Början och slut på SAU

I förra veckan tjuvstartade jag lite på SAU och har under några dagar skolats in i den grundläggande verksamheten av Kent Andersson som avgår som verksamhetschef. Den stora läroperioden ligger naturligtvis framför mig - learning by doing. Det visade sig att min första period kommer bli lite mer intensiv än vad vi först trodde. I oktober ska vi utrymma våra nuvarande lokaler som ligger förstklassigt placerad invid Orangeriet i Botaniska parken då de ska byggas om till övernattningslägenheter för gästprofessorer. Istället skulle vi ta över den gamla fina gula trävillan invid Engelska Parkens Humanistiska centrum som höll på att renoveras.

Inte så nyttigt, men desto trevligare. Tårtor och avtackning på SAU

Samma dag som jag dök upp på SAU fick vi dock meddelande om att man vid renoveringen upptäckt hussvamp i golvet, vilket betyder en mer omfattande insats som kommer ta längre tid. Det kommer därför bli en tillfällig evakuering under hösten till Observatorieparken invid Ekonomikum. Detta kombinerat med en flytt av fynden till nya förrådslokaler i Engelska Parken och hela Gilltuna-gänget som kommer storma in i slutet av september med högvis av fynd och leriga fyllhackor gör att det finns en hel del logistiska utmaningar att ta sig an.

Michel Guinard, flankerad av Fredrik Andersson och Jonas Wikborg.

Idag var i alla fall Kent Anderssons sista dag på SAU så morgonen inleddes med tårtor. Kents nya bok om glas under järnåldern kommer dyka upp från tryckeriet vilken dag som helst och han har redan börjat arbeta på kommande alster så han kommer inte vara sysslolös. Vi passade även på att ta ett formellt avsked av Michel Guinard som nu tar tjänstledigt för att doktorera i arkeologi och vi tackade även av Lena Sundin som nu går över till Upplandsmuseet. Vi lär dock inte släppa taget om någon av dem...


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, SAU, Uppsala

DNA - arkeologins framtid?

Jag har alltid hävdat - med illa dold stolthet - att det finns få forskningsämnen som mer självklart spänner över hela spektrumet från humaniora till naturvetenskap och tillbaka igen än arkeologi. De mest metafysiska existentiella frågorna blandas med noggranna analyser av fysik, kemi och biologi. Det betyder inte att denna spännvidd inte orsakar ett visst mått av interna spänningar - ganska rejäla sådana faktiskt. Som jag ser det är detta nödvändigt, vare sig filosofin eller fysiken kan i sig sitta inne med alla svaren. Men just därför är det nödvändigt att mötas och diskutera hur vi jämkar i grunden sociala och humanistiska frågeställningar med naturvetenskapliga svar.

Få metoder har genererat mer resultat och blivit mer ifrågasatta än DNA-analyser av förhistoriska människoben. Den 21-22:a oktober anordnas en lite konferens om denna snabbt växande forskningsgren där ett antal intressanta forskare från Norden och en del andra länder presenterar sina projekt. Per Persson är samordnare och som värd står Institutionen för Historiska Studier i Göteborg samt forskningsprojektet Forging Identities: The Mobility of Culture in Bronze Age Europe.

Per ville dock väga upp de lärda DNA-forskarnas föredrag med ett par som problematiserar resultaten ur mer humanistisk arkeologisk synvinkel. Han kontaktade därför mig eftersom jag orerat en del kring detta på bloggen och i en Under Strecket i SvD, samt även Birgitta Gärdin som skrivit en uppsats om ämnet. Så vi blir ett par katter bland hermelinerna. Men jag kan ärligt säga att jag ser fram emot att höra om all den intressanta forskning som pågår just nu. Jag hade tagit mig dit även om jag inte var inbjuden.

För anmälan och mer information, kontakta Per Persson.

Research on ancient DNA started in the 1980s. During the 90s there was great attention on the subject but few results. During the last few years the ancient DNA research has make a breakthrough thanks to new technology. Does this mean a revolution in archaeology?
At this meeting in Göteborg 21 & 22 October some of the leading researchers will present their latest findings and discuss the potential as well as the shortcomings of the aDNA research field. The meeting is aimed at archaeologist but other researchers as well as the general public are also welcome.

Program
Eske Willerslev, Center for GeoGenetics, Natural History Museum of Denmark
Palaeogenomics

Thomas Gilbert, Center for GeoGenetics, Natural History Museum of Denmark
Ancient DNA in the era of genomics

Anders Götherström, Evolutionsbiologi, Uppsala University
Medieval Cattle and SNPS

Mark Thomas, University College London
Modelling the spread of dairying and Lactase-Persistence in Europe

Agnar Helgason, deCODE Genetics, Reykjavik
A statistical approach to evaluating the authenticity of ancient DNA sequences

Åsa M. Larsson, SAU, Uppsala
The cultured animal. Thoughts on applying genetics to the analysis of prehistoric human societies

Birgitta Gärdin, Södertörns högskola
DNA in archaeology - the predominance of technology over mind

Helena Jankovic Malmström, Evolutionsbiologi, Uppsala universitet
Ancient DNA authentication and the Scandinavian Neolithic

Cecilia Anderung, Natural History Museum, London
Cattle domestication: past present and future

