mest lik. Det är inte nödvändigtvis så att deras jämförelsematerial håller samma höga klass som deras eget.

Samtidigt är jag inte förvånad över att studien visar på ganska liten genetisk överlappning med dagens ungrare, det enda europeiska folk söder om Estland som pratar ett finsk-ugriskt språk idag. Det många arkeologer kommer gilla med det här resultatet är att det återigen visar att språk inte alls kan utläsas utifrån vare sig geografisk närhet eller materiell likhet i många fall. Naturligtvis fanns kopplingen där någon gång, men språk är inte människor och det är definitivt inte krukor och pilspetsar. Framförallt måste vi komma ihåg att ett språk kan representera en historisk händelse men att oerhört mycket händer under årtusendena. Mänsklig kultur kan inte reduceras till biologi.

Vilket är en av anledningarna till att jag blir lite lätt olustig över ett projekt som kallar sig The Finnish Gene Atlas. Syftet ska tydligen vara att studera medicinska problem och egenskaper i befolkningen, men såna här projekt har en tendens att få helt andra konsekvenser...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, Finland, etik, vetenskap, forskning

Människans bästa vän - eller värsta fiende!?

Herreminje - ibland är sanningen så nära att man inte kan se den. De nya rönen om hundens ursprung i Mellanöstern har avslöjat ett explosivt hot mitt i vårt eget samhälle. Vilken diabolisk plan!

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Middle Eastern Dogs
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Health Care reform

Läs även andra bloggares åsikter om humor, video, colbert, hund

Nya rön om hundens domesticering

Ungefär så här såg nog de hundar som fanns i Sverige under stenåldern ut

Hunden är som vi alla vet det djur som människan först tämde (förutom sig själv, men det är en annan historia). När och hur har dock inte varit helt enkelt att avgöra, ben bevaras dåligt över tid och av naturliga skäl skilde sig inte de första av dessa djur nämnvärt från vargarna. För några år sedan kom en studie av mitokondrie DNA som delvis utförts av Peter Savolainen vid KTH, som indikerade att domesticeringen av vargen först skedde i Östasien. Det var ett ganska förvånande besked för arkeologerna, för även om det uppenbarligen finns mycket tidigt jordbruk i Kina så finns de allra äldsta spåren av både jordbruk och tamdjur som får/getter och nötkreatur komma från Mellanöstern. Det är också här man hittat de äldsta säkra benen från tamhund, 12.000 år gamla. Men av naturliga skäl är lämningarna från denna tid extremt få, med stora luckor. Det finns möjligen äldre tamhundsben från Ryssland - vilket i sig inte säger något om var hunden domestocerades eller när.

Nu hur ett amerikanskt forskarteam publicerat resultat som faktiskt pekar på att hunden domesticerades just i Mellanöstern för ungefär 15.000 år sedan. De har samlat in ett mycket stort material av gener från vargar runt hela världen och kombinerat det med analyser av hundar. Det finns visserligen en mycket nära koppling även med östasiatiska vargar, om än inte lika påtaglig och med samma genetiska tidsdjup. Deras tolkning är att de första tamhundarna spreds österut efter hand och att det skedde viss korsbefruktning med de vargflockar som levde där.

New York Times presenterar resultaten idag, som tydligen ska komma i dagens Nature fast i skrivande stund kan jag inte hitta artikeln, den kommer nog online under dagen. Savolainen intervjuas också, trevligt nog, och får lyfta fram ett par kritiska åsikter om studien (inte så stort hundmaterial från södra Kina tydligen), men ett par andra experter uttrycker mer tilltro till resultaten. Ska bli kul att se hur det fortlöper.

Lästips: Aardvarchaeology har en mycket välskriven post om kontroverser mellan etablerade dendrokronologiska forskare och amatörer kring den romerska kronologin (dvs studiet av träringar). Genom att bra bevarat trämaterial inte alltid finns för alla perioder, och eftersom forskarinstituten hemligstämplar sina trä-ringssekvenser så uppstår missförstånd och skepsis och till och med aggression. Ett bra exempel på hur idiotiskt det är när forskning kan vägra publicera grunddata för rent vinstsyfte.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, hund, varg, stenålder, domesticering, dendrokronologi, vetenskap, forskning

Järnåldersgravar i Ultuna

Det är inte många kvällar jag lyckas med konststycket att kolla in lokala nyheterna på TV, så det måste varit ett ingripande av arkeologernas heliga förfäder (Thomsen, Montelius, Jones) som gjorde att jag lyckades slå över till SVT 1 precis när de började sända ett inslag om arkeologi. Där var Markus Säll som med ett brett leende skrapade fram en urngrav från järnåldern - vilket förklarar varför de vilda ryktena på Facebook att han övergivit sin vackra, ljuva stenålder för den silverutsmyckade skökan järnålder. En efter en faller de... (fast jag tror Markus sinnesförvirring är temporär - han är den trogna typen).

