Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3

Ibland frågar folk hur jag hinner med bloggen, och svaret är att ibland gör jag det inte. Som veckan som gick t ex. Hade tänkt skriva den tredje och sista delen om DNA-konferensen men eftersom den biten krävde lite mer eftertanke och hjärnkapacitet än jag hade till övers på kvällarna så blev det inget. Så vidare briljant kommer det inte bli denna söndagsmorgon heller, men några saker vill jag få fram.

På symposiet om DNA och arkeologi fick jag och Birgitta Gärdin representera den humanistiska reflektionen kring metod och problem. Birgitta har mångårig erfarenhet av media från sin anställning på Svenska Dagbladets redaktion och har på senare år studerat arkeologi vid Södertörn. Hennes presentation i slutet av dag ett tog därför upp lite kring vad hon finner både givande och problematiskt i både vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar runt genetik och förhistoria. Givande eftersom dessa metoder ger oss en möjlighet att studera och få insyn i individuella liv och släktskapsrelationer. Problematiskt då det inte sällan förekommer alldeles för långtgående och svepande generaliseringar utifrån vad som fortfarande är ett extremt bristfälligt och begränsat material.

Själv tog jag upp lite liknande tankegångar dag två. Sett ur arkeologisk horisont har jag alltid tillhört den "falang" som propagerat för mer naturvetenskapliga och tvärvetenskapliga samarbeten inom forskning runt förhistoria. Det har därför varit både lite märkligt och frustrerande att de senaste åren finna att jag spenderar så mycket tid med att dra i handbromsen. Problemet är inte egentligen inte studierna i sig och deras faktiska resultat (i termer av haplogrupper och -typer) utan när man tar nästa steg att tolka biologi i kulturhistoriska termer. För ska man göra det så krävs ju minst lika stringent och källkritisk analys av de kulturbegrepp och samhälleliga organisationsformer som man använder gentemot det genetiska. Istället finner jag för ofta att genetikerna gör ett fantastiskt bra jobb med att utveckla metodiken och motarbeta kontaminations-problemen, bara för att inte ha ork kvar att ens tänka på något snarlikt runt det sociologiska, antropologiska och historiska.

Det finns en viss hierarki inom vetenskaperna, från mest till minst "vetenskapligt" om vi säger så. Fysik hamnar nära toppen och historisk-filosofiska hamnar... ja, ni kan gissa. På det hela taget är detta helt rätt och inget problem i sig. Vi kommer inte kunna förstå kvinnors kamp för rösträtt genom ekvationer. Vi kommer inte kunna bota malaria genom textanalyser. Man måste rätta metoden efter frågeställningen. Sen är det en annan sak att många olika discipliner kan bidra med viktig information i alla former av forskning - åt båda hållen.

Humanister får ofta möta en hel del åsikter om att vår forskning inte är lika säker som t ex matematik, biologi och geologi. Och jag håller med. Helt och hållet. De begrepp och termer vi rör oss med bör inte förväxlas med de som slås fast inom naturvetenskaperna. Inte ens när vi kan ge en ganska bra definition av en typ av spjutspets eller kruka betyder det heller nödvändigtvis att det säger något alls om sociala processer och kulturell identitet. Det kan göra det, men det är inte självklart. Det är därför absurdt att känna att vi ibland behöver påminna genetikerna om detta som de naturligtvis vet men verkar glömma bort i hastigheten. Hur fenomenalt bra en genetisk analys är så kan den inte säga mer än vad grundmaterialet tillåter. Hur många individer har analyserats? Från hur många lokaler? Hur många tidpunkter i förhistorien? Som vilken statistiker som helst kan påpeka, det är urvalet som avgör vilka frågor som kan besvaras.

En sak som oroat mig personligen är att många hypoteser verkar utgå från att det funnits två krafter som styr genetiskt förändring i populationer: migration eller genetisk "drift" (dvs små mutationer som uppstår av sig själva över tid). Men som antropologer lätt skulle kunna visa så är detta inte nödvändigtvis relevant för mänskliga samhällen, där komplexa och långväga släktskapsnätverk kan påverka mitokondrie-DNA och Y-kromosomer i en population mycket snabbt. Särskilt i de ganska begränsade grupper som fanns under sten- och bronsålder. Och där olika samhällen och olika samhällsgrupper kan ha mycket olika nätverk (jmf aristokrater, bönder, fiskare, handelsmän mm). Personligen tycker jag att historiska genetiska studier kan vara en utmärkt metod att just studera detta och reda ut hur det påverkat regioner över tid. Det skulle också behövas fler studier runt de historiskt kända "flaskhalsarna" som pest, krig och katastrofer kan ha medfört. Hur pass representativt är dagens genetiska karta jämfört med för 500 år sen? 1000 år sen? 1500 år sen?

