Bestridda ben

Det är inte varje dag man hittar en osteolog som författare till en omfångsrik debattartikel på en av landets stora morgontidningar - kan nog inte påstå mig veta att det hänt någon gång tidigare. Så jag höll nästan på att trilla av stolen i lunchrummet när jag slog upp dagens DN och såg inlägget osteologen Ylva Svenfelt skrivit rörande bedömningen av några brända ben som ska ha varit bevis i ett av mordåtalen mot Thomas Quick. Både roligt och oroligt att se sin egen obskyra yrkesgrupp plötsligt stå i strålkastarljuset.

Ylva kritiserar alltså hårt Per Holcks tidigare bedömning av fyra brända ben. Det finns enligt henne få eller inga säkra bevis för att det rör sig om barnben från människa, och det är minst lika svajigt att säga sig se spår av såg- eller knivblad på benen ifråga. Jag känner inte alls Ylva (enda jag kan googla fram om henne är att hon fått medel från Wallenbergsstiftelsen att undersöka Lovö-material). Jag är heller inte personligen bekant med Holck även om jag såsom osteolog intresserad av brända ben självklart läst delar av hans avhandling, som var på det hela taget bra, gedigen och experimentellt inriktad. Jag har inte heller sett de brända ben som varit bevismaterial, än mindre getts möjlighet att analysera dem själv. Så jag kan omöjligt uttala mig om vem som har mest på fötterna här.

Det sagt - Ylva lyfter fram en del mycket goda poänger och hon har helt rätt i en del saker hon för fram som kritik. Att bedöma ett ben som människa utan att ens kunna avgöra vilket benelement det är, är extremt vanskligt. Det finns visserligen en ofta påtaglig skillnad i spongiosans utseende på just människoben, men det brukar sällan räcka för att säga mer än att man inte kan utesluta att det rör sig om människa, eftersom vissa tamdjur ändå kan ha liknande egenskaper. När det rör sig om kremerade ben blir svårigheten dessutom klart större. Utan tvekan så är erfarenhet alltid en enorm tillgång i osteologin - mina lärare kunde bevisligen identifiera mycket mindre benbitar än mig tack vare lång och hård träning. Men det ska påpekas att det som kan räcka för att utgå från teoretiskt i en diskussion om en förhistoriskt plats inte behöver nå tillnärmelsevis samma beviskravsnivå som i en mordrättegång. Det är något som alla osteologer bör ha i åminne om de tillfrågas att göra en analys.

Jag är inte helt säker på att jag köper alla Ylvas argument, och jag tycker det är delvis lite orättvist att dra in Gejvalls banbrytande pionjärsanalyser av brända ben på 1940-50-talet som ett bevis för att osteologisk metodik skulle vara överväldigande subjektiv. Mycket har hänt sen Gejvall, som vi alla vet var lite väl optimistisk i sina bedömningar (han var ändå en av de första i världen att utveckla analysmetoden). Samtidigt är det makalöst hur mycket av det han gjorde som fortfarande står sig. Det är mest könsanalyserna och en del av åldersanalyserna som fått revideras i efterhand. Att man aldrig ska glömma bort att forskare är subjektiva människor är helt rätt. Och det finns också en del metoder som är mer belagda än andra.

Osteologer kan se makalöst mycket i ett benmaterial, men det beror till stor del på benens bevaringsgrad och vilken information man är ute efter. Osteologer har t ex hjälpt polisen att leta fram och identifiera brända människoben i resterna av nedbrända hus. Men att bedöma fyra extremt dåligt bevarade brända benfragment till en förpubertal människa är svårt nog i ett forskningsmaterial och jag skulle önskat att Holckinsett begränsningen och inte kommit med så absoluta påståenden när det gäller en riktig rättsprocess.

Sen gjorde jag misstaget att skumma igenom kommentarerna till debattinlägget och det brukar sällan göra mig på gott humör. Som ett brev på posten finns där ett flåshurtigt inlägg (från "Anna-Lena") som naturligtvis måste läsa detta som en seger av en modig forskare som "utmanar etablissemanget". Snälla, söta, rara - försök förstå att Illuminati inte styr på universiteten och att alla kan delas upp i Onda och Goda. Forskare kritiserar andra forskare varje dag - det är det som kallas forskning. Holck må vara professor - i Norge - men han är knappast någon med bläckfiskarmar som når in i de svenska bensamlingarna. Ingen har försökt tysta Ylva. Inga elfenbenstorn har störtat för att hon lyft fram vedertagen osteologisk metodik.

P.S. Hatar när jag kommer på bra engelska titlar jag inte kan använda: The Quick and the Dead borde detta inlägg ha hetat, eller The Unlovely Bones, eller Bones of Contention...gah!

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, osteologi, arkeoosteologi, Thomas Quick, osteoarkeologi