Fast om man nu ska svika sina ideal så ska man göra det med fornlämningar som den i Ultuna, som faktiskt råkar ligga alldeles i närheten av mitt hem Ulleråker söder om Uppsala. Idag är Ultuna känt mest genom att Veterinärhögskolan och Sveriges Lantbruksuniversitet ligger här, men namnet visar att detta har varit en viktig plats långt bak i järnåldern. Ull är en gud av vanernas släkt och även om han fallit i popularitet under vikingatid så vittnar de många svenska platser helgade åt honom om att han en gång var mycket viktig. Tuna är också ett mycket viktigt platsnamn som ofta visar sig ha viktiga lämningar från äldre järnålder och namnet förbinds mer ofta med vanagudar som Frej (Frö), Njord (När) och Ull än med Tor och Oden.

SAU har hand om utgrävningarna i Ultuna som sker i samband med att universitetet där expanderar. Ganska passande att ha lantbruksunviersitet på denna mark där storgårdar en gång stod. Förra året hittades fler järnåldersgravar och dessutom ett 25 m långt välbevarat järnåldershus. Helena Hulth är grävledare och berättar mer om undersökningarna i inslaget. Nästan så man inte tycker synd om dem som behöver vara ute och gräva i denna Fimbulvinter...




Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, gravar, ultuna, SAU, utgrävning, Uppsala, SVT Uppland

Stenålder hela lörda'n lång

Det har varit ännu en hysterisk vecka och även om SJ nästan har lyckats leverera fungerande pendeltrafik (ett par inställda tåg, ett par avgångar med knökfulla tåg), så har jag tillbringat kvällarna i ett utmattat, stressat töcken. Ber om ursäkt att bloggen fått stryka på foten en hel del på sista tiden, men så har jag varit otrogen mot er också...

Lördagen spenderades inte i vila och kontemplation, utan på Södertörns högskola tillsammans med sambon. Vi hade blivit inbjudna av Björn Nilsson att delta i ett heldagsseminarium för deras studenter med tema aktuell stenåldersforskning. Kombinerar man min och Fredriks avhandlingar täcker vi in nästan hela neolitikum, så det sågs väl som ett effektivt val att ta oss båda. Arne Sjöström, som är doktorand vid institutionen i Lund, var också inbjuden att prata mesolitkum. Han kom upp från Skåne och inledde dagen med att berätta om sina undersökningar av Rönneholms mosse, en torvmark alldeles intill Ringsjön och Ageröds mosse. Båda de sistnämnda platserna är hushållstermer för arkeologer, där inte bara fantastiska offernedläggelser och boplatser från stenåldern hittats (och andra tider men det struntar vi i just nu). Jag vet nu inte bara lite mer om Rönneholm, utan även om Arne: Som barn var han ihärdig sakleterare, han förvarade sina fynd i hundmatsburkar, gillar naturgodis, är en mycket bra föreläsare och bakar väldigt gott bröd som han bjöd oss och studenterna på till lunchen.

I Rönneholms mosse finns alltså otroligt välbevarade mesolitiska lämningar från tiden då det fortfarande var en vassbeväxt våtmark. Det kompakta torv som sedan bildades har inte bara bevarat organiskt material som trä och ben, utan även "frusit" ögonblick i tiden på ett sätt som närmast liknar Pompeji. Omständigheterna var inte lika dramatiska, men eftersom de små rastplatserna i våtmarken användes sporadiskt hittar arkeologerna stenredskap och av slag nästan precis där de fallit till marken eller lagts åt sidan av människorna själva. Att fånga ögonblick så långt tillbaka i tiden, att hitta lämningar som inte är ett resultat av flera generationers sammanslagna handlingar, det är möjligen det enda som är mer unikt än att hitta över 8000 år gamla täljda träföremål. Just nu är det en kamp mot tiden att hinna undersöka och registrera platserna innan torvtäkten hyvlat av och torkat ut området.

