Hänge av bete från vildsvinsgalt, funnet på Alvastra pålbyggnad i Östergötland. 5000 år gammal.
Vildsvinet har varit ett av de allra viktigaste djuren för människorna i södra Sverige sedan lövskogens etablering och ben och betar från dem är vanliga fynd på mesolitiska lokaler. Men den som gav sig ut på vildsvinsjakt gjorde det med livet som insats för en uppretad galt eller ursinnig sugga kan vara rent ut sagt livsfarlig och långt in i historisk tid sågs vildsvinsjakt som en av de mest macho-artade aktiviteter en man kunde ägna sig åt. Galtarnas betar har ofta använts som utsmyckning, ben och framtänder har använts för att tillverka redskap.
Så kallade Eketorpssvin finns att se på Kolmården. De har avlats fram att likna de tamgrisar som förekom under medeltid och järnålder. Namnet kommer från fornborgen Eketorp på Öland där en hel del välbevarade svinben påträffats. (Foto: Å. M. Larsson)De grisar vi ser på bondgårdar idag skiljer sig rejält från de som förekom på gårdar i förhistorisk tid. Våra moderna grisar härstammar från raser framavlade i Asien och södra Europa som infördes så sent som på 1800-talet då även jordbruket genomgick en typ av industrialisering. Äldre svinsorter var slankare, hade mer päls och de hade fortfarande kvar en hel del drag i skelettet som vi snarare förknippar med vildsvinen, särskilt kraniet.
De första tamsvinen verkar dyka upp i samband med de första spåren av jordbruk i södra Sverige, för ca 6000 år sedan. De härstammade från hjordar ursprungligen domesticerade långt söderut och ingick i "paketet" med säd, nötkreatur och får eller getter som dyker upp vid denna tid. Så det skedde ingen regelrätt domesticering av vildsvinen i Sverige. Men troligen utnyttjade de första bönderna i Sverige det faktum att det fanns lokala populationer att utöka stammen med. T ex genom att låta dem vandra relativt fritt så att vildsvinsgaltar kunde befrukta suggorna. Vi vet genom genetiska studier att även nötkreaturen ibland fick ett extra tillskott från uroxarna när de spreds genom Europa från Mellanöstern. Till skillnad från vildsvinen var uroxen dock på väg mot utrotning vid denna tid.
Patris i brons för att tillverka pressbleck, från ca 500-700 e.Kr. Krigarna som avbildas har hjälmar prydda med vildsvin.
Numera är grisen en nästan helt negativ symbol i vår kultur, mycket pga av kristendomens påverkan. Den inställningen grundas i religionens äldre judiska traditioner, men aversionen fördjupades av det faktum att svin och fläsk var en extremt viktig del av de lokala germanska religiösa traditionerna som skulle besegras. Att få nordbor att sluta äta fläsk var dock döfött. Grisen må ha extremt dåliga associationer historiskt sett - men det är fortfarande skinka som gäller vid midvinterfesten, dvs julen.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, järnålder, gris, osteologi, Eketorp, vildsvin
6 kommentarer:
Vildsvinen ökar mycket på grund av att markerna växer igen och dessa ger ett gott skydd. Sedan kan dom få 2-3 kullar på ett år. De utgör ett stort problem för jord- och skogsbruket och de förstör mängder av skördar osv. De bökar även i röjningsrösen och boplatser.
Vildsvinen utgör ingen större fara om man inte kommer emellan Suggan och kultingarna.
För något år sedan frös en vildsvinsfamilj fast i isen utanför Blankaholm och de blev snabbt örnmat eller örngott ,-)
Jätteroligt att få läsa sånt här, Åsa! Vad ingick mer i "paketet" som kom för 6000 år sedan? Vilka grödor? Och vilka andra domesticerade djur?
Michael - ja vildsvin är ett av de mest problematiska djuren för människan tyvärr, och saknar numera naturliga fiender som vargen. Snackade idag med en kollega som bor i Hässelby Gård i Västerort i Stockholm där jag själv växte upp. Tydligen har ett par joggare råkat ut för vildsvin i Grimstaskogen där det senaste året. Sånt hände aldrig när jag var liten.
"Örngott" - Möööööhhh :P
Henrik - Den vanligaste sädessorten i början av neolitikum (när jordbruket etablerades) var vete av lite olika sorter, både "nakna" som brödvete och agnklädda som emmervete och enkorn. Naket korn förekom också, medan skalkorn var mer ovanligt. Under senare delen av mellanneolitikum blev korn lika vanligt elelr vanligare än vete. De här bedömningarna är gjorda utifrån en kombination av pollenanalyser och fynd av förkolnade sädeskorn på boplatser.
De tidigaste bönderna hade nötkreatur och även får och/eller getter i viss utsträckning (de är svåra att skilja åt osteologiskt). Tamsvin förekom som sagt också. Hästen dyker upp först under bronsåldern och hönor och tamkatter under järnåldern.
I början användes tamdjuren främst för sina "primära" produkter, dvs kött och hudar. Först efter en eller ett par tusen år börjar vi hitta spår av att de även nyttjade mjölken. De äldsta fårraserna hade inte ull som vi tänker oss idag, utan mest grov ytterpäls som det inte gick att göra vävnader av. Det dröjde troligen till slutet av neolitikum, för ca 4000-4500 år sedan, innan mer riktiga ullfår dyker upp - igen tack vare kontakter med södra Europa och i förlängningen Mellanöstern.
Är det klimatet som spökar och gör att man går från vete till korn? Har jag fått rätt för mig om jag tror att det långa perioder varit för kallt för att odla vete norr om de stora slätterna längst i söder?
Nja, det är troligen inte anledningen för det sker en generell övergång till korn i stora delar av centrala, norra och även östra Europa runt 3000 f.Kr och även om det blir lite kallare så är det fortfarande bättre klimat än idag.
Det finns olika teorier, att kornsorterna generellt gav bättre avkastning än de dåtida vetesorterna. Eller att kornet fungerade bättre vid tillverkning av alkohol. Eller att det var en kulturell preferens helt enkelt. Det finns få konkreta bevis av förklarliga anledningar.
Skicka en kommentar