Ett ganska konstigt kulturmiljöfall från förra året verkar ha blivit än värre, med arkeologer på barrikaderna i lokalpressen. Det hör absolut inte till vanligheten att arkeologer involverar media i dispyter med exploatörer och länsstyrelse, eftersom de vet att det ofta bara straffar dem själva i längden. Länsstyrelsen är både första och högsta instans på samma gång, och att överklaga beslut gör dig inte populär. Det gäller ett fornlämningsområde i Simrishamn som först blev uppmärksammat förra året då det gjordes unika fynd av hällristningar är av Wallins Kulturlandskap och Arkeologi, en privat firma. Vilket var jättekul, men samtidigt märkligt då det framkom att firman försökt hålla information om detta från allmänheten, enligt uppgift av rädsla för att de skulle bli vandaliserade.
För det första är det omöjligt att inte registrera en fornlämning ordentligt, inte minst eftersom intresserade spekulanter har rätt att veta vilka restriktioner som kan finnas vid framtida exploatering. Men för det andra så är risken för vandalisering knappast överhängande. I helgen var jag på symposium i Blankaholm där Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam visade bilder från sitt extremt lyckade inventeringsprojekt längs ostkusten där de hittat, registrerat och målat i flera hundra skålgropar och hällsristningar - många som dessutom hamnade i pressen. De har hållt på med liknande saker i många år utan att uppleva problem.
Kontroversen kring Tommarpsån i Skåne har tydligen fortsatt: Jocke Goldhahn, professor i arkeologi vid Linnéuniversitetet, postade en länk på Facebook igår från Ystads Allehanda där flera arkeologer från Riksantikvarieämbetet, Österlens museum och Fornminnesföreningen gått samman för att protestera emot att länsstyrelsen släppt området ifråga utan någon vidare slutundersökning. Rent vetenskapligt är platsen högintressant, och tidsperioden i området skulle verkligen behöva utredas bättre. Från andra platser vet vi att det sgs alltid förekommer andra bronsålderslämningar intill hällristningar, så det finns goda skäl att misstänka att så även är fallet här.
Länsstyrelsens argumentation i det här fallet, såsom den framkommer i pressen i alla fall, gör mig riktigt beklämd. Resonemanget lyder att eftersom det blir för dyrt (vilket är ett indirekt erkännande att det borde ligga massor med häftiga saker i jorden) så kan de inte godkänna undersökning och exploatören får bygga sina hus. Jag är ingen juridisk expert men det förefaller som en helt galen läsning av Fornminneslagen. Vi brukar visserligen måna om mindre exploatörer, typ hemmansägare, när det dyker upp fornlämningar i vägen. Ibland kan RAÄ även gå in med medel för att hjälpa till. Men att låta en kommersiell exploatör förstöra en fornlämning av denna dignitet eftersom det skulle kosta att undersöka den såsom lagen kräver... Det är att vända upp och ned på hela lagtexten. Om det blir för dyrt så beviljas inte bygglov. Eller så försöker man fixa fram forskningspengar som kan täcka upp en del.
Fornlämningarna ägs av svenska folket. Inte av länsstyrelsen eller kommunen. Dessa förvaltar bara dessa och är skyldiga att ta hänsyn till dem när det exploateras. En gammal kulturmiljö kan inte återskapas när den väl är förstörd, den är helt unik och försvinner den är det för alltid. Det är därför lagtexten speciellt månar om dessa platser. Riksantikvarieämbetet har tydligen reagerat och kontaktat länsstyrelsen i Skåne för att få lite mer inblick i hur ärendet hanterats.
Sen är det en sak som sätter verkliga myror i huvudet på mig. Jag sökte runt lite på Ystads Allehanda efter äldre artiklar om fallet och hittade ett par publicerade tidigare i år. I en av dessa uttalar sig Marie Olsson, handläggare på länsstyrelsen ("Släppta ytor är släppta"). På Wallins firma som ansvarat för utgrävningen i området och som verkat villiga att prioritera exploatörens önskningar över fornlämningarna så finns också en Marie Olsson anställd - det står på deras hemsida. Det är ett vanligt namn, så det kanske finns två stycken arkeologer som heter så i Skåne. Om inte - var är hon i så fall anställd, nån måste ha en icke uppdaterad hemsida?
Uppdatering: Marie Olsson är tydligen tjänstledig från Wallins för ett förordnande på länsstyrelsen. Vilket är helt okej och inget ovanligt, men då bör hon väl inte ha något att göra med ärenden som direkt berör hennes egentlige arbetsgivare?
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturmiljö, Österlen, länsstyrelsen, Skåne, Simrishamn, RAÄ, riksantikvarieämbetet, Wallins
tisdag 2 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
"Det blir för dyrt att gräva ut lämningen, så det blir ingen... vi menar, det är bara att bygga, varsågoda." Djävla vansinne!
Känns som en riktig soppa. Men den känns igen. Olika delar av landet hanteras olika beroende på dels vilken länsstyrlse som har hand om det hela och dels vilken handläggare som är inblandad.
Att det skulle vara en så stor skillnad mellan östra och västra skåne är väldigt mysko. Rent spontant så tycker väl jag att det vid det här laget borde ligga ett större vetenskapligt och kunskapsmässigt värde i att undersöka vilken fornlämnng som helst på österlen än ytterligare en i västra skåne...
Man måste hålla i minnet att varje dåligt beslut sänker ribban på vad man accepterar.