Fredrik följde upp efter lunch med att berätta om lite om Motalas mesolitiska lämningar som han var med och undersökte i höstas och där de snart ska sätta igång igen i vår (om man nu kan kalla denna Fimbulvinter vår...). Det är faktiskt helt makalöst vilka roliga mesolitiska lämningar vi fått i Sverige de senaste årtiondena tack vare undersökningar av våtmarker och under leriga transgressionslager i Skåne och på Västkusten. Nästan så man inte behöver skämmas längre på internationella konferenser när ryssar, tyskar, bulgarer och spanjorer står och skryter om sina häftiga fynd. Sen fortsatte han med neolitikum och jordbrukets introduktion, identitet och hantverk mm. Slutligen, när studenterna låg utslagna på golvet och flämtande bad om nåd, susade jag in med nådastöten och pratade mellanneolitikum i nästan en timme.

Om vi inte med gemensamma krafter avskräckt arkeologistudenterna vid Södertörn från att någonsin specialisera sig på stenåldern då vet jag inte vad som hjälper. Vi körde hem i hagelskurar och solsken, vilket kändes mycket passande.

Kort och gott en mycket trevlig lördag, och stort tack även till Kerstin Cassel och Hans Bolin som hjälpte till med både det praktiska och diskussionen.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, mesolitikum, neolitikum, södertörns högskola, Rönneholms mosse, Skåne

Bestridda ben

Det är inte varje dag man hittar en osteolog som författare till en omfångsrik debattartikel på en av landets stora morgontidningar - kan nog inte påstå mig veta att det hänt någon gång tidigare. Så jag höll nästan på att trilla av stolen i lunchrummet när jag slog upp dagens DN och såg inlägget osteologen Ylva Svenfelt skrivit rörande bedömningen av några brända ben som ska ha varit bevis i ett av mordåtalen mot Thomas Quick. Både roligt och oroligt att se sin egen obskyra yrkesgrupp plötsligt stå i strålkastarljuset.

Ylva kritiserar alltså hårt Per Holcks tidigare bedömning av fyra brända ben. Det finns enligt henne få eller inga säkra bevis för att det rör sig om barnben från människa, och det är minst lika svajigt att säga sig se spår av såg- eller knivblad på benen ifråga. Jag känner inte alls Ylva (enda jag kan googla fram om henne är att hon fått medel från Wallenbergsstiftelsen att undersöka Lovö-material). Jag är heller inte personligen bekant med Holck även om jag såsom osteolog intresserad av brända ben självklart läst delar av hans avhandling, som var på det hela taget bra, gedigen och experimentellt inriktad. Jag har inte heller sett de brända ben som varit bevismaterial, än mindre getts möjlighet att analysera dem själv. Så jag kan omöjligt uttala mig om vem som har mest på fötterna här.

Det sagt - Ylva lyfter fram en del mycket goda poänger och hon har helt rätt i en del saker hon för fram som kritik. Att bedöma ett ben som människa utan att ens kunna avgöra vilket benelement det är, är extremt vanskligt. Det finns visserligen en ofta påtaglig skillnad i spongiosans utseende på just människoben, men det brukar sällan räcka för att säga mer än att man inte kan utesluta att det rör sig om människa, eftersom vissa tamdjur ändå kan ha liknande egenskaper. När det rör sig om kremerade ben blir svårigheten dessutom klart större. Utan tvekan så är erfarenhet alltid en enorm tillgång i osteologin - mina lärare kunde bevisligen identifiera mycket mindre benbitar än mig tack vare lång och hård träning. Men det ska påpekas att det som kan räcka för att utgå från teoretiskt i en diskussion om en förhistoriskt plats inte behöver nå tillnärmelsevis samma beviskravsnivå som i en mordrättegång. Det är något som alla osteologer bör ha i åminne om de tillfrågas att göra en analys.

Jag är inte helt säker på att jag köper alla Ylvas argument, och jag tycker det är delvis lite orättvist att dra in Gejvalls banbrytande pionjärsanalyser av brända ben på 1940-50-talet som ett bevis för att osteologisk metodik skulle vara överväldigande subjektiv. Mycket har hänt sen Gejvall, som vi alla vet var lite väl optimistisk i sina bedömningar (han var ändå en av de första i världen att utveckla analysmetoden). Samtidigt är det makalöst hur mycket av det han gjorde som fortfarande står sig. Det är mest könsanalyserna och en del av åldersanalyserna som fått revideras i efterhand. Att man aldrig ska glömma bort att forskare är subjektiva människor är helt rätt. Och det finns också en del metoder som är mer belagda än andra.