Knut H. Røed, Norges Vetrinæhøgskole, Oslo
Genetic analyses reveal independent domestication origins of Eurasian reindeer

Laura Epp, National Center for Biosystematics, Oslo
Reconstruction of past ecosystems using DNA preserved in permafrost


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, forskning, vetenskap, humaniora, Göteborgs universitet

8000 år gamla kranier hittade i Motala

Två mesolitiska kranier funna vid Kanaljorden, Motala. Den till höger har drag som tyder på att det kan röra sig om en kvinna. Till vänster, mellan två stenar, syns ett mindre välbevarat kranium som har mer maskulina drag. (Foto: Fredrik Hallgren)

Förra veckan fick jag ett mejl av sambon. I mejlet fanns ett foto från hans grävning vid Kanaljorden i Motala. Det var en bild av ett människokranium, fantastiskt välbevarat för att röra sig om en individ som levt för nästan 8000 år sedan. Vi arkeologer är inte precis bortskämda med välbevarade skelett från mesolitikum norr om Skåne, så det var stor glädje redan förra hösten när gänget från Kulturmiljö Mälardalen hittade bland annat ett lårben av människa i de leriga lager som under stenåldern var sjöbotten.

Kranier är ännu bättre att hitta, inte bara för att de är mer fotogeniska, utan för att de innehåller potentiellt mer information om ålder och biologiskt kön. Om tänderna dessutom finns kvar finns det möjligheter att utföra isotop-analyser på dem. Tänder bildas vid olika åldrar och behåller information inte bara om vilken generell diet en person hade vid den tiden, utan även information om vilket område han/hon bodde analyserat utifrån bakgrundsstrålningen. Sen är det ju det där att kranier är mycket häftigare än de övriga benslagen och gör sig bättre på bild - det ska inte förnekas.

Tove Björk lyfter varsamt upp en av skallarna. Tack vare att de har legat i en blöt och syrefattig miljö i leran så har de bevarats. Men de kommer därför kräva viss konservering och omvårdnad för att inte falla sönder nu när de kommit fram i solskenet igen efter ca 7700 år. (Foto: Fredrik Hallgren)

Även om skallen var välbehållen krävdes ändå stor försiktighet vid framrensningen. Och på fredagen visade det sig dessutom att det kom ett till kranium alldeles intill! Projektet fick avbrytas för helgen och jag fick hem en projektledare som tillbringade helgen med att oroa sig för att något hemskt skulle hända dyrgriparna innan de kom tillbaka på måndag. Allt gick väl tack o lov och idag sändes det officiella pressmeddelandet ut till allehanda media och tidningar som plockat upp nyheten:

Skallfynd från äldre stenålder i Motala
Under sommaren har Motala återigen placerat sig på den arkeologiska kartan som en av landets mest spännande fyndplatser från äldre stenålder. Det senaste fyndet utgörs av två kranier hittade alldeles invid varandra på botten av en gammal sjö.
Vid Kanaljorden i Motala undersöker arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen en mycket speciell grav- och offerplats från äldre stenålder. På botten av en forntida sjö har människor för snart 8 000 år sedan lagt ned sina döda och deponerat olika typer av föremål.

Redan hösten 2009 hittades ett lårben i den före detta sjön. Nu har fler människoben grävts fram, bland annat två kranier som låg alldeles invid varandra i en stensatt grop. Gropen har i sin tur ingått i en större stenpackning av uppemot halvmeterstora stenar, som burits ut och placerats på botten av sjön. Människoben har även påträffats under stenarna och i gyttjan invid stenpackningen. Än så länge har inte någon hel människokropp påträffats. Snarare förefaller det som om utvalda ben från döda anförvanter hanterats och deponerats som del av olika ceremonier.
Vid sidan av människobenen hittas även föremål av trä, ben och sten, bland annat stenyxor, pilspetsar av ben, en harpun av horn, en hornpuns (ett redskap som användes i stensmidet), snidade träföremål och fragment av korgar eller mattor flätade av tvinnade växtfibrer.

Kolfjortondateringar visar att depositionen av människor och föremål utfördes omkring 5800–5700 f.Kr. Den ceremoniella miljön vid Kanaljorden i Motala ska ses i samband med de delvis samtida boplatslämningarna vid Strandvägen och Verkstadsvägen vid stränderna vid Motala ström, som undersöks av Riksantikvarieämbetet UV Öst i samarbete med Arkeologikonsult AB.
För intresserad allmänhet som vill besöka de arkeologiska undersökningarna och höra mer om resultaten från Kanaljorden, Strandvägen och Verkstadsvägen, så är det öppet hus på alla tre grävningar under Arkeologidagen den 29 augusti 2010.

Den arkeologiska utgrävningen vid Kanaljorden utförs med anledning av den järnvägsbro över Motala ström och Göta Kanal som Trafikverket planerar. Beslut om den arkeologiska undersökningen har fattats av Länsstyrelsen i Östergötland och undersökningen bekostas av Trafikverket. Utgrävningen på Kanaljorden utförs av Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen, en organisation med bas i Västerås.

