Komplexa familjeförhållanden på stenåldern

Populärvetenskap, liksom de flesta andra sorters journalistik, handlar om att sälja. Det betyder en evigt vinglig balansgång mellan information och kunskapsspridning å ena sidan, och kittlande drama och konflikter å den andra. På Vetenskapsradion P1 idag kunde man höra ett inslag om att man med hjälp av DNA identifierat den första "kärnfamiljen" i en tysk grav från 2600 f.Kr. Samma nyhet kablades även ut av diverse andra medier under dagen, så låt oss ta en närmare titt på detta. Jag har ett personligt intresse i nyheten, för den arkeologiska kultur som familjegraven kopplas till är den snörkeramiska kulturen (Corded Ware culture), ett kulturkomplex som med tydliga regionala variationer förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under 2000-talet f.Kr - inklusive Sverige där det går under beteckningen stridsyxekultur/båtyxekultur (se gårdagens inlägg) - mitt forskningsämne.

Den vetenskapliga artikeln är tillgänglig online på tidskriften PNAS trevligt nog, så jag har tillbringat eftermiddagen försjunken i den. På det hela är det en gedigen, bra och högintressant studie av fyra troligtvis samtida gravar som sammanlagt innehöll 13 individer: 3 kvinnor, 2 män samt 8 barn i åldrar från ½ till 10 år gamla. Det ska direkt sägas att detta inte är "normala" gravar för kulturen ifråga - vanligen begravs de döda enskilt i en grav, i vissa fall i dubbelgravar. Små barn är ganska ovanliga i gravarna på gravfälten. Troligen krävde man att individer uppnått en viss ålder och officiell invigning i gemenskapen för att de skulle få en egen grav i vanliga fall. Dessutom, i vanliga fall dör inte vuxna och barn vid samma tillfälle. Spår av slag och skador på skallar och armar, samt i ett fall en pilspets inbäddad i en ländkota (måste ha skjutits med sådan kraft att pilen passerade hela bålen fastnade djupt i benet), visar att individerna dödats i någon form av överfall. Som författarna noterar är människor i tonåren och 20-årsåldern frånvarande - vilket kan bero antingen på att de rövades bort eller att de var borta vid tillfället. Någon har iallafall ordnat ordentliga gravar åt de döda i mestadels kulturellt korrekta positioner - positioneringen av de döda var inom snörkeramisk kultur styrd efter rigida regler.

Ett gott samarbete mellan laborativa och 'reguljära' arkeologer har resulterat i en högintressant studie. Man har lyckats få fram en del DNA ur framförallt två av gravarna:
Grav 99: Man (40-60 år) och kvinna (35-50 år) samt två pojkar (4-5, resp 8-9 år). Mitokondrie-DNA visar att pojkarna troligtvis var söner till kvinnan, medan kärn-DNA indikerar att mannen också var släkt med dem - men inte med kvinnan (utifrån mtDNA).
Grav 98: En kvinna (30-38 år) som höll ett litet barn runt ½-1 år i sina armar. Bakom henne låg en pojke (7-9 år) och en flicka (4-5 år). De två äldre barnen var troligen syskon, de bör ha haft samma mor, men det var inte kvinnan i graven.
Grav 93 innehöll en vuxen man och två små barn, medan grav 90 hade en kvinna och ett litet barn. Här lyckades man inte få ut okontaminerat DNA.

Artikelförfattarna gör en ganska stor sak av att man bevisligen identifierat en "äkta kärnfamilj" i grav 99. Jag förstår deras vilja att förklara abstrakta resultat i mänskliga termer, de kan t.o.m. vara korrekta i sin tolkning, och det är tydligt utifrån genomslaget globalt att detta är precis vad media vill ha (googla Eulau + DNA). Samtidigt är det synd, för det finns många problem med att använda detta begrepp i det här sammanhanget.
1. Gravarna representerar en extrem och unik händelse, en plötslig våldsam död av en grupp människor.
2. I en av de fyra gravarna finns en grupp som motsvarar det vi anser vara en kärnfamilj (mamma, pappa, barn). I en annan förekom barn tillsammans med en kvinna som uppenbarligen inte var deras biologiska mor. Kvinnan och de äldre barnen låg inte vända mot varandra, det är sant, men de var ändå nedlagda tillsammans.
3. Författarna argumenterar för, och jag håller med, att de gravlagda troligen dog vid samma tillfälle. Det innebär att vi ser en lokalt bosatt grupp som uppenbarligen inbegriper en hel del barn och vuxna, vilka bara delvis är släkt med varandra. Vi vet arkeologiskt att bosättningarna bara brukar bestå av ett eller ett par långhus vid denna tid, där man troligen bodde tillsammans.

