Vetenskapsblogg-skolan Del 2

• Del 1

Dags för del två i min lilla serie om att vetenskapsblogga. Jag hade egentligen tänkt skriva om vad en blogg inte är, men jag tror jag måste inleda med en viktigare fråga:

Vem pratar du med egentligen?
Precis som i alla former av skrivande så är det absolut nödvändigt att reflektera över vem du tror att du vänder sig till, vill nå fram till. Är det andra forskare inom ditt eget och närliggande gebit? Forskare, studenter och akademiker över lag? Är det en välutbildad och redan intresserad allmänhet? De oinvigda och rent av okunniga? Vem är det du ser när du sluter ögonen?

Beroende på ditt svar så måste du fundera över ämnesval, upplägg, ton och språkbruk. Fikonspråk är akademikerns allra vanligaste sjuka och den är oerhört svår att hitta botemedel emot. Vi tillbringar åratal med att lära oss rätt jargong, termer och ledord. Dessa är utmärkta att använda om vi bara vänder oss till våra kollegor, de fungerar som broar och genvägar. Men sannolikheten att du kan enbart vända dig till denna lilla grupp i en blogg är inte så stor. Det betyder inte att du måste använda ett simpelt språk eller enbart lättköpta ämnen. Folk i allmänhet är inte dumma och de som söker sig till vetenskapsbloggar är ofta både pålästa och intresserade. Men att slipa bort de mest långrandiga utläggen och specialiserade termerna är nog det som är mest utmanande för de flesta akademiker i början. Å andra sidan är bloggen ett fenomenalt bra övningsverktyg i just detta.

Du behöver inte välja bara en typ av publik. Jag har velat mellan att rikta denna blogg åt mina kollegor ute i landet, respektive rikta den till en arkeologiskt intresserad allmänhet. I slutändan har det blivit lite av båda. Men jag vet ofta vilka specifika inlägg som riktas främst till den ena gruppen och vilka som riktas främst till den andra. En hel del fungerar säkert för båda. Du behöver inte vara slavisk - bara medveten.

Språka på engelska?
Val av språk är intimt förknippat med val av publik. Att välja mellan att blogga på svenska eller engelska är mycket svårt när det gäller just vetenskapsbloggar - båda har sina fördelar och nackdelar. Engelskan ger dig en bredare publik och ett större nätverk. Men du har också en större konkurrens och du måste ofta hålla dig mer generell och mindre lokal. Om man som t ex Johan Normark har en forskning med anknytning till andra länder är det bara vettigt att välja engelska. Magnus Reuterdahl å sin sida har en visserligen en lokal prägel, men når en större krets genom att skriva på engelska. Jag föredrog dock svenskan, främst för att det jag ofta fann att jag ville göra var att kommentera nyheter i svensk press och media, samt svensk arkeologi. Det finns stunder då det bakbinder mig, men på det hela taget är detta det val jag känner ger mig mest i nuläget.

Så frågan är om du vill vara en liten fisk i en stor och näringsrik sjö, eller en relativt större fisk i en liten och mer begränsande damm, men med mindre avstånd mellan dig och läsaren. Igen, det beror på vilken läsarkrets du hade tänkt dig, och vilka frågor som intresserar dig i första hand. Men det handlar inte bara om vem du vill prata till, det handlar minst lika mycket om vem du vill ska prata med dig.

Nästa gång går vi in på detta att en blogg är en inbjudan till samtal, inte ett publiceringsverktyg.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsblogg, blogga, bloggskola

En övergångsrit i universitetets regi

Idag, om några timmar ska jag promoveras. En halvgammal/halvmodern övergångsrit på disputerade doktorer - men till skillnad från disputationen helt frivillig. Promovering sker en gång per termin och inkluderar doktorer från samtliga fakultet. Jag har valt att göra detta dels som ett slags avslut, dels som en rolig grej tillsammans med mina kollegor. Det faller sig så att denna vårpromovering kommer arkeologiska institutionen totaldominera Historisk-Filosofiska fakultetens promovendi: 8 av 13. Bara tre disputerade denna termin dock, vi är fyra från förra terminen samt min gamla rumskompis Anna som disputerade förra våren och nu kände att stunden var kommen. Roligt nog är samtliga fyra avdelningar representerade: nordisk arkeologi, afrikansk & jämförande, antiken, samt egyptologi. Det lär nog inte hända igen i min livstid.

Kvällen innan promoveringen hålls en grundlig repetition och genomgång i Universitetshusets aula. Här är några bilder från det.

Hela arkeologgänget, från höger till vänster: Thomas Eriksson, Anna Karlström, Lotta Hillerdal, C-G Ojala, Åsa Strandberg, Daniel Löwenborg, Henrik Berg.


Aulan var full av doktorer som skulle promoveras, men även blivande jubeldoktorer - dvs de som promoverats för 50 år sedan.

Akademiintendent Per Ström gick igenom hela processen med hjälp av marsalkarna och lyckades även locka till en del skratt. Promoverade får doktorshatt - förutom de inom Hist-Fil som får lagerkrans. Vilket är mycket snyggare i min mening. Jubeldoktorer inom Hist-Fil får förgylld lagerkrans dessutom.

Den nypromoverade bugar inför rektor Anders Hallberg, som symboliserar universitetet. Per håller i låne-hatten som är lite för liten så att den inte trillar av

Likt ett härtåg har varje del planerats i detalj, liksom sittplatser och rörelsescheman.

Här ska vi sitta om några timmar

Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala universitet, promovering, doktorspromotion

Digitala dalar och höjder i veckan

Fjärran svunnen är den tid i det förra årtusendet då jag satt och svor framför ett knattrande och pipande modem medan Alta Vista tog 5 minuter på sig att leta upp en radda totalt meningslösa och bedrövligt fula hemsidor. Internet - vicken jäkla hajp! Föga anade jag då att det var början på en passionerad kärleksaffär. Men helt förblindad av kärlek är jag inte. Jag vet att även solen har sina fläckar och att det inte finns något gott som inte också för något ont med sig i de allra flesta fall. Eller om inte ont så i alla fall komplikationer...

Något som jag blev påmind om i måndags så jag fick ett meddelande på Academia.edu från en irländsk arkeolog. Academia är tänkt att kunna bli en sorts Facebook för akademiker och forskare. Istället för att lista favoritfilmer och -rörelser så listar man intresseområden och laddar upp publikationer. Det är lite som Twitter i den mån att användarna inte blir "vänner", de blir "följare". I nyhetsflödet kan jag se vad de jag följer gör, vad de läst, vad de publicerat. Jag följer så gott som alla som följer mig, men då jag under det förra året var i självpåtagen isolering från nya intryck i mitt avhandlingsskrivande och därefter alltför upptagen med mitt nya jobb har jag inte varit särskilt aktiv förrän på sistone. I förra veckan laddade jag alltså upp min nya artikel från Uniting Sea II och det var av den anledningen jag blev kontaktad av irländaren som jag tydligen följer.

Han är delförfattare till en artikel som ska skickas in till en internationell tidskrift och som har samma huvudtitel. Ett utkast till denna tydligen legat ute på Academia ett bra tag. Jag fick en artig men ändock fråga hur det kunde komma sig att jag nu publicerat en artikel med samma titel. Till saken hör att titeln är ett gammalt talesätt: "More than Meets the Eye".
Min emotionella reaktion på hans fråga var ganska stark, det kändes verkligen som om jag hade blivit anklagad för att på något vis ha begått en vetenskapligt ohederlig handling, vilket är ganska skakande. Jag visste ju att detta inte var fallet. Jag hade dokumentvarianter av den här artikeln i min dator daterade till 2007. Jag hade aldrig sett hans eget utkast till artikel.

Vi skickade ett par meddelande fram och åter. Han var mycket vänlig, mest lite skakad själv. När jag påpekade att en enkel sökning på Google Scholar visar hundratals artiklar med samma huvudrubrik så började han inse att det hela var ett olyckligt sammanträffande. Den här händelsen har nog ett antal orsaker. Det allra viktigaste är nog att det finns fler och fler verksamma forskare och att dessa publicerar allt fler texter. Men till det kommer nätet. För 10-15 år sedan skulle en artikel som min, om ett stenåldersperiod i en liten region i Sverige publicerad i en konferensvolym, knappast ha kommit andra än de mest specialintresserade till kännedom (knappt ens de). Idag är vi länkade över länder och informationen susar fram till våra skärmar på sekunden. Inte heller skulle jag ha kunnat potentiellt se hans artikelutkast.

Jag är fortfarande lite skakad över situationen, över att helt plötsligt ha ställts mot väggen och känt mig föranledd att finna bevis för mina förehavanden. Jga är glad att han åtminstone tog upp frågan med mig öppet - hade någon annan kunnat reagera med att istället sprida insinuanta rykten om min bristande moral?

Jag vill inte avsluta det här inlägget i moll dock. Min grundnot är dur. I förra veckan lanserade RAÄ en ny mobil-applikation för smartphones med Android-plattform: Kringla Mobil. Den imponerande databas över fornlämningar och kulturminnen finns nu tillgängligt i din mobil. Den är i beta-stadiet, så användare får gärna komma med synpunkter och råd till utvecklarna på forumet. Jag har inte riktigt hunnit göra mer än lattja runt lite, men Martin Rundkvist har bloggat om lite första intryck. Kringla är ett samsök-system utvecklat med hjälp av flera museers digitaliserade samlingar. Apropå det så har Historiska Museet nu fått en ny blogg som kommer ta upp arbetet med digitaliseringarna vid SHMM: Digitala Museer. Där finns mycket intressant att läsa om utmaningarna med kulturarv och digitalisering.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, android, RAÄ, Kringla, digitalisering, kulturarv, Historiska Museet

Etik och genetik och de dödas ben

Som arkeolog möter man ibland människor som förfäras över ens valda yrke. De går förbi en grävning och ser hur vi plockar och petar med de dödas ben, öppnar deras gravar, stoppar deras gravgåvor i små plastpåsar och sorterar in dem i prydliga rader. Jag kan förstå den reaktionen när jag möter den, även om det i de allra flesta fall rör sig om grävningar på platser som ska bebyggas med vägar och köpcentra, där lämningarna annars skulle ha blivit nedmalda i byggmassorna. Som osteolog är frågan dubbelt aktuell dessutom. De flesta reagerar dock inte alls negativt, tidsdjupet och anonymiteten, kombinerat med den ganska pragmatiska inställning vår kultur har till döden innebär att de mer delar vår fascination och nyfikenhet.

För arkeologer och i synnerhet för osteologer är de dödas lämningar paradoxalt nog det mest levande vi kan hitta. Varje skelett bär på individuella drag och personliga spår av det liv som levts. Graven är de efterlevandes bild av vad de ansåg det betydde att vara människa, samhällsmedlem. Men visst är vi medvetna om den etiska problematiken, visst diskuterar vi den, fast kanske inte så ofta som vi borde. För mig ligger det moraliskt skakiga inte i att ta upp och tillvarata dessa rester, utan mer i hur vi behandlar, beskriver och tolkar dem. Hur vi pressar in dem i våra berättelser om människor, kultur, individer, sociala grupper under tidevarv som är så okända för oss.