Kontaktpersoner för massmedia
Arkeolog Fredrik Hallgren, projektledare
Arkeolog Anna Arnberg, informationsansvarig

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Motala, kranium, mesolitikum, Kanaljorden, arkeologidagen 2010

Svart handel och gyllene masker

Även om jag knappt känner till en enda arkeolog som inte innerst inne gillar Indiana Jones så är det samtidigt så att få saker gör oss mer deprimerade än att ses som gravplundrare och skattletare. Spielbergs äventyrs-arkeolog må vara en kittlande underbar matinéupplevelse, men står samtidigt för allt vi kämpar för att arkeologi inte ska vara: ett sökande efter unika och dyrbara objekt som rövas bort till ett främmande museum samtidigt som kontexten lämnas i än värre ruiner än förut...

Det är därför enormt deprimerande när det avslöjas att arkeologer varit inblandade i dylika rovgrävningar i rent profitsyfte. Detta verkar nämligen ha hänt i Bulgarien nyligen, där en del fantastiska föremål upptäckts hos utländska samlare. Handeln med antikviteter är en global företeelse med enorma belopp inblandade, och tyvärr är det fortfarande så att en hel del av det som byter händer från handlare till samlare förts ut illegalt från landet där det hittades.

Professor Georgi Kitov med en dödsmask i rent guld, påträffad i en 2400 år gammal höggrav i södra Bulgarien. Skrämmande lik... (Foto: Stoyan Nenov)

I artikeln som tar upp de bulgariska klenoderna så verkar det fortfarande oklart i vilken mån det varit enstaka eller ett flertal arkeologer som hjälpt plundrarna - och jag kan bara hoppas att det mer rört sig om individer med arkeologisk utbildning än yrkesverksamma arkeologer/forskare. Samtidigt är jag inte främmande för hur människor i behov av inkomst och levebröd kan välja att svika ideal som knappast mättar några magar.

Bilden som följer med artikeln visar dock ett fynd som inte alls blivit stulet. Det är en trakisk guldmask som påträffades för några år sedan vid utgrävningar av hög-gravfält i södra Bulgarien. Dessa gravar verkar vara relativt oförstörda många av dem och har gett så fantastiska fynd att t.o.m. den inte särskilt solventa bulgariska regeringen skjutit till medel för att fortsätta undersökningarna. Och det är nog tur med tanke på vad som kan hända om de lämnas oövervakade. Det har inte att göra med nationalitet - gravar av den dignitetenskulle behöva hårdbevakas även i Sverige för att undvika att de börjar likna grevé-ostar.

Arkeologerna som grävt fram masken har daterat den till ca 400 f.Kr. och kopplat den samman med en specifik kung vid denna tid. Personligen skulle jag ta det sista med en knytnäve salt. Det är alltid frestande att göra dylika kopplingar och de är nästan alltid fel, eller åtminstone omöjliga att bevisa. Den allra mest kända dödsmasken i guld kallas Agamemnons mask och hittades i Mykene av Heinrich Schliemann - en riktig gravplundrare, men som faktiskt även lyckades hitta Troja (även om hans inkompetens betydde att han förstörde mycket av det som tillhörde Illiadens tidevarv).

Dödsmask i guld, påträffad i Mykene 1876 av Heinrich Schliemann. Kan beskådan på Athens arkeologiska museum. (Wikimedia Commons)

Schliemann var en sådan kontroversiell person att en del i efterhand hävdat att just "Agamemnons mask" är ett falsarium, eftersom den avviker en del i stil från de övriga som hittats i gravar i Mykene. En av de egenheter som lyfts fram som avvikande var att den är klart mer tredimensionell än de övriga. Det är intressant att notera därför att den bulgariska masken är tredimensionell. Det verkar helt klart finnas olika stilar hos de hantverkare som tillverkade maskerna, och frågan infinner sig om vi inte kan sakna många delar av pusslet pga tusentals år av just plundring?

Vad som dock förvånar mig är att de bulgariska maskerna bedöms vara ca 2500 år gamla, medan de mykenska tydligen är hela tusen år äldre. Hur länge pågick denna tradition egentligen? Hur säkra är dateringarna? Om någon antikare läser detta skulle jag vara intresserad av lite mer information om detta överdådiga gravskick.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Grekland, Bulgarien, bronsålder, järnålder, gravplundring, antikviteter

Landskapet - en historia om makt då och nu

En av de allra bästa och för mig mest oväntade bieffekterna av en utbildning i arkeologi och kvartärgeologi är att landskapet runtomkring mig plötsligt övergick från att vara en estetisk kuliss till att bli ett fyrdimensionellt skådespel. Tiden spelar en avgörande roll i landskapets utseende: från lång geologisk tid till människans och djurens relativt sett korta men avgörande påverkan. Till det kommer en femte social dimension: makt och ekonomi, religion och relationer som format och blivit formade av vår omgivning. Spåren av det som varit är ibland monumentala och påträngande, men mer ofta kamouflerade, nednötta och svårtydbara. Nuförtiden ser jag så klart järnåldersgravfälten ovanpå isälvsimpedimenten susa förbi utanför bilfönstret, jag noterar torpgrunder, röjningsrösen och fångstgropar på skogspromenader och markerar potentiella stenålderslokaler och kvartsbrott. Men jag är fortfarande en novis, det mesta är döljt för mig som ett språk jag bara lärt mig via en turist-parlör.

Så det var trevligt att se att RAÄ dragit igång en liten Landskapshistorisk utbildning för kulturmiljöarbetare inom många olika verksamheter - jag hoppas den ges fler gånger. Magnus Reuterdahl går den just nu och ni kan följa den och se bilder från exkursionerna på hans blogg. Inte minst verkar den givande för de diskussioner som säkerligen försiggår mellan deltagarna.

