Världar under Östersjön

Foto: Arne Sjöström

Inlandsisen har inte bara medfört landhöjningar som fortfarande pågår längs Östersjökusten, utan även att delar av sjöbotten under äldre stenålder var ovanför vattenytan och både beväxt och bebodd. Vi talar om 9-12.000 år sen. ack vare den syrefattiga miljön som uppstod då dessa delar översvämmades till slut, och det bräckta vattnets brist på marinarkeologens värsta fiende skeppsmasken, så har t.o.m. hela skogar bevarats utanför Skånes kust. Under flera år har marinarkeologerna som undersökt denna plats inom ett forskningsprojekt vid Södertörns Högskola som heter Landscapes Lost.

Undersökningar under vatten genomförs oftast i rent forskningssyfte, med vad de innebär med begränsade resurser. Nu är det dock på gång att bygga ut vindkraftverk utanför Blekinge och Öland som berör dessa ytor där en gång några av de allra första invandrarna till denna del av Skandinavien slog sig ned. Vilket innebär finansierade och storskaliga undersökningar. En av de inblandade är Arne Sjöström, som har haft ett eget mångårigt projekt vid Rönneolms mosse i Skåne där torvtäkterna avslöjar närmast helt orörda mesolitiska lokaler i det dåtida sjöområdet. Rönneholm är som ett litet Pompeji för stenåldersarkeologer, med bevarade ben och träredskap som ligger kvar precis där de en gång lämnades, vid olika jakt- och fiskestationer. 

Lyssna på ett inslag som Radio P4 Blekinge gjort, där Arne intervjuas.

Ett äldre inslag från SR om undersökningarna vid Haväng

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, marinarkeologi, stenålder, Skåne, Hanöbukten, Haväng, Rönneholm, Arne Sjöström

Förmedla kulturarv - var, hur, vem?

En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.

Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som

...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.

Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.

Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.

 

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Digisam, RAÄ, riksantikvarieämbetet, sociala medier, museum, kulturarv, wikipedia

 

 

Nobel, DNA och arkeologi

Visst vet ni att det är 50-års jubileum av Cricks, Watsons och Wilkins Nobelpris för upptäckten av DNA-spiralen i år! Det är ett Nobelpris som har den extra äran att verkligen göra en skillnad för arkeologin (Libbys pris 1960 för kol-14 metoden är ett annat). För i min värld rangordnas alla nobelpris efter sin användbarhet för den ädlaste av alla forskningsgrenar: arkeologi.

För att uppmärksamma jubileet anordnar Nobelmuseet ett seminarium med Anders Götherström som berättar om DNA-analyser av förhistoriska ben. Med Per Sandin från SLU som kommentator. Som ni ser är det gratis, men man ska mejla och boka plats.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, förhistoria, Anders Götherström, Per Sandin, Nobel, Nobelmuseet, Nobelpris

Hök eller duva?

Är krig oundvikligt? Och vad är i så fall orsaken? Är vi i grunden snälla människoapor som drivits till storskaliga konflikter av jordbruk, civilisation och komplexitet (’Duva’), eller är våld i våra gener sedan tidernas gryning där civilisationen är det enda som hindrar oss från att falla tillbaka i ”öga för öga, tand för tand” (’Hök’)? Det frågan ställer Martin Widman i sin nya dokumentär Människans första krig till arkeologer, antropologer och filosofer och det är en väldigt intressant fråga. Filmen är upplagd lite som en resa, där Martin utgår från sin egen nyfikenhet och söker hitta spåren av de första krigen ibland annat Turkiet och Israel, i Göbekli Tepe och Jericho. 

Filmen har delvis producerats med medel från Formas och den hade premiär i Nobelmuseets lilla vetenskapsfilmsfestival Film & Science i Kulturhuset idag. Jag var inbjuden för att ge en kort arkeologisk kontext och delta i diskussionen efter filmvisningarna, först för några gymnasieklasser på förmiddagen och på kvällen inför en skara intresserade. På kvällen sköttes introduktionen av antropologen Douglas P Fry som skrivit en del om ämnet och som driver tesen att människan i grunden främst är en fredssökande varelse och att krig är en sen företeelse, en konsekvens delvis av ökad komplexitet och stratifiering.

Jag kan ärligt säga att jag gillade filmen. Den var ovanlig i sån mån att båda sidor fick utrymme att presentera sina argument utan att det som så ofta händer handlade om att låta några forskare stå för ”det rätta” och andra för ”det felaktiga”. Martin var dessutom mycket närvarande i filmen och ärlig med sina egna åsikter, vilket också belyste frågans subjektiva natur. Det är ett program som väcker en hel del funderingar hos tittaren och som utan tvekan kan fungera utmärkt som utgångspunkt i diskussioner om både mänskligheten och vad vi kan veta om förhistorien egentligen, både i klassrum och i vardagsrum. 

Imorgon lördag (6/10) är det ännu en visning på Kulturhuset kl 15 där jag och Martin deltar. Sen kommer den nog på TV senare i höst/vinter.

Efter klassvisningarna bad vi eleverna räcka upp handen och visa om de i huvudsak sällade sig till duvorna eller hökarna. Duvor övervägde vid båda tillfällen, men en hel del hökar fanns också. Om nån fortfarande tittar in på bloggen kanske jag ska be om en omröstning här också.

Så - Hök eller duva?


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, krig, antropologi, filosofi, vetenskap, stenålder, civilisation, Martin Widman, Fim & Science, Kulturhuset, Nobelmuseum

6 x gropkeramiker

Publikationen från seminariet om gropkeramisk kultur som anordnades av Stockholms länsmuseum förra året har nu kommit ut. Det är en ganska behändig skrift med sex artiklar av oss som höll föredrag den dagen. Fokus ligger på Mälardalen i allmänhet och Stockholms län i synnerhet, men med utblickar söderut, norrut och österut. Som de flesta arkeologer vet alltför väl så finns det en hel del teorier och tolkningar av de lämningar från mellanneolitikum (c 3300-2300 f.Kr.) som vi arkeologer har valt att kalla gropkeramisk kultur. För allmänheten kan dessa debatter kanske framstå som ganska oviktiga, vilket må vara sant i det stora hela, men samtidigt är förståelsen av denna materiella kultur helt avgörande i relation till de DNA-studier på neolitiska ben som tagit upp en hel del plats i massmedia de senaste åren. Nu går dessa artiklar inte alls in på detta, däremot ger de en ganska bra grundinformation om det arkeologiska materialet, dateringar och relationer till andra samtida kulturer.

Syftet med min artikel är att försöka gå under ytan på keramiken och se om det finns ledtrådar i hantverket om vilka typer av nätverk och relationer som förekom inom och mellan de som tillverkade alla de kärl som vi hittar på deras lokaler och som vi arkeologer lägger så stor vikt vid. Jag inleder min text med ett av mina favoritcitat av en arkeolog: Oscar Almgren - Sveriges första professor i arkeologi.

”I alla händelser torde det blifva ganska svårt att
bygga teorier om folkgränser under stenåldern på
utbredningen af en viss enkel ornamenteringsart för
keramiken eller af andra fornsaksformer.”
(Oscar Almgren 1906)

Den går att införskaffa för den blygsamma summan 80 kr om man kontaktar museets butik på 08-586 194 02, alternativt passar på att titta in om man har vägarna förbi Sickla. Trevligt nog finns publikationen även tillgänglig för nedladdning helt gratis. 

