Dags för del två i min lilla serie om att vetenskapsblogga. Jag hade egentligen tänkt skriva om vad en blogg inte är, men jag tror jag måste inleda med en viktigare fråga:
Vem pratar du med egentligen?
Precis som i alla former av skrivande så är det absolut nödvändigt att reflektera över vem du tror att du vänder sig till, vill nå fram till. Är det andra forskare inom ditt eget och närliggande gebit? Forskare, studenter och akademiker över lag? Är det en välutbildad och redan intresserad allmänhet? De oinvigda och rent av okunniga? Vem är det du ser när du sluter ögonen?
Beroende på ditt svar så måste du fundera över ämnesval, upplägg, ton och språkbruk. Fikonspråk är akademikerns allra vanligaste sjuka och den är oerhört svår att hitta botemedel emot. Vi tillbringar åratal med att lära oss rätt jargong, termer och ledord. Dessa är utmärkta att använda om vi bara vänder oss till våra kollegor, de fungerar som broar och genvägar. Men sannolikheten att du kan enbart vända dig till denna lilla grupp i en blogg är inte så stor. Det betyder inte att du måste använda ett simpelt språk eller enbart lättköpta ämnen. Folk i allmänhet är inte dumma och de som söker sig till vetenskapsbloggar är ofta både pålästa och intresserade. Men att slipa bort de mest långrandiga utläggen och specialiserade termerna är nog det som är mest utmanande för de flesta akademiker i början. Å andra sidan är bloggen ett fenomenalt bra övningsverktyg i just detta.
Du behöver inte välja bara en typ av publik. Jag har velat mellan att rikta denna blogg åt mina kollegor ute i landet, respektive rikta den till en arkeologiskt intresserad allmänhet. I slutändan har det blivit lite av båda. Men jag vet ofta vilka specifika inlägg som riktas främst till den ena gruppen och vilka som riktas främst till den andra. En hel del fungerar säkert för båda. Du behöver inte vara slavisk - bara medveten.
Språka på engelska?
Val av språk är intimt förknippat med val av publik. Att välja mellan att blogga på svenska eller engelska är mycket svårt när det gäller just vetenskapsbloggar - båda har sina fördelar och nackdelar. Engelskan ger dig en bredare publik och ett större nätverk. Men du har också en större konkurrens och du måste ofta hålla dig mer generell och mindre lokal. Om man som t ex Johan Normark har en forskning med anknytning till andra länder är det bara vettigt att välja engelska. Magnus Reuterdahl å sin sida har en visserligen en lokal prägel, men når en större krets genom att skriva på engelska. Jag föredrog dock svenskan, främst för att det jag ofta fann att jag ville göra var att kommentera nyheter i svensk press och media, samt svensk arkeologi. Det finns stunder då det bakbinder mig, men på det hela taget är detta det val jag känner ger mig mest i nuläget.
Så frågan är om du vill vara en liten fisk i en stor och näringsrik sjö, eller en relativt större fisk i en liten och mer begränsande damm, men med mindre avstånd mellan dig och läsaren. Igen, det beror på vilken läsarkrets du hade tänkt dig, och vilka frågor som intresserar dig i första hand. Men det handlar inte bara om vem du vill prata till, det handlar minst lika mycket om vem du vill ska prata med dig.
Nästa gång går vi in på detta att en blogg är en inbjudan till samtal, inte ett publiceringsverktyg.
Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, vetenskapsblogg, blogga, bloggskola
måndag 31 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Visst når jag fler läsare genom att skriva på engelska (ca. 60% av läsarna är ifrån engelskspråkiga länder). Dock är besökarna ganska få från de spansktalande länderna där jag är aktiv (ca 1.5%). Ibland skulle jag dock vilja skriva på svenska när jag ska kommentera lokala händelser. Jag undviker att blanda språk i bloggen men i bland skriver någon en kommentar på svenska eller spanska så då får man svara på samma språk antar jag.
Jag vet inte om jag egentligen når en större publik i realiteten, men kanske en annan publik eftersom att svensk arkeologi inte direkt är den största subgenren i arkeologivärlden. Många utav de jag kommer i kontakt med har kopplingar till Sverige på olika sätt, de har förfäder som emigrerat, de har studerat i Sverige, de har själva emigrerat eller har hittat bloggen sitt via arkeologi-, historieintresse e.d. Precis som du skriver kan jag känna att jag ibland bakbinder mig genom att skriva på engelska, särskilt om man vill kommentera något som sker lokalt – och precis som Johan vill jag inte riktigt blanda språk i bloggen annat än undantagsvis. Två av anledningarna till att jag valde att skriva på engelska var dock att jag ville försöka hitta kontakter utanför vår relativt lilla fiskdamm här i Sverige och att jag sedan tidigare hade en del kontakter utomlands som jag på detta sätt kan hålla uppdaterade.