Genetiken har öppnat upp helt nya möjligheter för oss att lära oss mer om de människor vars ben vi hittar. Men också helt nya problem. Genetiken når ned på en helt ny detaljnivå som vi tidigare bara kunde drömma om. Även historikerna har börjat använda sig av denna teknik för att rota fram ännu mer detaljer, men i det fallet ofta från personer vars namn och gärningar vi känner till. Var går gränsen? Är alla döda vår gemensamma egendom. Kan de skändas och förödmjukas? När är det okej att dra fram i ljuset deras medfödda sjukdomar, deras kostvanor, deras släktskap? Är kungligheter mer eller mindre fredade än de ofrälse?

På lördag disputerar Malin Masterton, filosof och bioetiker, på sin avhandling:
Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human RemainsI den tar hon upp och diskuterar de nya moraliska utmaningar genetiken ställer oss inför, men hon undersöker även den debatt som växt fram inom arkeologin och museologin de senaste decennierna kring vår behandling av de dödas lämningar.

Ni kan läsa mer om boken och dess teser på Uppsala universitets hemsida, men ni kan också höra ett inslag med henne på Vetandets Värld från i torsdag där Malin berättar om den kniviga fråga som inledde hennes forskningsprojekt: Planerna på att analysera Drottning Kristinas kvarlevor för att se om det fanns någon biologisk grund i ryktena att hon var både man och kvinna.

Drottning Kristinas gravmonument i Peterskyrkan i Rom. Själva graven är dock placerad i en krypta. (Wikimedia Commons)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, etik, genetik, DNA, Uppsala universitet, filosofi, drottning Kristina, osteologi

Stenålder i Östersjöregionen: Uniting Sea II

Hösten 2001 grävde jag i Lunda, Strängnäs, med bland annat Niklas Ytterberg och Christoffer Samuelsson (rättelse: Christoffer arbetade Dalarna då) och vi bondade som stenåldersentusiaster på järnåldersgrävningar ofta gör. De berättade om de medel de fått från Berit Wallenbergs fond för att hålla i en workshop/konferens om stenåldern med tema Östersjöregionen. Vi är ofta vana vid att tänka på vårt bräckta innanhav som en åtskiljande kraft, men fram till dess att vägnät och transportfordon utvecklats ordentligt så var vatten den ojämförligt främsta kontaktvägen för människorna. Rent forskningsmässigt har tyvärr samtida politiska och ideologiska omständigheter styrt vår kunskap om förhistoriska skeenden i alltför hög grad. Vi har hållit oss inom nutida nationsgränser och från 2:a VK och framåt så har kontakterna österut genomgående nedvärderats till förmån för de västliga (det har alltid funnits lysande undantag dock).

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå händelser och skeenden under t ex neolitkum om man inte tar in vad som händer i regionerna i anslutning till Östersjön. Det går inte heller att förklaras i enkla termer som plötsliga folkomflyttningar eller ren diffusion (förflyttning av ting/idéer inte människor). Båda har säkerligen förekommit, men relationen mellan dem är komplex och kontinuerlig och närhetsprincipen fungerar inte som förklaringsmodell.

Niklas och Christoffer hade idén att samla ihop lite stenåldersarkeologer från Östersjöregionen och ge oss möjlighet att lära mer av varandra vad som försiggick på olika platser under denna period, för att öka perspektivet. Tyvärr hade de båda svårt att få tid att ro iland det hela då det väntades barn och diverse annat. Men jag såg framför mig en vinter i arbetslöshetens tecken och lovade att hjälpa till med det praktiska. Jag drog med mig Michel Guinard också och det blev ett riktigt stort, välbesökt och uppskattat möte i Uppsala vårvintern 2002. Vid det laget var jag dessutom doktorand vid institutionen och gravid, så det blev inte precis den lugna vinter jag sett framför mig.

Några år senare tyckte jag att det var dags för en ny träff och denna gång rekryterade jag Kim von Hackwitz och med Berit W i ryggen fick vi till ett riktigt bra möte i Stockholm hösten 2006. Förra workshopen hade resulterat i en bok och det ville vi att denna skulle göra också. Men då Kim hade lite mycket på sitt fat just då så trängde jag in Ludvig Papmehl-Dufay i ett hörn och fick honom att ställa upp som medredaktör. Det var inte helt lätt att få ihop projektet, och en lärdom jag fått med mig från detta är att det svåra inte är att få medel till tryckning - utan att få medel till språkgranskning. Konferensvolymer rankas tyvärr ganska lågt av stiftelser, vilket är synd för personligen anser jag att äkta möten mellan forskare ger långt mer än att förekomma i samma tidskrift. Vi hade pengar att trycka, men fick avslag efter avslag för språkgranskningen tills slutligen institutionen för arkeologi i Uppsala blev räddaren i nöden och bekostade arbetstiden för Elisabet Gren att ta itu med texterna.

