Norrlands äldsta daterade boplatser

Måste tipsa om det här intressanta programmet på Vetenskapsradion som sändes i midsommar. Det handlar om ett par stenålderslokaler upptäckta i Norrland, nära Pajala, där arkeologerna nu fått resultaten av C14-dateringar av brända ben. De är runt 11.000 år gamla vilket pressar tillbaka den äldsta bosättningen i norra Sverige ytterligare 1000-2000 år. Extra intressant är att det dessutom visar att inlandsisen uppenbarligen har hunnit smälta undan i dessa trakter vilket är långt tidigare än vad kvartärgeologerna känt till. En sak som är viktigt att veta är att processerna som styrde inlandsisens försvinnande är komplexa och inbegriper både avsmältning och tillväxt, isfria områden och småglaciärer som ligger kvar i dalgångar och på bergshöjder. Kvartärgeologi och arkeologi har ända från 1800-talet hjälpt varandra mycket genom att den förra kan bidra med de stora ekologiska och klimatologiska perspektiven och arkeologin bidrar med detaljerna och det mer detaljerade perspektivet.

Reportaget är föredömligt långt och detaljerat med flera intervjuer, t.ex. med arkeologen Ingela Bergman som berättar om forskningsläget och ekologen Greger Hörnberg som berättar om hur naturen såg ut. Man kan också läsa mer om de daterade boplatserna på Norrbottens Museums hemsida. Som påpekas är denna datering inte nödvändigtvis den äldsta vi kan hitta, det är mycket möjligt att vi kommer finna ännu äldre - vi vet att det finns äldre bosättningar i Nordnorge och Finland där isen försvann än tidigare.

En anledning till att vi vetat så lite om Norrlands förhistoria har varit svårigheterna att hitta daterbart material, eftersom allt organiskt förstörs och inga trevliga vulkaniska material överlagrar lämningarna. I början av 1990-talet kom man dock på att det går att utföra C14-dateringar även på brända ben, eftersom en del av kolet har bundits i kristallstrukturen. Detta har varit ett enormt viktigt genombrott för stenåldersforskningen i allmänhet i Skandinavien. Innan dess hade vi visserligen kunnat hitta stenåldersboplatser som Aareavaara men vi hade bara kunnat spekulera kring om de varit strandbundna eller ej och vilken tidsperiod de tillhör.

Hemskt kul, och det kommer säkerligen komma fler intressanta resultat från Norrland framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Aareavaara, arkeologi, Pajala, stenålder, Norrland, paleolitikum, Norrbottens museum, Silvermuseet Arjeplog

En ny oförutsedd framtid

Under större delen av mitt liv har jag lagt upp väl utarbetade planer för min framtid som jag tänkt mig följa. Det har varit bra och realistiska planer, men knappt en enda av dem har genomförts såsom jag tänkt. För ett par år sedan insåg jag till slut att det visserligen är bra att planera, men att verkligheten är sådan att de likt krigsplaner alltid vittrar sönder på slagfältet - på gott och ont. Det har varit stunder i mitt arbetsliv då jag varit övertygad om att allt kommer gå käpprätt åt helskotta och det har varit stunder då jag har trott mig veta exakt vad jag kommer göra tre år senare. Både dessa övertygelser har visat sig vara fel. Så jag har uppnått ett visst mått av zen i tillvaron genom att inse att jag kan kontrollera vissa saker men inte andra och att på ett sätt eller annat så överlever jag (än så länge).

Med det sagt så var jag ändå helt oförberedd på att mitt yrkesliv skulle komma att ändras radikalt efter denna sommar. Min plan var att fortsätta vikariera som doktorandombudsman vid Stockholms universitet och jag såg genuint fram emot ett år till. För två veckor sedan fick jag dock ett telefonsamtal som ändrade allt. Kent Andersson, verksamhetschef på SAU, hade meddelat styrelsen att han tänker lämna sin post i september för att kunna återgå till forskning och göra färdigt ett par publikationer som han arbetar med om guldhantverk och maktförhållanden under järnåldern. SAU är ett arkeologiskt grävkontor som drivs som en stiftelse med en styrelse i ledningen. Det startades av professor Bo Gräslund som en satsning på att få en aktör vars syfte är att kombinera arkeologisk metod med vetenskaplig utveckling och förankring. Verksamhetschefen bör därför ha en bakgrund inom både exploateringsarkeologin och forskningsvärlden.

Ordförande för styrelsen, Frands Herschend, kontaktade nu alltså mig och undrade om jag var intresserad av axla ansvaret. Till skillnad från Sarah Palin så svarade jag inte ja utan att blinka på det fantastiska erbjudandet. Jag fick först betänketid i 48 timmar och träffade sedan Frands för att diskutera hur de såg på tjänsten och SAUs framtida roll. Jag träffade efter några dagar Frands och Kent och diskuterade igenom mer detaljer. Vid det laget beslutade jag mig för att satsa på erbjudandet. Jag känner de flesta som jobbar på SAU sedan tidigare och vet att det finns både bredd och djup i kompetens och erfarenhet. Av den anledningen känns det inte särskilt oroligt att kliva in på den här posten. Samtidigt är detta människor jag respekterar och gillar och då vill jag känna mig säker på att jag inte saboterar deras arbetsplats eller gör deras vardag än svårare. Slutligen har SAU och dess syfte en mycket varm plats i mitt hjärta sedan länge, och jag tar enormt allvarligt på att ansvara för dess framtid i branschen.

