fredag 28 november 2008

Det arkeologiska bagaget

Få ämnesutövare är mer kritiska och tvivlande över sig själva än arkeologer - vi verkar ofta göra mer för att ifrågasätta vår existens än någon annan observatör utifrån. Samtidigt är denna djupa ångest delvis en kvarleva från Den Stora Teoretiska Krisen på 1980-talet och denna börjar klinga av allt mer i leden - iallafall hos de yngre generationerna. Självkritik som medel är bra, självkritik som mål är bara destruktivt.

Geologer och paleontologer som studerar äldre tider och ställs inför samma fragmentariska och problematiska källmaterial kan åtminstone luta sig ganska ordentligt på de naturvetenskapliga metoder som utgör deras grund - de studerar fysiska och biologiska processer. Arkeologer studerar människor från de första Homo sapiens och vad som skedde när kulturen tog överhanden mot naturen. Även om vi kan och bör dra in mycket naturvetenskap, från osteologi till genetik, från georadar till pollenanalyser, så är dessa bara ytterligare pusselbitar att använda för att hjälpa oss i vårt egentliga syfte: att utreda olika samhällsformer, nätverk, trosuppfattningar, konflikter, förändringar och personliga öden. Förhoppningen är att genom att vi kommer till bättre insikt och förståelse om den variation och komplexitet som alltid förekommit hos människorna, liksom den allmängiltighet som den mänskliga erfarenheten ändå har, så kan vi bättre förstå och respektera och argumentera med de människor vi möter idag.

Under mina första veckor som arkeologistudent på 1990-talet stegade Stig Welinder in i klassrummet och spände ögonen i oss och ställde Frågan: Varför ska man hålla på med arkeologi, varför ska samhället bekosta denna märkliga syssla? Vi studenter skruvade på oss och sneglade på varandra. Argument som "kul", "spännande" och "roliga prylar" verkade liksom inte riktigt duga som svar. Stigs svar var följande: Förhistoria handlar om att ha ett tidsperspektiv. Om man inte kan föreställa sig en tid flera tusen år tillbaka kan man inte heller föreställa sig en framtid flera tusen år framåt, eller ens några hundra. De val vi gör idag är ofta baserade på rena nutidsprioriteringar, vi planerar knappt för våra barnbarns tid på jorden, och det får katastrofala konsekvenser.

Jag tillbringade gårdagen i Örebro hemma hos Gunlög Graner, som också var närvarande i det där föreläsningsrummet när det begav sig 1993, i samtal med Stig. Han har blivit ombedd att bidra med en artikel till en volym som ska diskutera stenåldersarkeologin, dess varande och eventuella framtid, och han har bett mig och Gunlög (UV Bergslagen) att bidra med våra perspektiv. Det märkliga med Stig är att man kan sitta en hel dag och diskutera allt från vetenskapshistorik, fornminneslagen, grävmetodik och ontologisk teori utan att det blir varken tråkigt eller tröttsamt.

Tidsdjupet var något som jag fick med mig i benmärgen från arkeologi-studierna. Liksom all insikt är den en förlorad oskuld som aldrig kommer åter, 10.000 år verkar inte längre vara en lång tid för mig - tvärtom känns det futtigt kort. Så om jag skulle ge ett enda argument till vikten av att lära ut förhistoria i skolan, uppmärksamma det i daglig media och lägga ned miljoner på utställningar och utgrävningar så är det detta: Det ger oss insikt om att vår tid på jorden har en lång komplex och nyanserad historia - allt annat än enkelspårig och mekanisk - och att denna långa id räknat i mänskliga generationer ändå är så kort, så tillfällig. Vill vi att den ska bli mer än en global ögonblinkning får vi nog börja fundera på konsekvenserna över våra handlingar i ett längre perspektiv.

Glaciärerna i Himalaya smälter.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

8 kommentarer:

Martin sa...

studerar människor från de första Homo sapiens

Där slant du. Från de första artefakterna, d.v.s. från H. habilis!

