Hur man anställer en professor

Universiteten är en speciell värld, styrd av regler från både medeltiden och ett upproriskt 70-tal. Befolkad av akademiker, som har en förmåga att ta sitt arbete på största allvar - på gott och ont. Som student har man sällan någon djupare inblick i hur denna märkliga maskin hålls i rörelse, och faktum är att organisationen ibland är så labyrintisk att inte ens professorer vet hur de ska hitta rätt. Under de senaste åren har jag suttit som doktorand-representant i historisk-filosofiska fakultetens rekryteringsgrupp och fått en inblick i en av de mest besvärliga processerna på universitetet: att anställa ny personal. Rekryteringsgruppen består av dekanus för fakulteten, ett antal ledamöter i form av docenter och professorer, samt representanter från doktorander och studenter. Och en administratör som håller allt flytande genom att göra allt grovjobbet som att hålla koll på regler, korrespondens, schema och protokoll. Rekryteringsgruppen sköter förutom befodringsärenden (som man ansöker om på egen hand) även alla anställningar av forskarassistenter, lektorer och professorer - i stigande grad av huvudvärk. Eftersom kunskapen om hur denna process rent formellt går till även för många inom högskolorna tänkte jag berätta lite om hur det går till inom humaniora i Uppsala - andra fakultet och lärosäten kan ha delvis andra processer.

Om en tjänst godkänns för utlysning så hamnar alla inkommande ansökningar på gruppens bord. Först efter att sista ansökningsdagen gått ut kan man börja leta efter sakkunniga, eftersom dessa inte får vara i uppenbar jävsituation, såsom f.d. handledare eller deltagande i konkurrerande projekt. Att hitta personer som är helt fria från koppling är nästintill omöjligt och inte ens ett måste. Högre forskning är per definition en krympande ankdamm, och de sakkunniga ska vara framstående inom sitt område. Ju högre position som utlyses, desto högre krav på sakkunniga. Dessa är vanligen två, men i vissa fall (som forskarassistenter) kan man nöja sig med en, och ibland krävs det tre. Så var t.ex. fallet med lärostolsprofessuren i teoretisk filosofi som nyligen behandlades. Alternativ på sakkunniga föreslås dels från institutionen, dels från andra lärosäten. När den som primärt förslags av Stockholm avböjde så gick uppdraget till nummer två på listan. Men det visade sig då att ingen av de två sakkunniga hade svenska som modersmål och eftersom vissa av de sökande skrivit mycket av sin forskning på detta språk beslöt man att tillsätta en tredje som kunde täcka upp.

Det jobb en sakkunnig tar på sig är ganska knäckande - varje sökande anger 10 publikationer de skrivit eller medverkat i, varav flera kan vara böcker. Dessutom skrivs långa CV och ansökningshandlingar. Det första uppdraget är att sortera fram en tätgrupp om ca 3-5 personer, dvs få de sakkunniga att komma överens om vilka som ska kallas på intervju. Detta måste motiveras så det räcker inte med att skriva något bara om de man tycker är bra utan alla ska få åtminstone ett kort omnämnande. Det är fullt möjligt för de sakkunniga att samarbeta en del under denna fas, även om många väljer att inte göra det. Man kan t.o.m. samskriva delar av utvärderingarna. Vanligen ses denna del mest som ett preliminärt arbetsdokument, och den slutgiltiga formuleringen med en rankad tätgrupp brukar skrivas först efter intervjuerna. De sakkunniga kan hursomhelst ändra i sin text ända fram till sista inlämning. Ibland är tätgruppen uppenbar, i vissa fall kan de sakkunniga knappt komma överens om ett enda namn. I fallet med professoruren i filosofi var ett par namn förekommande hos samtliga, medan andra fördrogs mer av en eller två. Kompromissen blev att fem stycken kallades till provföreläsning och intervju. En av dessa valde dock att dra bort sitt namn från processen ett par dagar innan intervjuerna skulle hållas. Hon ansåg sig dåligt behandlad av en av de tre sakkunniga. Det hade varit mer logiskt att gå igenom intervjun och lämna in en officiell protest i samband med att ett beslut fattades, men hon valde nu att inte fortsätta och det var inget som rekryteringsgruppen kunde påverka.