Museet har också lagt upp inspelningar från våra föredrag under seminariedagen. Jag kan inte svara för hur de är för jag klarar helt enkelt inte av att se mig själv på film. 

GROPKERAMIKERNA

Innehåll 

Peter Bratt & Richard Grönwall: Förord

Anders Carlsson: Gropkeramikerna - några inledande ord

Niclas Björck: De bortglömda - berättelsen om östra Sveriges neolitiska jägare och samlare

Fredrik Hallgren: Om gropkeramik och dess relation till äldre keramikhantverkstraditioner kring Östersjön

Britta Kihlstedt: Sittesta - gropkeramik och människor

Roger Edenmo: Deras sista suck? - Kultur och samhälle under yngre mellanneolitikum

Åsa M. Larsson: Gropkeramisk kultur under ytan - Inblick i identitet och mentalitet genom keramikhantverket

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, stenålder, neolitikum, Stockholms länsmuseum, gropkeramiker, gropkeramisk kultur, keramik, hantverk

Kärlek på sanskrit

En blänkare i UNT häromdagen fångade mitt intresse. I närheten av Vårdsätra Gård, finns en sten som jag med respekt skulle vilja utnämna till Uppsalas - om inte Nordens - nördigaste kulturminne. Och kanske ett av de mest hjärtevärmande.

Stenen ifråga har en inhuggen inskription på sanskrit, en kärleksvers från Mahabharata:
”Så länge min ande dväljes i kroppen,
du ljuvt leende,
så länge ska jag tillhöra dig;
denna sanning förkunnar jag"

Nu är inte detta en rest efter en långväga resenär från Indialand, utan nedhuggaren var en viss Otto Fredrik Tullberg år 1830, som gripen av kärlek till unga fröken Sophia Ridderbjelke (barnbarnsbarn till Linné) förevigade sina känslor på detta unika och - om vi ska vara ärliga - ganska nördiga sätt. Bara en Upsaliensare...

Nu har hembygdsföreningen gett stenen en upp-putsning och fyllt i texten ordentligt, med hjälp av lärde från universitetet. Ett fantastiskt bra initiativ! Ni kan läsa mer om dess historia i UNT. Jag ska försöka svänga förbi den och ta lite foton vid nåt tillfälle.


Läs även andra bloggares åsikter om kulturminne, Vårdsätra, kärleksstenen, sanskrit, Uppsala

Döden, del 1

Semester och död går hand i hand, det är under denna period var och varannan svensk ligger med en deckare på stranden eller i hängmattan. Deckargenrens bestående popularitet tror jag beror till stor del på att det i grunden är moraliska narrativ med en förväntad ark och ett tydligt avslut (som det sedan kan experimenteras med). Död, mord, ställer allt på sin spets. Det är i döden livet återspeglas i bjärt kontrast. Därför blir den sista vilan också en intressant fråga, vad vi gör med våra döda. Det är något som intresserar arkeologer i synnerhet och i förhistorien ser vi en uppsjö olika sätt att hantera de döda - en del som nog verkar extremt märkliga för dagens svenskar.

Häromdagen lyssnade jag på ett inslag i P1 Morgon om de konflikter som uppstår mellan svenska och myndigheter när allt fler vill kunna dela på askan av sina döda och gravsätta dem på olika platser. I svensk lag är detta förbjudet, annat än för buddhister och hinduister (för vilka det är en del av religionen och traditionen sedan gammalt) eller vid synnerliga skäl. Ett sådant synnerligt skäl var nu gravsättningen av askan från en ung kvinna som dött och kremerats i USA, men vars familj också bor här i Sverige. Först hade de fått avslag men nu fick de tillstånd.

Lagen om att hålla askan komplett kommer nog delvis från myndigheters önskan om ordning och reda, dels från våra egna kristna traditioner om kroppens individualitet. Det är införandet av kremering som delvis brutit ned de föreställningarna hos oss (de flesta skulle nog dra sig för att stycka upp kroppen i olika delar och begrava på olika platser). I denna brytning i värderingar hamnar enskilda ofta på kollisionskurs med myndigheter som agerar långsammare och utifrån andra hänsyn än individens – på gott och ont.

Ben från gravfältet i Gamla Uppsala. Så här ser resterna egentligen ut efter en grundlig kremering, aska blir det först efter det att de mals ned. (Foto: Emma Sjöling)

Intressant nog är uppdelning av kremerade rester mycket vanligt under bronsåldern (då likbränning slog igenom på allvar) och även under större delen av järnåldern. Det tog ett tag för arkeologerna att komma underfund med detta, förstå implikationen av att så många bengömmor under stensättningar och högar enbart innehöll ett par få ben, medan andra innehöll långt mer. Det finns andra förklaringar, såsom bevaringsgrad, men numera är vi överens om att det i de allra flesta fall så representerar dessa nedläggningar bara en liten del av resterna från bålet. Huruvida resten är nedlagt under liknande gravöverbyggnader eller om man gjort annat med dom (bakat bröd?) må vara osagt.

Frågan kvarstår: bör vi lätta upp reglerna mer så att folk idag kan dela upp askan på flera platser och vad får det i så fall för konsekvenser i långa loppet? Finns det juridiska problem med att ha flera gravplatser för en död?

Lästips: Tidskriften Urminne har kommit ut med ett nytt nummer, med en artikel av nyligen bortgågne Tore Artelius om gravskick i Småland.

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, kremering, begravning, aska, sista vilan

Nya Kulturmiljöutredningen

Vi har väntat på det här ett tag och igår tipsade Magnus Reuterdahl om att den har kommit: Den nya Kulturmiljöutredningens betänkande. Här finns förslag som påverkar hur vi kategoriserar fornlämningar och även hur regler kring metalldetektering ska se ut.
Har inte hunnit läsa ännu. Men nåt ska man ju ha att göra på svenska nationaldagen...

Ladda gärna ned och läs själva.


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, KML, kulturmiljöutredningen, kulturminneslagen

Genetik och källkritik del 3

De som följt min blogg de senaste veckorna vet att jag diskuterat den senaste genetiska studien av neolitiska människoben och att Pontus Skoglund, en av genetikerna bakom studien, vägt in med egna kommentarer och klargöranden. Pontus och jag har också mejlat lite kring frågorna. Här är hans svar på mina senaste invändningar i bloggen (se föregående inlägg), som han har gett mig tillstånd att publicera här. Min originaltext är kursiverad, hans svar är indraget.