Ludvig slet sedan hårt med att få ihop texter, illustrationer och revisioner i tryckbart format och resultatet damp slutligen ned i förra veckan:

Uniting Sea II. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. OPIA 51, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala

Charlotte Damm: Ethnicity and Collective Identities
Niklas Stenbäck: The Stone Age in Uppland, Eastern Central Sweden
Ludvig Papmehl-Dufay: Those who Dig will Find Out
Mikael Nordin & Patrik Gustafsson: Unto a Good Land
Mattias Pettersson & Roger Wikell: Uniting Boats
Liv Nilsson Stutz: A Baltic Way of Death?
Lukasz Pospieszny: The Neolithic Landscapes of the Polish Lowlands
Almut Schülke: Social Space in Nothwest Zealand
Kim von Hackwitz: What Makes a Place?
Åsa M Larsson & Gunlög Graner: More than Meets the Eye
Agnieszka Matuszewska: The Lower Odra Enclave of the Corded Ware Culture
Marcin Szydlowski: The Valley of the Central Obra River

Författarna har fått PDF-filer av sina artiklar och en del har redan alltså lagt upp dem på Academia.edu och DiVA. Ludde har dessutom lagt upp hela boken som PDF för nedladdning på DIVA (klicka på länken i rubriken). Om ni är intresserade av enskilda artiklar kan ni kontakta författarna och vill ni ha tag på den tryckta publikationen kan ni kontakta mig eller Ludvig (författarna har fått några extra exemplar också).

Livet har gått vidare sedan det första mötet: Kim jobbar på en av de mesolitiska grävningarna i Motala och skriver PostDoc-artiklar i Uppsala, Ludvig är forskarassistent på Linnéuniversitetet, Niklas jobbar på Bohusläns Museum, Christoffer skolar om sig till läkare och Michel börjar forskarutbildningen i Uppsala denna sommar - han kommer skriva om transport och utbyte av olika bergarter i södra Norrlands inland under stenåldern.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Uniting Sea

Hugget i sten

I lördags återvände Fredrik från en samexkursion till Frankrike för arkeologerna vid Stockholms och Göteborgs universitet. De hade besökt Dordogne, ett område som är världskänt för sina fantastiska grottkomplex med paleolitiska hällmålningar. Den mest kända är utan tvekan Lascaux, med sina makalösa avbildningar av hästar och mammutar, uroxar och hjortar. Jag fick titta på broschyrerna... Jippie.

Människan har troligen skapat bilder, mönster och prydnader under nästan hela sin existens på jorden, men det är inte alltid de bevaras. För att det ska hända behövs de antingen vara gjorda i beständiga material som sten, keramik, metall eller så måste bevaringsförhållandena vara optimala. Tack vare det kalla torra klimatet på de ryska stäpperna har vi hittat gravar där skinnet bevarats på de döda som visar att de ibland även prydde sig själva med fantastiska bilder i form av tatueringar. Men som sagt, under långa, långa perioder har vi mycket lite att gå på.

Vetenskapens Värld på SVT från i måndags hade ett inslag om bronsålderns hällristningar, främst de i Bohuslän. Det går att se i efterhand på SVT Play, ca 19 minuter in i programmet. Det var ett riktigt bra inslag, inte bara för att man fick se en hel del av bilderna och ganska roliga datoranimeringar som fick figurerna att bli 3-dimensionella (jag erkänner att jag gillar dom), utan för att det fanns utrymme för flera arkeologer att ge sin syn på dem. Framförallt intervjuades Li Winter och Åsa Fredell som båda håller på med att sätta in dem i en europeisk kontext - Åsa genom att jämföra med spanska ristningar och Li med jämförelser från Val Camonica i norra Italien. Det bästa med hela inslaget var att det visade bilder från hur de traskar runt i skogsmark, letar sig fram med hjälp av tidigare inventeringar och tålmodigt spårar märkena på hällarna. Skit under naglarna helt enkelt.

Programmet går till stor del ut på att diskutera i vilken mån det kan ha funnits en koppling mellan ristningarna i Italien och även Spanien, samt de i Bohuslän. Och i vilken mån det i så fall rör sig om direkta eller indirekta kontakter. Det är utan tvekan så att det finns likheter (Val Camonica-rosen var seriöst cool!), men det är också uppenbart att det finns påtagliga skillnader, även i hur man hugger in snarlika motiv. För mig är det stora problemet just detta att vi inte vet om det "glapp" vi ser mellan dessa Sydeuropeiska och Sydskandinaviska platser verkligen är ett riktigt glapp. Uppenbarligen förekommer många av motiven på andra material under denna tid, t.ex. brons. I vilken mån de även förekommer på läder och textilier och trä är svårare att veta.

Det är uppenbarligen tankeväckande att man i just dessa regioner valde att hugga in sina figurer, men var bildspråket en del av en mer allmänt delad begreppsvärld under denna tid då vi har åtskilliga bevis för långväga handel och resor över hela Europa? I nuläget är detta ganska debatterat mellan forskarna. Jag sällar mig mer till Lasse Bengtssons teori att detta är ett uttryck för en delad mytologisk bildvärld och indirekta kontakter i några led mellan Skandinavien och sydligare delar av Europa. Det faktum att hällristningarnas skepp så gott som alltid saknar segel är ganska talande för att det inte rör sig om flottor som seglat upp från Medelhavet i min mening. Men det är komplext och det finns fortfarande mycket vi inte vet om denna tid. Och även om jag inte tror på direkt kontakt är jag helt övertygad om att folk faktiskt reste imponerande långa sträckor för handel och utbyte, samt att det fanns ett oerhört komplext och vida spritt nätverk över Europa under denna tid, främst längs floder och kuster. Det finns nämligen en hel del föremål och råmaterial som vittnar om detta i gravar och på boplatser. Det är inget nytt för bronsåldern, det finns belagt även under neolitikum.