Jag tror att DNA-studier kan bli en oerhört viktig och givande del av historiska och förhistoriska studier, men att vi måste lära oss att samarbeta bättre från båda hållen. Och att genetiska studier måste kombineras med isotop-analyser som visar diet och rörelsemönster ur individnivå. Vi måste ta det lite lugnt och se detta som pionjärfasen i forskningen - testa och försöka falsifiera våra hypoteser på ett mer grundläggande plan innan vi kan gå vidare och dra slutsatser.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap,

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 2

Jag hade egentligen tänkt skriva en genomgång av dag 2 på konferensen om gammalt DNA, men Henrik Brändén har gjort en så bra genomgång att jag slipper det. Läs den! Det var väldigt kul att få tillfälle att träffa Henrik i Göteborg, och det är extra kul att göra det under omständigheter som visar hur viktigt det är för forskning om förhistoria att nå utanför gängse ramar. Henrik arbetar med läromedel och förmedling av naturvetenskap till skolan. Som humanist tycker jag att det är kul hur en sådan här konferens belyser att det inte är något bråddjup mellan naturvetenskapen och humaniora utan att de tvärtom sammanflätas och berikar varandra. Det är något jag gärna skulle se mer av i både grundskola och gymnasium.

Har du läst Henriks text nu? Inte? Kom tillbaka när du gjort det då! Nu? Ok.
Ett par egna kommentarer: Om det var något som var tydligt utifrån dessa presentationer så var det hur intressant och givande det är att göra genetisk-historiska studier på tamdjur. Människan har levt i mycket nära relation till vissa arter under tusentals år och i viss mån påverkat dem lika mycket som vi påverkat naturen runtom oss. Att studera vad som hänt i termer av avel säger därför en hel del om de samhällen som var involverade i processen. Både den kombinerade osteologiska-genetiska studien på nötkreatur från järnåldern och medeltiden som Anders Götherström och Ylva Telldahl genomfört, och Cia Anderungs analyser på gamla uroxeben från Europa fördjupar vår förståelse för komplexa ekonomiska processer.

Knut Røed visar hur renarnas populationer ser ut idag utifrån förekomst av haplogrupper. Detta motsvarar dock inte bilden vi får om vi analyserar renben från järnåldern och bronsåldern. (Foto: Å M Larsson)

Det visade även Knut Røed med studien på förhsitoriska, historiska och moderna renben frå Norge, Sverige, Finland och Ryssland. En viktig poäng var att dagens genetiska spridningsbild inte alls verkar motsvara den förhistoriska. Tvärtom var den mer homogen över hela Skandinavien.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, vetenskap, Skandinavien, renar

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 1

Det var lite ovanligt tyst på bloggen min i veckan eftersom kvällarna fick vikas åt att arbeta med ett föredrag jag skulle hålla på ett symposium om forskning på förhistoriskt DNA. Det gick av stapeln i Göteborg nu i torsdags-fredag och har varit intensivt och intressant. Själv var jag inbjuden som "token humanist" och förutom mig och Birgitta Gärdin så var övriga föredragshållare aktiva genetikforskare med bakgrund inom och intresse för arkeologin. Anordnare var Per Persson och Kristian Kristiansen, som en del i Forging Identities - The Mobility of Culture in Bronze Age Europe. Ämnena som togs upp hade dock spännvidd från paleolitikum till medeltid. Det var en riktigt stor skara anmälda åhörare och det enda jag beklagar var att jag inte hade större möjlighet att prata med folk innan det var över.