"Ett problem som jag ser det är att de genetiska modeller som ofta ställs främst kalkylerar med två scenarior: migration eller mutation. Det är uppenbart att den naturliga mutationen av de genetiska profilerna inte hade kunnat hamna så långt ifrån varandra utan inflöde av nya gener. Men det är sällan ni verkar räkna med alternativ 3: genetisk förändring pga skilda giftermålsnätverk, vilka över 20-30 generationer kan bidra till påtagliga skillnader. Antropologiskt sett vet vi att giftermålsnätverk kan spänna över stora områden och att det främsta sättet att få tag på nya produkter och ändra sin materiella kultur är just genom att dela släktskapssystem. Vi vet också att dessa kan riktas om mot helt nya nätverk/regioner inom loppet av ett par generationer. "

Våra analyser av genomdatat skiljer sig väldigt mycket från normala analysmetoder av t.ex. mtDNA, som jag antar att du syftar på. Alla jämförelser och modeller i vår studie använder markörer som är så pass vanliga att de med all sannolikhet uppstod före 5,000 år sedan, så mutation kan uteslutas ur diskussionen. Dessutom så kan inte skillnader i genetisk drift mellan stenåldersgruppernas förklara resultaten, eftersom vi endast jämför en av dem i taget i 'speglingen' av moderna populationer.

Jag förstår inte exakt hur din modell med skiljda giftermålsnätverk ser ut, eller hur en sådan skulle passa våra resultat. Även om det för mig låter som en variant av en migrationsmodell så får du gärna utveckla den. Alla hypoteser som kan förklara den stora skillnaden i relationen mellan de neolitiska individerna och moderna grupper är intressanta. Den skulle dock behöva förklara varför vi ser tecken på genflöde från en population nära besläktad med Gökhemsindividen till i princip alla europeiska populationer.

Jag är glad över det här tillfället att förtydliga vårt resonemang, framförallt för svenska arkeologer. Jag skulle ändå inte uttrycka det här som en konflikt mellan arkeologi och genetik, eftersom vi har fått positiv respons från många svenska och internationella arkeologer (förutom de som är medförfattare till studien och har medverkat i tolkningen). Hör t.ex. Göran Burenhult (28:25).

Här är en direktlänk till supplementmaterialet som är fritt tillgängligt och innehåller i princip all information. Allt sekvensdata är också fritt tillgängligt, och alla som är intresserade av en pdf med huvudartikeln är som sagt välkomna att kontakta mig. Hoppas på fortsatt öppna kommunikationslinjer!

Angående en annan sak så tycker jag det behöver problematiseras kring de hänvisningar till Rosengård och pizzabagare som förkommer i kommentatorsfältet. För mig verkar det nästan som att just eftersom att målet är att sprida löje över genetisk forskning så ger det något sorts alibi för etniskt stereotypa skämt från personer som annars inte skulle uttrycka sig på det sättet. Jag tror att vi är överens om att både nu levande och förhistoriska individer förtjänar mer respekt än så.
Vänliga hälsningar,
Pontus

Jag vidhåller att problemet med studien är:
1. Oerhört få individer ingår i studien
2. De levde 700-1000 år efter jordbrukets införande
3. Vi saknar genetiskt jämförelsematerial från individer som levde i regionen vid jordbrukets införande.
4. Vi saknar genetiskt jämförelsematerial på jägare-samlare som levde i regionen innan jordbrukets införande

Utöver detta finns två stora problem
5. Studien utgår från hypotesen att de gravlagda människorna i megalitgravarna tillhör samma befolkning som införde jordbruket
6. Studien utgår från att gropkeramikerna på Gotland inte hade något att göra med jordbrukets införande

Punkt 5 och 6 kan vara korrekta antaganden, men vi vet inte detta i nuläget och tvärtom har vi indikationer i det arkeologiska materialet på att de inte stämmer. Dessa antaganden kan säkert verka logiska om man enbart utgår från ekonomiska levnadsbetingelser (megalitbyggarna hade jordbruk och boskapsskötsel och gropkeramikerna levde främst av havsjakt och fiske). Men det missar att gropkeramisk kultur utvecklats i stor del från den tidiga trattbägarkulturen, med jordbruk, som var etablerad på Gotland under denna period. Rent hypotetiskt så kan faktiskt gropkeramikerna representera de efterlevande av de som införde jordbruket. Detta är något som borde testas av de genetiska studierna, inte tas som ett faktum att utgå ifrån. Samtidigt så vet vi att det händer en hel del under de 700 åren efter det att jordbruk etableras i Sverige, inte minst fenomenet med megalitgravar som finns längs kusterna i Västeuropa men som inte specifikt har något att göra med trattbägarkulturen - annat än i de regioner där TRB redan var etablerat innan de dyker upp.

Jag tycker fortfarande att genetikerna verkar underskatta nätverken som är etablerade i Europa under stenålder, folks rörlighet, släktskapsnätverkens påverkan över tid på en populations genetiska uppsättning, då exogami (giftermål utanför den egna gruppen) är mycket vanligt. Framförallt måste alla modeller vi ställer upp ta i beräkning hur stor - eller liten - en population är. I en mindre population kan genetiska förändringar spridas långt snabbare än i en stor.

Det finns oerhört mycket intressant att diskutera och lära sig om stenålderspopulationerna i framtiden. Allt jag skulle önska är att naturvetare slutar att använda extremt kategoriska slagord som "bevisat" när deras studier är så preliminära och begränsade och vidhäftade med enorma källkritiska problem. För mig är detta honnörsord för sann vetenskap.



Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, DNA, genetik, forskning, vetenskap, stenålder, neolitikum, jordbruk

Åter till Motala

I nästa vecka blir jag fältänka igen - sambon tar sitt pick och pack och återvänder till Motala och mesolitikum. Utgrävningarna vid strömmen fortsätter även detta och nästa år och det blir säkert många intressanta resultat - även om det blir svårt att toppa skallar på pålar...

Vi som inte får eller kan delta i utgrävningarna av en unik plats med rikliga organiska lämningar med 6-7000 år på nacken få nöja oss med att hänga med i fältdagböcker på nätet och dylikt. UV Öst har nu också gjort en liten spelfilm om utgrävningarna och fynden vid strömmen. Filmen är gjord i samarbete med produktionsbolaget bringitoLife som arbetar med förmedling av historia och förhistoria. En av företrädarna är Bo Knarrström, som är välkänd för de flesta arkeologer och som själv var med och grävde ut en nästan lika häftig mesolitisk lokal i Tågerup i Skåne på 90-talet.




Information om Kanaljorden på Stiftelsen Kulturmiljövård
Arkeologi vid Motala Ström på UV
UVs blogg om Motala

Genetik och källkritik - respons och motrespons

Pontus Skoglund, doktorand och förstanamn på artikeln i Science, tog sig tid att skriva ett utförligt svar till mitt inlägg i ett par kommentarer. Det uppskattar jag verkligen och jag lyfter upp den texten här i ett eget inlägg så att den kommer fram bättre. Jag sticker in egna kommentarer till Peters respons (som är kursiverad).

Det är tråkigt att höra att tycker det finns allvarliga problem i vår studie och hur den representeras i media. Jag håller med dig om att nyhetsrapportering i sådana här sammanhang väldigt ofta är förenklad och sensationslysten. Som forskare är det viktigt att försöka formulera sig så att det går att skilja observationer från tolkningar (teorier och hypoteser). Du riktar kritik mot svensk vetenskapsjournalistik i synnerhet, så jag skulle vilja tipsa om nyhetsartiklar skrivna av internationella medier såsom t.ex. Nature, Science, History.com och Wall Street Journal. Alla dessa ställde tuffa frågor i intervjuer, varav alla svar visserligen inte kom i tryck eller blev exakt citerade.

