Vetenskapsblogg-skolan Del 1

Jag tänkte pröva ert tålamod med att under de kommande veckorna posta en del inlägg med lite tips och funderingar jag har kring just det här med att ha en vetenskapsblogg. Det är en förmedlingsform som jag hoppas och tror kommer bli allt vanligare i framtiden. Det finns åtskilliga goda råd kring bra bloggande i bloggosfären, men jag ville ändå kasta ned några råd som jag tycker är giltiga just för den ganska speciella form som vetenskapsbloggar är.

Till att börja med så vill jag med termen "vetenskapsblogg" inkludera alla typer av bloggar som fokuserar på att förmedla och diskutera olika former av vetenskap i dess breda bemärkelse: från filosofi till fysik. Vare sig det rör sig om enskilda entusiaster, engagerade forskare eller officiella forskningsinstitut/myndigheter. Kvaliteten på det som tas upp kan naturligtvis variera extremt mycket, men detsamma kan sägas om de olika artiklar som samlas under beteckningen vetenskapsjournalistik...

1. Varför blogga? Nej allvarligt - varför!?
Det här är den första och allra viktigaste frågan du bör ställa om du funderar på att starta en blogg. Jag är visserligen en ivrig påhejare av mediet, men det betyder inte att jag anser att det finns något egenvärde i att dra igång en blogg. Om du är intresserad av förmedling och diskussioner så finns det många olika sätt att göra detta digitalt. Beroende på dina behov och ditt syfte kanske en hemsida passar bättre, eller du kan börja engagera dig i ett diskussionsforum, eller helt enkelt nöja dig med att kommentera på andras bloggar. Du måste inte registrera en blogg för att någon vän eller kollega predikar som en nyfrälst över hur det har ändrat hennes liv, eller någon chef/webbansvarig/studierektor gått en helgkurs i social medier. Det är okej att säga nej.

Fråga dig själv om du gör detta för att du själv vill, eller om det bara är så att du känner någon sorts press utifrån.

2. Ta det inte så allvarligt...
Bara för att du bör fråga dig själv ärligt varför du vill ha en blogg, så behöver svaret inte vara blodigt allvar och superseriöst. Tvärtom är det bättre att gå in i detta med så få förväntningar som möjligt, och med ett öppet sinne för vad det kan ge och resultera i. Jag drog igång min blogg för tre år sedan med extremt vag koll på vad jag gjorde, mest för att jag ville kunna kommentera en del nyheter, skriva på svenska (eftersom jag mest läste och skrev på engelska just då), och i övrigt hitta tillbaka till glädjen med mitt ämne. Det ledde sedan till helt andra saker än jag trott, vilket var roligt på sitt sätt. De som tror att en blogg kommer ändra massor på direkten blir ofta grymt besvikna och överger det hela.

Du behöver inte ha total koll på allt eller göra allt rätt direkt - det ger sig, och du har tid att utvecklas. Forskare och akademiker i allmänhet är ofta väldigt nervösa inför att sticka ut hakan om det inte känns väldigt seriöst, bearbetat och kontrollerat. En av de svåraste sakerna för oss när vi börjar blogga är därför att släppa på det där kontrollbehovet och rädslan inför det ofärdiga. Återigen, slappna av - du behöver inte ha allt klappat och klart innan du startar upp din blogg, tvärtom. Testa i några månader om du är osäker, det är bara att radera allt om det inte visar sig vara nåt för dig.

3. Det handlar inte om dig!
Det kan verka märkligt, men trots att det är din blogg så är det inte du och dina önskningar/förväntningar/behov som står i centrum (det är liksom bara grundförutsättningen). Om du bara utgår från vad du vill säga och hur du vill säga det så kommer väldigt få orka lyssna. Om du har en vetenskapsblogg så finns det ju någonstans en önskan i dig om att kunna förmedla och undervisa och problematisera. Här kan lite grundläggande pedagogik vara användbart. När jag läste högskolepedagogik fick vi lära oss att lärare brukar gå igenom tre stadier i sin utveckling:

A. Första gången man blir tilldelad ett ämne fokuserar man hårt på vad man tycker att studenterna bör kunna. "Det här bara måste alla veta om mellanneolitikum!" Lektionsförberedelserna går mestadels ut på att få in all denna livsnödvändiga kunskap på den tilldelade tiden. Klichén är föreläsaren som läser utantill i sitt noggrant förberedda papper och bläddrar igenom 200 slides på 90 minuter medan åhörarna får hjärnblödning.

B. Detta följs (förhoppningsvis) av att föreläsaren som blivit lite mer varm i kläderna yrvaket börjar fråga sig vad mottagarna är intresserade av, vilken bakgrund och förkunskap de kan tänkas ha. Läraren lyfter blicken från papprena och ser publiken, läser av när de verkar tappa koncentrationen, noterar det som får dem intresserade igen. Nu experimenteras det mer med upplägg och framställning för att kunna engagera lyssnarna.

Detta är bra, men om det går för långt offrar föreläsaren syftet med hela undervisningen till förmån för massans engagemang. Enkla poänger, slagkraftiga klichéer, vinnande jippon - jag tror många av oss har tagit del av enormt roliga föreläsningar som man efteråt frågar sig vad de egentligen handlade om, eller om man hörde något man inte redan visste. Du är inte i underhållningsbranschen, du måste inte roa alla.

C. Den tredje fasen som pedagoger därför pratar om är när steg A möter steg B. När läraren visserligen reflekterar över hur hon kan nå åhörarna och få dom entusiasmerade - men gör det utifrån ett fokus på vad som bör och måste förmedlas, vilken kunskap som är viktig. Dom som verkligen besitter den talangen hör till dessa gudabenådade varelser som det är sällan oss förunnat att stå inför. Men det är ett ideal man alltid bör sträva emot.

Så för att sammanfatta - det du vet och brinner för att förmedla till andra är oerhört viktigt: glöm inte bort det, tappa inte tron! Men glöm heller inte bort att se och uppmärksamma mottagaren. Reflektera seriöst över hur du får X till Y via Z. Om X inte når fram så är det inte nödvändigtvis fel på Y, men inte heller X. Fundera istället på om Z kan göras annorlunda.


Nästa gång ska jag ta upp vem du egentligen vänder dig till och vad en blogg inte är.


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, populärvetenskap, förmedling