måndag 24 maj 2010

Etik och genetik och de dödas ben

Som arkeolog möter man ibland människor som förfäras över ens valda yrke. De går förbi en grävning och ser hur vi plockar och petar med de dödas ben, öppnar deras gravar, stoppar deras gravgåvor i små plastpåsar och sorterar in dem i prydliga rader. Jag kan förstå den reaktionen när jag möter den, även om det i de allra flesta fall rör sig om grävningar på platser som ska bebyggas med vägar och köpcentra, där lämningarna annars skulle ha blivit nedmalda i byggmassorna. Som osteolog är frågan dubbelt aktuell dessutom. De flesta reagerar dock inte alls negativt, tidsdjupet och anonymiteten, kombinerat med den ganska pragmatiska inställning vår kultur har till döden innebär att de mer delar vår fascination och nyfikenhet.

För arkeologer och i synnerhet för osteologer är de dödas lämningar paradoxalt nog det mest levande vi kan hitta. Varje skelett bär på individuella drag och personliga spår av det liv som levts. Graven är de efterlevandes bild av vad de ansåg det betydde att vara människa, samhällsmedlem. Men visst är vi medvetna om den etiska problematiken, visst diskuterar vi den, fast kanske inte så ofta som vi borde. För mig ligger det moraliskt skakiga inte i att ta upp och tillvarata dessa rester, utan mer i hur vi behandlar, beskriver och tolkar dem. Hur vi pressar in dem i våra berättelser om människor, kultur, individer, sociala grupper under tidevarv som är så okända för oss.

Genetiken har öppnat upp helt nya möjligheter för oss att lära oss mer om de människor vars ben vi hittar. Men också helt nya problem. Genetiken når ned på en helt ny detaljnivå som vi tidigare bara kunde drömma om. Även historikerna har börjat använda sig av denna teknik för att rota fram ännu mer detaljer, men i det fallet ofta från personer vars namn och gärningar vi känner till. Var går gränsen? Är alla döda vår gemensamma egendom. Kan de skändas och förödmjukas? När är det okej att dra fram i ljuset deras medfödda sjukdomar, deras kostvanor, deras släktskap? Är kungligheter mer eller mindre fredade än de ofrälse?

På lördag disputerar Malin Masterton, filosof och bioetiker, på sin avhandling:
Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human RemainsI den tar hon upp och diskuterar de nya moraliska utmaningar genetiken ställer oss inför, men hon undersöker även den debatt som växt fram inom arkeologin och museologin de senaste decennierna kring vår behandling av de dödas lämningar.

Ni kan läsa mer om boken och dess teser på Uppsala universitets hemsida, men ni kan också höra ett inslag med henne på Vetandets Värld från i torsdag där Malin berättar om den kniviga fråga som inledde hennes forskningsprojekt: Planerna på att analysera Drottning Kristinas kvarlevor för att se om det fanns någon biologisk grund i ryktena att hon var både man och kvinna.


Drottning Kristinas gravmonument i Peterskyrkan i Rom. Själva graven är dock placerad i en krypta. (Wikimedia Commons)



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 kommentarer:

Kurt sa...

Man har ju länge letat efter benrester till anhöriga inom det brittiska kungahuset, för att b l a söka efter orsaker till blodsjukdomar, och att i efterhand försöka finna förklaringar till både fysiska och psykiska sjukdomar. B l a har man varit intresserade av orsaker till George III mentala hälsoproblem! I de fallen tror jag att man har fått gå omvägen via släktingar.

ArchAsa sa...

Ja det är en intressant parallell. Släktingar bör ju ha möjlighet att väga in eftersom eventuella resultat kan påverka de levande, dvs dom. Frågan är vad konsekvenserna skulle bli om man t ex upptäckte att en regent egentligen var illegitim, ej barn till den monark man förutsatt?