Trevligt med exempel på bra vetenskapsjournalistik, och med det menar jag reportrar som tar sig tid att ställa motfrågor. Jag tycker det är synd att denna gren har nedmonterats så fundamentalt i svenska medier, bara DN har fortfarande en (1!) specifik vetenskapsjournalist. Sen finns det många journalister med ett stort intresse för dessa frågor, men de får lite eller ingen tid att fördjupa sig eller bredda perspektiven.

Det som framhålls i populära media är främst vår tolkning av vilken historisk modell som enklast och bäst förklarar våra data. Läs gärna hela vårt resonemang i artikeln och dess supplementmaterial (tyvärr är huvudtexten inte open access men alla som är intresserade är välkomna att kontakta mig på pontus.skoglund@ebc.uu.se), men jag ska försöka kortfattat förklara vad våra slutsatser är baserade på:


Jag ser att en av dina invändningar av tidigare mitokondriestudier är att i princip alla jämförelser kräver att man definierar grupper av individer (t.ex. "Svenskar", "jägar-samlare"). En av fördelarna med att analysera tusentals oberoende genetiska "markörer" från varje individ som vi gör är att man inte behöver definiera grupper, utan varje individ behandlas just individuellt. När vi jämför de 4 stenåldersindividerna med hundratusentals genetiska markörer från totalt ca 3500 nu levande personer med europeisk härkomst, så framgår det i varje analys med stor säkerhet att Gökhemsindividen faller inom den genetiska variationen hos människor i södra europa kring medelhavet (t.ex. Cypern, Sardinien, och Grekland), medan alla de tre gotländska individerna faller utanför den genetiska variationen hos alla nu levande europeer, men är lika grupper från de allra mest nordliga delarna av europa. Ett sätt att beskriva den genetiska signaturen hos de tre gotländska individerna är med hjälp av observationen att genetisk variation i europa liknar den geografiska kartan, och om man ser på de gotländska individerna på samma sätt så placerar deras genetiska signatur dem i norra atlanten.

Detta mönster tyder på att Gökhemsindividen har en annorlunda genetisk bakgrund än de gotländska individerna, men genetiska mönster är alltid ett resultat av historiska processer, så den givna frågan är vilka historiska modeller skulle kunna förklara observationerna?


Vi visar att relativt mycket av den genetiska variationen hos personer med europeisk härkomst kan placeras på en "skala" mellan Gökhemsindividen och de gotländska individerna. När vi tittar närmare på Gökhemsindividen genom matematiska modeller, så ser vi att dess historiska relation med andra europeiska populationer inte kan förklaras med en enkel "trädmodell", utan ser tecken på genflöde från en population nära besläktad med Gökhemsindividen till de flesta europeiska populationer.


Den enklaste förklaringen till dessa mönster anser vi vara skillnaderna i arkeologisk kontext mellan individerna, som då mest naturligt skulle ha att göra med jordbrukets spridning över europa. Även om kultur och genetik inte behöver vara kopplade till varandra, så skulle kopplingarna mellan kulturerna som du påpekar kunna passa en modell där europas genetiska variation formades i mötet av koloniserande och redan närvarande människogrupper. Detta utesluter inte att andra historiska perioder också har påverkar europas genetiska variation (säkerligen har de det), men vi föreslår att just jordbrukets spridning kan ha varit en av de viktigaste.

Jag förstår er argumentation, men jag anser att den bygger på ett par mycket felaktiga antaganden. Dels att Gökhemsindividen representerar de första jordbrukarna, dels att Gotlandsindividerna inte gör det. Detta är kronologiskt och arkeologiskt problematiskt då Gökhemsindividen är 1000 år efter jordbrukets införande och nog måste du erkänna att detta är en ganska markant tidsrymd. Dels då Trattbägarkulturen fanns på Gotland innan gropkeramikerna, t.o.m. några svaga försök att införa meglaitisk kultur, och materialet talar starkt för att det är en gradvis övergång och populationsmässig kontinuitet till gropkeramisk kultur. Vi kan vända på det och säga att gropkeramikerna teoretiskt sett skulle kunna representera de som etablerade jordbruket i Sverige. Er studie kan varken bekräfta eller motbevisa detta i nuläget då ert genetiska material är så begränsat i tid och rum och antal individer.

För att ge mina synpunkter på dina kommentarer:

1 och 2. Kul att du tycker att våra data är trovärdiga och tycker det är intressant med genetiska analyser!
3. Jag håller inte med om att det här är samma studie som de tidigare publicerade mitokondriestudierna. Trots det mer begränsade antalet individer så ger våra nya genomiska data och metoderna vi använder för att analysera dom helt andra möjligheter och resultat. Dessutom har de tidigare publicerade studierna fokuserat framförallt på individer associerade med GRK.

Jag uttryckte mig lite slarvigt. Er (din) studie är ny i så mån att ni nu lyckats analysera mer kärn-DNA vilket är mycket uppmuntrande. Men exakt samma tes, med samma brösttoner om att det nu är slutgiltigt bevisat, framfördes i samband med mitokondriestudierna. Och där fanns det med individer från Gökhem och från fler megalitgravar dessutom (även om en hel del av dem dock var bronsålder visade det sig vid datering).

A. Urvalet. Tyvärr så är det dyrt och mödosamt att göra den här typen av analyser, och vi skulle mer än gärna haft resurser att inkludera fler individer än 4. Dock så kvarstår resultatet, Gökhemsindividen behöver inte antas representera hela bondekulturen (även om Strontium-isotopstudier av Karl-Göran Sjögren tyder på typiska värden för samtida individer i regionen, och dess mtDNA delas med t.ex. LBK-associerade individer från Tyskland) för att dess oväntade genetiska profil ska kräva någon sorts förklaring. Det genetiska avståndet mellan Gökhemsindividen och de 3 Gotländska individerna är minst lika stort som det maximala avståndet mellan nu levande europeer, så de 30-40 mil som skiljer Falbygden från Gotland duger inte som enda förklaring i min mening.

Jag förstår att urvalet begränsas av både metodiska frågor och av det faktum att det helt enkelt inte finns särskilt mycket ben att tillgå. Men då kanske man borde hålla sig från att dra för stora växlar på det i detta skede. Ett problem som jag ser det är att de genetiska modeller som ofta ställs främst kalkylerar med två scenarior: migration eller mutation. Det är uppenbart att den naturliga mutationen av de genetiska profilerna inte hade kunnat hamna så långt ifrån varandra utan inflöde av nya gener. Men det är sällan ni verkar räkna med alternativ 3: genetisk förändring pga skilda giftermålsnätverk, vilka över 20-30 generationer kan bidra till påtagliga skillnader. Antropologiskt sett vet vi att giftermålsnätverk kan spänna över stora områden och att det främsta sättet att få tag på nya produkter och ändra sin materiella kultur är just genom att dela släktskapssystem. Vi vet också att dessa kan riktas om mot helt nya nätverk/regioner inom loppet av ett par generationer.

B. Datering. Om du menar att det första jordbruket 1000 år tidigare var kopplat till en människogrupp som inte är Gökhemsindividens direkta föregångare, så är ju det givetvis teoretiskt möjligt. Men denna genetiska profil hos en individ 1,000 år senare kräver oavsett en förklaring, och tolkningen att dess föregångare migrerade från sydligare regioner hänger inte på att den är representativ för det absolut första jordbruket i Skandinavien.