Det mest intressanta ur min synvinkel är strontium-analysen de gjort av 12 av de döda. Strontium är ett svagt radioaktivt ämne som förekommer i markens bakgrundsstrålning. Den absorberas av ben- och tandceller och genom att analysera tänder som bildas i barnaåren, och därför visar i vilken omgivning man bodde som barn, kan man ibland avgöra om indvivider är inflyttade i ett område. I detta fall indikerar dentinet att samtliga tre vuxna kvinnor kommer från ett annat område. Åtminstone en av männen, troligen båda, är mer lokalt förankrade. Samtliga barn har bott i området sedan tidig ålder. Med andra ord ett imponerande bevis på patri-lokalitet och exogami - dvs män har gift sig med kvinnor från olika områden som sedan flyttat till sin mans boplats. Det finns en uppsjö olika släktskaps- och giftemålssystem runtom i världen, och det är enormt givande att få en inblick i kontaktvägar, nätverk och individuella migrationer under stenåldern. Extremt viktigt även för DNA-tekniker att förstå och kalkylera med graden av mänsklig kringflyttning och genetisk blandning - mänskliga förhistoriska samhällen var allt annat än isolerade.

Tyngdvikten på "kärnfamiljen" blir ganska missvisande i detta fall, där vi har en grupp människor vars lilla bosättning består av flera lokala män, flera inflyttade kvinnor, samt en stor grupp barn. Ja, resultaten pekar på att det troligtvis funnits ett begrepp om en grundläggande familjeenhet av mamma, pappa, barn (förutsatt att man inte vara polygama - vilket grav 98 lika väl kan indikera). Personligen finner jag det extremt intressant och förbryllande att kvinnan i grav 99 var så pass gammal - 35-50 år. osteologiskt sett är det extremt svårt att åldersbestämma individer ver 20 mer exakt, särskilt om de levt i ett förhistoriskt samhälle med hårda arbetsförhållanden. Men även om hon var 35 indikerar det att hon fick de två barnen i åldern 25-30. Normalt för vår tids förhållanden, men påtagligt sent i en tid då vi förutsatt att de flesta kvinnor fick barn runt 15-25 års ålder. Kvinnan i grav 98 var över 30 och hade ett spädbarn, kvinnan i grav 90 var 30+/-5 år och hade en 5-åring med sig. Antingen är åldersbedömningen vi använder oss av inte korrekt för neolitiska människor, eller så visar detta att kvinnor i detta samhälle kunde vänta riktigt sent med att få barn. De kan ha haft äldre barn också som undkom attacken eller togs till fånga. Isåfall visar det på bra förhållanden om kvinnorna överlevt ett flertal födslar ända upp i 30-årsåldern.

Jag förstår vikten av att få uppmärksamhet för forskning, men i det här fallet tycker jag att gruppen hade så mycket intressant att lyfta fram att denna märkliga fokusering på "den första kärnfamiljen" var både onödig och potentiellt missvisande. I denna tid av Moralens Väktare och Familjens Försvarare tycker jag det är onödigt för både media och forskare att kasta olja på lågorna. Särskilt när det som i detta fall på inga vis var påkallat. Den första kommentaren från allmänheten på Vetenskapsradions hemsida var naturligtvis en uppmaning att utifrån detta bevis ta mer allvarligt på kärnfamiljen som institution...



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, grav, familj, kärnfamilj, stenåldern, barn, DNA, strontium, Eulau, migration