Argument som "kul", "spännande" och "roliga prylar" verkade liksom inte riktigt duga som svar

Joho. Inte fan kan vi lära allmänheten ett djupt tidsperspektiv utan att göra dem allihop till arkeologer. Vi tillhör i praktiken nöjesindustrin på samma sätt som astronomin och Kungliga Dramatiska Teatern.

ArchAsa sa...

Hmmm, möjligen kan vi väl säga Homo habilis då. Även om distinktionen är ganska flytande vill jag påstå att det är en viss skillnad på arkeologer resp de paleoantropologer som studerar hominidernas utveckling, eftersom de senare mer faller i samma kategori av framförallt biologisk vetenskap.

När jag skrev att "kul" inte dög som ett svar så menade jag i just den stunden i föreläsningssalen, under den skäggiga professorns isblå blick, när han undrade varför samhället skulle bekosta det ämne som de flesta av oss hade valt med hjärtat. I dagens läge kan jag prata öronen av vem som helst som försöker ställa mig mot väggen, men 19 år gammal, nyss utrullad i verkligheten, var situationen annorlunda.

Felicia sa...

Men då vill jag gärna veta, inte av kritik utan av nyfikenhet, varför vi ska bekosta arkeologin utöver att den ger tidsperspektiv som vanliga människor tydligen inte förstår i vilket fall?

Varför är det så viktigt att vi gräver ut just boplatsen X där det ska byggas en skola, väg, köpcenter eller vad det nu är? Vad händer om vi struntar i det? Händer det något annat alls än att det är tråkigt för oss som är intresserade av hur det var förr? Förlorar vi något annat än det?

Hur förklarar du för en motvillig människa som inte ser något värde i lite sten och ben att det trots allt finn ett värde i att studera det?

För övrigt: tack för en bra blogg, en av de mest läsvärda!

ArchAsa sa...

Ojoj Felicia. Att besvara den frågan fullt ut kräver nog en mindre novell. Man kan kortfattat säga att de flesta humanistiska ämnena har sin existensrätt i det att de försöker besvara frågor om människan, mänskligheten och våra relationer till varandra - samt ge lite skönhet, glädje och fantasi dessutom - något som naturvetenskaperna allena inte kan ge. Vi behöver veta mer om var vi kom ifrån och hur det gick till att vi hamnade just här för att förstå var vi är någonstans egentligen. Vi går alla omkring med mer eller mindre omedvetet lösryckta övertygelser om var som är mänskligt/individuellt/
manligt/kvinnligt/rationellt/korrekt. Arkeologi, som visar på många olika samhällen, många sätt att leva och många sätt att utvecklas - i allt annat än en direkt, simpel bana är nödvändig för att utmana dessa förutfattade meningar.

Sen är det jättejättekul också - även för icke-arkeologer - och lite kul ska man väl få ha här i livet också...

Tack och bock

Felicia sa...

Tack för svar!! Men kan man vet allt det där från en vanlig utgrävning då där man kanske inte hittar mer än några flintabitar, några härdar och en hög med spridda stolphål och andra plättar med mörkare jord som man inte vet vad det är? Behöver inte ugrävningen ge ett ganska rikt och välbevarat material för att man ska kunna få fram ett utförligt resultat?

Frågar jag utan att egentligen veta så mycket...

ArchAsa sa...

Felicia, du ställer riktigt bra och brännheta frågor.
Det finns flera anledningar till att man gräver även fornlämningar som verkar ge endast dålig utdelning.
1. Vi vet inte allt om förhistorien och varenda grävsäsong lär vi oss mer. Varje plats är både unik i sig, och en viktig pusselbit i att förstå den övergripande samhällsstrukturen. Var det några storgårdar som styrde över smågårdar? Hade man säsongsboplatser för pälsjakt? Fanns det påtagliga regionala skillnader eller överregionala likheter? Osv.

2. Vi kan förutse en del av vad vi kommer hitta innan vi sätter spaden i jorden, men inte allt. En plats som verkar urttråkig kan ge totalt oväntade fantastiska resultat som ställer gamla teorier på huvudet. En plats som verkar mycket lovande kan visa sig vara halvt förstörd, men måste grävas ut ändå.