Se ovan.

C. Att kalla de gotländska individerna för jägar-samlare: Jag är ingen arkeolog men förstår att det finns inslag av blandad ekonomi på många platser från den här tidpunkten. Såvitt jag förstår så skulle dock de flesta hålla med om att kontexten som dessa 3 individer kommer ifrån har en väldigt mycket kraftigare betoning på jägar-samlarkultur än kontexten som Gökhemsindividen kommer ifrån. Det är svårt att beskriva detta med det begränsade utrymme som Science ger, men i supplementmaterialet så finns en text som diskuterar den relevanta arkeologiska bakgrunden lite mer utförligt.

Det här är inte din huvudvärk att diskutera egentligen, jag vet att du är beroende av dina medförfattare för denna fråga. Enskilda författare bidrar med olika expertis och din expertis ligger inom genetiken. Gropkeramikerna på Gotland är nästa uteslutande jägare-samlare, med betoning på marin jakt. Men det säger inget om hur de levde 500 år tidigare. Jag vet att de flesta tror att utveckling går enkom i en riktning men det är inte sant när det gäller mänsklig kultur. Gropkeramisk kultur är känt utanför svenska arkeologiska kretsar som ett av de tydligaste exemplen på folk som övergett jordbruk (av lågintensiv typ) för att återgå till närmast ren jägar-samlar ekonomi.

För mig som populationsgenetiker (med stort arkeologiskt intresse!) så är resultaten oerhört fascinerande, särskilt ur perspektivet av dagens genetiska/genomiska variation. Jag är väldigt nyfiken på att höra hur du tolkar du våra resultat utifrån ditt perspektiv, och hoppas på en fortsatt aktiv diskussion, fri från raljerande, mellan arkeologi och populationsgenetik kring den här och flera andra frågeställningar!


Vänliga hälsningar,
Pontus Skoglund 

Jag ser också fram emot det! Och jag tycker att det bästa för forskningen är sann tvärvetenskap med fortlöpande dialoger mellan olika grenar. Humanister behöver lära sig förstå och värdera naturvetenskap och vice versa. Själv har jag blivit mycket trött och ledsen av att de invändningar jag tar upp ofta inte ens verkar bemötas utan man förutsätter att jag pratar utifrån någon sorts fientlig inställning till genetiska studier. Att jag inte skulle tro på dom. Jag finner extremt stort värde i genetik och isotopanalyser av ben och vet att de kommer fördjupa vår kunskap om förhistorien. Mina invändningar handlar om hur vi tolkar era resultat och sätter dom i relation till radiometriska dateringar och arkeologiskt källmaterial.

Jag respekterar er rätt att tolka era resultat. Jag hoppas att ni respekterar min rätt att tolka resultaten utifrån min förståelse av perioden. Och jag skulle personligen bli mycket glad om retoriken mildrades lite så att det inte verkar som att ni stänger dörren för debatt och motargument, genom att säga att ni har slutgiltigt bevisat detta. Som Michael Balter skrev i sin kommentar i Science så finns det andra forskare som är mer försiktiga och påpekar att svaret vi söker efter ligger minst 5-10 år i framtiden.

Med förhoppning om att du fortsätter forska på detta och att vi får chans att diskutera det många gånger i framtiden.

Genetik utan källkritik - igen

Vetenskap, från filosofi till fysik, handlar om rätten att lägga fram hypoteser och teorier och rätten att ifrågasätta och testa dessa. Men det handlar också om att "sälja in" till media och allmänhet för att få uppmärksamhet och förhoppningsvis anslag. Alla som känner mig vet hur viktig jag tycker det är att forskare förmedlar sina upptäckter. Men det finns en baksida till allt, och jag måste erkänna att jag tycker de senaste dagarnas mediakampanj kring DNA-analyser av stenåldersben från Sverige faller mestadels i den andra kategorin. Det finns många problem med den tolkning som förts fram i media av Anders Götherström, men det allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum. Jag kommer inte trötta ut er med en lång utläggning, men jag vill peka på några stora, extremt allvarliga problem med studien som jag och många med mig ser det. Sen får ni fatta era egna beslut.

Först några klargöranden.
1. Jag betvivlar inte resultaten av DNA-studien i sig - dvs metoden att få fram vissa genetiska markörer. Den är säkert alldeles korrekt.
2. Jag är inte emot genetiska studier av gammalt material. Tvärtom tillhör jag falangen "vetenskaps-kramare" inom arkeologin och jag tror att det finns oerhört mycket intressant att lära sig av naturvetenskapliga analyser på skelettmaterial.
3. Det här är egentligen ingen ny studie alls. Lite bättre metoder har fått fram lite bättre detaljer kring den genetiska uppsättningen, men i grunden är detta exakt samma studie - och tolkning - som Götherström fört fram de senaste 3-4 åren.

Så vad är problemen?

A. Urvalet. 4 individer. Varav en (1!) från den jordbrukande trattbägarkulturen. Det här är ett källkritiskt problem av monumentala mått och att låtsas som något annat är att felrepresentera vetenskaplig metodik å det grundligaste. Att skelettet som representerar hela bondekulturen kommer från Gökhem i Västergötland och de som ska representera jägare-samlare (3 st) kommer från Gotland är också problematiskt.

B. Dateringen. Gökhem-individen är daterad till 2900 f.Kr (4900 år gammal), de tre gotlandsindividerna är daterade till mellan 3300-2400 f.Kr. Men det är faktiskt inte spridningen i kronologin som är problemet. Det är att de helt enkelt är för sena. Jordbruket infördes i Sverige runt 3900 f.Kr. Alltså 1000 år tidigare. Ett. Tusen. År. Ett millennium.

Att hävda att Gökhemspersonens DNA ska representera de första invandrarna är ett extremt stort antagande. Ett antagande som hänger på vissa inte uttalade hypoteser. Den första hypotesen är att inte mycket händer befolkningsmässigt under dessa tusen år. Det kunde vara ok som hypotes om det inte vore för att den sociala och materiella kultur vi ser i Sydskandinavien genomgår stora föränndringar under denna tid. Kanske mest markant är att runt 3500 f.Kr. så börjar man konstruera massiva stenkammargravar vilka är en del av den megalitbyggartradition som förekommer fr.a. längs kustnära områden från Malta via Spanien, Frankrike, Storbitannien och hela vägen till Polen. Att vi i Sverige kallar detta vid samma kulturnamn är en forskningshistorisk kvarleva som inte borde användas som nån sorts biologisk utgångspunkt för genetiska studier. Det finns absolut inget som säger att det inte kan ha skett folkomflyttningar under de följande 1000 åren efter jorbrukets införande, antingen stora eller gradvisa i samband med giftermål.

C. Fel utgångspunkt. Att jägarna-samlarna på Gotland (gropkeramisk kultur) presenteras som om de representerade en grupp som aldrig jordbrukat. Trattbägarkulturen fanns på Gotland - den tidiga, men inte den senare megalitiska. Gropkeramisk kultur som förekommer i östra Sverige från Gästrikland ned till Skåne är inte en direkt fortsättning på den mesolitiska jägar-samlarkulturen. Befolkningsmässigt kan de mycket väl vara det, om än troligtvis med en hel del ingifte från andra gruppen, men de utvecklades ur trattbägarkulturen och de områden de bodde i hade etablerat jordbruk och tamdjursskötsel under 5-600 år, även om det kombinerades med jakt och fiske.

