onsdag 14 oktober 2009

Glöm vad du läst, or else...

I vanliga fall är copyright-hetsen ett genuint irritationsmoment för akademiker och forskare i allmänhet. Problem med att göra undervisningslitteratur, problem med att skapa föreläsningar, problem med att skriva vetenskapliga texter över huvud taget när man plötsligt måste oroa sg för att ett förlag eller dylikt stämmer en på stora bötesbelopp för att man använder sig av en bild som de tryckt upp vid nåt tillfälle. Att bilden ifråga ofta är skapad av en annan forskare som en del av ett forskningsarbete vilket troligen var finansierat av statliga medel är liksom bara toppen på isberget. Eller att föremålet som ett museum krampaktigt behåller all rätt till skapades tusentals år innan nationsstaten ifråga ens existerade.

Vi blir mer och mer vana vid att forskning och information hindras och försvåras av dessa krassa ekonomiska intressen. Så jag blev totaldeprimerad när jag idag läste ett inlägg av Mathias Klang på hans blogg Techrisk att det numera finns universitetslärare som försöker copyright-skydda sina föreläsningar i sån utsträckning att de förbjuder ljudupptagningar och t.o.m. försöker tvinga studenterna att förstöra sina anteckningar när kursen är slut.

Jag vet inte om de här personerna är certifierbart galna eller bara onda, men att som akademiker hävda att ens undervisning - som är ens förbannade plikt som anställd och dessutom ett privilegium att få göra uppbackad av ett universitet - tangerar ett bråddjup i moraliskt och etiskt förfall. Att hävda att studenter som tar svindyra lån för att få tillgodogöra sig kunskap som dessa professorer själva bara kunnat komma fram till genom att fritt och gratis använda sig av andra personers blod, svett och tårar inte har rätt att göra sitt yttersta för att ta till sig den kunskapen är på gränsen till kriminellt.

Man kan bara undra om lektorerna i fråga någonsin kan tänka sig att skicka en check eller hundra till alla de andra forskare vars verk och resultat de fritt utnyttjar i sina egna föreläsningar? Mitt största problem med rättighets-hetsarna är inte så mycket att de kräver pengar för en minst sagt vagt definierad "produkt", det är att de är inskränkta och enfaldiga nog att tro att deras produkt skapades ur tomma intet och inte som ett resultat av hundratals generationers slit och strävan.

Tur då att det finns andra goda forskare som har ett aktivt och engagerat intresse i Open Access publicering.

Allvarligt talat, om ingen snart sätter ned foten ordentligt så kommer vi snart befinna oss i en absurd värld där varenda handling, text, foto, teckning och rörelse ska avgiftsbeläggas. Jag förväntar mig att alla som läst detta blogginlägg sätter in 10kr på mitt bankkonto eller omedelbart slår sig själva i huvudet för att orsaka amnesi.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Nej, jag tar 1 kr för varje bokstav i mina kommentarer så det blir nog du som får sätta in pengar på mitt konto.

Skrämmande utveckling onekligen. Det mesta av det jag skriver på min blogg är utkast till idéer för artiklar, böcker, osv. Varför skulle jag ens tro att det jag skriver är helt nytt och värt att skydda?

Daniel sa...

Jag älskar att höra på Dick Harisson. Men han är tveklöst en som säkert skulle få för sig att diktera och ställa krav på det här sättet, om han bara kunde. Lysande pedagog, retoriker och inte minst historiker, men så mycket har jag sett och haft med honom att göra att jag också vet att han ser till att ta betalt för allt han kan ta betalt för.

Anna Olsson sa...

Varken onda eller certifierbart galna, tror jag, bara hejdlöst obetänksamma. Så har de fallit för den anda som man hejat på på universiteten, där vi ska spinoffa och göra pengar på allt vi kan. (Och en anda som kanske till en del har sin upprinnelse i när Institution A började ta betalt för vad de anställda gjorde för Institution B.)

Jag vill ge ett konkret exempel på hur andan och strukturen bidrar till det här. En kollega till mig som har medicinsk utbildning ställdes inför ett dilemma, där h*n skulle kunna bespara andra individer lidande genom att dela med sig av kunskap som h*n delvis i samarbete med kollegor hade utarbetat. H*n var orolig för att eventuellt dela med sig av information som var ip-skyddad. Vad gör en person som står inför ett dilemma? Förhoppningsvis söker h*n råd. När det då finns en ansvarig för intellectual property rights och technology transfer, men inte en etisk rådgivare, vilken typ av råd kommer då att ges?