Tänk er att organisera en sammankomst mellan fem olika sökande och tre sakkunniga från olika delar av världen, samt minst 5-6 st docenter och professorer i rekryteringsgruppen. Att hitta ett datum som fungerar för de flesta är magsårsframkallande. Det viktigaste är att allt sker på samma villkor för de sökande - antingen är alla närvarande, eller så intervjuas alla via videolänk. En av de sakkunniga för filosofi-professuren ansåg inte att han hade tid att ta sig över till Uppsala från Helsingfors och valde att delta via videolänk, och eftersom en av de andra sakkunniga också var i Helsingfors vid detta tillfälle valde han att sitta med där. En del kanske tycker det är märkligt att det bara var en sakkunnig som var fysiskt närvarande (hade flugit hit från USA). Det är olyckligt att två av de sakkunniga självmant valde att delta via video trots att de snabbt hade kunnat ta sig till Uppsala, men så länge ingen av de sökande behandlades annorlunda var det knappast orättvist. Tvärtom kan man ha vänt på resonemanget och argumenterat för att den närvarande sakkunniga var utesluten från den diskussion som onekligen pågick mellan de två andra.

Det är också viktigt att inse att inget beslutas i samband med provföreläsning och intervju. De sakkunniga får efter detta tillfälle ytterligare flera veckor på sig att färdigställa sin egen personliga utvärdering som nu ska ha en slutgiltig rankning. I fallet filosofiprofessuren fick samtliga sakkunniga dessutom möjlighet att läsa varandras första utkast med argument och värderingar innan denna sista fas inleddes. De kunde om de så ville direkt eller indirekt bemöta de andras argument för en eller annan kandidat. När deras sista utlåtande var inlämnade har rekryteringsgruppen ett avslutande möte. Vid detta möte deltar även prefekten för institutionen inledningsvis och får komma med synpunkter på ärendet. De sakkunniga kan antingen delta i egen person, eller via telefonkonferens som i fallet professuren (absolut vanligast). Medlemmarna i gruppen och prefekten får tillfälle att ställa följdfrågor, diskutera oklarheter och ge de sakkunniga chans att själva komma med förtydligande. Efter det avtackas de sakkuniga, prefekten avlägsnar sig och det är enbart rekryteringsgruppen som fattar ett beslut. Det beslutet ska utgå från de sakkunnigas bedömningar, intryck från intervjuerna, samt även från utlysningens formuleringar - så läs dessa med förstoringsglas. Om det t ex står att pedagogiska meriter ska ge företräde i de fall där vetenskapliga meriter är likbördiga - då gäller det som lagens bokstav. Om det istället krävs administrativa meriter så är det detta som gäller.

Antalet fall där de sakkunniga är överens om en toppkandidat måste vara få - jag har ännu inte upplevt ett enda fall. Så ofta får man se hur pass hög total rankning en sökande har, men även hur dennas meriter framställs i utlåtandena. Man kan inte bara plussa ihop poäng utifrån placering. I fallet med filosofi-professuren hade samtliga tre sakkunniga tre olika förstahandsval. Men samtliga tre hade också exakt samma person som andrahandsval, och vad som var än viktigare, samtliga var helt överens om att denna filosof var väl meriterad och på alla vis kompetent för posten. Om övriga personer var de ganska oense i sina bedömningar. I slutändan kan man se att den tredje sakkunnige som utsågs egentligen inte påverkade utfallet, men det var naturligtvis givande med hans synpunkter. Man kan bedömas som mycket strålande forskare utan att för den delen vara högst meriterad för en professur som innebär stora administrativa, personalpolitiska och nätverksbyggande åtaganden. Liksom att man kan vara en fenomenal lärare men sakna det forskningsdjup som meriterar en för ett lektorat.

Rekryteringsgruppen beslutar om vem de ska rekommendera för tjänsten och skriver ett protokoll där de formulerar detta. Beslutet fattas i fakultetsnämnden lite senare. Överklaganden och protester tillhör normen numera, så ärenden bollas fram och tillbaka medan rekryteringsgruppen skriver svar på mer eller mindre underbyggda klagomål. Alla utlåtanden från sakkunniga är offentlig handling som man kan begära ut, liksom flera andra steg i beslutsprocessen som mötesprotokoll osv. Vilket inte hindrar att de mest infekterade rykten ofta snabbt sprider sig inom de kretsar som anser sig blivit förfördelade, rykten med vissa delar sanning och en hel del missuppfattningar och felaktigheter.

I nuläget är Sara Heinämaa föreslagen som ny professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Som i så gott som samtliga fall av professorsutnämningar kringås detta av en storm av protester och överklaganden, något som man måste acceptera som en del i arbetet. Vad som däremot gör mig och säkerligen flera andra ledamöter både trötta och irriterade är att en hel del av de protester som lämnats in av höga akadmiker innehåller påfallande mycket fria rykten, felaktiga påståenden och rena påhopp på både sakkunnigas och ledamöternas heder och ära. Det är tyvärr den mindre trevliga aspekten av att ge någon jobb på en extremt liten och konkurrerande arbetsmarknad. Men så brinner vi för våra ämnen, och skam vore väl annat.


Andra bloggar om: universitet, professur, Uppsala universitet, teoretisk filosofi