Vad som gör mig trött och ledsen med den senaste mediekampanjen är att de som är inblandade VET allt detta, de agerar inte utifrån okunskap. De har dessutom fått dessa invändningar i diverse seminarier och konferenser och i artiklar och avhandlingar under de senaste åren och på inget plan verkar de beredda att bemöta denna källkritik på ett seriöst sätt. De har ett vapen som ingen annan kan mäta sig med: maskiner som säger ping och spottar ut fakta på ett papper.

Men all fakta måste sättas in i ett sammanhang och tolkas. Och vetenskap avgörs av källkritik och statistiskt underlag, inte om man råkar ha en bra analysmetod. Ta bara en titt på en hel del annat som publicerats i fina tidskrifter som Nature och Science och Lancet i efterhand visat sig vara fullständigt felaktiga.

Om vi haft äkta vetenskapsjournalistik i landet hade åtminstone någon kritisk motfråga ställts. Nu accepteras alla uttalanden som gospel. Ska det verkligen vara så att forskare får uttala sig utan något ifrågasättande eller försök till nyansering? Varför ska vi ens ha vetenskapsnyheter i så fall?
Jag blir väldigt, väldigt trött och less och utled på hela cirkusen.

Vad tycker ni? Hur uppfattar ni resultaten? Och nyhetsrapporteringen?


Bloggposter från DNA och Arkeologi-konferens jag var på i Göteborg 2010.
Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 1

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 2

Arkeologi, DNA och kulturkonflikter Del 3


Ett inlägg jag skrev 2009 - första gången detta valsades i pressen
Förfäder och munväder

Alla mina inlägg om DNA och arkeologi (även sånt jag tycker är bra studier)
Kategori DNA

Och så en Under Strecket jag skrev på ämnet 2009. Den är inte så redig som jag skulle vilja tyvärr.

Sensationellt fynd i Sigtuna och stora planer för universiteten

Anders Wikström på Sigtuna museum berättar om det sensationella fyndet som kommer skriva om golfens historia för alltid!
Å andra sidan drar undersökningarna i Gamla Uppsala igång i sommar och jag är övertygad om att högarna kommer visa sig vara förhistoriska slalombackar.

Tack till Riksantikvarien för tipset


Apropå Uppsala förresten - det kommer ske många förändringar framöver. Jag visste väl att sammangåendet med Visby Högskola bara var en fint som döljde större rävspel bakom kulisserna (jag menar - Visby...!).
Tydligen är den egentliga planen att slå ihop Lund och Uppsala och skapa ett superuniversitet. Enda som kvarstår är en omröstning om namnet: Lundsala eller Upplunda? Vad röstar du på!


Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Sigtuna, Uppsala universitet, Lunds universitet, förstaapril, 1april, järnålder, golf

Arkeologerna anfaller?

Det upphör aldrig att förvåna mig vilka djupa missförstånd som finns kring vad arkeologer egentligen gör och varför. Och det är bra att bli uppmärksammad på det med jämna mellanrum för det visar att vi faktiskt behöver lägga ned en del tid och energi på att reda ut dessa villfarelser. De påverkar ju faktiskt oss i vår yrkesutövning och de påverkar även resten av samhället inom allt från stadsplanering till kunskap om historien. En sådan påminnelse fick jag i veckan av denna artikel i Bohusläningen. På Orust har det tydligen gjorts magnetometer-undersökningar*. Det ska ha hittats spår av bosättningar från järnåldern, vilket är roligt och intressant. Extra roligt är det att kommunen är inblandad och finansierar delar av det, då det tyvärr ofta brukar vara svårt att få kommunledningar att se förhistoriska lämningar som något av genuint värde.

Men sen blir det fullständigt surrealistiskt. Kommunalrådet uttalar sig följande:

– Vi vill inte berätta för allmänheten var denna plats ligger ännu eftersom vi är rädda att det kommer hit arkeologer eller andra som vill göra egna undersökningar, säger Ingrid Cassel. Vi ska kontakta länsstyrelsen inom kort och påtala hur viktigt det är att skydda platsen. Det vi önskar från kommunens sida är att det inte utfärdas tillstånd för arkeologer som vill göra utgrävningar. 

Nr 1: Föreställningen att arkeologer gräver alla fornlämningar de upptäcker är fullständigt fel och helt på tvärs emot kulturminneslagen som specifikt slår fast att alla fornlämningar är skyddade om inte undantag görs pga samhällsintresse (t ex vägbygge). Arkeologer lägger faktiskt ned mer tid på att utreda hur man ska undvika att gräva (och därmed förstöra) fornlämningar, än på att gräva upp dom. Beslut om att få göra ingrepp i en lämning ligger helt i händerna på länsstyrelsen dessutom - varken arkeologer eller allmänhet för påverka lämning utan tillstånd. Fornlämningsregistret, som är digitalt tillgängligt, innehåller 10.000-tals lämningar av allt från storhögar till tjärgropar och de blir inte attackerade av grävhungriga arkeologer för det.
Så Cassel kan vara helt lugn över att ingen arkeolog kommer hacka sig igenom denna lokal bara för att de får kännedom om den.

Nr 2: Ingen fornlämning får hållas hemlig. Den ska in i ovan nämnda register så att den kan bevakas och skyddas av länsstyrelsen. Det finns redan en mycket stor mängd kända och identifierade järnåldersboplatser som vi inte gräver upp och länsstyrelsen är fullt kapabel att se efter dom. Jag vill inte nedvärdera denna lokal, den är säkert mycket intressant och speciell, men så särdeles unik är den inte ur nationellt perspektiv.

Nr 3. Om den ska undersökas med annat än georadar ligger beslutet som sagt hos länsstyrelsen och inte hos kommunen. Jobbet måste dessutom utföras av kvalificerade arkeologer - precis som ledningsdragning måste ske av kvalificerade elektriker. Sen går det ofta att inkludera medlemmar i hembygdsföreningar o dyl teamet om det rör sig om forskningsgrävningar.

Med andra ord: Arkeologer är inte fiender till era fornlämningar - lika lite som veterinärer är fiender till era husdjur...

* = Läs mer om magnetometer på webbsidan för UV Teknik, men jag tror inte det är de som genomfört undersökningen på Orust.


Övrigt lästips: RAÄ UV Syd har publicerat en fördjupad rapport om kunskapsläget kring Ales stenar på uppdrag av länsstyrelsen.





Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Orust, Bohuslän, järnålder, kulturminnen, fornlämningar, Ales stenar

Nytta och/eller nöje?

Karin Linder, ordförande i DIK, har ett gästinlägg på Kulturbloggen om att museerna måste bli bättre på att släppa ut bilder till allmänheten om de ska kunna hävda sin relevans i samhället. Instämmer till 100%.