Jag skulle aldrig acceptera detta uppdrag om jag inte trodde att jag har möjlighet att göra rätt för mig och bidra till verksamheten, eftersom ett misslyckande skulle drabba så många mer än mig själv. Om den tron är berättigad får framtiden utvisa och jag har slutat försöka förutsäga den vid det här laget. Det enda man kan göra är att försöka sitt allra bästa utifrån de förutsättningar man ges, med lagom mått av konkret realism och stjärnögd idealism.


Idag på förmiddagen meddelade Kent nyheten till de flesta anställda och ett pressmeddelande kommer inom kort. Men eftersom djungeltrummorna brukar vara snabba inom arkeolog-kretsar tyckte jag att det var en idé att lägga upp en bloggpost om detta också. De som vill kan ställa frågor eller komma med åsikter (även anonymt så länge det inte blir otrevligt).



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, SAU

Vetenskapsbloggskolan Del 3

I detta avsnitt ska jag ta upp ett mycket viktigt ämne: vad en blogg inte är. Det här är extra viktigt för just akademiker som har vanan inne att skriva för vissa speciella sorters media som inte alls är relevanta för bloggverktyget. Det finns inget som är så svårt som att lära sig av med gamla vanor.

En blogg är inte ett publiceringsverktyg.
Det här är en sanning med modifikation, för naturligtvis kan en samling bra inlägg samlas ihop i efterhand och göras om till en skrift - men det är viktigt att inse att detta inte är den primära funktionen. Det är inte ens den sekundära funktionen.

Bloggen är inte din privata tidskrift och du bör inte behandla den som en sådan. Det akademiker ofta behöver arbeta mest på när de bloggar är att slappna av, sänka murarna mot omvärlden och bjuda på lite passion och glädje. Vi skolas in i att tänka på skrivandet som en kulmen på ett arbete som presenterar ett resultat - helst ett oantastligt resultat. Det kan hjälpa att tänka populärvetenskapligt i detta sammanhang och sålla bort för mycket bakgrundshistorik, utsvävningar, fikonspråk. Men om du behandlar bloggen för mycket som en popvet-tidskrift så hamnar du återigen fel, då tryckt media är slutprodukter och ett blogginlägg är motsatsen till detta. När inlägg fungerar bäst får de ett eget liv på bloggen långt efter det att du skrivit det. Och du kommer själv vara en aktiv del av detta.

Som forskare eller akademiker kommer du behöva jobba framförallt på att slappna av. Väg inte varje mening på guldvåg, spendera inte onödigt mycket tid på att konstruera ett oantastligt argument. Bloggen är en levande sida som ska växa lite varje vecka. Det handlar inte om att göra enstaka fenomenala texter, utan om att bygga upp en plats som folk vill återvända till, där intressanta, roliga saker händer, där de känner sig delaktiga och bygger upp en relation med dig och andra som kommenterar.

En blogg är inte en monolog
Lägg ned megafonen. Det kan kännas oerhört befriande att vara enväldig professor över din egen digitala institution, men detta är inte en föreläsningssal. Och det är inte National Geographic heller. Skriv inte för långt! Hellre många korta inlägg än ett fåtal inlägg på 2000 ord. Folk läser inte bloggar på det sättet, hur bra du än skriver. Du behöver inte författa en 100%-igt perfekt text som ingen har något att tillägga till. Tvärtom är detta det värsta du kan göra. Lämna öppet för att dina läsare kan ha något att bidra med, ställ frågor, erkänn din egen okunskap och nyfikenhet. Ja, du är en auktoritet, men du behöver inte vara den enda auktoriteten - bloggen är ett utmärkt tillfälle för dig att lära dig en hel del själv utan vidare ansträngning.

Tänk dig att du sitter runt ett middagsbord - om du har något intressant att berätta gör det, men det är väl inte meningen att bara du ska hålla låda hela kvällen? Om du vill skriva fullödiga texter som berättar hur det är och inte orkar med tjafs så rekommenderar jag en mer statisk hemsida och inte en blogg - eller att du sänder in artikelförslag till populärvetenskapliga tidskrifter eller Under Strecket i SvD. De fyller också sina syften. Så tänk över om det är en blogg du vill ha och vårda, eller om det är något annat som är ditt mål.

De där som kan tänkas kommentera dina poster är också de som gör de flesta presumtiva bloggare mest nervösa. Vad händer om man öppnar porten i muren och släpper in dem? Kommer barbarerna att ta över?
Nästa avsnitt ska jag ta upp din bästa fiende och värste vän: kommentatören.

Läs även Vetenskapsbloggskolan Del 1 och Del 2


Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap, blogga, vetenskapsbloggar, bloggskola

Tidsresor i rum och tanke

Inställd på det värsta som jag brukar vara har sina fördelar: midsommaraftonens väder blev en positiv upplevelse. En hel del moln, men ganska mycket sol också, varmt och behagligt och t.o.m. ett dopp i Ekoln vilket för en badkruka av mina mått är ett säkert tecken på att sommaren är här. Vi håller på att köra in vår nya utombordare till segelbåten, så efter badandet gjorde vi en resa uppför Fyrisån. Det är mycket annorlunda att se land från en vattenväg, det känns som ett helt annat landskap. Till vänster Uppsalaåsen och täta lövverk som bildade en grön mur, till höger de sumpiga åkrarna och våtmarkerna med hägrar och betande nötkreatur. Nästan som att resa tillbaka i tiden en stund.