Historiska landskapsstudier förenar disciplinerna arkeologi och kulturgeografi och mycket intressant kan komma ur det samarbetet. Båda ämnena vet också att det historiska landskapet är potentiellt problematiskt för vår nutid. Det används ofta för att legitimera politisk agenda och historieskrivning och det var t ex av den anledningen som vår första lag om skydd av fornminnen klubbades 1666. Det kan även användas för att studera och spekulera kring mer eller mindre lyckade ekonomiska strategier och kontrastera det naturliga med det kulturella, samt på senare år det hållbara mot det destruktiva.

Mats Widgren, professor i kulturgeografi, berättar på sin blogg om en ny artikel av en kollega som analyserat hur historiska argument kring äldre jordbruk i Afrika används i debatten om hållbar utveckling. Det finns åtskilliga åsikter och förutfattade meningar om förhållandet människa-landskap över tid, inte minst i Afrika, som baserats på ganska lösa vetenskapliga grunder och forskare inom många discipliner försöker nu ta itu med detta. Kalle Lindholm på arkeologiska institutionen i Uppsala har skrivit en avhandling och artiklar om boskapsskötsel i Kalahari och brunnssystemen där, och problematiserat den nutida bilden av detta område som ett reservat för jägare-samlare. Vi använder lätt en berättelse om "hur det var då" som en moralkaka för vår egen tid, antingen som förebild eller varnande exempel. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som har substans, och vad som är hägringar i öknen...

Uppdatering: På bloggen sandbian finns ett härligt inlägg från Daniel, en arkeolog-geolog som numera ser på omvärlden med röntgenblick. Det är vad jag alltid sagt - högskolestudier ger dig superkrafter!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kulturgeografi, kulturmiljö, kulturminnen. landskap, Afrika, Uppsala universitet, Stockholms universitet, RAÄ

Svinet: älskad, hatad, fruktad, dyrkad

Den som en gång sett ett livs levande vildsvin glömmer det inte i första taget. Ett enormt kompakt knippe muskler, ben, grovt borst och om det är en galt - smått skräckinjagande betar. Inte precis den där gulliga lilla håriga grisen som Obelix gillade att glufsa i sig. Första gången jag såg en på riktigt på nära håll var på Lejre friluftsmuseum i Danmark. Ett gäng vansinnigt söta små randiga kultingar - och deras urtidsmonster till morsa. Vetenskapsradion körde ett inslag om den vildsvinsstam som numera är ett livskraftigt inslag i våra skogar igen, efter att ha varit närmast utrotad i 300 år.

Marcus Persson SHMM

Hänge av bete från vildsvinsgalt, funnet på Alvastra pålbyggnad i Östergötland. 5000 år gammal.

Vildsvinet har varit ett av de allra viktigaste djuren för människorna i södra Sverige sedan lövskogens etablering och ben och betar från dem är vanliga fynd på mesolitiska lokaler. Men den som gav sig ut på vildsvinsjakt gjorde det med livet som insats för en uppretad galt eller ursinnig sugga kan vara rent ut sagt livsfarlig och långt in i historisk tid sågs vildsvinsjakt som en av de mest macho-artade aktiviteter en man kunde ägna sig åt. Galtarnas betar har ofta använts som utsmyckning, ben och framtänder har använts för att tillverka redskap.

Så kallade Eketorpssvin finns att se på Kolmården. De har avlats fram att likna de tamgrisar som förekom under medeltid och järnålder. Namnet kommer från fornborgen Eketorp på Öland där en hel del välbevarade svinben påträffats. (Foto: Å. M. Larsson)

De grisar vi ser på bondgårdar idag skiljer sig rejält från de som förekom på gårdar i förhistorisk tid. Våra moderna grisar härstammar från raser framavlade i Asien och södra Europa som infördes så sent som på 1800-talet då även jordbruket genomgick en typ av industrialisering. Äldre svinsorter var slankare, hade mer päls och de hade fortfarande kvar en hel del drag i skelettet som vi snarare förknippar med vildsvinen, särskilt kraniet.

De första tamsvinen verkar dyka upp i samband med de första spåren av jordbruk i södra Sverige, för ca 6000 år sedan. De härstammade från hjordar ursprungligen domesticerade långt söderut och ingick i "paketet" med säd, nötkreatur och får eller getter som dyker upp vid denna tid. Så det skedde ingen regelrätt domesticering av vildsvinen i Sverige. Men troligen utnyttjade de första bönderna i Sverige det faktum att det fanns lokala populationer att utöka stammen med. T ex genom att låta dem vandra relativt fritt så att vildsvinsgaltar kunde befrukta suggorna. Vi vet genom genetiska studier att även nötkreaturen ibland fick ett extra tillskott från uroxarna när de spreds genom Europa från Mellanöstern. Till skillnad från vildsvinen var uroxen dock på väg mot utrotning vid denna tid.

Statens historiska museer SHM

Patris i brons för att tillverka pressbleck, från ca 500-700 e.Kr. Krigarna som avbildas har hjälmar prydda med vildsvin.