Sedan är jag nyfiken på om arkeologerna i fråga bör uppge sin arbetsgivare i debatten eller om de agerar i egenskap av privatpersoner. Risken är nu att det hela uppfattas som officiella RAÄ (myndighets) uttalande.
Ja det känns igen på många sätt. Det är som Leif påpekar skrämmande stora skillnader mellan olika landsändar och handläggare. Detta är väl det tydligaste tecknet på att många länsstyrelser inte är kapabla att på ett professionellt sätt handlägga de ärenden som de är satta att göra. Att vara tjänstledig från ett företag och under tiden arbeta på Lst och där handlägga ärenden kring sin egentliga arbetsgivare är skrämmande nära jäv. Vad säger Lst om detta förhållande, det minskar ju onekligen deras trovärdighet som myndighet.
Det är mer än skrämmande nära jäv. Det är jäv, enligt alla vedertagna definitioner, och bör kunna prövas. Frågan är väl då om hon haft någon formell eller reell roll i beslutet.
Leif: I den senaste artikeln, där fyra arkeologer går ut med öppen kritik, så framgår det av de små biografierna i en kolumn att de kommer från UV Syd, Länsmuseet Österlen, Fornminnesföreningen, samt en fristående forskare. Det rör sig alltså inte alls om en ren Ämbets-attack. Lena Alebo, museichefen, vann mitt hjärta för ett par år sen (eller när det var) då hon gick ut och kritiserade RAÄ för de överdrivet populistiska informationsskyltarna vid Ale Stenar.
Nackdelen med att länka ihop sin blogg med Facebbok-profilen är att det ofta blir mer omfattande diskussioner på Facebook än i bloggen.
HEj! förrlåt en amatör som lägger sig i det här, men jag har ett par frågor: Om länsstyrelsen straffar dem som säger sin mening och kritiserar deras beslut, är det då inte ett grundlagsbrott? Yttrandefriheten är stadgad i grundlagen och att en myndighet förbryter sig mot grundlagstadgade demokratiska rättigheter är väl mycket mer skrämmande än en och annan fornlämning som blir överkörd (förlåt, nu kanske jag svor i kyrkan).
för det andra: varför finns det ingen oberoende instans som kan granska länsstyrelsen? Att de är både enda och högsta instans bådar inte heller speciellt gott för demokratin eller? Och om de brister i sin hantering måste väl någon kunna reda ut det?
Hälsningar
Felicia
Det finns en oberoende (nåja) instans som ska granska Länsstyrelserna, nämligen Riksantikvarieämbetet. I vilken utsträckning de gör det kan dock diskuteras. Det saknas, som jag ser det, både en enhetlighet Länsstyrelserna emellan och en ordentlig uppföljning från RAÄ då det gäller uppdragsarkeologisk verksamhet. Länsstyrelserna skulle behöva ett bättre stöd från RAÄ då det gäller hur föreskrifterna för uppdragsarkeologin ska tolkas, inte minst för att förhindra den prisdumping vi ser på en del håll.
Felicia: Naturligtvis får Lst inte straffa någon som protesterar, men om olika enheter konkurrerar om samma uppdrag och det förefaller finnas en godtycklighet i hur dessa uppdrag fördelas, då blir de inblandade nervösa över att göra sig ovänner med uppdragsgivaren. Det blir lätt självcensur.
Som Håkan påpekar så kan RAÄ fungera som en granskare, problemet är bara att ämbetet egentligen inte har vare sig det uppdraget eller det mandatet att fungera som överklagandeenhet, eller regelbunden kvalitetsgranskare. Jämför med Högskoleverket som regelbundet granskar både lärosäten och utbildningar utifrån kvalitet och måluppfyllelse - det sker inte inom kulturmiljövården idag. RAÄ har varit bundet till UV som är en grävande enhet och ofta part i målet, så det har helt enkelt inte varit möjligt.
Om nu UV slutligen skiljs helt från RAÄ skulle det vara bra om ämbetet får utveckla en starkare roll som garant för fornminneslagen. men det kommer isåfall kräva en hel del omprioriteringar och nya rutiner.
Det är snarare så att Uv (tyvärr) är bundet till ämbetet och inte vice versa. Det finns ingenting formellt som hindrar RAÄ att gå in och granska/styra upp verksamheten, så länge Uv inte är direkt inblandad. Den institution som drabbas mest av den nuvarande kopplingen mellan RAÄ och Uv är Uv. RAÄ inte vågar inte, av rädsla att beskyllas för jäv, gå in och granska fall där Uv är direkt inblandade eller har överklagat Länsstyrelsens beslut. Där har de kommunala museerna en stor fördel eftersom de kan få hjälp av kommunjurister etc., medan Uv får klara sig utan hjälp av sin huvudman. Som jag ser det (jag är inte anställd vid UV) finns det flera fall där RAÄ borde gått in och kritiserat eller till och med överklagat Lst beslut - men det kan de inte pga jäv.
"Släppta ytor är släppta"
I det läget tycker jag att det borde vara öppet för alla som vill att metalldetektera i området, i syfte att rädda det som räddas kan. Men det tillåter inte lagen (har ansökt och fått avslag på en annan lokal)! Det är tillåtet att schakta bort allting - men inte att metalldetektera, mäta in och lämna in eventuella metallfynd till staten. Förhistorien "skyddas" in i döden.
Skicka en kommentar