Från Danmark kommer nyheten att arkeologerna där tror sig ha hittat Harald Blåtands hall - eller "palats" som Copenhagen Post vill kalla det (vilket kanske är att ta i lite). Alldeles i närheten Jellinge med de kända Jellingestenarna som rests av Harald och hans far Gorm den gamle. Vid utgrävningarna i närheten av gravhögarna har arkeologerna alltså hittat stora trästrukturer, men själva huvudhallen tror man fortfarande är gömd under kyrkan. En intressant parallell till komplexet i Gamla Uppsala där John Ljungkvist kommer undersöka en av kungsgårdsplatåerna i sommar. Georadarundersökningar av kyrkan har visat att den troligen är uppförd på en äldre konstruktion. Hallarna som identifierats och delvis undersökts tidigare hör till vikingatid, medan själva kungahögarna är daterade till tidig vendeltid, runt 600 e.Kr.

Om ni vill ha något trevligt att lyssna på i sommar i hängmattan, eller medan ni tvättar ungarnas högar av smutsiga kläder, så rekommenderar jag att ni laddar ned lite pod-radio i spelaren. Guardian Science har Science Weekly podcasts med Alok Jha som brukar ha allehanda intressanta gäster, teman och vetenskapsnyheter. Nu senast intervjuade han Rebecca Skloot om hennes fenomenalt uppskattade bok om den odödliga Henrietta Lacks. Ett enormt fascinerande program om mötet mellan människor, vetenskap, etik och forskningens villkor. Rekommenderas starkt!

Ett annat tips är Sveriges Radios dignande radioarkiv som man kan lyssna på när andan faller på. Här vill jag speciellt rikta strålkastarljuset på P3 Dokumentär, en helt otroligt bra radioserie om samtidshistoriska händelser i Sverige, stora som små. Från avvisningen av egyptierna till Båstadskravallerna 1968. Intervjuer med de inblandade, från offer till förövare, auktoriteter till snabbköpskassörer, blandas med genuina nyhetsklipp och ett flödigt berättande. I dag lyssnade jag på Örnligan och värdetransportrånen på 90-talet, och fick en kontext att sätta in allt det som jag upplevde i total förvirring i mina ungdomsår. En märklig känsla av att helt plötsligt vara tillbaka i sent 80-tal och bråken i Kungsträdgården, Stockholmsnatt, och väpnade storrån varannan vecka som kändes. Tidsresor är inte alltid trevliga, men de är fascinerande och förhoppningsvis lärorika.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, järnålder, vikingatid, Harald Blåtand, vetenskap, podradio, P3 Dokumentär, historia, samtidshistoria

Lektorstjänst i arkeologi utlyst i Lund

Satt och bläddrade i senaste numret av Universitetsläraren, SULFs tidning, och tittade på platsannonserna. Hittade till min stora förvåning en annons om en utlyst tjänst som biträdande lektor i arkeologi vid Lunds universitet. Förvåning eftersom jag prenumererar på annonser inom gebitet arkeologi via arbetsförmedlingen och inte hade fått den i min inbox. Gick in och kollade igen och sökte på olika termer, men tjänsten verkar ännu inte ha rapporterats till AF tråkigt nog. Jag vet inte om annonsen dykt upp i DIKs tidning, men jag hoppas det eftersom många arkeologer är med i det facket. Men många är med i andra fackföreningar och vissa inte i någon.

I annonsen i tidningen angavs en länk till den fulla utlysningen - tyvärr visade den sig vara fel. Efter lite letande hittade jag den i alla fall på universitets hemsida. Man får leta sig fram till lediga anställningar som inte kan sökas online och klicka på lärare, så hittar man den fulla kungörelsen.

Eftersom det är en biträdande tjänst kommer de som har disputerat för högst fem år sedan i första hand, eftersom det är tänkt att den ska fungera som meriterande för juniora forskare.
Deadline är den 15:e september, så det finns tid för intresserade att fila på sin ansökan.
Sprid gärna vidare till vänner och kollegor.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Lunds universitet

Vikingar: prinsessor, vandringsturer och barnsligheter

Även en frälst stenåldersfanatiker som jag måste erkänna att vikingar är kul och fantasieggande. Det har väl till stor del att göra med att det faktiskt är en förhistorisk period som vi har lite specifik information om, t.o.m. personnamn. Det är klart, för resten av Europa är denna tid (c 750-1050 e.Kr) inte förhistoria utan medeltid. De har katedraler, borgar, kungadynastier, kloster, städer och universitet.

Nyligen rapporterades i Guardian om analyser av ett skelett som förmodades tillhöra Eadgyth (Edit), barnbarn till den anglo-saxiske konungen Alfred den Store och syster till Athelstan som var den första att titulera sig kung över britterna. Hon levde mellan 910-946 e.Kr och giftes bort med Otto den Store av Tyskland. På en grav i katedralen i Magdeburg har det funnits en inskription att hon är begravd där, men som alla historiker kan förtälja brukar denna typ av skriftligt bevis ofta visa sig vara felaktigt. Den ostoelogiska analysen visade att det i alla fall rörde sig om en kvinna i rätt ålder och isotopanalys av hennes tandemalj visar att hon med största sannolikhet växt upp i södra England. Det verkar alltså som om det stämmer i detta fall. Ett fascinerande livsöde.

