torsdag 18 mars 2010

Nya rön om hundens domesticering

Ungefär så här såg nog de hundar som fanns i Sverige under stenåldern ut

Hunden är som vi alla vet det djur som människan först tämde (förutom sig själv, men det är en annan historia). När och hur har dock inte varit helt enkelt att avgöra, ben bevaras dåligt över tid och av naturliga skäl skilde sig inte de första av dessa djur nämnvärt från vargarna. För några år sedan kom en studie av mitokondrie DNA som delvis utförts av Peter Savolainen vid KTH, som indikerade att domesticeringen av vargen först skedde i Östasien. Det var ett ganska förvånande besked för arkeologerna, för även om det uppenbarligen finns mycket tidigt jordbruk i Kina så finns de allra äldsta spåren av både jordbruk och tamdjur som får/getter och nötkreatur komma från Mellanöstern. Det är också här man hittat de äldsta säkra benen från tamhund, 12.000 år gamla. Men av naturliga skäl är lämningarna från denna tid extremt få, med stora luckor. Det finns möjligen äldre tamhundsben från Ryssland - vilket i sig inte säger något om var hunden domestocerades eller när.

Nu hur ett amerikanskt forskarteam publicerat resultat som faktiskt pekar på att hunden domesticerades just i Mellanöstern för ungefär 15.000 år sedan. De har samlat in ett mycket stort material av gener från vargar runt hela världen och kombinerat det med analyser av hundar. Det finns visserligen en mycket nära koppling även med östasiatiska vargar, om än inte lika påtaglig och med samma genetiska tidsdjup. Deras tolkning är att de första tamhundarna spreds österut efter hand och att det skedde viss korsbefruktning med de vargflockar som levde där.

New York Times presenterar resultaten idag, som tydligen ska komma i dagens Nature fast i skrivande stund kan jag inte hitta artikeln, den kommer nog online under dagen. Savolainen intervjuas också, trevligt nog, och får lyfta fram ett par kritiska åsikter om studien (inte så stort hundmaterial från södra Kina tydligen), men ett par andra experter uttrycker mer tilltro till resultaten. Ska bli kul att se hur det fortlöper.

Lästips: Aardvarchaeology har en mycket välskriven post om kontroverser mellan etablerade dendrokronologiska forskare och amatörer kring den romerska kronologin (dvs studiet av träringar). Genom att bra bevarat trämaterial inte alltid finns för alla perioder, och eftersom forskarinstituten hemligstämplar sina trä-ringssekvenser så uppstår missförstånd och skepsis och till och med aggression. Ett bra exempel på hur idiotiskt det är när forskning kan vägra publicera grunddata för rent vinstsyfte.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

12 kommentarer:

Michno sa...

Hej!
Jag blir lite nyfiken på bildtexten. Varför tror du att hundar såg ut så på stenåldern?

ArchAsa sa...

Ja vi vet ju inte exakt, men de ben vi har från mesolitikum och neolitikum visar på halvstora djur, motsvarande i storlek till de spetshundar som förekommer i det cirkumpolära området sedan mycket länge. De har också ganska kompakt kroppsbyggnad med relativt korta ben och varglika drag på kraniet, precis som dessa.

Spetshundarna har kvar en hel del vargdrag och är bra jakthundar, så de motsvarar nog relativt väl de hundar som fanns på stenåldern. Sen är det klart att de inte var identiska, men det är en "begåvad gissning". de såg inte ut som pekineser i alla fall, och inte heller som grand danois...

Å andra sidan finns det avbildningar från Mellanöstern av mastiff-liknande hundar, med dessa bilder är flera tusen år yngre.

Måns Sjöberg sa...

En osteolog vid namn Benecke har jämfört vargar med några moderna hundraser och säger att mesolitiska hundar i södra Östersjöområdet var ungefär lika slanka som storpudlar idag. Huvudformen var däremot varglik. Jag skulle gissa att laikorna ligger nära.

Måns Sjöberg sa...

Förresten börjar jag bli skeptisk till såna här studier som baserar sig på nutida dna. Det är säkert lika förvillande på hundar som på människor. Men visst är det intressant läsning!

ArchAsa sa...