Nu är ju obetänksamhet en rätt usel ursäkt i en verksamhet där kritiskt tänkande är centralt. Men det ger oss verkligen anledning att diskutera vad det är vi har betalt för att göra.

Som föreläsare kan jag bli misstänksam mot studenter som spelar in föreläsningar, eftersom jag tror att det kan vara för en kollega som väljer att ligga hemma / göra något annat. Men har jag egentligen rätt att moralisera över det?

Vore jag överordnad eller kollega till de där lärarna skulle jag se till att det ordnades utbildning i att podkasta (som danskarna säger, bra ord tycker jag) föreläsningar och ett utrymme på institutionens server för detta ändamål. Jag tror på det positiva exemplet som första försvarslinje.

tingotankar sa...

Terra - visst var det Dick som dundrade ut och fördömde nedladdning av ljudböcker med argumentet att han förlorade en förmögenhet på det eller nåt (sure!). Jag har inget emot lite mer entreprenörsanda hos humanister, men man ska skilja på att ge bort saker till sådana som tjänar pengar på det, och att ge bort saker till sådana som tjänar andligen på det (och dessutom har all rätt i världen att göra det). Forskare är extremt priviligierade i att deras forskningstid i 98% av fallen bekostats av statliga medel/stipendier. Lite får man allt ge tillbaka.

Anna - jättebra poäng där. I oron över att råka ut för juridiskt trubbel försätter universiteten sig ofta i värre klister genom att bara rådfråga juristexperter. De borde gå mer på offensiven och hävda undervisningens och forskningens speciella rättigheter i ett nationellt och globalt perspektiv. Dags att ta ställning!

Unknown sa...

Ibland är det inte just copyright-vinstintresse utan snarar nån sorts copyright-paranoia-intellektuellt snobberi. Minns en EAA-session jag var på för några år sedan där en presentation handlade om att beskrivningen av varje kontext i en arkeologisk utgrävning skulle copyrightas med enskild arkeolog som copyrighthållare. Detta eftersom "kontextbeskrivning=tolkning" hävdades det.

När sessionsledaren efter genomförd session bad föredragshållarna att skicka in sina powrpointar för publicering på EAA:s hemsida var det en av flredragshållarna som vägrade för att "då skulle någon stjäla hennes forskning".

Ibland är det inte illvilja eller girighet utan bara ren och skär dunhet.

Kenneth Ekdahl sa...

Obligatorisk läsning i sammanhalget är The Right to Read av Richard Stallman.

tingotankar sa...

David - ja mänsklig dumhet är nog tyvärr en starkt bidragande anledning. Innan man får för sig att upphovsskydda något borde man fråga sig varför. Vad har man att vinna och vad riskerar man att förlora? En drabbas som sagt av hubris, men de som är ärliga får nog erkänna att vinsten är i bästa fall +/-0.

tingotankar sa...

Kenneth - tack för lästipsen. Lite skrämmande att GNU-artikeln skrevs 1997...

Anna Olsson sa...

Kloka saker.

I sammanhanget funderar jag på i vilket forum jag ska outa det hånfullt snåla kontrakt jag ännu inte skrivit på för Elsevier för en encyklopedi-text på 8000 ord. Är sugen på att dra igång en utmaning om det snålaste kontraktet för att skriva vetenskapligt på uppdrag.

Fast medan jag skriver det här så kommer jag på att det snålaste kontraktet har jag ju varenda gång jag skriver för peer review. Så det blir väl inget av det.

tingotankar sa...

Gamla goda Elsevier. We sold our soul the the Publishing store...

Anna Olsson sa...

Och frågan är inte ny. När medicintidskriften Lancet etablerades 1823 var det så här:

'Wakley from the beginning produced the Lancet for 'the profession at large' rather than 'the eminent few'. Doctors outside the main cities in Britain were, he observed on the first page of the issue, 'almost without the means of ascertaining its [medicine's] progress'. An important feature of his journal was reports on lectures given by prominent doctors in London. The doctors charged for these lectures and objected to them being reproduced in the Lancet without permission. There were many legal actions."
The Trouble with Medical JOurnals. Richard Smith. RSM press 2006.