Att brinna för ben

För ett par dagar sedan skrev jag ett litet inlägg om hur intressant även det, ytligt sett, mest ointressanta förhistoriska material kan vara. I min avhandling utgår jag från två sådana typer av lämningar: keramikskärvor och brända ben. Det enda som kan orsaka värre snarkningar från arkeologer är väl kvartsavslag och fossil åkermark ;-). Jag tänkte gå in lite närmare på vad jag tittar på, på de kremerade benen, för er som inte redan snabbt hoppat vidare till mer spektakulära blogginlägg om kavringsrecept eller sminktips eller nåt.

Vi tänker ofta på ben som något hårt och nästan dött, i motsats till levande kött och blod. Faktum är att ben innehåller en hel del organiskt material, dels i benmärgen så klart, men även i övrigt. Ben består av kalcium sammanbundet med bland annat vatten, fetter och proteiner (kollagen). Läs gärna lite mer om den mikroskopiska strukturen på bloggen Doktorandtankar. När ett ben kremeras så försvinner det organiska och vattnet så klart, och det betyder också att benet krymper, precis som lera krymper om man bränner det - och spricker. Ju hetare och snabbare förbränningen är, kombinerat med hur pass mycket organiskt material benet innehåller, desto mer sprickor och frakturer uppstår. Utseendet på dessa frakturer är därmed beroende till stor del på benets "färskhet". Man kan jämföra med vad som händer om man bryter av en gren på ett levande träd: brottytorna blir långa, svagt vinklade och vridna (och de kallas därför "gröna frakturer"). Bryt en torr gren och brottytan blir mer vinkelrätt mot längdriktningen. Både rättspatologer och osteologer tittar på frakturer på obrända ben för att avgöra om de skett innan/i samband med döden, eller om de skett i efterhand i jorden.




Två exemplar av vadben (fibula) från människa hittad i en grop med ben från fyra individer. Vadbenet är kompakt och omges av tjockt lager kött/muskler i vanliga fall, vilket gör att den ofta ser ut som den undre av exemplaren efter förbränning. Många djupa sprickor vinkelrätt mot längden. Det övre exemplaret å andra sidan har trots att det är helt genombränt märkligt få sprickor och de går framförallt längs med längdriktiningen. Den har troligen kremerats först efter det att mjukdelarna avlägsnats. (Foto: Åsa M. Larsson)

På brända ben finns sprickor och frakturer överallt så klart, och en del experiment utförda på både djur- och människoben av antropologer och arkeologer har visat att benets grad av uttorkning klart påverkar den totala sprickbildningens utseende. Dessa lärdomar har ibland använts för att uttala sig om i vilket skick kremerade ben var då de lades på elden, men sällan eller aldrig har man försökt göra en mer klart definierad analys av ett material. En viktig sak man måste lägga in i ekvationen är hur pass mycket mjukdelar som i vanliga fall omger ett ben, för det påverkar hela förbränningsprocessen av två anledningar. Den första är att alla mjukdelar måste brinna upp innan benet kan förbrännas ordentligt. Ett helvitt ben har bränts i åtminstone 700-800 graders hetta (vilket en bra härd kan komma upp i utan problem). Men först måste allt omgivande organiskt försvinna, annars blir benet bara partiellt förbränt.

Ben från kraniet (occipitale - bakhuvudet) från två olika individer, eftersom de kommer från samma position på kroppen. Den vänstra har krakelerad yta, likt torr lera, vilket visar att den bränts i färskt tillstånd. Den högra, som kommer från en nästan komplett occipitale, har mycket få sprickor och frakturer över huvud taget som inte skett i samband med att den togs upp ur jorden efter 4500 år. Båda låg i samma lilla grop, men verkar indikera att den ena kroppen varit helt eller delvis skeletterad vid kremeringen. Den gulbruna ytan är ett resultat av jordkemi, inuti är benen helt genombrända och vita. (Foto: Åsa M. Larsson)

Man kan se att ben ibland är helsvarta, eller stålblå helt eller på vissa delar, eller direkt under ytan. Dessa ben har inte hettats upp tillräckligt länge för att allt organiskt ska försvinna. Förutom att det visar att de inte hann kremeras ordentligt, troligen för att de var täckta av mjukdelar, så medför det att de inte heller krympt tillräckligt för att sprickor och frakturer ska kunna uppträda i större mängder. Det sker framförallt vid ca 600-700 grader, då benets färg också övergår från förkolnat till ljusgrått/vitt.

Mjukdelar kan också hjälpa förbränningen, då kroppsfettet själv fungerar som effektivt bränsle. Färska ben omgivna av mycket kött spricker därför extra mycket, ofta i elliptiska, böjda sprickor, svagt vinklat mot benets längdriktning. Deformering och förvridning inträffar också bara på färska ben, inte sådana som redan rensats och hunnit börja torka ut. Avsaknad av dessa indikationer på komplett förbrända ben kan betyda att benen åtminstone varit rensade från mjukdelar eller t.o.m. att de hunnit börja torka ut.

En nogrann analys av ett material har därför potentialen att visa om olika personer, eller olika arter behandlats olika. Om djurbenen kommer från ett offer (en komplett förbränd individ), eller om det kan röra sig om matrester som helt enkelt städats undan på detta sätt (köttet uppätet innan benen lagts på elden). Man kan med andra ord ta ett litet kliv bort från vaga spekulationer till att åtminstone säga lite mer konkret vad man faktiskt gjort på platsen.

Det finns mycket kvar att göra och reda ut om detta, jag hoppas mest göra arkeologer uppmärksamma på att det finns så otroligt mycket mer information de kan få ut ur benen om de bara tar sig tid att kommunicera med osteologer i förväg och inkludera dem i ett tidigt skede i projekten. Ben är mer än bara art, ålder och kön.



Andra bloggar om: osteologi, arkeologi, skelett, kremering, skelettering, forskning, vetenskap