Jag hade med glädje gett inslaget toppbetyg om det inte vore för att de lät den italienska arkeologen Anati, som varit verksam vid Camonica i 40 år och säkerligen vet varenda skarv och spricka i dalen, avsluta programmet med sina minst sagt svagt underbyggda teorier om Bohuslän. Han vet uppenbarligen mycket lite om svensk bronsålder i allmänhet och om kontexten runtom Västkustens hällristningar i synnerhet. Så hans tal om flottor av "europeer" (till skillnad från lokalbefolkningen i Skandinavien får man gissa) som invaderade västra Sverige och drev undan "jägarna" ska inte tas som en särskilt seriös teori. Det var så plågsamt att jag gömde ansiktet i händerna de sista minuterna.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, bronsålder, hällristningar, Vetenskapens Värld, vetenskap, forskning

Manliga män i antikens Athen

Maskulinitetsforskning är fortfarande lite i sin linda, jämfört med hur långt genusteorin kommit med det feminina. Samtidigt borde det vara uppenbart att socialt konstruerade könsroller i ett samhälle inte kan förstås i isolation. Det kvinnliga definierar ofta det manliga och vice versa, och alla övriga könsroller måste också komma in i bilden. Jag vill minnas att jag i en mycket simpel B-uppsats i kulturantropologin försökte lyfta fram detta (som jag trodde) mycket självklara att analyser av kvinnlighet och femininitet i olika samhällen måste vara per definition bristfälliga om man inte samtidigt problematiserar vad det är att vara man. Bara för att västerländsk ideologi ofta placerat mannen som något ursprungligt mänskligt ideal som alla andra roller ska relateras emot, så betyder inte det att det manliga är mindre konstruerat för det.

Det var inget originellt tänkande från min sida, jag lutade mig tryggt mot en del andra gensuforskare inom antropologin som tagit upp detta. Jag möttes av totalt bristande förståelse från den manlige docenten som höll i momentet. Det utvecklades till en helt bisarr "goddag yxskaft"-diskussion. Det manliga var det det var - vad menade jag egentligen? Jag lämnade det spåret och gottade ned mig i mer kollektiva sociala identiteter under stenåldern istället (minst lika infekterat). Men det finns andra som har tagit itu med maskulinitetsanalyser mer kvalitativt och kreativt.

Henrik Berg är antikare som delat sin avhandlingstid mellan Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala och Centrum för Genusvetenskap. På fredag disputerar han på sin avhandling:
Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies

Henrik har studerat de mansideal i det tidiga hellenistiska samhället i Athen (3-200-talet f.Kr.), under en tidsperiod som i övrigt genomgick stora sociala och politiska omvälvningar. De män/karaktärer som beskrivs i Theophrastus och Menanders verk har både positiva och negativa egenskaper, och utifrån detta är det intressant att studera vad som lyftes upp som den ideale mannen - direkt eller indirekt.

The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference.

Opponent är professor David Konstan, Brown University.
Datum: 21 maj, kl 10:00
Plats: Universitetshuset sal IV


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, antiken, hellenism, Grekland, genus, genusvetenskap, maskulinitet, forskning, Henrik Berg, Uppsala universitet

Vetenskapsblogg-skolan Del 1

Jag tänkte pröva ert tålamod med att under de kommande veckorna posta en del inlägg med lite tips och funderingar jag har kring just det här med att ha en vetenskapsblogg. Det är en förmedlingsform som jag hoppas och tror kommer bli allt vanligare i framtiden. Det finns åtskilliga goda råd kring bra bloggande i bloggosfären, men jag ville ändå kasta ned några råd som jag tycker är giltiga just för den ganska speciella form som vetenskapsbloggar är.

Till att börja med så vill jag med termen "vetenskapsblogg" inkludera alla typer av bloggar som fokuserar på att förmedla och diskutera olika former av vetenskap i dess breda bemärkelse: från filosofi till fysik. Vare sig det rör sig om enskilda entusiaster, engagerade forskare eller officiella forskningsinstitut/myndigheter. Kvaliteten på det som tas upp kan naturligtvis variera extremt mycket, men detsamma kan sägas om de olika artiklar som samlas under beteckningen vetenskapsjournalistik...

1. Varför blogga? Nej allvarligt - varför!?
Det här är den första och allra viktigaste frågan du bör ställa om du funderar på att starta en blogg. Jag är visserligen en ivrig påhejare av mediet, men det betyder inte att jag anser att det finns något egenvärde i att dra igång en blogg. Om du är intresserad av förmedling och diskussioner så finns det många olika sätt att göra detta digitalt. Beroende på dina behov och ditt syfte kanske en hemsida passar bättre, eller du kan börja engagera dig i ett diskussionsforum, eller helt enkelt nöja dig med att kommentera på andras bloggar. Du måste inte registrera en blogg för att någon vän eller kollega predikar som en nyfrälst över hur det har ändrat hennes liv, eller någon chef/webbansvarig/studierektor gått en helgkurs i social medier. Det är okej att säga nej.

Fråga dig själv om du gör detta för att du själv vill, eller om det bara är så att du känner någon sorts press utifrån.

2. Ta det inte så allvarligt...
Bara för att du bör fråga dig själv ärligt varför du vill ha en blogg, så behöver svaret inte vara blodigt allvar och superseriöst. Tvärtom är det bättre att gå in i detta med så få förväntningar som möjligt, och med ett öppet sinne för vad det kan ge och resultera i. Jag drog igång min blogg för tre år sedan med extremt vag koll på vad jag gjorde, mest för att jag ville kunna kommentera en del nyheter, skriva på svenska (eftersom jag mest läste och skrev på engelska just då), och i övrigt hitta tillbaka till glädjen med mitt ämne. Det ledde sedan till helt andra saker än jag trott, vilket var roligt på sitt sätt. De som tror att en blogg kommer ändra massor på direkten blir ofta grymt besvikna och överger det hela.

