Förmedlingens dilemma

Jag hoppas många har haft en chans att titta på inslaget på Vetenskapens Värld om de skånska megalitiska lämningarna, inte minst döseryggen. Jag tycker nämligen det förmedlar bättre än jag någonsin kan göra bristerna i TV4:s monsterproduktion Sveriges Historia. Inte så att den senare är undermålig eller nåt, bara att den med små medel kunnat vara så oerhört mycket bättre och mer gripande. Om någon som verkligen är intresserad av förhistoria och respekterar arkeologi ingått i Svea Televisions produktionsteam. Det märks att de inte har haft en sammanhållande idé i manusform hur man tar sig genom 10.000 år på 100 minuter. Inslagen verkar lösryckta och hackiga. En del är bra, andra ganska absurda. Hoppet från gånggrifterna från 3300 f.Kr. till Kiviksgravens röse från c 1300 f.Kr – ett glapp på 2000 år – gick på 2 sekunder med ingen brygga vad jag kunde märka (stenhög som stenhög).

Jag måste säga att jag är glad och lättad att förhistorien nu nästan är avklarad, ett kort stopp hos krigiska vikingar och sedan kan vi lägga detta bakom sig. Jag när fortfarande ett hopp om att delarna som handlar om medeltiden och framåt inte är upplagda som ett Bolibompa-program.

Under programmets gång var det full fart på Twitter där vi var några som roade oss med att kasta ned intryck och notera de bästa citaten. Min favorit gällde Granhammarsmannen: ”Isotopanalyser visar att han tyckte om fisk”. Den borde Elin Fornander gravera på en bronsplatta. Inte en enda arkeolog syntes i bild eller omnämndes med namn, inte ens Jonathan Lindström vars outtröttliga arbete med Granhammarsmannen resulterade i en av de bästa böcker som skrivits i populärvetenskap i Sverige de senaste 100 åren. Så jag var glad (och lättad) att det var Jonathan och inte Dick som denna gång svarade på chatt-frågor efter programmet. Kika på dem om ni vill veta lite mer. Eller än hellre – köp boken!

Iallafall så hamnade jag i en mikrodebatt med Lars Amreus, Historiska Museets chef, på Twitter (ja, han twittrar!). Jag uttryckte en önskan om att Historiska Museet som visas upp som sponsor vid reklamavbrotten skulle ta lite mer ansvar för innehållet, eftersom deras namn indikerar en kvalitetsstämpel för allmänheten. Lars ansåg att de inte hade mer möjlighet att påverka än vanliga sponsorer, typ byggföretag som sponsrar Fuskbyggarna. De kan se till att helheten verkar gedigen, men inte lägga sig i detaljerna. Även om jag förstår det argumentet har jag en avvikande åsikt. För det första är SHM inte ett företag i konkurrens bland andra – det är en statlig myndighet och vår främsta instans för förmedlandet av förhistorien. Det är ett varumärke som har enorm tyngd.

För det andra tror jag inte någon tittare uppfattar deras logga som en ren reklam för att gå på utställningar. Det ses snarast som en garant för att detta informationsprogram granskats och godkänts av experter – även om det inte är fallet. Går man dessutom in på produktionsbolaget Svea Televisions hemsida och läser om programmet så står det allra högst upp att det är gjort i samarbete med Historiska Museet och Norstedts förlag. SHM har en utställning på temat som kommer under året. SHM är en fjäder i hatten för TV4 – det borde vara de som betalar för privilegiet att stoltsera med Odin och Sleipner i sitt program. Vikten av att kunna ställa motkrav på populärvetenskapliga produktioner ökar bland många forskare i takt med att de blir allt fler och insikten om att folk tjänar pengar på oss. Det är lovvärt att brinna för förmedling, men om vi bara används som någon sorts alibi och utan respekt för vår verksamhet och kunskap så är det dags att resa sig och lämna bordet.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Sveriges Historia, historia, TV4, Jonathan Lindström, Granhammarsmannen, Svea Television,