Numera är grisen en nästan helt negativ symbol i vår kultur, mycket pga av kristendomens påverkan. Den inställningen grundas i religionens äldre judiska traditioner, men aversionen fördjupades av det faktum att svin och fläsk var en extremt viktig del av de lokala germanska religiösa traditionerna som skulle besegras. Att få nordbor att sluta äta fläsk var dock döfött. Grisen må ha extremt dåliga associationer historiskt sett - men det är fortfarande skinka som gäller vid midvinterfesten, dvs julen.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, järnålder, gris, osteologi, Eketorp, vildsvin

Tjejer, ni måste höja era röster för att höras

För ett par veckor sen tog jag mig i kragen och började göra nåt åt min sorgliga hemsida som inte uppdaterats på nästan tre år då jag gick in i avhandlingskoma och inte klarade av att prata om min egen forskning. (I parentes kan jag nämna att jag ofta får frågan hur jag orkade blogga under denna tid? Det är enkelt - det var snarast en välsignelse att få skriva om annat än sitt eget bedrövliga ämne som vid det laget gjorde mig fysiskt illamående.)

Egentligen började det hela med att jag installerade Wordpress eftersom jag funderar på att flytta över bloggen till den plattformen istället. Men kombinerat med att jag inte kunde hitta CD:n med SiteSpinner för att installera på min nya netbook och att jag generellt sett minskat mina ambitioner, så tänkte jag prova att använda wordpress även som plattform för hemsidan. Det fungerade riktigt bra så jag skrotade helt sonika min gamla websajt och började bygga på den nya istället (men jag är fortfarande inte helt beslutad om hur jag ska göra med bloggen).

När jag skrev in lite länkar till webbsidor och gick igenom min blogroll här på Ting & Tankar så slogs jag igen av något som både förvånar och frustrerar mig: Det är väldigt få kvinnliga arkeologer - forskare eller övriga yrkesverksamma - som har egna bloggar och hemsidor. Det här är desto mer märkligt då det är ett väldigt enkelt medium att ta till sig, med en hel del gratis alternativ och förkonstruerade mallar så inga avancerade förkunskaper krävs. Det är också tydligt att bloggosfären i allmänhet har massor av aktiva tjejer - några av de mest lästa och inflytelserika dessutom - så det går inte att skylla på något generellt glastak. Tvärtom.

Inte heller är det så att arkeolog-tjejer av någon anledning skulle ha en pervers motvilja mot bloggande - kollektiva bloggar som finns knutna till utgrävningar och organisationer har ofta aktiva tjejer som skriver och uppdaterar och gör det jättebra.

Jag tycker inte nödvändigtvis att individuella bloggar är bäst, tvärtom kan det bli både bättre och kreativare om man är flera som hjälps åt. Men samtidigt är jag förvånad över att så få kvinnliga forskare inom arkeologin använder detta kommunikationsmedel, särskilt som vi vet att den som sitter i hörnet och väntar på att bli uppbjuden kommer få ett mycket tomt danskort. Och även om de inte vill blogga, varför inte fler snygga hemsidor som presenterar forskning och publikationer och kontaktuppgifter? Forskare idag flyttar runt mellan institutioner och arbetsgivare, varav många sällan uppdaterar sina egna sajter eller erbjuder utrymme att skriva forskningspresentationer. Varför inte slå ned några egna digitala bopålar som man vet består?

Det gäller såklart arkeologer (och forskare) i allmänhet, men jag tycker bristen på arkeolog-systrar på webben börjar bli besvärande tydlig. Och jag undrar varför? Vad är problemet? Har de svårt att se nyttan? Vet de inte var de ska börja? Är det jante-lagen att inte "göra reklam" för sig själv kombinerat med akademins långa traditioner av att se med misstänksamhet på "popularisering"?

Jag skulle ha enklare att förstå frånvaron av tjejer om det fanns en generell frånvaro av arkeologer på nätet, men det finns faktiskt ett ovanligt livaktigt och generöst nätverk av arkeolog-bloggare som länkar till varandra och ger draghjälp och jag har aldrig upplevt en sekunds diskriminering - tvärtom. Det har tidvis funnits andra arkeologtjejer som startat bloggar och även de har uppmärksammats och uppmuntrats - bara för att se dem försvinna efter några månader. Jag har en kollega som just nu gör oerhört intressanta saker professionellt och har en jättebra blogg där hon skriver en del om det. Men hon vill hålla den privat och personlig, så jag har lovat att inte länka till den. Men jag tycker det är en missad chans för både henne och ämnet.

Är det bara en slump, eftersom sån liten andel arkeologer är aktiva på nätet? Eller avspeglar de ett riktigt problem? Är det på samma sätt inom en del andra ämnen? Finns det tvärtom ämnen där tjejerna dominerar och killarna lyser med sin frånvaro?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, blogga, forskning, genus

Museer i och som konflikter

Vad ska vi ha museer till? Svaret på den frågan har ändrats flera gånger under de 2-300 år då vi haft något som vi kan känna igen som museum. Ett rum eller ett hus eller bara ett skåp fyllt med ting, naturliga eller tillverkade, som är tänkt att beskådas av fler än bara samlaren själv och leda till någon sorts kunskap eller insikt eller själslig förplägnad. Det har alltid varit perioder då man brottats extra mycket kring vad det ska vara bra för, vem det ska rikta sig till och inte minst hur det ska se ut. Men jag tror faktiskt att vi är inne i en extra intensiv sådan period, inte bara för att det finns mycket motstridiga viljor och prioriteringar hos allmänhet, forskare, kuratorer och pedagoger utan även för att tekniken medför nya möjligheter och utmaningar.