Hej Åsa,
Roligt att du skriver denna skola.
För några år sedan blev jag ombedd att föreläsa på en forskarutbildning om att skriva populärt om naturvetenskap. Jag skrev ner mina funderingar inför den föreläsningen, och lade långt senare upp dem på min webbplats (http://henrikbranden.se/vetenskapsskribent/att-skriva-popularvetenskap/). Stjäl gärna de tankar du tycker är användbara till kommande lektioner.
Johan - du har rätt i att man bör välja ett språk i en blogg och hålla sig till det, annars riskerar man att irritera många läsare. Enstaka undantag är okej så klart, jag har ibland skrivit inlägg på engelska (ung 1/år)
Magnus - precis. Genom att välja engelska så öppnar du upp svenska arkeologisk vardag för en internationell läsarskara. Det är verkligen värdefullt. Man ska vårda sin nisch.
Henrik - Jättebra inlägg, rekommenderas att läsa för de intresserade. En sak jag tror benhårt på är att man aldrig får glömma bort att skriva med glädje och passion för det lyser igenom. Om man själv är fascinerad av det man skriver om så är det enklare att förmedla det till andra.
"Engelskan ger dig en bredare publik och ett större nätverk. Men du har också en större konkurrens och du måste ofta hålla dig mer generell och mindre lokal."
Här vill jag protestera lite då detta beror på vad förs vetenskap vi talar om. Mitt intryck är att när jag skriver om geologi är det just när jag är lokal som jag får respons (även när jag bloggat om svensk geologi på engelska) - eftersom det kan jag bäst och kan ge djup kring.
Inte nödvändigtvis av mina vanliga läsare, men senare, via sökmotorer till dessa bloggposter. Men det beror kanske lite på vilket ämne man skriver om. Geologi funkar så iaf att det inte riktigt går att koppla intresseökningar till lokala eller globala saker.
En amerikansk sedimentolog är lika road av sedimentologi från Sverige som från USA så att säga. En granit på Grönland är lika skoj som en i Australien eller Blekinge.
Men eftersom arkeologi ju handlar om människor och kulturer, så blir det ju mer lokala frågor för lokal publik såklart. Humaniora är def mer lokalt i sin karaktär, men alla naturvetenskapliga ämnen är ju universella - även när de handlar om tillsynes lokala fenomen som en granit från blekinge.
Det här med språk är ett jäkla dilemma tycker jag.
Jag bloggar i första hand för att kommunicera forskning till allmänheten. Därför har jag valt att blogga på de två språk jag använder i min vardag och på en mer allmänt hållen nivå.
Vilket gör att jag inte har något forum när jag vill blogga mera inside ämnesmässigt men för en större publik internationellt sett.
Men att driva tre professionella bloggar är inte kompatibelt med någon som helst akademisk karriär...
Så det är som du säger bara att välja.
Geo - helt rätt, ämnet styr definitivt. Med det förbehållet att alla ämnen kan göras internationellt allmänna, om det så gäller norrländska barnvisor. Så här handlar det igen om vem man vill prata med. Är det kollegor och geologientusiaster runtom i världen? Eller är det så att du vill väcka intresse för geologi hos allmänheten, genom att påvisa hur mycket i deras närmiljö som kan förklaras med geologi? Vill du sidkutera geologi i allmänhet, eller de specifika utmaningarna svensk akademi utgör?
Anna - ja risken med att börja blogga är att man lätt börjar drömma om att ha minst 2-3 olika bloggar med olika innehåll. Men tills någon är villig att betala oss för det så får vi nog hålla det inom rimlighetens gräns.
Man kan teoretisera rätt mycket kring det här. Jag kan i slutändan bara tala av erfarenhet: Jag fick oerhört mycket mer respons på bloggposter om geologi på min engelska blogg än jag fick på terra/geobastad. Jag hoppas komma igång med med nya sandbian ordentligt så fort terminen är till ända.
Men det kan förvisso även bero på ett annat fenomen: Svenskar är väldigt ointresserade av geologi jämfört med många andra. Det har jag hört flera geologiprofessorer säga, och det verkar stämma. Det peakar lite när vi får jordbävningar i skåne eller vulkanaska på smörgåsen, men inte annars.
Några tips går att få den här länken, där det också går att se filmade inlägg om vetenskapsbloggande.
http://waldemaringdahl.blogspot.com/2010/05/traff-for-vetenskapsbloggare_23.html
Waldemar - Det var ett väldigt bra initiativ, jag hade tänkt gå dit men en infekterad hals satte stopp tyvärr. Jag hoppas det blir fler tillfällen, för som du skriver är det viktigt med nätverk av det här slaget
Skicka en kommentar