Pia Bennike vet vadom hon talar. Sen har Janne Storå tittat på en del mellaneolitiska hundar och de verkar vara aningen mindre än de mesolitiska, men urvalet från båda perioderna är så klart magert. Jag hittade ben från en komplett vuxen hund i en av brandgravarna på Bollbacken. Kremerade ben krymper en del (mellan 5-15% i vanliga fall) men även med det i beräkningen var hunden påtagligt liten.

Du har definitivt rätt i att man ska ta dessa studier av modernt DNA med en hel del källkritik. En av de första pilotstudierna på just skandinaviska hundar underskattade grovt hur mycket moderna hundraser hårdavlats bara under de senaste 200 åren, och hur många hundar som då importerades till Norden. Det betydde att det helt enkelt inte gick att utifrån dagens population säga något om förhistoriska populationer. Medeltida hundar hade mycket mer gemensamt genetiskt med stenåldershundarna än med de moderna hundarna.

Návdi sa...

Bures !

Stenålderns hundar här på trakten såg nog snarast ut så här:
http://lapphund.se/lih07.htm

eller så här:
http://peninkulmilla.wordpress.com/2010/02/02/saami-beana-alkusuomalaiset-ja-koira-osa-i/

http://www.nastapimun.com/Lapph_historia.htm

Att sedan finnar och svenskar har lagt beslag på Sámi beana (den samiska hunden) och kallar den
"finsk lapphund" och "svensk lapphund" är en annan historia....

Návdi sa...

PS.
Ser att Du har funnit Din gråhund här:
http://www.zookoll.se/dp_artarkiv.php?go=info&id=136&site=2

Här står också att läsa:
"Hunden är Norges nationalhund och har funnits i Skandinavien i minst
5 000 år."

ArchAsa sa...

Hej Návdi - jag hittade bilden på wikipedia commons - om du klickar på bilden kommer du dit. Den är licensierad under Creative Commons så man får dela den. Följande infor följer med:
"Norvin Son of Storm owned by Nichola Herron. Photo by sannse at the City of Birmingham Championship Dog Show, 29th August 2003. Photo by Sannse"

Hunden har funnits i Skandinavien sedan de första bosättarna troligtvis - den är iallafall närvarande under mesolitikum för över 8000 år sedan, då de till och med kan få sina egna gravar ibland.

Eftersom ben tyvärr bevaras så dåligt i Norrland har vi svårt att avgöra exakt hur hundarna såg ut. Så det blir som sagt en gissning.

Martin sa...

Tack för länk och vänliga ord!

Návdi sa...

Bures ain !

Att "den första hunden" skulle ha uppstått på ett enda ställe på jorden låter ju helt otroligt.
De "första hundarna" var domesticerade vargar - och vargar fanns det gott om över stora områden.

Citat från:
www.helsinki.fi/hum/sugl/henkilokunta/julkaisut/Susi&KoiraSgr.pdf

"Mitochondrial DNA control region sequences of dogs and wolves show considerable diversity and support the hypothesis that wolves were the ancestors of dogs. As Mesolithic sites around the world indicate, the dog was the first domestic animal. The
origins of domestic dogs go back more than 100,000 years before the present, but there are episodes of admixture and genetic exchange between wolves and dogs. The genetic diversity of dogs may have been enhanced by occasional interbreeding with wild wolf populations. Conceivably, it is assumed that the first domestication of
wolves was not an isolated event, but rather a common practice of humans. (Vila & al.
1997, Savolainen & al. 2002.)

ArchAsa sa...

Bures. En sak man bör ha i minne är att det är en stor skillnad mellan tämjda djur och domesticerade djur. En person kan ha en tam varg som växt upp från valpstadiet med människor, men det är inte ett domesticerat djur. För att lyckas med det krävs många generationers medveten avling av valda drag.

Genetiska studier på andra tamdjur visar att de i huvudsak domesticerats vid ett tillfälle eftersom det är enklast att byta till sig bra boskap än att börja från scratch själv. Sen har man visserligen korsavlat dessa med vilda populationer för att utöka genpoolen.

Det är för tidigt än att säga nåt om hunden domesticerats vid flera platser - det kan ha skett, men inget pekar starkt på det ännu.

ArchAsa sa...

Som sagt också, Savolainens studie från 2002 gav viktiga resultat med det är en tidig studie som delvis motbevisats eller i alla fall problematiserats sedan dess. Genetiska studier av det här slaget är fortfarande i sin barndom och 7 år är en evighet.