3. För vissa tider har vi många välbevarade bosättningar, för andra tider har vi fortfarande ett klent material eller så innebär tidsdjupet att vi sällan får mer än oorganiska lämningar, enkla härdar o dyl. Men vi måste försöka förstå dessa tider också - vi kan inte bara välja ut det som är enkelt eller uppenbart.

4. Vad som verkar vara bedrövliga rester för en oinsatt kan vara extremt givande för arkeologerna. En flintexpert kan se att man tillverkat prestige-flintdolkar på platsen, en paleobotaniker kan avslöja att vilka växter man använt, en keramikexpert kan se att några av skärvorna kommer från en kruka tillverkad i en helt annan del av Europa osv.

Där är några anledningar. Fortsätt gärna att ställa frågor, jag blir lätt hemmablind och har svårt att veta vad som intresserar folk.

Felicia sa...

Tack Åsas för att du tar dig tid att skriva så utförliga svar. Uppsakttar det mycket!

Det du skriver låter ju vettigt. Men på en vanlig inte så stor grävning med ett lite (i alla fall för en icke-arkeolog)difust resultat, gör man allt det där då? Gör man forskning runtomkrig så att man kan sätta in grävresultaten i sitt sammanhang? Gör man alla de där analyserna, osteoligi, kermaik, flinta, markkemi, kol14 och allt vad det nu heter (förlåt jag är inte så bra på terminologin). Om man nu inte gör det. Om allt som händer är att det hamnar några skärvor på en hylla i ett magasin som ingen får se. Några ritningar över några osammanhängande anläggningar i ett arkiv som ingen tar fram. En rapport som ingen kan komma åt att läsa. Vad ska man då med det till? Kan man spara allt? Kommer någon någonsin att forska på det?

ArchAsa sa...

Alla grävningar kommer med hård budget och riktlinjer från länsstyrelsen. På vissa blir det få eller inga C14-tester och rapportarbetet kan vara ganska kortfattat. Genomgripande analyser tillåts bara på större grävningar, eller platser som kan föväntas ge intressanta resultat, såsom gravar o dylikt. En del får mycket stor budget, andra får en extremt liten budget.

Jag liksom många andra forskare inom arkeologi använder oss faktiskt av de där rapporterna. Vi kollar upp saker som i efterhand visat sig vara viktiga, gör övergripande sammanställningar av typer av fynd, kollar om mönster i anläggningar och deras konstruktion går igen eller är begränsade till vissa regioner/tidsavsnitt. Igår pratade jag med en kollega från Malmö som just nu undersöker i vilken mån en ganska speciell typ utav grop med bearbetad lera och flintavslag förekommer även i andra regioner, eller om det är något specifikt för SV Skåne. Det är inget som en utgrävare i förväg kan planera för, men om rapporten finns där kan man återvända till platser som efter det att de har grävts ut aldrig går att återskapa. Mycken information går naturligtvis aldrig att få fram i efterhand, därför är det så viktigt att vi faktiskt sparar det urval av fynd - för det rör sig alltid om ett urval utifrån grävmetod och prioriteringar - som i fått in. Och skriver rapporter.

Om samlingarna organiserades så att det blev enklare för forskare och masterstudenter att besöka dem så skulle alla dessa saker defintivt inte samla damm på en lagerhylla - och många besök görs faktiskt redan nu. De flesta gamla manuskript läses inte ofta heller, men ingen vill väl föreslå att kasta dem på elden för det. Och en text kan kopieras, men ett fynd innehåller en hel matris med information som aldrig kan återskapas artificiellt. Vid ett par tillfällen i första halvan av 1900-talet föreslog man seriöst att kasta alla brända ben, för man tyckte inte att de gav någon information. Idag kan vi inte bara art och åldersbestämma dessa, utan även sedan 10 år datera dem. Vi kan kolla utifrån lipider vad keramikkärl använts till och studera ursprungsområde för bergarter och vad som malts på en masten. Så länge dessa få fragment av vår långa förhistoria finns kvar i någon mån finns det chans att lära sig mer.