Fisk och fiskare under stenåldern - berättelser från benen

Jag är inte bara arkeolog, jag är osteolog också. Det är ofrånkomligt att man känner sig som den beskäftiga mamman/tandläkaren i tandkrämsreklamen när man säger detta. Men iallafall, mina höga skulder till CSN beror delvis på att jag efter en utgrävning av ett par gravar intill katedralen i Prag insåg att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig om jag inte fick lära mig alla latinska termer på hundratals ben, hundratals muskelfästen och hundratals ledytor... Sverige är ett av få länder som faktiskt har en osteologi-utbildning direkt anknuten till arkeologi-ämnet. I de flesta andra länder väljer man antingen att läsa fysisk antropologi eller anatomi för att bli human-osteolog, eller zoologi för att bli animal-osteolog. Men tack vare Gustaf Gejvall, osteolog i mitten av 1900-talet och bundis med gamle knugen, som genom sin metodutveckling och starka arkeologiska intresse kom att bli en av ytterligt få svenska forskare som har nått internationellt rykte inom sitt fält, så gör vi inte någon distinktion mellan djurben och männsikoben - som ju faktiskt också är djur.

På utgrävningar är detta speciellt givande, eftersom en osteolog har kunnandet att identifiera männsikoben bland djurbenen (en sak som en hel del zoologer faktiskt inte klarar av om det rör sig om små fragment), och som kan ta en helheltssyn på ett gravmaterial som innehåller djurben. Sedan hör det till saken att de flesta efter hand specialiserar sig inom antingen animalt eller humant. Ansatsen att det ska vara en helhetssyn på benmaterialet finns ändå där, med goda kontakter mellan specialisterna och inga vattentäta skott. Önskar bara att exploateringsgrävningarna var bättre på att ta till vara denna enorma fördel, särskilt som alla osteologer i grunden är arkeologer. Allt för ofta skickas en påse ben iväg till en isolerad benvetare som kanske inte ens fått sett grävplatsen. bara för att hitta både människoben som missats under grävningen, och intressanta djurben som om de uppmärksammats tidigt kunde ha påverkat grävstrategierna. Skata håller detta på att ändras, men för sakta i min mening.

Igår höll en humanosteolog och en animalosteolog vid OFL, Stockholms universitet, varsitt slutseminarium inför sina kommande avhandlingar. Båda behandlar perioden mellanneolitikum, min favvo-period, men ur olika aspekter som visar hur otroligt givande det är med osteologi för att förstå förhistorienFörst ut var Petra Molnar som studerat skelett från de gropkeramiska gravarna på Gotland, en kultur som levde som säljägare och fiskare i främsta hand. Hennes angrepp är en metodutveckling av en inriktning som växt fram allt mer under de senaste 10-20 åren: Osteobiografi. Ben är levande organisk vävnad, med blodtillförsel, muskelfästen och ledytor mellan benen som påverkas inte bara av trauma och sjukdomar, utan även av de aktiviteter och arbetsuppgifter en människa haft under sin livstid. Metoden kallas ofta MSM (musculoskeletal stress markers), och det är på inga vis en enkel eller helt färdigutvecklad metod.

Petra drar nu sitt strå till stacken när hon i sin sammanläggningsavhandling jämför det gotländska materialet (157 gravar: 88 män, 69 kvinnor) med medeltida gravmaterial från Sigtuna och även skelett från Inuiter på Grönland. Resultaten, i extrem kortform, visar bland annat att det funnits vissa tydliga skillnader mellan könen hos gropkeramikerna, i vilka muskler som använts, men också påtagliga individuella skillnader. Kvinnorna visar stark övervikt för kraftigare muskelfästen på överkroppen jämfört med underkroppen, medan männens skillnad emellen dessa delar inte är riktigt lika påtaglig. Det finns också skillnader i hur tänderna slitits, slitits så hårt att det uppenbarligen rör sig om användandet av dem som arbetsredskap.

Grav 2 på Ajvide, Gotland. "Igelkottsflickan". En ung kvinna begravd med ett igelkottsskinn vid hjässan och fem underkäkar från 5 olika igekottar i en samling vid bröstet och ben från storskarv (troligen legat i en liten påse eller dylikt). Med sig i graven hade hon även tre metkrokar av ben, samt en samling ben från gös. Tandpärlor av säl, hund och räv hade prytt hennes kläder. Fotot till vänster är en detalj ur boken "Ajvide och den moderna arkeologin", redaktör Göran Burenhult. Bilden till höger är från Cecilia Lidström-Holmbergs "Första boken om stenåldern", ritad av Andréa Räder, en mycket bra barnbok.

Carina Olson å sin sida har tagit itu med ett material de flesta osteologer brukar skygga inför: fiskbenen. Dels är det små ben som frestar på tålamodet, tradigt att registrera när det förekommer i stora mängder, och potentiellt komplicerat att artbestämma. Carina är uppenbarligen välsignad med ett oändligt tålamod, för hon har gått igenom tusentals fiskben från mellanneolitiska lokaler från Gotland, Åland, Mälardalen och uppför Norrlandskusten. Hon har också gjort experiment med de benmetkrokar som hittats i de gropkeramiska gravarn (fångade vad som kanske var Östersjöns sista torsk utanför Fårö utan problem), och diskuterar olika fiskestrategier utifrån arkeologiska fynd av nät, ryssjor och dylikt. Hon har beräknat skillnaden i medelvikt och storlek hos torskar fångade av gropkeramiker på Ajvide respektive Jettböle och kollat tillväxtringarna i öronbenen (otoliterna) hos Ajvide-toskarna som visar att de fångades främst på vinterhalvåret. Ett hästjobb som få har tålamod och envishet att genomföra, men som otvivelaktigt kommer uppskattas av många kommande generationer av arkeologer som vill diskutera ekonomi, levnadsvillkor och praktik i förhistorien.

Båda avhandlingarna är sammanläggningsavhandlingar och bör komma till hösten (ta i trä).

Andra bloggar om: arkeologi, osteologi, skelett, stenålder, Ajvide, gropkeramisk kultur, Petra Molnar, Carina Olson, fisk, fiske, förhistoria