Tidsperioden mellan romarrikets sönderfall på 500-talet e.Kr och kristendomens etablering på bred front i Norden på 1000-talet är utan tvekan otroligt intressant. Om man vill ta tillfället i akt att vandra igenom några svenska kulturminnesmiljöer som härrör från denna period så kan man försöka ta sig till Gamla Uppsala i sommar. Museet och Riksantikvarieämbetet arrangerar visningar av utställningarna och av området för både barn och vuxna. I augusti kommer det dessutom ske riktiga utgrävningar. Det är John Ljungkvist som leder undersökningen av den ena kungsgårdsplatån som en del i sitt forskningsprojekt. RAÄ kommer också utföra georadar-undersökningar av Gamla Uppsala i sommar.

Ulf Bruxe SHM

Guldföremål påträffade Östhögen i Gamla Uppsala. Mer information finns att hitta i Historiska museets databas och i John Ljungkvists avhandling från 2006.

För de som är i Stockholm och behöver hitta på nåt att roa barnen med så fortsätter Historiska museet att ha aktiviteter på sin innegård. De hittar på en hel del som kan roa vuxna också (vuxna som är intresserade av forntid och arkeologi vill säga).

Uj, det var så mycket järnålder så jag måste kasta in något väldigt uråldrigt som motvikt. Henrik Brändén berättar på sin blogg om nya genetiska analyser av mammutar som avslöjar hur dessa tjockhudingar från Afrika anpassade sig till istiden i norra hemisfären. Intressant!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, museum, barn, sommar, utgrävningar, Gamla Uppsala, vikingatid, historia, mammut, genetik, vetenskap, medeltid

Kreativ dag?

Jorge Cham (till höger) hälsar på Mernosh Saatchi på Uppsala Creativity Day, arrangerat av Junior Faculty. (foto: Åsa M Larsson)

I fredags var jag på en heldagskonferens arrangerad av Junior Faculty vid Uppsala universitet. JF startade på initiativ av "unga forskare", dvs de som har en masters eller doktorsexamen som ännu inte kan luta sig tillbaka på en fast anställning eller säkrad framtid inkomst från större forskningsprojekt. Med andra ord inkluderas personer i en ålder som inom andra branscher aldrig skulle refereras till som "yngre" eller junior. Syftet är att hjälpa dessa alumni att knyta kontakter, bilda nätverk, nå ut till privat och offentlig sektor, promota Uppsala universitet och skapa god forskningsmiljöer. Det här är ett väldigt bra initiativ och jag hoppas det fortsätter få stöd på alla sätt och vis från universitetet och sponsorer. Inledningsvis var det medicinare och naturvetare som var verksamma men nu finns det även en Hum/Sam-sektion representerad.

En gång om året arrangerar JF Uppsala Creativity Day och årets tema var "how to promote creativity". De hade fått in en hel del imponerande talare: Nobelpristagaren Harold Kroto, konstnären Stina Wollter, psykologen Farida Rasulzada, forskaren Ola Thufvesson, industridesignern Hedvig af Ekenstam och grundaren/VD för Humblestorm Mernosh Saatchi. Men sist på dagen låg den talare som jag måste erkänna var den huvudsakliga anledningen att jag anmälde mig så fort som möjligt: Jorge Cham, skaparen av den underbart nördiga och skrämmande korrekta serien Piled Higher and Deeper (PhD Comics) som handlar om akademin i allmänhet och att doktorera i synnerhet. Jag och många, många, många av mina kollegor överlevde mentalt till stor del tack vare att vi läste, kopierade, mejlade och klistrade upp hans underbara serie överallt.

Sir Harold Kroto, nobelpristagare i kemi 1996 och en mycket begåvad illustratör. Ser former och matematik i allt och diskuterade bland annat hur detta är ett allmänmänskligt fenomen. Här visar han bilder på ett antal neolitiska stenfigurer som uppvisar olika geometriska former som överenstämmer med den platoniska symmetrin. (Åsa M Larsson)

Mitt övergripande intryck av dagen var lite halvdant. Organisatörerna hade gjort ett bra jobb på det stora hela och en del av strulet låg utanför deras kontroll. Det övergår till exempel mitt förstånd att Uppsala universitet inte tillhandahåller en tekniker i föreläsningssalen när det är ett sådant stort evenemang med inbjudna högdjur från utlandet och näringslivet. Det är pinsamt på gränsen till outhärdligt att det är strul med ljus, ljud och slides även om det var in ganska liten skala. Det ger ett onödigt dåligt intryck av universitetet och det borde ligga i deras eget intresse att sköta sånt här bättre.

Jag tror dock att organisatörerna lärde sig lite av det hela också. Som att se till att inbjudna föreläsare har koll på att de ska tala engelska, vilket tydligen undgått en eller ett par av dem. Och jag skulle vilja föreslå att de som vet att de ska tala engelska förbereder en skriven presentation för det krävs om man ska prata på ett annat språk. Andelen svengelska var ibland pinsamt stor. Ett mycket viktigt tips till talare som ska komplimentera en tidigare talare - lär dig hans namn! Särskilt om det är en nobelpristagare! (du milde...)

Jorge Cham hade med sig en bunt album av sin serie som han sålde och signerade. Han hade nog underskattat anstormningen av fans som köpte upp nästan varenda exemplar. (Åsa M Larsson)

Jag har under de senaste åren suttit på ett antal liknande konferenser och har blivit lite mätt på vaga idéer och intressant forskning som saknar konkreta förslag på lösningar i dessa sammanhang. Jag uppskattade visserligen bredden på de inbjudna och att ett genomgående tema var att bejaka intresse för konst i dess bredaste bemärkelse, kreativitet i stort och smått, passionerat intresse för hobbies osv, eftersom de kan leda in dig på frågor och lösningar du inte kunnat föreställa dig.

