I min ungdoms dagar (*nostalgisk suck*) som student på arkeologen i Uppsala tog jag ibland hand om guidningar på det lilla museet som låg i andra halvan av Gustavianum. Denna underbara/hopplösa byggnad som på den tiden innehöll institutionerna för arkeologi, antiken och egyptologi, samt trevligt nog små museer till var och en. Utställningarna var små och enkla och främst tänkta som ett studiehjälpmedel för studenterna. Men dåvarande professorn Bertil Almgren hade faktiskt engagerat sig i den nordiska delen och piffat upp den med uppstoppad säl, stenåldersvyer och rekonstruktioner av valsgärdekrigarnas utrustning. De senare var väl inte helt korrekta, men behölls delvis därför som ett lärorikt exempel på vikten med att testa idéer i verkligheten som verkar bra på pappret. Då och då kom skolklasser och blev guidade. Dels lågstadieelever i 3:an, dels högstadieelever i 8-9:an. Jag lärde mig snabbt att föredra 9-åringarna och förtvivla över tonåringarna.
Småttingarna var en utmaning att hålla ihop i en klunga, men de var ofta nyfikna och frågerika. Intressant nog märkte jag snart att barnen från de mer välbärgade områdena i långt större utsträckning krävde att få veta det monetära värdet på flintyxor och järnsaxar ("att veta priset på allt, men värdet på inget" för att citera Wilde). Tonåringarna var vanligen lika kul att guida som att baxa ett lass med hö uppför en brant backe med bara händerna. Antingen kaxiga attityder eller total tystnad och tom blick. De som mot förmodan ställde frågor lyssnade sällan på svaren. Men det vara bara att streta på och hoppas att någon av de tystlåtna/kaxiga innerst inne fann något givande med upplevelsen och bar det med sig. Vi hade inte så mycket att arbeta med i vårt lilla museum, men kunde åtminstone låta dem känna på lite äkta stenåldersföremål när guidningen var över - jag betvivlar inte att detta och den sönderklappade sälen var 99% av behållningen. Alla försök att justera små delar av utställningen vittrade sönder under professor emeritus Almgrens stålblå blick...
Vi tvingades flytta från Gustis i slutet av förra seklet och huset gjordes om till museum helt och hållet, Almgrens gamla utställning fick till slut nedmonteras. Numera finns enbart Valsgärdematerialet utställt, fast långt mer proffsigt. Jag har inte guidat på museum sedan mitten av 1990-talet, men allt kom tillbaka som en mental störtflod när jag läste Antonia Baumerts plågsamt ärliga och roliga inlägg på K-bloggen om våndan av att introducera Fornsök för ett gäng niondeklassare. Bilden som inleder inlägget är bara den värd att bevaras till eftervärlden! Hon efterfrågar personliga erfarenheter och allmänna tips om vad en stackars kulturarbetare ska göra för att banka in lite fornminnes-entusiasm hos tonåringar... Det kan vi alla behöva.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, guida, kultur, Uppsala universitet, Gustavianum
3 kommentarer:
I ärlighetens namn så brukar jag försöka att undvika guidsituationer om jag kan. Men ibland kan de vara riktigt roliga.
Jag föredrar den lite mer kontrollerade föreläsningssituationen inomhus.
Därför brukar jag försöka ha med någon som är bra på att guida på mina projekt och deligera det ansvarsområdet till henne/honom... Men ibland blir det fel personsom väljs och då blir allt för djävla jobbigt. Speciellt när grupper dyker upp och säger att de gjort en bokning och den guidningsansvarige arkeologen är puts väck och vägrar kännas vid bokningen när vederbörande tillfrågas i efterhand... Det är då ens tålamod och flexibilitet som projektledare sätts på riktiga prov.
Jag känner att jag måste slå ett slag här för guidandet, det behöver verkligen inte bli en plåga även om det såklart finns några skräckminnen som man kan lyfta fram om man är lagd åt det hållet. Å andra sidan har jag hur många minnen som helst av riktiga kalasguidningar, alltifrån där man uppenbarligen lyckats beröra någon riktigt ordentligt eller, varför inte, där man bjuds på middag av en adlig tant efteråt. Snaps blev det också, vill jag minnas.
Jag ser det som en ofantligt viktig uppgift för arkeologin att förmedla det vi gör (utanför vår egna lilla krets, alltså), för att rättfärdiga vår existens och för att medvetandegöra för folk lite av den kunskap som vi trots allt gräver fram men som vi alldeles för ofta behåller för oss själva. Leifs variant med en förmedlingsansvarig på större projekt är en given modell tycker jag, sådant kan bli riktigt bra om det sköts på rätt sätt. Och det behöver inte handla om jätteinsatser eller asballa fynd heller, ofta räcker det med att folk får träffa en levande arkeolog för att de ska ha nåt att snacka om i veckor hemma vid middagsbordet.
Heja förmedlningsverksamhet,
Ludde
Som jag skrev inledningsvis i mitt inlägg så ser jag guidandet som lika mycket givande som det är knäckande. Jag gick inte runt alla dessa gånger med struliga tonåringar och tossiga 9-åringar för att någon höll en pistol mot mitt huvud, eller för att det betalade sig så bra (inte!). Jag har alltid gillat guidning, vilket inte är samma sak som att säga att jag gör det med lugn och ro. Just för att det känns så viktigt att nå fram till de där som faktiskt är vagt beredda att lära sig något nytt, gör att pressen känns desto större.
Sen är det inte allas grej att guida, lika lite som alla gillar att gräva eller hålla föredrag - man måste inte ta itu med allt hela tiden.
Skicka en kommentar