Frågan vad som ska finansieras av staten, och vad skattebetalarna i så fall har rätt att få ut av det, förs inte bara inom kulturarvssektorn utan än mer gällande forskningen. Det gäller både Sverige och länder som Storbritannien
. Ska forskning ske med eller utan krav på nytta och avkastning?

posted from Bloggeroid

Game of Thrones: tankar kring Fantasy

Ikväll går andra avsnittet av första säsongen av Game of Thrones på SVT. Som många andra fanatiska entusiaster till bokserien av George R R Martin den baseras på (som egentligen kallas A Song of Ice and Fire, GoT är bara första boken) har jag redan sett alla avsnitten förra våren. Att det är värt att se om dom beror inte enbart på att dom är så bra, utan att ett gäng dedikerade nördar på Public Service, ledda av Johanna Koljonen och Kodjo Akolor, gjort det till en social händelse genom att skapa en blogg kring avsnitten och sända en uppsummering och snackis efter sändningen. Delad glädje är dubbel glädje och vi fantasy-entusiaster har äntligen vågat krypa ut i strålkastarljuset, långt efter det att både Sci-Fi blev rumsrent.

Fantasy som genre har länge varit något som många sett ned på som barnsagor för vuxna. Det är intressant hur det blev så och jag kan inte gå in på allt kring orsak och sammanhang just nu. Realism blev stort i samband med industrialiseringen och fin litteratur kom alltmer att förknippas med verk som fokuserade på individen och psykologiska inre utvecklingar. Det är inte så märkligt att Tolkiens egentliga genombrott kom på 60-talet när det kom en generation som ville göra upp med den gängse världsbilden.

Jag lyssnade en gång på en intressant föreläsningsserie om Fantasy där frågan ställdes - vad definierar Fantasy, vad särskiljer denna genre? De flesta skulle nog tänka sig drakar, magi och svärdsvingande muskelknippen. Men den här föreläsaren lyfte fram lite andra aspekter. Han noterade dels att det finns litteratur som faller under begreppet "magisk realism" som ända klassificeras som "fin" (t ex är den vanligt förekommande i Sydamerikansk litteratur). Men Fantasy avviker genom att den mycket ofta handlar om extremt stora och potentiellt katastrofala skeenden. Det är kamp mellan gott och ont eller mellan krafter så enorma att hela världens överlevnad kan stå på spel. Det är detta som särskiljer genren från de flesta andra, där det är mer personliga eller åtminstone mer begränsade insatser på spel. Det faktum att genren har helt andra spelregler och makter att slänga in gör att insatserna blir otroligt mycket högre - och mer oförutsägbara. Hur gripande en berättelse om historiska personer än må vara så finns det gränser för vad man kan överraska läsaren med (om man inte gör en DaVinci-koden).

Samtidigt fastnar Fantasy ofta i ett visst mönster, som kan vara både rogivande och frustrerande för läsaren. Ex: "Ytterligare en herdepojke med mystiskt ursprung som visar sig ha fantastiska förmågor och som måste rädda världen". För att förstå vad George Martins fantastiska serie går ut på egentligen behövs en del tålamod. De familjära, vana roller som dyker upp i början och som man tror sig veta vilka de är och vad de står för blir efter hand allt mer komplicerade. Inte för att han skruvar till dom, utan tvärtom för att han totalt hänsynslöst och utan sentimentalitet visar hur grym, omoralisk och inskränkt ett dylikt samhälle kan vara för de som inte passar in i de roller som getts dem. Den moraliska diskussionen i GoT handlar om vad makt - och maktlöshet - gör med människor. Och vem som egentligen har rätt att sätta andra människors liv på spel.


Game of Thrones är den totala motsatsen till 'feel good'. T.o.m. de som slår sig fria, går sin egen väg, delvis lyckas övervinna oddsen finner att priset inte var vad de väntade sig, att makt är frätande och att viljan att göra gott kan leda fruktansvärt fel. Framförallt river Martin ned alla föreställningar om "den goda sidan" som någon konstrast mot "den onda sidan". För i slutändan är det alltid de små, vanliga människorna som blir lidande i Spelet om Tronen.

Fortsätt titta på egen risk!

Tips 1: Ett extremt bra blogginlägg om hur Tolkien (och Fantasy) förminskas och missförstås.
Tips 2: Bästa fansiten för Martins böcker är Westeros.org - men se upp för spoilers!!!
Tips 3: Svårt att hålla reda på alla klaner och folkslag? Kolla in HBO sajt för serien där det finns interaktiva kartor över de viktigaste familjerna, videos om Westeros historia och mycket, mycket mer.
Tips 4: LÄS BÖCKERNA! De är otroligt bra.
Tips 5: Läs om böckerna. Tro mig - det finns 500 ledtrådar som bara blir uppenbara efter 2:a, 3:e och 4:e läsningen. Eller som man åtminstone kan gräla om på olika forum. (R+L=J!)


Läs även andra bloggares åsikter om Game of Thrones, A Song of Ice and Fire, Fantasy, George R R Martin

Märta Strömberg 1921-2012

Har nåtts av nyheten att ännu en av de stora inom svensk arkeologi har gått bort: Märta Strömberg gick ur tiden för en vecka sedan vid en ärevördig ålder av 90 år.
Jag träffade bara Märta några få gånger och bytte inte många ord med henne, men hon har följt med mig ända sedan min första termin som arkeologistudent. Om man var det minsta intresserad av neolitikum gick det knappast att missa henne. Hon deltog i ett antal stora undersökningar och projekt nere i Skåne, som t ex Hagestadprojektet, och hon skrev om megalitgravar, stridsyxegravar och senneolitiska gravar. Hon skrev intressant dessutom. Det ska heller inte underskattas vilket intryck det gjorde på mig som ung student utan några egentliga traditioner av universitetsstudier i familjen, att få uppleva annat än gubbar som förebilder i forskningen. Inget ont om gubbar, jag gillar många arkeologgubbar, men det var trevligt att få lite exempel på kvinnor som gjort namn av sig.

Märtas insatser för svensk arkeologi (och hon höll på med mer än stenålder faktiskt) uppmärksammades av Svenska Fornminnesföreningen som tilldelade henne Monteliusmedaljen 2002, med motiveringen "Hon tillhör den unika kategori forskare som behärskar detaljerad kunskap om en mängd olika forskningsfält, alltifrån stenålderns grav- och bosättningsmönster till medeltidens bondesamhälle."
 Trevligt nog uppmärksammade de även hennes pedagogiska insatser:
"Med sina populärvetenskapliga artiklar och via media har hon också som få lyckats förmedla sin kunskap till en bredare publik. Som lärare och föreläsare har Märtas mentorskap haft en stor betydelse för otaliga studenter genom åren och hennes generositet och öppenhet har inte bara omfattat den egna institutionens elever utan studenter från landets alla hörn."

 Vila i frid Märta.

Läs även andra bloggares åsikter om Märta Strömberg, arkeologi, Skåne, stenålder

Kulturarv och historia - appar och bloggar

Riksantikvarieämbetet fortsätter att utveckla appar för android-telefoner. Sedan tidigare finns Kringla som kollar upp vilka fornlämningar som finns i ditt närområde och nu kommer även Platsr som app. Platsr är en sorts korsning mellan kulturarvsinformation och sociala platstjänster som foursquare och Gowalla. Du kan både kolla upp tips på fina platser och intressanta byggnader och lägga till dina egna platstips för andra. Appen är fortfarande i beta-stadiet, så den är inte helt perfekt (fick zooma in manuellt t ex när jag bad den söka utifrån min position och vissa tecken har blivit lite fel). Men den är under utveckling och helt gratis. Västmanlands läns museum har också stött projektet.