Krotos adrenalin-pumpade föredrag var mycket bra inledning och det var underbart att se en sådan framstående forskare prata om sitt intresse för att illustrera och designa, och att lära ut lustfylld vetenskap till barn. Annars var det egentligen bara Mernosh Saatchis föredrag som jag personligen tyckte gav något, när hon pratade om utmaningen med att skapa en kreativ arbetsplats och samtidigt leverera resultat, och vikten av att ha mentorer. Jag skulle kunna offra min vänstra arm för att få henne som mentor.

Ja och så Cham då, som uppfyllde mina förväntningar genom att hålla ett mycket roligt anförande, med en hel del tänkvärda inslag om forskarnas villkor och vikten av att göra även sådan "som man inte borde göra". Som t ex att skapa en serie som är ett globalt fenomen idag, mycket tack vare att den lades ut på nätet och spreds via sociala nätverk hos studenter.


Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala universitet, Junior Faculty, Uppsala Creativity Day, vetenskap, Jorge Cham, PhD comics

Sveriges arkeologer gräver och...?

Riktiga arkeologer gräver. Det håller de flesta med om, även om vi som finner oss bundna till skrivbord ibland försöker intala andra (och oss själva) att det sitter i huvudet, inte handen. Vi vet dock, djupt inne i vår benmärg, att skärsleven - inte pennan - är vårt svärd. I fordoma dar organiserades nästan alla grävningar som inte var rena forskningsgrävningar av det statliga Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet (UV), med små inhopp av ett och annat länsmuseum. Det är fortfarande så att UV-kontoren och länsmuseerna står för en mycket stor andel av utgrävningarna. När jag studerade i början på 90-talet var dock stora förändringar på gång i det nya politiska klimat som rådde.

Precis som nästan all övrig verksamhet i samhället skulle utgrävningarna konkurrensutsättas och privata aktörer släppas in på marknaden. Det första bolag som tog ordentlig plats och slog in dörrar (mer eller mindre finkänsligt) var Arkeologikonsult. Positiva respektive negativa aspekter av detta debatteras fortfarande med viss hetta av arkeologer i vårt avlånga land. Vänskaper tog slut, budgivningen blev vardagsmat, osäkerheten över framtida anställning stegrades. Men löner förbättrades och arbetskläder blev en självklar rätt även för anställda, inklusive grovjobbare (något jag hade uppskattat den sommar jag slet ut tre par jeans på Arlandas tredje landningsbana).

Arkeologerna på Kmmd som besökte Strandvägen-grävningen i Motala idag ställdes inför en helt oväntad utmaning av UV:s arkeologer. (Foto: Fredrik Hallgren - som nog kommer lämna in en officiell protest till domstolen i Haag)

Idag finns inte bara grävenheter på ett flertal länsmuseum utan även privata grävfirmor och stiftelser som konkurrerar om jobben. Arkeologerna själva flyter runt mellan dessa olika arbetsgivare och jobbar än för den ena, än för den andra. De senaste åren har varit ett stålbad för de flesta och för UV i synnerhet. Ur detta har det skapats ännu fler aktörer, inte sällan initierade av arkeologer på grävkontor som lagts ned. Hela UV Bergslagen lades t ex ned förra året men några som arbetade där startade nyligen Arkeologgruppen Örebro. Lite som när Kulturmiljö Mälardalen drogs igång av de arkeologer som tidigare jobbade på Västerås museum. Arkeologerna på Regionmuseet Kristianstad och Malmö Museer har länge samarbetat och har nu lanserat Sydsvensk Arkeologi AB.

Det är lite intressant att se hur dessa två nybildade enheter etablerar sig på nätet på olika sätt. Sydsvensk Arkeologi har en fin hemsida med information om bakgrund, undersökningar och medarbetare. Arkeologgruppen Örebro är än så länge lite mindre i skala och har ingen hemsida vad jag kan se. Däremot har de skapat en egen sida på Facebook och snabbt fått en stor del av det arkeologiska nätverket att bli vänner med dem. De har även aktivt knutit an till sidor på Facebook med anknytning till kulturarvsnätverket, som Osteologiska Föreningen och Östergötlands länsmuseum t ex. Jag tycker det är ganska spännande med dessa två olika förhållningssätt. (Uppdatering: de har även en egen blogg)

Apropå sociala medier och arkeologi så var Martin Rundkvist på blixtvisit i Lund nyligen och undervisade i detta. På bloggen har han lagt upp en pdf med huvuddragen i föredraget. Hans råd till just grävkontor är att inte starta specifika bloggar för enskilda grävningar, eftersom de tenderar att bli ovidkommande så snabbt - bättre i så fall med kollektiva bloggar där man kan lägga in etiketter för de olika undersökningarna. Troligen rätt tänkt, och jag är en varm förespråkare av kollektivbloggar. Samtidigt så saknar dessa den "hemmansägar"-känsla som individuella bloggar kan inge. Bygget av bloggen kan i bästa fall bli en lika stolt skapelse som grävrapporten. Men det krävs stora undersökningar för det.

Som t ex den i Motala just nu, där Kmmd sitter på ena sidan strömmen och UV Öst och Arkeologikonsult på den andra och gräver mesolitikum. En varm kollegial känsla bygger en osynlig bro dem emellan - när inte det ena gänget får för sig att nesligen attackera det andra med en grymt koreograferad dansrutin till Daddy Cool det vill säga!! Bildbevis på denna fruktansvärda attack finns att beskåda på UV-bloggen.

