Och fina, snygga, ovanliga pryttlar som kan göra alla de andra avis.
Människan är ett märkligt djur inte så mycket för att vi tillverkar redskap som hjälper oss att få tag på föda eller som skyddar oss mot hot - rationellt och förekommande hos en del andra primater. Men det faktum att vi lägger ned en hel del tid på att tillverka saker som har liten eller ingen praktisk funktion annat än att de uppfyller en estetisk längtan är ganska märkligt (liksom att tillverka ting som man tror ska påverka högre gudomliga makter att ändra världen till vår fördel).
I torsdags kom en ny rykande färsk avhandling från tryckeriet till institutionen:
Roger Edenmos "Prestigeekonomi under yngre stenåldern. Gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen."
Disputation lördagen den 6:e december kl 10 i Geijersalen, Engelska Parken. Opponent är Karl-Göran Sjögren.
Roger har studerat fenomenet "stridsyxor" inom båtyxekulturen - som är ett synonymt namn på stridsyxekulturen (jag förklarar varför någon annan gång...), en av de arkeologiska kutlurer jag själv forskar om. Jag hade redan koll på det mesta som kom i avhandlingen, Roger förbarmade sig över mig och lät mig kolla igenom tidigare versioner av hans manus, vilket var en enorm fördel för mig eftersom jag absolut inte haft tid att sätta mig in i problematiken kring stridsyxorna.
Dessa yxor är tillverkade i mjuka bergarter (t ex diabas) och slipade i olika mer eller mindre snygga former. Varianter förekommer redan under tidigneolitikum (4000-3400 f.Kr.), och de har troligen sitt ursprung i hjorthornsyxor som var vanligt under mesolitikum innan dess. Stridsyxor i bergart, och efter hand även i koppar, förekommer över stora delar av norra och centrala Europa under hela neolitikum. Populariteten minskar först under bronsåldern. Rent praktiskt var de ganska kassa, hjorthornsyxorna var säkert livsfarliga potentiella vapen men de flesta bergartsyxorna har litet skafthål och träskaftet skulle nog knäckas efter ett par smällar. Samtidigt har de nog används som vapen ibland, mer eller mindre ceremoniellt våld troligen. Stridsyxekulturen har fått sitt namn eftersom dessa yxor blev extremt mycket vanligare under denna tid, och nu dessutom började förekomma som gravgåva i många mansgravar - de kallas ibland båtyxor eftersom deras form påminner lite om en kanot/båt.
Andreas Oldeberg gjorde en typologisk studie av yxorna i en avhandling från 1952, men Mats Malmer gjorde den definitiva typologiseringen av båtyxorna i sin avhandling 1962. Vad Roger dels åstadkommer i sin avhandling är en diskussion kring hur forskare utifrån olika tillvägagångssätt och val av bedömningsgrunder får fram olika geografiska mönster och förståelse för stridsyxorna. Oldeberg var medvetet estetisk i sin bedömning, och lade eftertryck på paralleller inom andra närliggande kulturers stridsyxor såsom Finland. Malmer å andra sidan var ute efter en tydlig kronologi, samt att visa att de svenska och norska stridsyxorna bildade en delvis separat enhet med snarlika typer, och han tonade därför ned regionala skillnader. Roger visar att man kan utgå från t ex Malmers typer och ändå hitta tydliga regionala gruppindelningar utifrån förekomst av vissa detaljer, som nack-knopp eller åsrygg. Två sådana regionala nätverk framträder tydligt i Närke resp västra Södermanland under den äldsta perioden.
Utifrån detta diskuterar Roger vidare kring vad dessa nätverk kan bero på, hur utbyten och kontakter kan ha sett ut under stenåldern, samt om man kan hitta regionala gruppindelningar inom stridsyxekulturen som kanske berodde på släktskapsbaserade samhällsorganisationer. Inte minst frågan om varför man tillverkade dessa yxor, vilken roll de kan ha spelat för identitet inom gruppen eller hos enskilda individer?
Tidig stridsyxa/båtyxa från stridsyxekulturen, typ B: Barrsjö, Dunker sn, Södermanland. I Närke är det vanligare att dessa tidiga yxor saknar nackknkopp. En smaksak? (Foto: SHM)
Det finns verkligen mycket mer intressanta insikter om förhistoriska samhällen att hämta från materialen i våra samlingar. Andra som under de senare åren diskuterat aspekter av stridsyxor är Kim von Hackwitz som studerat deras fyndkontext (var de hittats specifikt) och Jonathan Lindström som diskuterat förekomst av "främmande" stridsyxetyper från andra områden såsom Jylland och Finland i Sverige. Fredrik Hallgren skriver en del om trattbägarkulturens mångkantiga stridsyxor i sin avhandling och Milan Zápotocký har gett ut ett monsterstort verk om de Mellaneuropeiska neolitiska stridsyxorna.
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, avhandling, vetenskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar