fredag 14 november 2008

Vad ska vi med fynden till?

Det var titeln på en konferens/workshop som spände över två halvdagar, anordnad av RAÄ och Historiska museet. Frågan gällde inte i första hand vad man egentligen kan göra för intressant forsknings- och utställningsmässigt med fynden, utan främst vad man ska prioritera när man gräver ut en fornlämning och hur museerna ska förhålla sig till de växande kvantiteterna. Framförallt skulle man diskutera begreppet "fyndstrategi" som numera ska formuleras i alla anbud på utgrävningar. Nästan 130 personer hade samlats på Historiska för denna begivenhet, folk från länsstyrelser, utgrävningskontor, länsmuseer, konservatorer och t.o.m. en och annan forskare (deltagaravgift innebär automatiskt att doktorander uteblir).

En trevlig bonus med dessa typer av möten är att man får möjlighet att träffa gamla bekanta i förskingringen, vilket också medför en del huvudkliande medan man försöker komma ihåg var man känner varandra ifrån: "Grävde du på Lunda? På Mälardalsbanan eller E4:an? Var du i Skåne för Ringleden eller Västkustbanan? Var det på TAG i Göteborg eller Lund vi sågs? Har du jobbat på Fornminnesregistret, eller på Arkeologikonsult? Pluggade du i Umeå eller i Lund - vilket år?" Osv, osv, osv.

Jag kan omöjligen referera hela mötet, utan att skriva en längre artikel och det har jag varken tid eller ro till. Men det var ett par saker som slog mig. Det första är att vi egentligen talade om två mycket olika "problem". Å ena sidan fyndstrategier vid exploateringsgrävningar, där anbuden ska uppfylla mer eller mindre detaljerade föreskrifter från länsstyrelsen och hålla sig inom snäva budgetramar. Där är det verkligen påkallat att vi funderar över vad vi samlar in, vad vi prioriterar och varför (allt av en viss typ eller ett representativt urval av det mesta t ex?). Det är också ett återkommande problem med de höga kostnaderna för konservering av vissa typer av fynd, vad som sker om - eller rättare sagt när - helt andra saker kommer fram än vad vi kalkylerat med utifrån små begränsade förundersökningar. Finns det sätt att registrera vissa typer av fynd i fält så att de sedan kan lämnas kvar och inte tas in, såsom bränd lera, slagg, skörbränd sten osv?

Det andra "problemet" är vad museerna gör med fynden när de väl är inne i magasinen. Har de rätt att gallra i ett material utan att ta den ursprungliga fyndstrategin i beaktande? Hur pass mycket av jordprover och kvartsavslag ska de behöva ansvara för? Den här andra frågan tycker jag inte i första hand berör vare sig utgrävningskontoren eller länsstyrelserna. Den berör riksantikvarieämbetet i egenskap av ansvarig för våra kulturlämningar, Historiska museet som ansvarig för förmedling och förvaring, och forskningsinstanserna med ett investerat intresse att få fram ny kunskap om förhistorien.

Christina Rosén nämnde i sitt föredrag något som jag själv och många andra noterat och förundrats över - de svenska arkiven har en verksamhet som är inriktad och fokuserad på inte bara bevarande, utan minst lika mycket på stöd och hjälp åt besökare och forskare. Poängen med våra samlingar är inte att de är slutna skattkammare - de är en informationskälla som vi kan återvända till igen och igen för att få fram mer kunskap. Komplex och problematisk kunskap, kunskap som ska kritiseras och testas och omvärderas - men kunskap likväl.

Historiska museet får ursäkta, men 300 besök om året i samlingarna är inte särskilt mycket. Naturligtvis innebär det en kostnad för museet att sköta om detta, men är inte det än större skäl att ställa krav och visa vad man får ut av detta - även i allmänhetens synvinkel. I min erfarenhet ligger inte problemet i att forskare inte håller på med frågeställningar som intresserar allmänheten - tvärtom syftar alla dessa materialstudier till att nå fram till en bättre förståelse av aspekter av mänsklighetens förhistoria. Från matlagning och klädestillverkning, till samhällsorganisation och resor, till religiösa uppfattningar och identitetsskapande.

Det stora problemet ligger i att öppna kommunikationen mellan museer och forskare så att dessa resultat och tolkningar når in i den pedagogiska och förmedlande verksamheten. Det måste finnas en entusiasm för och tillit till arkeologins förmåga att få fram intressanta resultat och tillföra något grundläggande viktigt till samhällsdebatten. Om vi lyckas med det kanske Vägverket och byråkrater äntligen slutar fråga: "Vad ska ni med fynden till?"

Mynningsskärva från ett kärl tillhörande stridsyxekulturen (ca 2800-2300 f.Kr) påträffat på Fågelbacken, Hubbo sn, Västmanland. Detta kärl var gropornerat, något som vanligen bara förekommer keramik tillhörande den samtida gruppen gropkeramisk kultur. Ett tunnslip visade att kärlet tillverkats i finlera, magrad med krossad kalksten, teknologiskt sett inte vanligt förekommande inom stridsyxekulturens keramikhantverk. Andra mer typiska skärvor av stridsyxekeramik från platsen var tillverkade i grovlera magrad med krossad granit och chamotte (krossad keramik) - typiskt för stridsyxekulturen. Tillverkades detta kärl av en inflyttad/ingift keramiker upplärd inom den gropkeramiska kulturen? (Foto: Åsa M. Larsson)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

För det första en rättelse. 400-500 forskarbesök per år, inte 300, och det är en viktig och prioriterad verksamhet som vi på det hela taget får ganska lite credit för i det arkeologiska forskarsamhället. Jag gissar vidare på att vi har en långt mer omfattande och öppen forskarbesöksverksamhet än de allra flesta andra museer. För det andra har du rätt i behovet av en dialog mellan museet och forskarna. Som tur är har vi ju 7 disputerade forskare anställda, vilket underlättar. Fast forskare i arkeologi behöver bli avsevärt bättre på att kommunicera med omvärlden och delta i samhällsdebatten.

Fredrik Svanberg/SHM

ArchAsa sa...

Hej Fredrik - tack för rättningen, jag gick på den siffra som angavs på konferensen. Om ni har fler besök än de flesta museum kanske det beror på
1. Ni är nationellt museum och har den absoluta majoriteten av det som grävts fram (till skillnad från Danmark, där verksamheten är decentraliserad).
2. Vi är arkeologer - vårt forskningsmaterial är i grunden just materialet. Historiker och etnologer besöker arkiv, vi besöker samlingar.

Och det är fortfarande ett rejält företag att få tillgång inte bara till museets samlingar utan även magasinen i Tumba. Inte minst för att man blir upplyst om hur mycket tid och resurser det tar från er övriga verksamhet. Jag har alltid bemötts mycket bra, men jag drar mig i det längsta för att fråga. Masterstudenter är extremt tveksamma att ens försöka i de flesta fall.

Vi kan alla hålla med om att tredje uppgiften borde prioriteras mer - varken universitet eller fonder är så vidare intresserade av att bekosta tiden det tar att skriva något populärt, eller att lära sig skriva populärt. Men hur mycket man än vill föra ut sina resultat så måste det finnas kanaler som tar emot det. Och det måste finnas ett motsvarande intresse från museerna att läsa och diskutera med forskare kring nya rön och resultat.

Martin sa...

Som forskare ser jag förstås helst att ingenting som utgrävaren tagit hem kastas bort av museet. Men här är ändå ett roligt exempel som får en att fundera lite.

ArchAsa sa...

Kvarts - vår nemesis. Ska aldrig glömma min första gärvning, en järnålderslokal som visade sig innehålla en äldre stenåldersfas (som vanligt). Mitt i säsongen blev vi tillsagda av Grävledaren att börja samla in kvarts eftersom det kunde tillhöra den neolitiska fasen. Jag kom ihåg hur vi tittade tomt på varandra och sedan började stoppa grus i påsarna...

Vet inte om de slängdes ut av en mer insatt registrator, men man kan ju hoppas. ;-)