Motattack planeras säkerligen i skrivande stund. Vågar man hoppas på en face off likt Sharks och Jets i West Side Story? Eller en dance off som i South Park?
Vad kan man säga. Konkurrensen mellan kontoren har uppenbarligen tagits till nya höjder - eller bråddjup...
It's ON!

Metaforer i all ära, men...

...jag tycker det är småtokigt att kalla Twitter 2000-talets runstenar. Den jämförelsen görs i en artikel i Expressen. Den tar avstamp i en nyligen publicerad avhandling på institutionen för Nordiska språk här i Uppsala:
Marco Bianchi: Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland
Avhandlingen i sig verkar himla kul, Marco har fokuserat på runstenar vars runtexter är mer eller mindre rappakalja. Runologer brukar annars vara helt begeistrade i de fåtal nedskrivna texter vi har från övergången mellan vikingatid/medeltid och tenderar att tycka att dessa rader är viktigare än alla arkeologiska fynd sammantaget. Men vi arkeologer vet ju att det är rent nonsens. Så det är kul att hitta en runolog som håller med ;-)

Oförståelig runskrift kan bero på att det är trollrunor, besvärjelser och hemliga koder - som t ex den fenomenala, ojämförliga Rökstenen. Men där finns alltså en bakomliggande mening, även om läsaren inte alltid förstår den. Det finns också stenar som ytligt sett ser "rätt" ut, men som en läskunnig avslöjar som fuskverk. Saken är den att ytterligt få under denna tid var läskunniga - de må ha känt igen runor, kanske t o m visste vad enstaka av dem stod för, men de kunde inte läsa. Det som var speciellt med de riktiga runristarna var inte bara att de kunde knacka fina mönster i sten, utan att de alltså kunde runornas hemlighet - likt Oden som offrat sig själv i Yggdrasil för den kunskapens skull.

Vad Bianchi studerat är exempel på runstenar som är motsvarigheten till de fejkade yuppie-nallar som en del patetiska personer köpte på 80/90-talet när det fortfarande var nästan ouppnåeligt för gemene man att äga ett exemplar. Samma sak för de vikingatida hemmansägare med rikedom nog att beställa ett litet monument, men inte tillräckligt för att kunna boka en äkta runristare eller kanske inte rätt sociala kontaktnät. Personligen undrar jag i vilken mån de själva var läskunniga nog att kunna veta vad de fick - kan det i vissa fall ha rört sig om rent lurendrejeri? Hursomhelst var de nog nöjda bara stenen såg rätt ut.

I Expressen dras paralleller till Twitter och bloggar. Jeanette Fors som intervjuas kommer med några viktiga synpunkter, att vissa politiker och näringsidkare idag försöker använda sociala medier utan att egentligen förstå vad detta användande går ut på, t ex att det inte räcker med att vara närvarande, man måste vara deltagande. Så det finns helt klart likartade beteenden bakom båda fenomenen. Men journalistens ganska desperata försök att dra in sociala medier som parallell till dessa runstenar faller ganska platt i min mening. För runstenar är också den absoluta motsatsen till digitala medier. De är monumentala, permanenta, beständiga, oföränderliga - allt annat än det snabba, föränderliga, obeständiga som är digitala sociala medier. De basunerar ut ett budskap utan någon som helst önskan att få svar. De är ett utropstecken i den fysiska tillvaron och har varit detta i tusen år. Domkyrkan i Uppsala har runstensfragment som fundament under sina pelare för guds skull, och det är ingen slump! Så nej, de är inte sin tids twitter, facebook, bloggar. Möjligen sin tids självutnämnda Nobel-pris...

Bianchi noterar att det estetiska intrycket av runstenarna är minst lika viktigt som det skrivna meddelandet (troligen mer viktigt). Det här är något som en del arkeologer uppmärksammat tidigare, dock inte i tillräcklig omfattning i mitt tycke. Men i februari deltog jag i seminariedagarna i Blankaholm anordnat av Michael Dahlin och där presenterade Roger Wikell en mycket rolig och uppskattad analys av några av de vanligaste kompositionerna: Korset/livsträdet, tuppen samt naturligtvis ormen/draken som biter sin egen svans. Han spann vidare på Anders Andréns teori att treenighetstecknet som ofta förekommer också knyter an till den hedniska tron på världsträdet Yggdrasils tre rötter och föreslog att vad vi ser är ett försök att visuellt kombinera kristendomens tro på återuppståndelsen med den hedniska tron på Ragnarök. Jag tror att det kommer en artikel av Roger om detta i publikationen från Blankaholm.

P.S. Hade gärna visat en bild på den sten som satte igång Bianchis forskningsprojekt (U 835) men den finns inte avbildad på Kringla eller Digitalt Museum tyvärr (nudge, nudge). Men man kan läsa om snarlika stenar i närheten.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, runsten, runor, vikingatid, historia

Akademisk semester

Förra året vid den här tiden satt jag i självpåtagen isolering i mitt arbetsrum på institutionen och hade gett mig dän på att bli klar med avhandlingen. Det var den allra sista sommaren jag tänkte offra på den bestens altare. No más!

Det kostade mig så gott som hela sommaren också, men den blev färdig till slut. Helt fri från besten är jag inte. Idag var sista dagen på studentkåren fram till dess nya terminen drar igång i augusti, men när jag säger att jag ska vara ledig så menar jag det "akademiskt". Jag har fått en liten pott pengar för att försöka skriva en artikel utifrån min avhandling och få den tryckt någonstans. Vilket naturligtvis vore bra och nyttigt, men jag känner mig inte precis superinspirerad just nu. Även om kväljningskänslorna och det yrseln inte längre drabbar mig vid bara åsynen av Boken så har jag inte riktigt nått ett stadium av välvilja gentemot den heller. Dessutom har jag tvingats jobba i 180 knyck de senaste veckorna för att hinna knyta ihop en massa lösa trådar på jobbet innan tjänstledigheten.