I september håller Tate Modern ett symposium för museianställda kring Museet och Mobilen – den där närmast oumbärliga manicken som de flesta besökare bär omkring på numera. Går det att utnyttja den i utställningen? Kan man erbjuda fördjupning och incitament till besökarna genom appar och uppkopplingar?

Museer kan beröra och uppröra. Det kan vara en signal om vad som är värdefullt, finansiellt eller kulturellt, en strategi för att uppfostra befolkningen, ett medel att underminera makten och ifrågasätta samtiden. Att orsaka att ett lands kulturminnen och museer förstörs i ett krig är en handling som många uppfattar som extremt olustigt, att plundra kulturskatter (sina egna eller andras) är ett symboliskt övergrepp. När USAs trupper intog Bagdad råkade t ex Nationalmuseet illa ut och det orsakade en hel del debatt i västvärlden om arméledningens ointresse att värna om detta museum delvis grundade sig i vår okunskap om och ointresse för förhistorien i denna del av världen.

Gustav Holmberg skriver på sin blogg om en recension av boken The Rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum av Lawrence Rothfield där recensenten lyfter upp denna okunskap om regionen som just en anledning till att det gick så illa. Gustav är inte helt övertygad, men tycker att frågan är intressant och efterlyser mer litteratur om ämnet arkeologi i krig. Har du läst något intressant i den vägen?

Apropå museer och Irak så berättar Fredrik Svanberg att en dokumentärfilmare just nu är i färd med att göra en liten film om Historiska museet till en filmfestival i norra Irak. För museer som arbetar med en nations historia blir frågan om tillgänglighet för alla medborgare en extra komplicerad fråga. Är det nåt man ska oroa sig för, eller ska vi sluta vara så ängsliga? Är inte alla intresserade av en plats historia oavsett var de själva kommer ifrån ursprungligen? All historia och förhistoria är i grunden helt oupplösligt länkad till resten av jorden och mänskligheten. Kanske vi bara måste bli bättre på att lyfta fram dessa rörliga gränser och långväga nätverk?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, konflikt, kulturminnen, social media

Englands äldsta hydda hittad på Star Carr

Det finns vissa namn som för arkeologer håller en speciell mening, långt utöver de ting som hittades på platsen eller vad den en gång användes för. Star Carr är ett sådant namn, en tidigmesolitisk bosättning i England där våtmarken bevarat ben och organiskt material i unik omfattning. Men det som gör platsen extra viktig för arkeologer är att Star Carr är förknippat med ett annat namn: Grahame Clark, Disney professor i Cambridge (vilket är mer seriöst än det låter). Clark som ledde undersökningarna och publicerade dem använde den fantastiska platsen för att lyfta fram hur arkeologi kunde bli mer än bara sakletande och skattjakt, hur vi kunde använda det mest oromantiska, rester av slakt och måltider, för att skapa oss en fylligare bild av samhälle, ekonomi och levnadsbetingelser.

Utgrävningarna återupptogs för några år sedan och idag meddelades att arkeologerna där har hittat en husstruktur, en rund hydda med försänkt golv, som daterats till c. 8.500 f.Kr - en imponerande ålder. Att platsen visar uppenbara tecken på att ha varit ordentligt bosatt under långa perioder ger oss också en intressant inblick i hur några av de tidigaste människorna i det som nu är England bodde.

Det här är en otroligt häftig plats och bevarat organiskt material och konstruktioner är bland det viktigaste arkeologer kan hitta från denna tid i mänsklighetens historia som vi fortfarande vet så lite om. Kan förresten meddela att utgrävningarna i Motala, som visserligen rör lite yngre perioder (fast man vet aldrig, det finns intressanta lager som fortfarande inte åldersbestämts säkert) fortsätter att generera en hel del ben av både människor och djur, och även bearbetade träföremål och "tuggummi".

Tuggad harts, med tandavtrycken fortfarande synliga, hittad på Kanaljorden, Motala. (Foto: Ola Kronberg)

Men allt var inte bara hasselnötter och proteinjakt under mesolitikum - ens på Star Carr. Där hittades även 21 skalltak av hjort, med kvarvarande men stympade hornkronor kvar, och hål borrade i benet. De har troligen använts som huvudbonader, och det är tveksamt om det var i rent kamouflage-syfte. Mat och skådespel - det är vad människan har efterfrågat sedan tidernas begynnelse...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, mesolitikum, utgrävning, Star Carr

Vetenskapsbloggskolan Del 5

Vi fortsätter i sakta mak med vår lilla grundkurs i vetenskapsbloggande.
Om du nu har registrerat en blogg, bestämt dig för vad du vill skriva om och vem/vilka du riktar dig till och varför så kanske det vore kul att få läsare också. Iallafall när du blivit varm i kläderna.