Tom Gilbert visar bilder på några av de allra första försöken att få fram gammalt DNA - nästan samtliga visade sig sedan vara kontaminerade av nyare DNA. Metodutveckling är A och O inom denna forskningsgren. Närmast i bild syns Sara Gummesson från UV Öst och Sophie Bergerbrant från arkeologiska institutionen i Stockholm. (Foto: Å M Larsson)

En liten snabb genomgång av föredragen tänkte jag ge i alla fall.
Dag 1 skulle egentligen ha inletts med Eske Willerslev som för vetenskapsintresserad allmänhet mest är känd för studier av DNA funnet i hår på Grönland och som daterats till en av de äldsta bosättningsfaserna på ön. Tyvärr hade han råkat ut för att hans laptop och pass blev stulet dagen innan så han var försenad och fick nöja sig med en öppen föreläsning på kvällen. Tom Gilbert gjorde en snabb och utmärkt insats genom att ge dubbelföreläsning om hur forskningen kring gammalt DNA utvecklats sedan 1980-talet. En väldigt nyttig genomgång, särskilt i dessa tider av en växande flod "genetiska genombrott".

Kort sagt de allra flesta av de tidiga studierna på mumier, neandertalare, fossil osv visade sig vara studier på mer sentida DNA som kontaminerat proverna. Ett tag var man nästan övertygade om att hela ämnet var kört, men sedan lossnade det igen när man lärde sig leta upp just de små, förstörda och upphackade delarna av gammalt DNA. Att kunna registrera hela eller ens delar ev genomet i individer är dock närmast omöjligt (i nuläget) men det finns ändå en hel del information att få fram. Gilbert poängterade att värme, vatten och syre är förödande för DNA. Mumier från t ex Egypten kan verka enormt välbevarade, men deras DNA ligger risigt till. Addera till det att de ofta hanterats en hel del av upphetsade arkeologer och det är inte märkligt att många analyser på mumier snarare är analyser på nutida forskares DNA...

Mark Thomas går igenom grunderna i mjölkens fascinerande kemi. (Foto: Å M Larsson)

Mark Thomas höll ett föredrag om det stora forskningsprojekt kring genetisk laktostolerans i Europa som han deltar i. Mjölk är en intressant produkt av fr a fett, protein och laktos som är menat som föda för däggdjurens ungar. Små barn har ett enzym kan bryta ned laktosen till sockerarterna glukos och galaktos vilken kroppen kan tillgodogöra sig. Men de allra flesta människor mister förmågan att bilda laktas-enzymet vid ett par års ålder, vilket gör dem laktosintoleranta. I vissa delar av världen har dock genetiska mutationer gjort att människor med denna kan fortsätta dricka mjölk utan att må dåligt. Mest logiskt vore det att säga att vissa är laktostoleranta snarare än tvärtom, men eftersom toleransen är mycket hög hos befolkningen i norra Europa som brukar förutsätta att de är normen i alla sammanhang så tog det ett tag innan polletten trillade ned. Thomas och många andra med honom studerar nu vilka mutationer som finns (minst 4 stycken identifierade hittills i Mellanöstern, Afrika, Indien-Pakistan samt Europa). Frågorna gäller bland annat när de uppstod, var de uppstod och hur de har spridit sig i befolkningarna under förhistorien.

Helena Malmström presenterar den genetiska studie hon och andra vid labbet för historisk genetik vid Uppsala universitet gjort på 5000 år gamla skelett från Gotland och Västergötland. (Foto: Å M Larsson)

Efter det följde ett föredrag av Helena Jankovics Malmström som berättade om studier på neolitiska skelett i Sverige. De har riktat in sig främst på det DNA som finns i mitokondrierna i cellen. MtDNA är gynnsamt av flera anledningar. Dels är det ofta bättre bevarat och enklare att analysera än cellkärnans DNA. Dels är det intressant inom populationsstudier då vi ärver vårt mtDNA enbart från vår mor, till skillnad från vårt kärn-DNA som är en blandning av båda föräldrarnas uppsättning. Det gör att den är mer konstant i sin uppsättning över tid och att vissa små mutationer kan spridas inom befolkningar utifrån hur kvinnors mobilitet sett ut. Ett alternativt sätt är att studera Y-kromosomen hos män, eftersom den inte heller blandas utan bara ärvs på fädernet. Det tråkiga är att i detta fall är enbart mäns skelett användbara. Det uppträder som sagt över tid små mutationer inom delar av mtDNA som i sin tur muterar och på det viset kan genetikerna följa dessa egenheters spridning inom och mellan populationer över tid (haplogrupper och haplotyper).