Du behöver inte ha total koll på allt eller göra allt rätt direkt - det ger sig, och du har tid att utvecklas. Forskare och akademiker i allmänhet är ofta väldigt nervösa inför att sticka ut hakan om det inte känns väldigt seriöst, bearbetat och kontrollerat. En av de svåraste sakerna för oss när vi börjar blogga är därför att släppa på det där kontrollbehovet och rädslan inför det ofärdiga. Återigen, slappna av - du behöver inte ha allt klappat och klart innan du startar upp din blogg, tvärtom. Testa i några månader om du är osäker, det är bara att radera allt om det inte visar sig vara nåt för dig.

3. Det handlar inte om dig!
Det kan verka märkligt, men trots att det är din blogg så är det inte du och dina önskningar/förväntningar/behov som står i centrum (det är liksom bara grundförutsättningen). Om du bara utgår från vad du vill säga och hur du vill säga det så kommer väldigt få orka lyssna. Om du har en vetenskapsblogg så finns det ju någonstans en önskan i dig om att kunna förmedla och undervisa och problematisera. Här kan lite grundläggande pedagogik vara användbart. När jag läste högskolepedagogik fick vi lära oss att lärare brukar gå igenom tre stadier i sin utveckling:

A. Första gången man blir tilldelad ett ämne fokuserar man hårt på vad man tycker att studenterna bör kunna. "Det här bara måste alla veta om mellanneolitikum!" Lektionsförberedelserna går mestadels ut på att få in all denna livsnödvändiga kunskap på den tilldelade tiden. Klichén är föreläsaren som läser utantill i sitt noggrant förberedda papper och bläddrar igenom 200 slides på 90 minuter medan åhörarna får hjärnblödning.

B. Detta följs (förhoppningsvis) av att föreläsaren som blivit lite mer varm i kläderna yrvaket börjar fråga sig vad mottagarna är intresserade av, vilken bakgrund och förkunskap de kan tänkas ha. Läraren lyfter blicken från papprena och ser publiken, läser av när de verkar tappa koncentrationen, noterar det som får dem intresserade igen. Nu experimenteras det mer med upplägg och framställning för att kunna engagera lyssnarna.

Detta är bra, men om det går för långt offrar föreläsaren syftet med hela undervisningen till förmån för massans engagemang. Enkla poänger, slagkraftiga klichéer, vinnande jippon - jag tror många av oss har tagit del av enormt roliga föreläsningar som man efteråt frågar sig vad de egentligen handlade om, eller om man hörde något man inte redan visste. Du är inte i underhållningsbranschen, du måste inte roa alla.

C. Den tredje fasen som pedagoger därför pratar om är när steg A möter steg B. När läraren visserligen reflekterar över hur hon kan nå åhörarna och få dom entusiasmerade - men gör det utifrån ett fokus på vad som bör och måste förmedlas, vilken kunskap som är viktig. Dom som verkligen besitter den talangen hör till dessa gudabenådade varelser som det är sällan oss förunnat att stå inför. Men det är ett ideal man alltid bör sträva emot.

Så för att sammanfatta - det du vet och brinner för att förmedla till andra är oerhört viktigt: glöm inte bort det, tappa inte tron! Men glöm heller inte bort att se och uppmärksamma mottagaren. Reflektera seriöst över hur du får X till Y via Z. Om X inte når fram så är det inte nödvändigtvis fel på Y, men inte heller X. Fundera istället på om Z kan göras annorlunda.


Nästa gång ska jag ta upp vem du egentligen vänder dig till och vad en blogg inte är.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, populärvetenskap, förmedling

Barn i nutid och dåtid

När jag för en herrans massa år sedan jobbade som guide vid utställningen om Nordisk förhistoria på Gustavianum (ett enda rum!) lärde jag mig en mycket viktig läxa: barn är den allra bästa och allra värsta publik man kan ha. Frågvisa, envisa, nyfikna, bubblande, påhittiga, sökande, energiska - med tålamod som fjärilar på amfetamin. Om det gick bra hade jag en skara otroligt engagerade åhörare som lärde mig massor i gengäld. Om det inte gick bra kröp jag därifrån svettig, snyftande och mentalt blodig... Brutalare än en 9-åring är svårt att finna.

Barn får sällan något att säga till om när det görs utställningar, och de har ofta varit en undanskymd och negligerad del av forskningen. Men vi har faktiskt blivit bättre på det här området. Många museer har numera avdelningar där barn kan få plocka och röra och testa, och montrar som de faktiskt kommer åt att se. Det finns inte bara en ständigt växande skara barnböcker om förhistorien – som även innehåller barn, utan även en hel del forskning om barn och barndomsbegreppet under olika tidsperioder. Om detta och mer kommer det presenteras och diskuteras på seminariet Barn - dåtid - framtid vid Forum för kulturarvsforskning den 17:e maj, anordnat av RAÄ.

Föredragshållare: Karin Helander från centrum för barnkulturforskning, Ingrid Söderlind från Institutet för framtidsstudier, Sophie Jonasson och Lena Johansson från Riksantikvarieämbetet, Anna Wilson, Li Kolker och Susanna Johansson från Historiska museet, samt Anne-Sofie Gräslund från Uppsala universitet. Moderator Tiina Rosenberg leder diskussionerna.