Stå inte bara där Knyttet, kom fram och visa dig!
Om du inte är rikskändis eller bloggar om mycket kontroversiella ämnen så är du bara en, i en vid det här laget, riklig ström av bloggar ute i cyberrymden. Om du tror att det räcker med att göra ett snyggt arbete och sedan ta emot massornas hyllning så har du grundligt fel. Precis som om du som forskare skulle åka till en stor världskonferens med hundratals deltagare och ett dussintals parallella sessioner så krävs det mer än att ställa upp sin poster. Du måste söka upp, prata, knyta kontakter. Precis som på konferenser så är det detta nätverksbyggande som är den verkliga vinsten med att släpa sig dit. Så hur knyter man kontakter via bloggen?

Länka, länka, länka!
Din text ska innehålla länkar, inte bara till andra sajter som har mer information likt ett referenssystem, utan i än högre grad till tidningsartiklar och andra bloggar. När du länkar din text och sedan "pingar" den (dvs registrerar din blogg i diverse välbesökta bloggportaler och uppdaterar när du postar ett nytt inlägg) så dyker din blogg upp på radarn på dessa ställen. De stora tidningarna och medierna har ofta små menyer (främst Twingly) som visar vilka bloggar som länkar till respektive artikel. På sätt kan deras läsare följa länken till din blogg om de vill läsa någon annans åsikt. Samma sak med bloggar. Till vänster i min meny ser du ett par sådana menyer som visar vilka som nyligen läkat till min blogg - vare sig de är positiva eller negativa. Även om bloggen inte visar detta ser ofta bloggare vem som länkar till dem och blir nyfikna. Du kan på det sättet hitta nya läsare genom att åka lite snålskjuts på andra bloggar. Men det är i grunden ett givande och tagande, för dina länkar gör att mottagande bloggen blir högre rankad. Så hjälper vi varandra - även när vi är i heta gräl med varandra. Precis som när du refererar till andra forskare i dina vetenskapliga texter.

Läs och delta - det handlar inte bara om dig
Faktum är att forskare borde vara grymma bloggare, för precis samma regler som gäller inom den akademiska världen gäller inom bloggosfären. Du kan inte förvänta dig läsare om du inte själv engagerar dig. För forskare betyder det att man skriver, refererar, deltar i seminarier och åker på konferanser, nätverkar. För bloggare betyder det att du besöker andra bloggar, kommenterar deras inlägg, länkar, följer upp diskussioner de startat, tipsar dina läsare om när de skriver något intressant.

En av de bästa sidoeffekterna av bloggandet är att jag har fått kontakt med forskare verksamma inom fält som intresserar mig men där jag helt saknade kontakter innan. På detta vis har jag getts möjlighet att bredda och fördjupa mina kunskaper utöver den snäva krets vi forskare lätt hamnar i när vi specialiserat oss. Så med risk för att dra upp en kliché: Tänk inte bara på vad andra bloggare kan ge dig, tänk på vad du kan få från andra bloggar.

Ett lästips: Henrik Brändén har plitat ned kloka och intressanta tips om hur man skriver bra populärvetenskapligt om naturvetenskap. Mer utförligt och erfaret dessutom än det jag skrivit här. Fungerar förresten även för humanvetenskaperna.

Nästa gång tror jag vi ska prata lite om fördelarna med att blogga som forskare

Tidigare delar i Lilla Vetenskapsbloggskolan:
Del 1 - Varför blogga?
Del 2 - Vem pratar du med?
Del 3 - Vad en blogg inte är
Del 4 - Om kommentarer

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, populärvetenskap, vetenskapsbloggar, bloggskola

Mystiska saker i jorden mm

Arkeologer gräver och undersöker lite varstans i vårt avlånga land varenda sommar. Ibland hittar de det de söker, ibland hittar de nåt oväntat, ibland ingenting och ibland nåt de inte har en aning om vad det är. Då kan man ta nätet till hjälp. Arkeologer på UV som just nu gräver vid Åkroken i Nyköping har hittat en del saker i jorden som de inte riktigt vet vad de har använts till. T ex det här välbevarade träklotet i masurbjörk. Om ni har någon idé vad det är och vill kika in de andra föremålen så kan ni titta in på deras blogg och lämna tolkningsförslag.

?

På Gilltuna är de nog ganska glada över regnet, för när jag sist såg SAU-gänget där i slutet av juni var den västmanländska leran på väg att bilda cement. Fast nu räcker det nog med blöta - den postglaciala leran har en hårfin gräns då den är optimal för arkeologer, sen slår den över till någon sorts kvicksands-lera som suger tag i stövlar och grävskopor och inte släpper taget. Det har i allafall kommit fram fina stenskodda hus och prydliga stensträngar som en gång i tiden troligen markerade gränserna för gårdstun.

Kulturmiljö Mälardalens undersökningar av den medeltida bosättningen vid hospitalet i Skänninge avslutats och fina bilder på det och urnegravarna från järnåldersgravfältet de också undersökte ligger ute på hemsidan. På Arkeologgruppen Örebros blogg berättar Leif Karlenby om deras pågående undersökningar vid Skrantåsen där det tidigare hittats hällkistor och det kan möjligen röra sig om senneolitiska lämningar i anslutning till dessa.

När arkeologiska utgrävningar uppmärksammas i media är de ofta ganska spektakulära. Men varje grävsäsong fylls också av ett stort antal mindre glamorösa undersökningar, som dock är minst lika viktiga - inte minst för att de ibland leder till att man planerar om en exploatering för att inte förstöra en fornlämning. Nils berättar om just en sådan undersökning vid Öjebyns kyrka (Gamla Piteå) där fjärrvärmeinstallation leder till att det måste grävas i den gamla kyrkogården med anor från medeltiden.