Så det var med en känsla av overklighet jag sa adjö till flera på kåren idag, min hjärna hade inte riktigt förstått att det var min sista dag. En hel del av mina kollegor under året kommer dessutom inte vara kvar när jag återvänder i höst, det kommer nya förtroendevalda och de går antingen tillbaka till studierna eller vidare till nya utmaningar. Det har varit ett helt fantastiskt gäng, och jag kan bara säga att nästa trupp kommer ha en hel del att leva upp till.


Läs även andra bloggares åsikter om sommar, forskning, universitet, studentkåren

Forskare som bloggar, och pratar, och forskar

Hur når vi ut med forskningsresultat? Vem når ut? Vem förmedlar? Förr i tiden (typ sent 1900-tal) var svaret på den frågan att forskningen kommer allmänheten till kännedom via media och det var journalisterna som bestämde vad som lyftes upp och hur. Inte sällan fanns det en uppfattning att forskare behövdes släpas in i offentlighetens ljus under hugg och slag – och som med många fördomar kanske det fanns ett visst mått av sanning i det. Precis som forskarnas fördomar om okunniga och oetiska journalister inte alltid var helt ogrundad. Jag tror dock att den situationen är markant annorlunda nuförtiden, och att detta bara är början.

Häromveckan fick jag nys på att ett doktorandråd vid Stockholms universitet hade planer på att organisera en workshop i media och förmedling. Då de gärna ville samorganisera detta med något annat råd erbjöd jag dem att i min egenskap av doktorandombudsman skicka ut information till universitets övriga doktorandråd, vilket de med glädje antog. Deras ordförande hörde kort därefter av sig och tackade, dock lite överväldigad av alla svar hon fått från råd som gärna ville delta.

Kort sagt, även om det fortfarande kan finnas forskare som föredrar att dra för gardinerna och släcka ljuset när någon knackar på så är nog de allra flesta tvärtom intensivt intresserade av att lära sig mer om hur de kan bli hörda i informationssamhället. Men inte hörda till varje pris. Vår forskning och kunskap är vårt främsta kapital och de flesta vill vårda detta ömtåliga kapital väl. Att använda bloggar för att öva sig på att kommunicera, få en chans att nå fram med sitt budskap och delvis ta makten över själva förmedlingen har blivit allt vanligare.

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om just vetenskapsbloggare. Dels intervjuas Sara Kjellberg som just nu är i slutfasen med sin avhandling om fenomenet och varför vissa forskare väljer denna typ av social media. Dessutom intervjuas jag och Jeanette Fors såsom exempel på vetenskapsbloggare. Jeanette som är civilekonom har inte bara en vetenskapsblogg om kommunikation och sociala medier, utan även en mer personlig blogg. Jag erkänner mig impad.

Dessutom tipsar Malin Sandström om en serie artiklar som körts på Second Opinion runt temat ”medietränad”. Malin och Carl Johan Sundblad har fått uttala sig ur forskarnas perspektiv, medan Anders Pihlblad och Inger Atterstam har diskuterat journalisternas perspektiv. Jätteintressant. Men jag börjar bli lite trött på att Atterstam verkar ha en sådan mörk och cynisk bild av forskare i allmänhet, att vartenda klagomål eller invändning vi har skulle grunda sig i avundsjuka och inskränkthet. Det är möjligt att många år på jobbet har gjort henne cynisk och bitter, men i så fall kanske det är dags att hitta andra arbetsuppgifter. För om hon bara lyssnar med lite öppet sinne skulle hon nog märka att det kanske inte är en särskilt rättvisande bild.

Malin har dessutom sin vana trogen listat årets Sommarpratande forskare. Dom kan jag villigt erkänna att jag är vansinnigt avundsjuk på...

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, vetenskap, vetenskapsbloggar, SULF, media, vetenskapsjournalistik

Doktorspromotionen Uppsala universitet 2010

Vi var ju ett gäng som promoverades till doktor förra veckan. Här är lite bilder från det jippot. Promoveringar är en salig blandning av gamla riter och nya påfund. Varje lärosäte kör enligt delvis egna rutiner, men på det stora hela är det samma visa. Doktorerna promoveras fakultetsvis, varje fakultet utser en promotor från sina egna led som håller i ceremonin. I Uppsala sker det i den ordning som vetenskapsområdet etablerades på universitetet. Det betyder att teologerna inleder, följt av medicinare och jurister och sedan humanister, samhällsvetare och naturvetare.


Hela gänget efter akten. Från vänster till höger: Anna Karlström, Lotta Hillerdal, Henrik Berg, C-G Ojala, Daniel Löwenborg, Åsa Strandberg, Thomas Eriksson, undertecknad.


Intåget i aulan. Fanorna representerar "nationerna", dvs studentsammanslutningarna som baseras på ett eller flera landskap.

Mina barn i förgrunden, kollar in de doktorer som gått upp på scenen och väntar på att kallas fram av sin promotor som står vid podiet i mitten. Jag sitter och väntar nere till vänster. och väntar, och väntar... det tar tid.