Tre blogginlägg jag vill tipsa om, som berör tankeväckande aspekter av hur vi använder kulturarv och hur vi ser på (för)historia:

1. Historikern Kenneth Nyberg diskuterar om det ökade intresset för historia och släktforskning nödvändigtvis bör ses som i riskzonen för att slå över i högerpopulism och nationalism. Han argumenterar istället för att de som fördjupar sig i den personliga sidan av historien snabbt kommer möta en helt annan bild än den av ett homogent Sverige (både kulturellt och biologiskt) som ofta framhålls i extrema högerkretsar.

2. Fredrik Svanberg lyfter fram den nya utställningen av Ai Weiwei. Denna kontroversiella konstnär har tydligen haft ett projekt som gått ut på att han på olika sätt förstört eller målat om förhistoriska krukor. Ett sätt att fråga sig vilket värde materiell kultur har och vilket värde vi lägger i gamla saker. Som så ofta när konstnärer ger sig på detta ämne så tycker jag att det kan vara värdefullt, men finner ett problem i att de (och många med dem) ser på gamla ting ur en mycket estetisk synvinkel - något som hemma inom konstvetenskapen men egentligen inte arkeologin. För arkeologer är det inte (enbart) det estetiska eller åldern som är av vikt - det är den information den kan ge oss om liv och villkor.

3. Slutligen Henrik Summanens funderingar kring ett postdigitalt kulturarv, framförallt utifrån Rasmus Fleischers manifest. Han berör bland annat problemet med urval av kulturarvet - varför lyfts vissa tidsperioder fram mer än andra, varför vissa företeelser och föremål? Det är lätt hänt att vi blir fast i en spiral som bara bygger vidare på och bekräftar det som redan tidigare lyfts fram som viktigt, utan att fråga varför eller belysa alternativ.

Allvarligt talat - varför är ni alla så intresserade av vikingatid, när stenåldern är SÅ mycket mer intressant?!! 

Obegripligt...

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, android, Platsr, RAÄ, riksantikvarieämbetet, kulturarv, museum, sociala medier, app

Konstiga kranier, knepiga fynd

De allra flesta arkeologer har varit med om att plötslig bli ombedd att fälla ett omdöme om mer eller mindre konstiga föremål som entusiastiska medborgare hittat. I vissa fall är det stenyxor eller hästbroddar som man förhoppningsvis kan säga nåt intelligent om. I några unika fall rör det sig om riktiga skattfynd av unikt slag. Men i många, många fall är den knepigt formade naturstenen eller den tillbucklade rostiga motordelen inte något som hör hemma på ett museum. Mången arkeolog, ovillig att släcka glöden i ögonen hos frågeställaren (vi känner igen oss själva för mycket i den) hummar något till intet förpliktigande och försöker lindra besvikelsen så gott det går. Inte sällan finner vi att frågeställaren helt vägrar lyssna på något annat än bekräftelse, den tillfrågade experten finner sig omdefinierad som inkompetent drönare. Som sagt, det är en yrkesfara och vi tar sällan illa vid oss.

Arkeologer och paleontologer på museer tenderar att få en hel drös märkliga saker insända och det är inte alltid lätt att veta hur man ska svara på de värsta vanföreställningarna. Igår hittade jag dock ett underbart och helt hysteriskt roligt brev skrivet av någon extremt begåvad person vid Göteborgs Historiska museum. Det är en underbar text, i det att den tålmodigt intill absurditet förklarar varför herr Ottossons fynd tyvärr inte utgör ett bevis för tidig hominid bosättning i hans bygd. Jag kopierar den från Mats Hägglöfs blogg där han publicerade den 2008, och hoppas han inte misstycker.

Apropå kranier som inte alltid är det man tror de är så har spekulationerna kring vem eller vilka som låg bakom arkeologins största bluff, Piltdown-mannen, tagit fart igen. Tydligen ska ett forskarlag inom kort genomföra analyser på kranium, käke och tänder för att se om det går att få fram mer information om vem som kan ha genomfört förfalskningen. En bakgrund till hela den sorgliga historien, med de huvudmisstänkta, finns i The Observer.
Vem tror du är den skyldige? Mina pengar är på Dawson, eller möjligen de Chardin.

Uppdaterat: Brevet nedan är tydligen en vandringslegend, och upphovsmannen som är amerikan är t.o.m. känd. Tack till abergvall som hittade länken till informationen. Man ska som sagt aldrig kolla upp en bra historia. En rolig läsning är det hursomhelst. Om nån har något exempel på en rolig sak som lämnats in/visats upp i verkligheten så får ni gärna dela med er. Piltdownmannen var ju också ett skämt, men ett inte riktigt lika roligt, eftersom det bidrog till att ställa till det för forskningen i flera årtionden.

Bäste Herr Ottosson!

Vi tackar för Ert senaste bidrag till Museets samlingar, märkt " 93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe, Hominidt Kranium ".
Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er om att vi inte delar Er teori om att exemplaret utgör slutgiltiiga bevis för närvon av förhistoriska människor i Småland för över två miljoner år sedan. Snarare verkar det som att Ert fynd är ett huvud från en Barbiedocka. En av våra anställda, som har egna barn, har framlagt teorin, att dockan är av typen " Malibu Barbie ". Det framstår som uppnbart att Ni har ägnat mycken tid och tankeverksamht åt analysen av Ert fynd, och Ni ka vara säker på, att de av oss som är bekanta med Ert tidigare arbete inom området, avskydde att komma till en slutsats som inte överensstämde med Er teori. Vi anser dock att Ert fynd har ett antal attribut, vilka eventuellt borde gtt Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor bstår typiskt av fossiliserad benvävnad.

2) Kraniekapaciteten hos exemplaret är ungefär 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste identifierade proto-humanoiderna.

3) Tandavtrycken, som klart framträder på skallen, visar större överensstämmelse med de av en vanlig tamhund än det från de människoätande Piloceniska musslor som Ni spekulerar levde i våtmrkerna vid den tiden. Detta senare fynd har gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med detta museum, men tyvärr verkar bevisen mot dennahypotes väga mycket tungt.
Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund har tuggat på.
B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste neka till Ert förslag att exemplaret bör testas med kol 14-metoden. Detta beslut beror delvis på den arbetsbörda, om normalt tynger vårt laboraorium, och delvis på kol 14-metodens ökända osäkerhet i att tidsbestämma fynd av lägre ålder. Såvitt vi har kunnat utröna tillverkas Barbiedockor först efter 1956 e.Kr. och test med kol 14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även säga nej till Ert förslag att fyndet ges det vetenskapliga namnet Austaralopithecus Spiff-arnio till Statens Filogenetiska Förening., Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i min kamp för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se Ert förslag röstas ned på grund av att Ert föslag var i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytteligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete Ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er, att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och hela institutionen spekulerar dagligen över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen Ni har i Er bakgård.

Hisoriska Museet
Slottskogen
Box 72 38
402 35 Göteborg

Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, paleontologi, hominid, bluff, fusk, vetenskap, Piltdown