Hällristningsinventeringen längs den sydliga Östkusten fortsätter att ge resultat - i förra veckan hittades den första hällristningen i Misterhults socken, vilket gjorde Michael mycket glad. Om det finns tydligare bevis för hur viktigt det är att alltid återvända till landskapet med nya inventeringar och utredningar så vet inte jag vad det är. En ny och fördjupad bild av bronsåldern längs Östkusten har framträtt i ljuset av detta projekt, vilket bör få konsekvenser för alla som studerar denna tidsperiod.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, utgrävning, Nyköping, medeltid, Piteå, Småland, hällristning, järnålder, Gilltuna, Västmanland

Vill du ha mitt jobb?

Under det senaste året har jag vikarierat som doktorandombud vid Stockholms universitets studentkår. Det har varit bland det roligaste och mest lärorika jag gjort. Jag har fått en långt bredare insyn i universitetets verksamhet, kontakt med doktorander från samtliga fakultet och inte minst engagerade och seriösa medarbetare på kåren självt. Förutom att hjälpa doktorander med råd, stöd och information på alla möjliga vis har jag arbetat med studentinflytande, arbetslivsanknytning för forskarstudenter och breddad rekrytering till forskarutbildningen. Arbetet har även inneburit kontakt med nationella student- och doktorandorganisationer kring frågor som rört forskarutbildningen och doktoranders villkor i allmänhet.

Jag hade med glädje fortsatt ett år till, men i juni blev jag erbjuden en fast tjänst som chef för en arkeologisk stiftelse (SAU) och den chansen kunde jag omöjligt tacka nej till. Därför utlyses nu vikariatet på nytt, för minst ett år framåt. Jag vill varmt rekommendera dig som har erfarenhet från forskarstudier, avslutade eller ej, att söka denna tjänst om du är intresserad av att jobba med dessa uppgifter. Erfarenhet från kårarbete är så klart bra, men inte ett måste - jag hade ingen, däremot erfarenhet av att jobba med doktorandfrågor i råd på institutions- och fakultetsnivå.

Sprid gärna vidare information om den här tjänsten till andra du tror kan vara intresserade. Sista ansökningsdatum är den 25:e augusti, men skicka gärna in ansökan så fort som möjligt då tillträde sker i början av september.

Titta gärna in på kårens hemsida och se lite hur verksamheten fungerar också.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, doktorandombud, doktorandombudsman, stockholms universitet, studentkåren, SUS, doktorand

Ett par arkeologer på Birka-guidning

Regnigt och tråkigt? Titta in på Historiska museets blogg då och då under dagen och följ Fredrik Svanbergs och Kattis Hauptman Wahlgrens besök på Birka som Fredrik kommer (nästan) live-blogga om. Och skänk dem en ömmande tanke när de travar runt i spöregnet...

Det här kan bli kul!

Och förresten - Kai på bloggen Pointelss Anecdotes har en inte helt poänglös anekdot om sitt eget Birka-besök nyligen.

Vetenskapsskribenter berättar hur de började

Har du undrat över hur man börjar som populärvetenskaplig författare/skribent? Ed Yong, en av de bästa vetenskapsbloggarna i min och många andras mening, får ganska ofta den frågan från sina läsare. Han delger gärna sina egna erfarenheter men vet samtidigt att det finns lika många vägar in i skrivandet som det finns skribenter. Så han startade ett upprop för att få författare och dylika att berätta om sin egen väg. I skrivande stund har han en lista på över 90 bidrag, med länkar till deras bloggar och twitter-konton i de fall dessa finns. En underbar källa att ösa ur och en chans att hitta nya intressanta bloggare att följa - eller författare att leta upp på biblioteket.

Apropå detta med vetenskapsbloggning så verkar ScienceBlogs/Pepsigate-kontroversen inte riktigt dö ut än. I veckan blossade den upp på nytt då Virginia Heffernan skrev en ganska bitsk kolumn i New York Times Magazine. Hon var framförallt kritisk till bloggarna som lämnat ScienceBlogs och kallade dem naiva och ohyfsade. Hon ondgjorde sig i allmänhet över den polemiska ton och svartvita världsbild som hon tycker förekommer på de flesta vetenskapsbloggar, med en aggressiv inställning till humaniora. Jag tycker personligen att hon är ganska polemisk och svartvit själv i den bild hon målar upp, även om jag sett deprimerande exempel själv. Reaktionen bland de bloggar hon läxar upp var förutsägbart irriterad och avvisande (sök på Google Blog Search eller Twitter). Men bloggen Neuroscience fann en del i hennes text som de tycker är värt att ta på allvar och skriver tänkvärt om det - men länkar även till bra bloggar som kritiserar hennes tes.

Uppdatering: En till tänkvärd blogg om Heffernans kolumn, som lyfter fram svagheter i hennes argument. Det verkar lite märkligt (och oroväckande) för mig att representanter för journalistkåren haft svårast att förstå ilskan hos bloggarna. Är det inte journalister som värnar extra mycket om att skilja på journalistisk text resp annonser och att det inte får förekomma ekonomiska intressekonflikter? Är jag naiv här?