Osteologer kan se makalöst mycket i ett benmaterial, men det beror till stor del på benens bevaringsgrad och vilken information man är ute efter. Osteologer har t ex hjälpt polisen att leta fram och identifiera brända människoben i resterna av nedbrända hus. Men att bedöma fyra extremt dåligt bevarade brända benfragment till en förpubertal människa är svårt nog i ett forskningsmaterial och jag skulle önskat att Holckinsett begränsningen och inte kommit med så absoluta påståenden när det gäller en riktig rättsprocess.

Sen gjorde jag misstaget att skumma igenom kommentarerna till debattinlägget och det brukar sällan göra mig på gott humör. Som ett brev på posten finns där ett flåshurtigt inlägg (från "Anna-Lena") som naturligtvis måste läsa detta som en seger av en modig forskare som "utmanar etablissemanget". Snälla, söta, rara - försök förstå att Illuminati inte styr på universiteten och att alla kan delas upp i Onda och Goda. Forskare kritiserar andra forskare varje dag - det är det som kallas forskning. Holck må vara professor - i Norge - men han är knappast någon med bläckfiskarmar som når in i de svenska bensamlingarna. Ingen har försökt tysta Ylva. Inga elfenbenstorn har störtat för att hon lyft fram vedertagen osteologisk metodik.

P.S. Hatar när jag kommer på bra engelska titlar jag inte kan använda: The Quick and the Dead borde detta inlägg ha hetat, eller The Unlovely Bones, eller Bones of Contention...gah!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, arkeoosteologi, Thomas Quick, osteoarkeologi

Infekterat om Österlens kulturmiljö

Det har ju varit lite stormigt runt Skånekusten denna vecka, ur arkeologisk synvinkel. Att dyka in i ett så här komplext och infekterat ärende i efterhand och utifrån är naturligtvis mycket svårt och det är lätt att göra ont värre. Nu hoppas jag att det inte blev så, för jag tyckte att detta förtjänades lyftas upp till diskussion. Det finns uppenbarligen ett gäng arkeologer nere i Skåne som representerar mycket olika enheter och som känner mycket starkt att något mycket katastrofalt är på väg att inträffa.

En av de som protesterade var Ulrika Wallebom som är ordförande i Österlens fornminnesförening. I deras senaste tidskrift Österlent 2010/1 berättar hon lite mer om bakgrunden till det som nu hänt. Jag fick den skickad till mig som pdf (kan skicka den till de som vill). Det framgår mycket tydligt att området runt de nyupptäckta hällristningarna vid tidigare utgrävningar visat sig ha fler fornlämningar drån just bronsåldern. Dels finns ett till hällristningsområde en bit bort (RAÄ 85), men dessutom boplatslämningar och vid en våtmark deponeringar av urnor och brända yxor. Området som nu ska exploateras för villabygge ligger alltså mittemellan dessa lämningar - att dra slutsatsen att detta rör sig om ett större bronsålderskomplex är knappast en gissning. Trots detta ska inget mer undersökas, hällristningarna har täckts över (bara det!) och de ska bevaras genom en godtyckligt dragen linje runt dem. Inget mer ska grävas ut.

Naturligtvis kan man tycka synd om en exploatör som råkar ut för detta (samtidigt borde en titt på fornminneskartan ha gett länsstyrelsen en vink om vad som kunde hända, kan man tycka). Men det kan inte vara så att en exploatör som vill bygga på en plats som är proppfull av fantastiska lämningar kommer undan sitt ansvar för att det är för dyrt, medan en som bygger på en mindre speciell plats måste betala för det som ska undersökas där. Inget i lagen säger att exploatörer bara behöver undersöka kulturminnen om de har råd. Lika lite som man måste använda asbestfria byggmaterial bara om de har råd med det.

Jag vill bara påpeka slutligen, apropå vad jag noterade om att en av handläggarna på Länsstyrelsen är tjänstledig från Wallins grävfirma. Jag har inte sett några uppgifter på om hon har varit involverad i några beslut eller ej, bara att hon uttalade sig i pressen om fallet. Arkeologsverige är litet och viss incest måste få förekomma, det är bra för alla parter om det finns rörelse i systemet. Problemet är i fall som dessa som är minst sagt kontroversiella - då kanske man borde inse det vettiga för alla inblandade att resa lite vattentäta skott mellan de intresserade parterna. Situationen just nu verkar minst sagt infekterad.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, hällristningar, Skåne, Österlen, Simrishamn, länsstyrelsen, riksantikvarieämbetet, RAÄ