Mer information och anmälan

Historiska Museet fortätter förresten med utgrävningarna av platsen för Konst- och Industriutställningen 1897på Djurgården . De i allmänheten som är intresserade av att gå en liten grävkurs mitt i stan och rota fram historiska lämningar i sommar kan hitta mer information på deras webbsida.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, vetenskap, populärvetenskap, Historiska museet, RAÄ, barn

Högt och lågt om historia och kulturarvet

En härlig nyhet för alla historie-älskare: Maja Hagerman har återuppväckt sin blogg och även efter lite mixtrande lyckats få igång kommentarsfunktionen. Jag hoppas att hennes tilltro till mänskligheten inte straffar sig, för jag ser verkligen fram emot att kunna läsa och kommentera hennes inlägg. Föga förvånande är Maja inte direkt imponerad av Sveriges Historia-serien på fyran, men jag måste framförallt tipsa om hennes senaste inlägg där hon skriver en liten blänkare om en ny essäsamling av Stefan Jonsson med den underbara titeln "Rapport från sopornas planet". Tydligen är kulturarvet och dess användning i dag i fokus i en av essäerna: "De dödas testamente". Efter att ha läst vad Maja skriver om den har jag insett att jag måste köpa den här boken om så bara för den här essän - den är en uppmaning att låta förhistorien vara något annat än en rak okomplicerad marsch mot nutiden, att hylla det komplexa, konfliktfyllda, fragmentariska, tvetydiga.

Apropå det där med historieintresse så uppmärksammade Lars Lundqvist mig via Facebook på en kulturkrönika i Ekot av Johannes Ekman som får mig undra lite över hur pass mycket förberedelse som går in i dessa krönikor (förmodligen lika mycket som ett genomsnittligt blogginlägg...). Det är Historiska Museet, inte Nordiska Museet, som ska öppna upp utställningen Sveriges Historia. Och namnet uttalas Harrison - inte Härrison. Ekman tar i sin krönika i alla fall upp en intressant artikel i tidningen Fokus om det ökade antalet populärvetenskapliga historietidningar. Intresset har visserligen ökat bland män som söker sig till högskolekurserna, men tyvärr verkar flera ha ett ganska snävt militärhistoriskt perspektiv, á la Discovery Channel. Vilket återigen väcker den svåra frågan: är all förmedling av godo? Är den nya tidens 'gimmick'-vetenskapliga TV-program en hjälp eller ett hinder för att skapa djupare historieintresse hos allmänheten?

Lästips: Barbarossas blogg ger en liten recension av en utställning på Musei Capitolini och funderar lite kring historikers och antikares ibland onödiga besatthet över vem som egentligen erövrade vem och "vann" i slutänden.


Läs även andra bloggares åsikter om historia, populärvetenskap, Sveriges Historia, Maja Hagerman

Förmedlingens dilemma

Jag hoppas många har haft en chans att titta på inslaget på Vetenskapens Värld om de skånska megalitiska lämningarna, inte minst döseryggen. Jag tycker nämligen det förmedlar bättre än jag någonsin kan göra bristerna i TV4:s monsterproduktion Sveriges Historia. Inte så att den senare är undermålig eller nåt, bara att den med små medel kunnat vara så oerhört mycket bättre och mer gripande. Om någon som verkligen är intresserad av förhistoria och respekterar arkeologi ingått i Svea Televisions produktionsteam. Det märks att de inte har haft en sammanhållande idé i manusform hur man tar sig genom 10.000 år på 100 minuter. Inslagen verkar lösryckta och hackiga. En del är bra, andra ganska absurda. Hoppet från gånggrifterna från 3300 f.Kr. till Kiviksgravens röse från c 1300 f.Kr – ett glapp på 2000 år – gick på 2 sekunder med ingen brygga vad jag kunde märka (stenhög som stenhög).

Jag måste säga att jag är glad och lättad att förhistorien nu nästan är avklarad, ett kort stopp hos krigiska vikingar och sedan kan vi lägga detta bakom sig. Jag när fortfarande ett hopp om att delarna som handlar om medeltiden och framåt inte är upplagda som ett Bolibompa-program.

Under programmets gång var det full fart på Twitter där vi var några som roade oss med att kasta ned intryck och notera de bästa citaten. Min favorit gällde Granhammarsmannen: ”Isotopanalyser visar att han tyckte om fisk”. Den borde Elin Fornander gravera på en bronsplatta. Inte en enda arkeolog syntes i bild eller omnämndes med namn, inte ens Jonathan Lindström vars outtröttliga arbete med Granhammarsmannen resulterade i en av de bästa böcker som skrivits i populärvetenskap i Sverige de senaste 100 åren. Så jag var glad (och lättad) att det var Jonathan och inte Dick som denna gång svarade på chatt-frågor efter programmet. Kika på dem om ni vill veta lite mer. Eller än hellre – köp boken!

Iallafall så hamnade jag i en mikrodebatt med Lars Amreus, Historiska Museets chef, på Twitter (ja, han twittrar!). Jag uttryckte en önskan om att Historiska Museet som visas upp som sponsor vid reklamavbrotten skulle ta lite mer ansvar för innehållet, eftersom deras namn indikerar en kvalitetsstämpel för allmänheten. Lars ansåg att de inte hade mer möjlighet att påverka än vanliga sponsorer, typ byggföretag som sponsrar Fuskbyggarna. De kan se till att helheten verkar gedigen, men inte lägga sig i detaljerna. Även om jag förstår det argumentet har jag en avvikande åsikt. För det första är SHM inte ett företag i konkurrens bland andra – det är en statlig myndighet och vår främsta instans för förmedlandet av förhistorien. Det är ett varumärke som har enorm tyngd.