Som det mycket noga påpekades av flera av forskarna där så representerar mtDNA bara en liten, liten del av en persons genetiska bakgrund. Fyra generationer bak (typ gammelmorfars mor) har du 16 genetiska donatorer - men mtDNA kommer från enbart en enda av dessa: mormors mormor. Samma sak med Y-kromosomen som kommer enbart från farfars farfar (om du är kille dvs). Det säger sig självt att mtDNA och Y-kromosomen säger mycket lite eller inget alls om en persons etniska eller kulturella identitet. Däremot kan det vara intressant att kontrastera olika samtida förhistoriska populationer med varandra.

Jag tror jag slutar inlägget där så att det inte blir för långrandigt. Jag gör så att jag går igenom föredragen från dag 2 i ett nytt inlägg imorgon, och sedan avslutar med ett om mina och Birgittas funderingar och reflektioner från en humanistisk horisont.

En del av åhörarna under dag 1 av symposiet. Längst fram i bild syns Knut Röed och Helle van Kilde. (Foto: Å M Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, stenålder, laktosintolerans

Etik och genetik

Även i vårt rejält sekulariserade land är det känsligt att pilla med mänskliga kvarlevor. Oavsett om det är av religiös övertygelse eller rent filosofisk finkänslighet, de dödas ben hamnar i en helt egen kategori som vi alla förhåller oss till. Det gäller även det genetiska material benen delvis består av, som vi numera kan dra fram även ur extremt gamla skelett. Med tanke på hur biologi missbrukats under de senaste par hundra åren för att förnedra och förtrycka människor av olika ursprung, utseende och kön så är det helt berättigat att vi kräver mer av oss själva när vi vill studera och analysera ben och gener.

På torsdag och fredag är jag i Göteborg på en konferens anordnad av bland annat Per Persson och Kristian Kristiansen där ett antal av de som studerar förhistoriskt genetiskt material i framförallt Norden får presentera sin forskning. Det ska bli oerhört intressant att höra dem berätta omvad de håller på med och få diskutera och debattera projekten. Öppningstalare är Eske Willerslev från Center for GeoGenetics i Köpenhamn som bland annat varit med om att kartlägga hela arvsmassan hos en 4000 år gammal grönländare. För allmänintresserade håller Eske en öppen föreläsning torsdagen den 21:a kl 17.30.

Som sagt, DNA är känsliga saker och det kan ibland ifrågasättas om vi går för snabbt fram, drar för höga växlar på ofta ganska begränsade genetiska studier på ett bristfälligt material. För att inte tala om etiska problem runt analyser av historiska personer med eller utan kända släktingar. Som av en slump anordnar norska Forskningsetiske Komiteer ett öppet seminarium på detta tema i Oslo på onsdag: More than just bones?
De har lyckats samla en mycket intressant skara forskare från olika discipliner som ska hålla föreläsningar runt detta tema, t ex Kjell-Åke Aronsson, museichefen i Ájtte, Erika Hagelberg, professor i evolutionsbiologi, bioetikern och filosofen Malin Masterton och Sebastian Payne som arbetar med vetenskapsanvändning inom English Heritage.

Synd att man inte kan vara överallt samtidigt.

Det är klart, även etik är kulturellt betingat. Inredning och utsmyckning skapat av de dödas ben i benhuset i Sedlec, Tjeckien. (Wikipedia commons)


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, genetik, DNA, etik, ben, osteologi, molekylärbiologi

Norsk neolitisk palissadanläggning

Förra inlägget handlade om undersökningarna vid Hamresanden vid Kristiansand i södra Norge där arkeologerna hittat en översandad (hur nu det gick till...) neolitisk lokal från början av bondestenåldern, ca 3700 f.Kr. Nu kommer en till artikel i Aftenposten om undersökningarna och tydligen har det framkommit att de stenrader, vallar och gropar man hittat är del i en så kallad Sarup-anläggning.

Dessa märkliga konstruktioner som kunde spänna över flera hektar område byggdes under denna tid i områdena runt södra Östersjön och även på andra platser i Nordeuropa. De hade troligen någon form av rituell/ceremoniell användning för vi hittar spår av människoben i gropar, tillverkning av flintyxor i stora kvantiteter och nedläggelser av keramik. I Sverige har vi framförallt hittat dessa palissader i Skåne, vid Hyllie, Bunkeflostrand och Annetorp osv i samband med de storskaliga undersökningarna runt Malmö. Men det här är den första tydligt bevarade som hittats i Norge och det är säkerligen en av de allra bäst bevarade i Europa då den överlagrats mycket snabbt av ett tjockt lager sand. Eftersom dessa lokaler ofta är rejält förstörda av senare tiders aktiviteter ger detta oss ett unikt tillfälle att studera fenomenet.