Äntligen är det dags för Historisk-Filosofiska fakulteten. Vår promotor var Lana Troy, professor i Egyptologi - passande nog eftersom vår institution totalt dominerade fakulteten: 8 av 13 promovendi. Alla hade inte disputerat denna termin, men 7 hade tagit examen sedan hösten. Lotta Hillerdal har precis tagit emot sin krans och sitt diplom och Anna Karlström är på väg fram emot promotorn. Jag står därnäst på tur.


I de fyra stolarna framför scenen sitter rektor, vice rektor, ärkebiskopen och landshövdingen. Promotorn får själv välja om han/hon vill göra anförandet på latin eller svenska. Eftersom detta är Uppsala valde de flesta det förra. Men tack vare ett par tappra promotorer som valde svenska kunde resten av oss gissa oss till vad som sades.



Anna Karlström har fått sina insignier, dagen till är klädd i laotisk dräkt. Vilket är passande då hennes avhandling handlade om kulturarvspolitik i Laos. Jag har ropats fram till Lana som sätter kransen på mitt huvud. Jag hade glömt testa den och var lättad över att märka att den inte sjönk ned runt min hals.


Efter det att man fått kransen leds doktorn över pulpeten som kallas parnassen efter det grekiska berget Parnassus, där enligt mytologin musorna lever. Väl på andra sidan överlämnas diplomet. Ett tredje insignium är så klart doktorsringen. Den är dock inte en nödvändig del av ceremonin, de som vill kan köpa dyrgripen i förväg och när de väl satt sig igen får de sätta den på sitt eget finger.


Sedan går promovendin fram och bugar eller niger (som andan faller på) för rektor som symboliserar universitetet. Eftersom det rörde sig om uppemot 200 doktorer (mest medicinare och naturvetare) så tar hela ceremonin uppemot 3 timmar, men själva processen är högeffektiv. Daniel Löwenborg är redan på väg mot parnassen...


Efteråt samlas hela gänget på trappan (om det inte haglar eller ösregnar) för fotografering.


Efteråt fick ungarna prova kransen. De höll sig beundransvärt lugna under ceremonin och smet bara ut på slutet för lite välbehövlig frisk luft.


Läs även andra bloggares åsikter om promovering, doktorspromotion, Uppsala universitet, arkeologi

Hällristningar i förklarande ljus

Hällristningar ska ses i ett förklarande ljus - helst släpljus i skymningen, men en ficklampa efter solnedgång går också bra. Om du befinner dig i närheten av Gamleby i Småland på tisdag rekommenderar jag att du följer med på visningen av de nyupptäckta hällristningarna där, som organiseras av Västerviks kommun och Linnéuniversitetet. Läs gärna om upptäckten på arkeologi-professorn Jocke Goldhahns blogg.

Uppdatering: Västervikstidningen har en artikel om fynden och intervjuer med upphittar-gänget.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Småland, Västervik, Casimirsborg, hällristningar

Matnyttigt!

Vem älskar inte mat? Det är dessutom otroligt roligt på så många vis, inte bara som ren bukföda. Mat definierar upplevelser och resor, på gott och ont, och smaken kan sätta igång otroliga associationsbanor i våra huvuden. Precis som människan jorden runt lyckats förvandla kläder - något som vi använder som skydd mot kyla, värme och taggiga buskar - till något helt otroligt komplext, så har vi också tagit detta grundläggande behov till närmast absurda dimensioner. Mat förenar oss och särskiljer oss.

Mat i förhistorien är ett enormt spännande ämne som får märkligt liten uppmärksamhet. Naturligtvis är våra bevis ganska fattiga ibland, men vi hittar ändå rester av både födoämnena och tillagningsmetoderna på många boplatser. Med hjälp av lipidanalyser på keramik kan vi lista ut vad de stoppade i krukorna och isotopanalyser av benen visar vad de åt ofta respektive sällan - och hur dieten kan ha ändrats genom livet. Vad man äter och hur det tillagas är något av det mest kulturellt viktiga som vi kan lära om de förhistoriska människorna. Så min lycka var stor när jag via bloggen Ossamenta fick tips om en arkeologblogg helt inriktad på matexperiment: Eldrimner. I det senaste inlägget får vi lära oss hur man kan tillaga ägg t ex. Bloggen tillhör Daniel Serra som doktorerar på vikingatida mat vid institutionen i Lund.

Apropå mat och kultur så tänkte jag tipsa om sessionen Flows of Food, Folk and Thought som ska arrangeras av NordForsk vid The 27th Congress of Nordic Historians i Tromsö i augusti nästa år. De som är intresserade av att delta i den sessionen ska skicka in abstract senast den 31:a augusti.

Andra bloggtips när det gäller mat är självklart Lisa Förare Winblads underbara matbetraktelser på Taffel. Lisa samarbetar med forskaren Malin Sandström som har sin egen blogg, men de har dessutom en gemensam projektblogg Matmolekyler där man t ex kan lära sig den vetenskapliga hemligheten bakom smörsåser.

I övrigt kan ni skänka en tanke till de stackars anställda vid Historiska Museet i Stockholm som återigen finner sin arbetsplats barrikaderad helt utan egen förskyllan. Israeliska ambassaden är nämligen tillfälligt inhuserad i en del av byggnaden medan deras permanenta lokal ska fixas. Fast det som till en början skulle vara 6 månader är vid det här laget uppe i ganska lång tid. Tydligen är det tillstånd för ombyggnad av kulturmärkt hus som gör att det drar ut på tiden - ironiskt nog


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, vikingatid, mat, matlagning, vetenskap