För det andra tror jag inte någon tittare uppfattar deras logga som en ren reklam för att gå på utställningar. Det ses snarast som en garant för att detta informationsprogram granskats och godkänts av experter – även om det inte är fallet. Går man dessutom in på produktionsbolaget Svea Televisions hemsida och läser om programmet så står det allra högst upp att det är gjort i samarbete med Historiska Museet och Norstedts förlag. SHM har en utställning på temat som kommer under året. SHM är en fjäder i hatten för TV4 – det borde vara de som betalar för privilegiet att stoltsera med Odin och Sleipner i sitt program. Vikten av att kunna ställa motkrav på populärvetenskapliga produktioner ökar bland många forskare i takt med att de blir allt fler och insikten om att folk tjänar pengar på oss. Det är lovvärt att brinna för förmedling, men om vi bara används som någon sorts alibi och utan respekt för vår verksamhet och kunskap så är det dags att resa sig och lämna bordet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Sveriges Historia, historia, TV4, Jonathan Lindström, Granhammarsmannen, Svea Television,

Neolitikum som den kan och borde förmedlas!

Ikväll är det dags för avsnitt 2 i TV4:s serie Sveriges Historia. Bronsåldern kommer avhandlas (avhyvlas?), liksom äldre järnåldern. Efter det kan vi nog andas ut lite eftersom jag när ett visst hopp att programmet ökar i kvalitet när vi kommer in i tidevarv där det finns historiska källor som teamet inte kan ignorera på samma sätt som arkeologisk data.

Men jag vill ta tillfället att rekommendera er att titta på ett avsnitt av Vetenskapens Värld som tydligen sändes i måndag på SVT vilket jag helt missade. Programmet går att se igen på SVT Play och om ni spolar förbi de första 33 minutrarna kommer ett inslag om just den tidsperiod som dels helt förbigicks i Sveriges Historia del 1, dels manglades till oigenkännlighet: neolitikum. Det rör sig om de enorma gravmonument som uppfördes under de första 1000 åren efter jordbrukets etablering i Skåne. Det utgår främst från de fantastiska grävningarna längs väg E6 där man bland annat hittat en döserygg och där det finns stora stenkammargravar.

I programmet intervjuas grävledaren Magnus Andersson och dessutom Per Karsten från Lunds Historiska Museum och de är mitt bästa oemotsägliga bevis att det är total osanning att påstå att arkeologer inte kan levandegöra förhistorien, eller att det i så fall måste ske på bekostnad av saklighet. Karsten som kryper inne i megalitgravven och på skorrrrrande skånska berättar om de dödas återfödelse är helt underbar! Kan ingen buda över detta till TV4 och visa dem vad deras program egentligen hade kunnat vara om de talat med några arkeologer och struntat i att spekulera runt kannibalism?

Ett varmt, varmt tack till redaktionen på Vetenskapens Värld och till Magnus och Per!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, E6, utgrävning, döserygg, Skåne, Vetenskapens Värld, vetenskap, populärvetenskap, Sveriges Historia, TV4

Hembygdsföreningarna i fokus: Tendens P1

I veckan kommer programmet Tendens i P1 att sända en serie program runt temat Hembygdsföreningarna. Inslag som jag tror att många bör lyssna på, speciellt om de är verksamma inom kulturarv- och kulturmiljösektorn.
Många hembygdsföreningar drivs med utifrån stolthet, nyfikenhet och ren glädje kring förmedling av traktens historia och förhistoria. Jag har träffat och talat med åtskilliga av dessa under årens lopp. En del deltar även aktivt själva i att inventera sin region och öka vår kunskap om forntida bebyggelse.

Tyvärr har det parallellt med detta alltid funnits inskränkta, rasistiska individer och grupperingar som försökt ta över eller utnyttja denna goda föresats. Tidningen Expo har nu tydligen ett samarbete med rörelsen för att hjälpa de lokala föreningarna att upptäcka och motverka sådana försök att knyta hembygdsföreningarna till anti-demokratiska rörelser. Ett fantastiskt bra initiativ av båda parter.

Om detta och mycket mer alltså i Tendens på måndag till onsdag.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hembygdsföreningar, Expo, kulturarv, radio, Tendens

Hällristning av solvagn i Småland

Det stora hällristnings-letar-projektet i Småland fortsätter ge fantastiska resultat. Nåddes via djungeltrummorna av rykten om en solvagn nu i veckan och idag kan den beskådas i SvD. Det är Den första av sin typ på östkusten, de övriga har hittats på Väskusten och de är inte vanliga där heller. Solvagnar i mer tredimensionell form känner vi till från en offernedläggelse i en våtmark på Själland. Trundholmsvagnen var gjord i brons med guldfolie över själva solplattan.

Läs mer om hällristningsletarna och se fina bilder från fältet på Joakim Goldhahns blogg. Förutom vagnen har det hittats ett hundratal skeppsristningar, ett stort antal skålgropar och en del mer.


P.S. Dick Harrison gör ett avsteg från att blogga om kungligheter på SvD och kommenterar den lilla storm han mötte efter första avsnittet Sveriges Historia runt vad som sades om ursprungsbefolkningar. Att ens nämna denna problematik är att banka på en burk med bålgetingar med ett basebollträ och sedan öppna locket. Vad man än säger kommer det göra någon heligt förbannad. Och de som vill ge sig in i den här debatten är alltid 110% övertygade om att de har rätt och tonvis med vetenskapliga argument - oavsett vad de argumenterar för.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, hällristningar, Småland, Casimirsborg, bronsålder, solvagn