Lite stolta kan även vi svenskar vara över detta fynd, då grävledaren på platsen är Lars Sundström, disputerad vid Uppsala universitet och en av arkeologerna som hjälpt till att identifiera strukturen är Kim Darmark, doktorand vid Stockholms universitet. Projektledare är Håkon Glörstad, en av Norges främsta forskare på neolitikum så det är trevligt nog högkvalitativ personal på plats för att leda undersökningen.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge, utgrävning, Hamresanden

Fångat ögonblick

Det finns två saker mycket högt upp på alla arkeologers önskelista: Välbevarade organiska lämningar (ex. trä, textilier, ben, läder) samt platser som förslutits under ett mycket snabbt förlopp. Det viktiga med Pompeii är inte så mycket att det finns välbevarade romerska hus, utan att allt slutade så abrubt och oväntat. Vanligen är slutna lämningar av denna sort gravar som planerats och regisserats enligt kulturella normer. Att få en ögonblicksbild av vardagen som inte är tillrättalagd är guld värt - mer än guld.

Vulkanutbrott hör dock inte till vanligheten i Skandinavien så det var mycket glada arkeologer i Norge som i höstas påträffade en extremt välbevarad stenåldersboplats överlagrad av sand. Husstrukturer och krukor och slagen sten låg kvar närmast orörda efter 5500 år. Det är extra lyckosamt då materialet de hittat hör till trattbägarkulturen, den första jordbrukande kulturen i Sydskandinavien. TRB-kulturen finns representerad även i södra Norge, men det har varit ganska små material och spridda lösfynd och det har därför varit omtvistat huruvida det verkligen rört sig om "riktig" trattbägarkultur eller en lokal variant med enbart svaga kopplingar till det vi hittar i Danmark och södra Sverige denna tid. Hamresanden vid Kristiansand innehåller dock rejäla mängder riktigt fin trattbägarkeramik, så det blir tydligare att det verkligen rör sig om en etablerad kultur i området.

Inget gott som inte för något ont med sig. Undersökningsbudget brukar sällan innehålla provisioner för unikt välbevarade lokaler, så både omkostnad och tid behöver omförhandlas. Det var därför en både glad och oroad Lars Sundström som jag träffade i Uppsala för några veckor sedan. Lasse är grävledare på platsen, vilket passar mycket bra då han skrev sin avhandling om tidigneolitikum och trattbägarkulturen. Det ska bli kul att höra mer om fynden när utgrävningen är klar. Det är Kulturhistorisk museum i Olso som håller i projektet, ett av flera som nu är igång.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, Norge

Arkeologin i töväder?

Den globala uppvärmningen har medfört att arkeologin har fått ett visst uppsving genom att bistå forskning som berör klimatförändringar. Studier av hur människan påverkat och förändrat sin miljö genom jakt, odling, tamdjurshållning, utdikning, skogsfällning, bevattningssystem etc kombinerat med paleoekologiska studier kan möjligen sprida lite mer ljus över den komplexa utvecklingen.

Men avsmältningen av glaciärerna har också medfört mer konkreta möjligheter för arkeologerna då områden i Alperna och Skandinaviska fjällen som varit täckta av is under årtusenden nu tinar för första gången och avslöjar välbevarade organiska föremål som härstammar från stenåldern. Ötzi, ismannen, är utan tvekan det mest kända av dessa fynd. Han begravdes av snö och is för runt 5500 år sedan i ett område i nuvarande Österrike som numera är närmast helt isfritt. I norska fjällkedjan som nu också snabbt håller på att förlora en hel del glaciärer kämpar arkeologerna mot klockan för att hinna upptäcka och omhänderta gamla jaktredskap från järnåldern som åter ser dagsljuset.



Det går att läsa om Lars Piloes inventeringar i Juvfonna i The Guardian, men när jag googlade hittade jag en extremt likvärdig artikel i Reuters från den 14:e september som fick mig att undra lite över plagiering och etik inom journalistkåren. Robin McKies artikel i Guardian är något kortare och inte helt identisk med Alister Doyles, men intressant nog avslutar den med att nämna Patrick Hunts arkeologiska inventeringar i Alperna i spåren efter Hannibal - precis som Doyles artikel i Reuters. Jag kan inte se något nytt i Guardian-texten, inkl citaten från forskarna, och jag misstänker att den är helt skriven utifrån Doyles förlaga - bara lite "omstökad" och nedkortad.