Stormigt runt Österlens kulturmiljö

Ett ganska konstigt kulturmiljöfall från förra året verkar ha blivit än värre, med arkeologer på barrikaderna i lokalpressen. Det hör absolut inte till vanligheten att arkeologer involverar media i dispyter med exploatörer och länsstyrelse, eftersom de vet att det ofta bara straffar dem själva i längden. Länsstyrelsen är både första och högsta instans på samma gång, och att överklaga beslut gör dig inte populär. Det gäller ett fornlämningsområde i Simrishamn som först blev uppmärksammat förra året då det gjordes unika fynd av hällristningar är av Wallins Kulturlandskap och Arkeologi, en privat firma. Vilket var jättekul, men samtidigt märkligt då det framkom att firman försökt hålla information om detta från allmänheten, enligt uppgift av rädsla för att de skulle bli vandaliserade.

För det första är det omöjligt att inte registrera en fornlämning ordentligt, inte minst eftersom intresserade spekulanter har rätt att veta vilka restriktioner som kan finnas vid framtida exploatering. Men för det andra så är risken för vandalisering knappast överhängande. I helgen var jag på symposium i Blankaholm där Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam visade bilder från sitt extremt lyckade inventeringsprojekt längs ostkusten där de hittat, registrerat och målat i flera hundra skålgropar och hällsristningar - många som dessutom hamnade i pressen. De har hållt på med liknande saker i många år utan att uppleva problem.

Kontroversen kring Tommarpsån i Skåne har tydligen fortsatt: Jocke Goldhahn, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, postade en länk på Facebook igår från Ystads Allehanda där flera arkeologer från Riksantikvarieämbetet, Österlens museum och Fornminnesföreningen gått samman för att protestera emot att länsstyrelsen släppt området ifråga utan någon vidare slutundersökning. Rent vetenskapligt är platsen högintressant, och tidsperioden i området skulle verkligen behöva utredas bättre. Från andra platser vet vi att det sgs alltid förekommer andra bronsålderslämningar intill hällristningar, så det finns goda skäl att misstänka att så även är fallet här.

Länsstyrelsens argumentation i det här fallet, såsom den framkommer i pressen i alla fall, gör mig riktigt beklämd. Resonemanget lyder att eftersom det blir för dyrt (vilket är ett indirekt erkännande att det borde ligga massor med häftiga saker i jorden) så kan de inte godkänna undersökning och exploatören får bygga sina hus. Jag är ingen juridisk expert men det förefaller som en helt galen läsning av Fornminneslagen. Vi brukar visserligen måna om mindre exploatörer, typ hemmansägare, när det dyker upp fornlämningar i vägen. Ibland kan RAÄ även gå in med medel för att hjälpa till. Men att låta en kommersiell exploatör förstöra en fornlämning av denna dignitet eftersom det skulle kosta att undersöka den såsom lagen kräver... Det är att vända upp och ned på hela lagtexten. Om det blir för dyrt så beviljas inte bygglov. Eller så försöker man fixa fram forskningspengar som kan täcka upp en del.

Fornlämningarna ägs av svenska folket. Inte av länsstyrelsen eller kommunen. Dessa förvaltar bara dessa och är skyldiga att ta hänsyn till dem när det exploateras. En gammal kulturmiljö kan inte återskapas när den väl är förstörd, den är helt unik och försvinner den är det för alltid. Det är därför lagtexten speciellt månar om dessa platser. Riksantikvarieämbetet har tydligen reagerat och kontaktat länsstyrelsen i Skåne för att få lite mer inblick i hur ärendet hanterats.

Sen är det en sak som sätter verkliga myror i huvudet på mig. Jag sökte runt lite på Ystads Allehanda efter äldre artiklar om fallet och hittade ett par publicerade tidigare i år. I en av dessa uttalar sig Marie Olsson, handläggare på länsstyrelsen ("Släppta ytor är släppta"). På Wallins firma som ansvarat för utgrävningen i området och som verkat villiga att prioritera exploatörens önskningar över fornlämningarna så finns också en Marie Olsson anställd - det står på deras hemsida. Det är ett vanligt namn, så det kanske finns två stycken arkeologer som heter så i Skåne. Om inte - var är hon i så fall anställd, nån måste ha en icke uppdaterad hemsida?
Uppdatering: Marie Olsson är tydligen tjänstledig från Wallins för ett förordnande på länsstyrelsen. Vilket är helt okej och inget ovanligt, men då bör hon väl inte ha något att göra med ärenden som direkt berör hennes egentlige arbetsgivare?

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturmiljö, Österlen, länsstyrelsen, Skåne, Simrishamn, RAÄ, riksantikvarieämbetet, Wallins