En student som skulle försöka sig på något liknande utan källhänvisning skulle åka dit för plagiat, jag vet inte hur journalistkåren ser på det (de brukar ju vara så känsliga när Google "snor" deras alster). Nu tycker jag visserligen att Doyles artikel är pinsamt dålig i många avseenden. Som att spåren av organiserade jaktlag med 15-20 personer för 1500 år sedan i Norge skulle vara något häpnadsväckande bevis på avancerad social organisation under "den mörka medeltiden"... Det finns likartade samhällen i regionen under mesolitikum.

Det finns även i Guardian en krönika skriven av en arkeolog, Caroline Wickham-Jones, som utifrån sitt långtids-perspektiv ger ett kritiskt perspektiv på utvecklingen sedan stenåldern. Det ganska vanliga perspektivet "allt blev sämre i och med jordbruket". Men det går inte att dra tillbaka klockan, om arkeologer vill ha något konkret att tillföra klimatdebatten tror jag vi måste hitta bättre utgångspunkt än detta.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, klimat, global uppvärmning, Norge, media, vetenskap, journalistik, etik

Kulturarvsfrågan ägs inte av de främlingsfientliga

I Dagens Nyheter idag publiceras en debattartikel av Björn Magnusson Staaf, nyligen vald som ordförande i Svenska Arkeologiska Samfundet. Det är ett mycket bra inlägg i efterdyningarna av valet, men framförallt är det nödvändigt och jag är glad att Björn på detta vis lyfter in Samfundet på den politiska arenan. Den viktigaste poäng han gör, och som jag tror enbart en arkeolog eller historiker kan göra, är att påpeka att debatten runt SD mest berört deras främlingsfientlighet men inte uppmärksammat och ifrågasatt deras bild av "svenskhet" ur ett historiskt perspektiv.

Som Björn påpekar lyckades Dansk Folkeparti lägga beslag på den nischen när de tog sig in i dansk politik och vi får inte låta det ske här också. SD:s bild av det nutida Sverige är en absurd förvanskning av verkligheten, men deras beskrivning av vår historia och förhistoria är minst lika mycket eller t.o.m. mer av ett fantasifoster. Problemet är att de flesta politiker och journalister saknar kunskapen att kunna ifrågasätta de termer och svepande generaliseringar som partiets företrädare kommer dragandes med. Det är i det läget som det är extra viktigt att arkeologer och historiker tar sitt ansvar att delta i samtalet och bistå med nyanseringar. Det räcker inte med att vi inom branschen vet att den nationalromantiska bilden är helt fel, vi måste vara beredda att förmedla detta till andra på ett begripligt och vettigt sätt.

Personligen tycker jag att vi i Sverige länge har saknat en formellt organiserad grupp för arkeologer som kunnat ta debatten om arkeologins roll i samhället, förmedlingen av förhistoria, vikten av kvalificerad och kvalitativ kulturmiljövård mm. Samfundet borde ha fyllt den nischen men har alltför sällan gjort det. Sakta men säkert har dock organisationen börjat röra sig åt det hållet och Björns debattartikel är ett mycket gott tecken att det utvecklingsarbetet kommer fortsätta.

Minst lika värmande - mer faktiskt - var det att läsa inlägget av generalsekreteraren och förbundsordförande för Sveriges Hembygdsförbund i Aftonbladet igår. De tog tydligt avstånd från SD:s försök att köpa sig sympatier genom att lova pengar till hembygdsrörelserna. Hembygden har inget att göra med genetisk renhet eller homogent och oföränderligt kulturarv. Föreningarna vårdar och undervisar visserligen om bygden och socknen ur ett historiskt och förhistoriskt perspektiv, men alla är lika välkomna att ta del av detta och bidra oavsett om man är född i ett annat landskap eller i ett annat land. Jag är mycket glad för att Hembygdsförbundet går ut och är tydliga med detta så att inte politiker får för sig att SD äger den här frågan.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, historia, svenska arkeologiska samfundet, Hembygdsförbundet, kulturarv